Cellulosaisolering och kroppsmått.

 Arbetet med utbyggnaden fortskrider, även om rapporteringen om den är bristfällig. Den senaste tidens jobb har helt enkelt inte gjort någon större synlig skillnad, vilket gör det hela ganska tråkigt. Men inte desto mindre viktigt.

Men nu står det klart för att isoleras i slutet av veckan - äntligen! Det kommer hit en firma och sprutar i cellulosaisolering och allt är förberett och klart, i sann Millimetermanns anda. Tillslut. För det fanns en del frågetecken fram tills alldeles nyligen. Men som oftast när Millimetermannen har frågorna, så är det jag som har svaren. Den här gången var jag svaret.

Ett frågetecken handlade helt enkelt om hur vi skulle komma åt att isolera ute i hörnen. Problematiken kring detta kan författas till en hel roman, men jag ska bespara er den informationen. Vi kan nöja oss med att konstatera att det hela ligger ganska trångt till, men ändock, det måste isoleras.

Och det är här som jag är nyckeln till evig framgång och lycka. Eller något sånt. För det visade sig att huset är byggt efter mina kroppsmått. Om det är ren tillfällighet, eller är en tydlig reflektion av Millimetermannens dagliga tankar låter jag vara osagt. Men vi kan konstatera att bjälklagen på övervåningen är placerade med min rumpas bredd och tjockleken är en bröstkorg hög. Ganska exakt. Och det är ju bra.

För det möjliggör att jag kommer in till de där hörnen och får den äran att sköta isoleringsslangen. Under förutsättningen att jag håller samma kroppsform till det kommande veckoslutet vill säga, midsommar och kalas till trots. För trots att mina mjukare delar på bröstkorgen under de senaste åren uppnått en imponerande flexibilitet, så var det inte många millimeter över att spela med.

 Återkommer med ny rapport när isoleringen är på plats, då är det nämligen dags att riva väggen. Och det känns som att det är då, då som det roliga börjar på riktigt.

Jordgubbar, hallon och choklad.

Midsommar betyder kalas. Den här gången 4-årskalas. Jag kan skriva spaltmeter om vad ett 4-årskalas innebär känslomässigt för en mamma. Om tiden som går så snabbt, liten som blir stor. Tiden som inte går att stanna och som aldrig kommer tillbaka. Men det får bli en annan gång.

Jag hade någon vecka tidigare fått mot ta en detaljerad tårtbeställning från den lilla jubilaren - jordgubbar, hallon och choklad.  Den upprepades gång på gång. Jordgubbar, hallon och choklad. Tårta. Och ballonger. Och paket. Såklart.

Så jag fixade såklart det. Hade en tydlig bild i min vuxenbegränsade hjärna av den perfekta tårtan. Med jordgubbar, hallon och choklad. Skivade jordgubbar som täckte hela tårtan, inramade av stora mörkröda hallon och ovanpå det, riven choklad. Snyggt. Läckert. Gott.

Barnen lekte fokuserat ute och jag såg min chans att dekorera hela tårthärligheten precis enligt min mening. Men jag hann inte mer än att ta fram jordgubbar, hallon och choklad innan de kom inrusande. Vi vill, vi vill! Som blodhundar som fått upp ett spår. Stolar sköts obarmhärtigt fram till köksbänken och tusen små händer sträckte sig överallt. Vi vill, vi vill! Jag smakar den här!

Och jag kan inte låta mina, högst begränsade bilder av en snygg tårta, hindra deras iver och skaparlust. Deras vilja att vara med. Så bilden av mina skivade jordgubbar, kanske med en liten citronmelisskvist placerad ovanpå, bröts sönder när de röda bären bestämt tröcks ner i grädden. Jag bet mig i tungan och förklarade tålmodigt att man kan lägga dem lite försiktigt på.
Varpå 2-åringen krossade ett bär i nyporna för att sedan, mycket försiktigt, lägga det på tårtan.

Jag gjorde mitt bästa för att hålla tillbaka mitt begränsade vuxen-jag. Och lyckades faktiskt riktigt bra! Men när jubilaren själv gjorde ansatts till att sätta de ganska stora jordgubbarna på sidan av tårtan, kunde jag inte hålla mig längre.
- Det där går inte, de kommer att ramla av, sa jag så pedagogiskt jag just då kunde. Vilket egentligen var ganska opedagogiskt, men jag är trots allt bara människa.
- Det går visst, om man trycker fast dem hårt, svarade 4-åringen och visade, en aning mer pedagogiskt, genom att trycka in en hel jordgubbe långt in mellan tårtlagren.
- Men du måste vara stark Mor, som jag, tillade han och tryckte in nästa bär så att nästan hela handen försvann in bland sockerkakan.

Just då kom de efterlängtade gästerna och mina medhjälpare rusade ut i sann kalashysteri. Jag avslutