Rosen som överlever

Jag fyllde år för några månader sedan. I present från min bror och hans fina familj fick jag en fin ros i kruka. Tack, tänkte jag, den håller sig säkert så här fin ända tills imorgon kväll. Kanske någon dag till om jag har tur. 

För rosorna i mina hem genom åren har varit många. Det blir lätt så när man försöker och försöker och försöker, men växten visar tydligt att hos dig trivs jag då icke! Och därmed dör en snabb död i ren protest. Och jag skaffar mig en ny och tänker; nej, nu jävlar ska du leva om jag så ska hålla vakt dygnet runt! Men inte ens det har funkat.

Så. Jag hyste inga stora förhoppningar inför denna fina present. Passade på och njöt av att den var så fin ett par dagar. Som sen blev veckor och som nu har blivit månader. Den verkar trivas, till min stora förvåning!

Men nu kommer grubblerierna; hur gör jag nu då? Nu när den inte dör, vad gör man då? Ska man plantera ut den? Ska den planteras om i kruka? Ska den övervintras? Hjälp mig!

Jag känner ju en skyldighet till att ta väl hand om den, nu när den har visat att här trivs jag bra! Och kom inte och fråga vad det är för sort, det har jag ingen aning om. Men den har gröna blad och själva blomman är som ni ser ljust rosagul. Kanske kan ni hjälpa mig med det också?

Cykellåten

Vet du vad det är som åker genom byarna och som metodiskt skrålar samma melodi om och om igen? Det är inte glassbilen. Nej, det är jag och Knådden på vår älskade cykel! Vi har nämligen skrivit en cykellåt.

Så ikväll tänkte jag att det skulle vara realese. Dock får ni sjunga den själva, då våra resurser är begränsade. Vilka resurser låter jag dock vara osagt.

Hur som helst - här kommer den - melodi nummer 2! text och musik: Slaktar-Pling-Stina och Knådden G-son.

Melodi; Pepparkakslåten - Vi komma, vi komma från Pepparkakeland

Vi cyklar, vi cyklar, vi cyklar så bra
vi cyklar, vi cyklar, vi cyklar varje dag
uppför och nerför, vi susar smidigt fram
vi svettas och vi skrattar och blir lortiga av damm

Om du nu har missat melodi nummer 1, så finner du den här.

Min målbild.

I träningskretsar pratas det mycket om målbilder. Att man behöver ha dem för att veta vart man vill komma med sin träning. Som en morot de dagar då lusten inte finns där. Ett mål helt enkelt. Ett klart och tydligt mål. Helst lite långsiktigt. Men med små delmål, såklart. 
Kanske ser man sig själv överst på prispallen. Eller hur man spränger den där tidsgränsen. För andra kanske det mer är svällande muskler och tunga vikter som är målet. Det gäller att komma på vad man egentligen vill. Men det är inte alltid så lätt att komma på den där målbilden. Så jag tänkte dela med mig av min.

Jag har haft samma i ett par år nu, efter att den helt enkelt uppenbarade sig för mig. Bokstavligen. För jag mötte en kvinna, en fantastisk kvinna. Vi kan kalla henne Sandra.

Jag minns hur hon klev in i rummet och det fullkomligt lyste om henne. Hon strålade och rörde sig spänstigt och smidigt som en panter över golvet. Hon berättade för mig att bodde själv i ett hus med alla de sysslor det innebär. Klippte gräs, grävde upp buskar, lagade trappor. Allt det där som vanligtvis två hjälps åt med. När jag träffade henne så var hon nyss hemkommen efter en vandringsresa i Alperna och planerade nu för en cykelresa på Mallorca. Hon skulle bara avsluta sin första termin på ridskolan, sen skulle hon ge sig iväg.

Sandra hade en kropp som var fantastisk! Hon kunde stå i brygga, göra kullerbyttor och hon var urstarkt. Kånkande stenar och tunga ryggsäckar på vandringsresor. Hon lärde sig nya saker. Det var ingenting som var ett hinder för den här kvinnan. Man måste ju försöka, annars vet man ju inte om man kan sa hon. Och förresten, kan man inte så får man väl lära sig.

När vi skildes åt hade hon verkligen satt ett avtryck i mig. Trots att vårt möte var relativt kort så blev hon en förebild. Jag tänkte; jag vill bli som henne, jag vill ha en kropp som hennes - när jag är 84. För Sandra var 84. Men det hindrade inte henne från att stå i brygga, lära sig rida och vandra i alperna. Jag säger det igen - hon var 84 år.

Och det är på det jag tänker när latmasken slingrar sig obarmhärtigt kring min kropp. När jag är 84, om jag lever tills dess, så vill jag kunna stå i brygga och åka på cykelresa till Mallorca. Jag vill kunna sköta mitt hushåll själv (om jag måste) och jag vill kunna bo i ett hus. Då gäller det att hålla kroppen i trim.

Men det är klart, man vet aldrig vad som händer längs vägen. Vilka sjukdomar och olyckor som kommer kasta sig över mig. Men, en sak vet jag. Har jag hållit kroppen i trim och gjort vad jag kunnat - ja, då behöver jag åtminstone inte klandra mig själv när den dagen kommer.

Och genast blir det lite lättare att ta sig ur latmaskens grepp och hitta rörelseglädjen igen. För när jag är 84, då vill jag kunna göra en cykelresa till Mallorca.



Förresten; ni missar väl inte att sommardanserna har börjat? Ett perfekt sätt att hitta rörelseglädjen! Var dock vaksam på vissa eventuella biverkningar!

Den lilla exotiska spindeln

 Okej, så här är det. Om du tycker spindlar är väldigt obehagliga små djur som helst inte borde få finnas på vår planet, eller iallfall inte där du är - ja, då ska du nog avstå från att titta vidare i detta inlägg. Eller så gör du det ändå och kan sen känna dig stolt över att du faktiskt vågade, trots din rädsla. Som en början till en KBT-behandling kanske? Hur som helst...

För nu så ska ni få bekanta er med en av mina kompisar! Eller kompisar och kompisar, den är en av alla dem som verkar tycka om att bo här precis som jag, eftersom jag ser den med jämna mellanrum. Men som vanligt vet jag ingenting om den, så hjälp mig!

Jag tycker den här spindeln är så oerhört fascinererande då den har så starka och vackra färger. Den ser lite ut att höra hemma i någon regnskog i ett exotiskt land, men om så är fallet så har den emigrerat hit till lugnet i vår granskog. Jag kan inte klandra honom/henne.

Åh vad tråkig och nördig hon är! tänker ni kanske nu. Ja, så kanske är fallet och det trivs jag med. Men jag vill också ge dig något att fundera på; om jag hade visat samma bild och sagt att det var från min backpacker-resa i Amazonas djupaste regnskogar - hade du reagerat på samma sätt då? Antagligen inte.

Jag kan tycka att ibland är vi så upptagna med att upptäcka världen, att vi glömmer att upptäcka vad som finns omkring oss. Så berätta nu - vad har du upptäckt idag? Än är det inte försent!

Katt-kalaset

I morse var Knas-Katten sur. Sur och förbannad. Han låg ihopkrupen ute i hallen och vägrade vara med på både morgonmys och morgonbus.

Både jag och Knådden lockade och pockade för att få honom på bättre humör, men utan att lyckas. Han bara blängde på oss och meddelandet var tydligt;

 
Nu passar det allt! Nu när allt kalasande är över, så då vill ni minsann ha mig med! Jag som sliter här hemma hela dagarna med att jaga råttor och annat otyg. För att inte tala om slitgörat att vakta och underhålla Knådden! Här offrar man sig ständigt i regn, sol och isande vindar för att ni ska ha det bra, men sen när festligheterna kommer då ska ni envisas med att bjuda in massa hundar och galna ungar som ska dra mig i svansen! För att inte tala om alla andra tokstollar som ska lyfta mig som om jag vore någon form av nalle! Och sen när man väl vågar sig fram för att vara med på kalaset och fira sin bäste vän - ja, då är tårtan uppäten, sången sjungen, paketen öppnade, ballongerna borta och Knådden sover. Jag är besviken. Och ARG!

Ungefär så tolkade vi in hans min. Och jag kan inte säga att han har fel. Så vi fick lov att ställa till med kalas för en fjärde dag. Fram med grädden!

Det funkade. För sen var de glada minerna tillbaka igen. Det är tur att han inte är så långsint den där katten.

1-årskalas!

 Nu har vi ätit tårta i dagar tre. Vi har sjungit, öppnat paket, haft dans. Fikat, badat, lekt med ballonger, träffat vänner och familj. Skrattat, spelat spel, ätit jordgubbar och fått ett älghorn på rumpan. Med andra ord har vi haft 1-årskalas för Knådden.

Jag är blåslagen och lycklig, mätt och solbränd. Och jag är stolt. Stolt över vår fina son som är så fantastisk (dock inte helt opartiskt åsikt). Jag är stolt över hans far och min själsfrände, att vi har fixat det här första året som småbarnsföräldrar. Och vi har gjort det bra. Trots att vi inte har läst några föräldratidningar. Vi har gjort det riktigt bra, om jag får säga det själv. Och det får jag ju.

Men jag ska inte påstå att det varit lätt, för det har det inte varit. Det har varit tårar och skratt, frustration och förnöjsamhet, missförstånd och förståelse, osämja och total enighet - alla möjliga känslolägen ihopmixat till en stor puré där det ibland kan vara svårt att urskilja beståndsdelarna. Men läser man på innehållsförteckningen så står det SlaktarStina, Magnus, Knådden, Knas-Katten. Tre personligheter och en knäpp katt som tillsammans utgör en familj. Då blir det lätt en puré av massa känslor som blandas med varandra. Inget konstigt med det, så länge smaken inte är härsken, möglig eller äcklig.

Hur som helst, så är jag framför allt trött efter tre dagars tårtätande och firande. Så nu ska jag sova. Sovasovasova. Man vet aldrig när mat&sovklockan behagar ringa.

(Och jag kan inte låta bli...så här kommer en föräldrakliché; tänk vad tiden går fort. Min stora lilla kille.)

Glad missommar!

Jag älskar språkpoliser. Här är min favorit. En riktig klassiker. Det är ärligt, det är engagerat och han har en poäng. Så glad missommar på er där ute!

Eller nej. Han har en poäng och ska ha en eloge för att han vågade uttrycka detta... så tydligt.
MIDsommar heter det. Punkt.

Trevlig midsommar och kom ihåg att andas in sommaren dofter, njuta av sällskapet och ge själva fan i om det regnar eller inte. Det är inte det som det hänger på. Trots allt.

1-årsnostalgi

Knåddens 1-årsdag närmar sig. Jag har sett hur andra mammor blivit nostalgiska, gråtmilda och gett uttryck för en mild form av ångest när denna dag närmat sig. De har fått ett behov av att berätta hur allting var, då för ett år sedan. Först den sista tiden under graviditeten. Och sen hur graviditeten plötsligt gick över till att bli en liten bebis i famnen.

I samband med detta har det också alltid staplats föräldraklichéer i stora högar. Tänk vad snabbt tiden går. Det känns som igår. Min lilla bebis har ju blivit så stor nu, ändå tycker man han/hon är så liten. Kanske är det någon typ av syndrom som drabbar alla mammor när den lilla ska fylla ett, för min upplevelse är att alla i min närhet har genomgått detta stadium. Mer eller mindre.

Nu går jag själv samma öde till mötes. I dessa dagar är jag nostalgisk och gråtmild och har ett stort behov av att berätta om hur allting var, då för ett år sedan. Och det är precis vad jag tänkte göra ikväll.

För ikväll är det ett år sedan den här bilden togs. Kvällen före midsommarafton och vi hade vaggat en runda här i skogen i drygt en timme. Jag, M och Knas-katten, som den lilla familj som vi var då. Så som det brukade se ut.

Vi hade besökt Åkdon och Termos tidigare under kvällen och laddade nu för att gå på bröllop nästföljande dag. Jag var trött, svullen och hade ont i bäckenet. Jag gick så långsamt att tillochmed katten satte sig ner och väntade på mig så att jag skulle få komma ifatt. Jag blev andfådd för minsta lilla och började faktiskt bli ganska trött på detta välsignade tillstånd.

Jag minns speciellt att min syster hade ringt ett par dagar tidigare och utbrast när jag svarade:
- vad gör du, är du ute och springer!? Du flåsar så...
- nej, jag har tagit på mig strumporna....

Hur som helst, så denna stund var det inte många timmar kvar tills hela äventyret skulle sätta igång, men det visste jag inte då. Men det, det är en helt annan historia.

Ni får ha tålamod med mig. Men som sagt, i dessa dagar är det mycket tankar på det år som har gått. Trevlig midsommar på er och tar nu hand om varandra! Det är viktigare än all städning, jordgubbar, nubbar och midsommarstänger i världen!

Medicin mot värk och bitterfittor

 I morse vaknade jag med ont i axlarna. Så där så det liksom svider i de stenliknande klumparna som skall kallas muskler mellan nacke och axel. Jag kände mig som en gammal klädgalge i kroppen och som en bitterfitta i humöret. Det blir ju lätt så när man har ont och har sovit dåligt.
Ett säkert tecken på för mycket barnbärande. Eller stress. Eller för många måsten. Eller för många funderingar. Och framför allt för lite svett och flås i glädjerus.

Så det fanns bara en sak att göra för att bli kvitt det hela; cykla. Eller ja, man kan väl dansa, springa, simma, åka skidor - vad som helst egentligen. Det viktiga är ju att kroppen får svettas, flåsa och jobba ordentligt en stund. Men jag föredrar att cykla. Som ni vet.

Så i arla morgonstund kastade vi oss ut på cykeln, jag och Knådden. Hel förmiddagen var vi nere på byn och for omkring. Åt mellanmål, lekte lite i någon lekpark. Cyklade. Och cyklade lite till.

 Kom hem lagomt till lunch och jag var som en ny människa. Glad, pigg, stark - oövervinnerlig. Galgen var uppmjukad, värken borta och bitterfittan bortjagad. Tänk vad lite svett och flås kan göra.

Kroppen har en fantastisk förmåga att hjälpa sig själv. Bara man ger den chansen.

Skyddskommitén kompletterar

Följande meningar finns att läsa om avvikelserapporter;

Rapportering om avvikande händelser är en av hörnpelarna till att förbättra säkerhet och kvalité i arbetet. En avvikelserapport ska i första hand fokusera på vad som har inträffat, inte på vem som var inblandad. Rapporten bör heller inte innehålla spekulationer om vems fel det var. 

Och med de orden i huvudet, så lämnade jag in en avvikelserapport till gårdens skyddskommité om när jag rev brännässlor utan handskar. Effekterna lät sig inte dröja.

Först blev det genomgång av arbetsrutiner med samtliga arbetare. Sen såg vi över förrådet med arbetskläder. Det behövdes viss komplettering med storlekar, men nu är det fixat. Kolla in kollektionen!

Kompletta med reflexer, knäskydd, verktygsfickor och bälte. Ett par arbetshandskar i storlek 0, sen så är förrådet komplett. Avvikelserapporter lönar sig.

Småbarnsmorsor - dags att lyfta brösten!

Nej, nu får det vara nog. Nu har jag tröttnat, blivit less, lakat ur. Ska de behöva vara så här efter en graviditet? Är jag inte värd något bättre? Är inte vi, småbarnsmorsor, värda något bättre?

Det är dags att göra någonting åt det, vi kan inte bara klaga. För överallt hör jag det. I omklädningsrum, på luncher, på föräldraträffar. Överallt där det finns småbarnsmorsor pratas det om dem. Brösten. De där förbannade brösten. De hänger. Är slappa, långa, lösa, obefintliga, fula, osexiga. De är hemska. 

 Vi klagar på oss själva. Förkastar våra kroppar, som om ett utdraget ältande med negativa vokabulärer skulle kunna göra en förändring. Som om det skulle kunna få oss att tycka om våra bröst. Som om det helt plötsligt skulle göra dem fastare. Eller mer runda. Eller mer åtråvärda.

Så nu får det vara nog. Vi kan inte bara klaga. Nu är det dags att göra någonting åt det här. Så jag tänker lyfta dem. Jag uppmanar alla småbarnsmorsor att göra detsamma.

Lyft brösten av stolthet - sträck på er och skärp er! Vi är värda något bättre än all den skit som vi tankemässigt och verbalt kastar på våra kroppar. Kroppen förändras genom livet och kommer så alltid att göra.

Och nu tänker jag skriva några nästintill småförbjudna ord. Till känsliga jantelagsanhängare vill jag utfärda en varning - följande stycke kan frammana obehag.

 Jag är stolt över min kropp. Ja, du läste rätt, jag är stolt över min kropp.  Den ger mig möjlighet att skratta, kommunicera, älska, cykla, äta - leva. Det vore dumt att befläcka dessa fantastiska möjligheter med ångest över hur delarna på denna magnifika manick ser ut. Att det dessutom göra det självmant, mot sig själv - det är ren idioti. Omgivningen och media påverkar, ja jag vet. Men vi har ändå alltid ett val. Vad du tänker om din kropp är ett val som du helt själv styr över. Då är det dumt att ta det sämre alternativet. 

Så jag har valt att vara stolt över min kropp. Jag tycker du ska vara detsamma. Du kan börja nu. 

Slå in en flaska vin

Man kan ju slå in presenter på lite olika sätt. Som i tidningspapper, tapeter, guldlamell, tyg, notpapper eller varför inte lite skogsväxter? 

En flaska vin och en bukett skogsblommor. Till en början såg det inte så lovande ut att korsa dessa två.

Men i slutändan blev det ändå helt okej - en vinbukett! Observera att mottagaren även är i behov av vatten! Både till blommorna och till sig själv.

Idiotin straffar sig själv

Jag var ute på ägorna häromdagen. Gick runt och filosoferade lite, så som jag brukar göra emellanåt. Helt plötsligt blir jag varse om att det växer en del ogräs i min lilla plantering. Så jag börjar plocka lite grann. Och lite mer och lite mer. Det ena gav det andra så jag fortsatte i jordgubbslandet. Gav mig på de där stora grästuvorna som fick slå rot förra sommaren, då jag hade fullt upp med att vara gravid och sen ta hand om resultatet därav.

Det var ett riktigt slitgöra. Att ta bort grästuvorna alltså. Jag slet och grävde och kom igång riktigt bra! Så jag gav mig vidare på nästa del - det långa gräset runt huset. Började riva av runt husgrunden, helt uppfylld av min arbetslust som drabbat mig som ett blixtnedslag.

Impulsaktig arbetslust brukar ofta innebära brist på lämpliga tillbehör, så som arbetskläder och lämpliga verktyg. Men man löser det ändå, sådana trivala saker får inte hindra! Så jag jobbade på, barhänt och i kjol. Tillslut kom jag fram till nässlorna. Jag funderade en sekund på om jag skulle hämta handskarna, men lathetens dumhet drabbade mig. Hur illa kan det egentligen vara? tänkte jag och högg i med hela handen. Med facit i hand, bokstavligt talat, så var det precis så illa som jag inte kom ihåg.

 Lärdom; lämpliga arbetskläder är att föredra och idiotin straffar sig själv.

Veckans insekt

Då var det dags igen! Nu är det den här lilla filuren som säger godmorgon på vår farstukvist - men vad är det för något? Hjälp mig!

Sommarkvällarna och sömnen

Dessa ljusa sommarkvällar händer det lätt att jag blir uppe lite för länge. Nallar några timmar av min välbehövliga sömn, för att njuta av den korta tiden som är nu. Jag plockar ihop efter dagens äventyr, gosar med Knas-Katten, filosoferar, gör ditt och datt i en förunderlig känsla av harmoni. Jag vill helt enkelt inte sova, kroppen glöder av energi.

För det är en speciell känsla som uppstår dessa ljusa sommarkvällar när Knådden somnat och lugnet brett ut sig över skogen. Ljuden, dofterna, ljuset, känslan. Det är liksom så lugnt med ändå fyllt med liv. Det går inte att beskriva, det måste upplevas.

Men det straffar sig också. Sen, tidigt på morgonen, när Knådden tycker att det är dags att gå upp och jag ligger där som en klubbad säl. Då tänker jag att ikväll, då ska jag minsann lägga mig i tid. Men så kommer kvällen. Och det är samma visa igen. Sova får jag göra när vintern kommer.

Och kommer han inte så kvittar det lika,
ty skogen är så härlig och natten är så varm!
De veta ej, de tröga, de lärda, de rika,
vad livet är om natten i vildmarkens barm

Dan Andersson

Miniägg

För en tid sen gick vi en promenad till närmaste bebodda hus för att kolla på hönorna. Och den ståtliga tuppen, såklart. De sprätte omkring där i godan ro och såg ut att leva ett riktigt gott liv. När vi sen gick hem så hade vi med oss ett paket ägg. Ett paket mini-ägg!

De är lite svåra att göra pannkaka på, går åt ungefär ett helt tjog. Uppskattningsvis. Men de går utmärkt att koka och äta till frukost. Är hårdkokta på 3 minuter och äts upp i ett gluffs. Snabbägg. Det är något för den effektiviserande nutidsmänniskan det!

Gungställningen

Projekt; Det-ska-tamejfan-vara-rejäla-grejer är avslutat. Här ser ni resultatet. En gungställning som öppnar upp för möjligheten att bjuda hem en hel elefanthjord på gung-kalas. Om vi nu skulle känna ett behov av det.

Men mest är det jag och Knådden som njuter av tillvaron och det fantastiska svunget i gungorna. Det är roligt att gunga, även när man är vuxen. Kanske framför allt när man är vuxen. Det är rogivande, ger lite fjärilar i magen och ger en extra skjuts åt viktiga tankar och funderingar.

Du är välkommen hit att prova, när som helst det passar! Den håller, jag lovar.

Dagens Outfit

Som kvinna i bloggvärlden så verkar det vara nästintill en oskriven lag om att man bör lägga upp en Dagens Outfit med jämna mellanrum. Ni vet, en sån där bild där man visar vilka kläder man har på sig just idag, och sen gör en liten lista om märke/inköpsställe. Ifall någon läsare tycker det är snyggt och vill köpa lika.

Jag är ju kvinna. Och jag bloggar. Så jag tänkte dra mitt strå till stacken jag också. Så här kommer den, Dagens Outfit.

* Hjälm med visir och hörselkåpor - Husqvarna
*Linne, som jag själv gnidit in med lite björknäver - NewBody
*Sporttopp - Stay in Place
*Sågskyddsbyxor - vintage
*Handskar - Ejendals (närproducerat!)
*Stövlar - Husqvarna
*Smink - All Natural made by Obefintligt.

Önskelistan

Midsommar närmar sig med stormsteg. Och helt plötsligt dök den här lappen upp på kylskåpet. Oklart dock om det är Knas-Katten eller någon annan som hjälpt honom med själva skrivandet.

Den första önskelistan. Tiden går fort, för att använda en föräldrakliché.

Försäkringskassans service

Försäkringskassan får ta mycket skit. Ibland till och  med mer än de förtjänar, tror jag. Det hör liksom till att gnälla och gnata på dem när man blir föräldraledig eller sjukskriven. Ibland kanske de förtjänar det. Ibland kanske problemet och ansvaret ligger hos den andra parten, vad vet jag. Hur som helst.

Idag ringde de mig. Hemligt nummer och kvinnan i luren presenterade sig från Försäkringskassan. Jag intog direkt en fientligt inställning och satte på mig sur-minen, så som jag blivit upplärd till i föräldraledighetsträsket. Vad ville de nu då!?
Men i andra änden kvittrade en handläggare frågande om hon fick göra en förändring i mitt skatteavdrag, så jag slapp tänka på det nästa gång jag ansökte om föräldrapenning. Precis vad jag irriterat mig på när jag fyllde i formuläret dagen innan. Som om hon läst mina tankar. Hon, på Försäkringskassan. Jag tackade ödmjukast och vi lade på.

Jag hann bara lägga ifrån mig telefonen, så ringde hon upp igen. Ursäkta om jag stör, men jag vill bara försäkra mig om att du ska jobba när fadern ska vara föräldraledig, så du skyddar din SGI. Omtänksamhet. Från Försäkringskassan. Chock.

Detta stämde inte alls in i den bild som jag hela tiden fått höra om detta monster. Kanske har de förbättrat sin service. Kanske är det ibland skit bakom spakarna. Kanske finns det vissa guldkorn i den dammiga sandhögen. Eller så är det helt enkelt så, att de ville visa sin uppskattning för min skönsång. Kanske är det där hemligheten sitter. Eller så är det bara människor som har regler och förordningar att hålla sig till. Precis som oss andra.

Hur som helst. Har man gjort något bra så ska man få höra det. Därför vill jag ge försäkringskassan en ros och säga;

TACK för bra service! 

Scandinavian Outdoor Games

 Så. Nu när vi har återhämtat oss efter helgens strapatser så kan jag berätta lite mer. Hela lördagen tillbringade vi på Lugnet i Falun, där första upplagan av Scandinavian Outdoor Games anordnades.

En ny festival, fullspäckad med aktiviteter för den som gillar att röra på sig utomhus! Perfekt för oss med andra ord. Och medan M simmade bland grodyngel, orienterade vid gruvan och sprang upp för mördarbackar, så kollade jag och Knådden in de andra aktiviteterna. Favoriten blev skogsgläntan där Friluftsfrämjandet höll till. De bjöd både på kokkaffe och krabbelurer! Svårslaget.

Vi kan varmt rekommendera alla att besöka Lugnet vid den här tiden nästa år! Det var en kanonbra dag och vi har redan bestämt att återkomma 2014 om arrangemanget fortsätter. Och det hoppas vi verkligen. Då är Knådden ett år äldre, så då ska vi ta oss ann både balansbanor, cykellekparker, klätterväggar, rullskidor och Mulle som försökte övertala barnen att det bara fanns 6 saker i skogsgläntan som inte hörde dit.

- Kepan som hänger i trädet, ska inte vara här!
- Det är riktigt!
- Och inte repen som hänger mellan träden heller. 
- Nej, men de räknas inte. 
- Räknas inte? Men vi skulle ju säga alla saker som inte hörde hemma i skogen?

De är inte dumma de där barnen.

Helga vilodagen.

Söndag och vi vilar upp oss efter gårdagens strapatser. Alla är trötta på sitt sätt efter att ha tillbringat hela gårdagen på Scandinavian Outdoor Games. Så vi har tagit det mest lugnt. Suttit på trappen och ätit mellanmål och väntat på regnet som aldrig kom. Tittat på växtlighetens framfart och bina som surrar i det gamla äppelträdet. Sammanfattningsvis en bra dag här ute i skogen. Lugnt och skönt. Och det är det ju för det mesta.

Dagarna som går.

Vissa dagar är jag irriterad och förbannad. Sur som ett lingonkart och taggig som en igelkott. Oftast är jag också lite stressad. Tycker att jag inte har hunnit med någonting, fast en hel dag har passerat. En hel vecka har passerat.

Men då brukar Knas-Katten bita mig i vaden och fräsa åt mig; Hörru du din gnatiga kärring. skärp dig nu! Vi har ju hunnit med massor! Vi har ju gungat och undersökt blåbärsriset. 
 

Lekt kurragömma och ätit löv. 

 

Räknat alla stenarna på grusvägen. Och kontrollräknat ungefär tvåtusensju gånger.

Planterat. 

Och tvättat oss därefter.

 

Sen har vi ju hunnit vara i traktorn också. Ryckt i alla spakar för att se om de sitter fast och grejat med ratten för att se att den snurrar rätt. 

Så kom inte här och säg att vi inte har hunnit med någonting! 

Och han har ju rätt den där Knas-Katten. Vi har ju faktiskt gjort jättemycket. Så vad har jag för rätt att vara sur och grinig? Nej, just det. Då förtjänar jag mig ett kattbett i vaden.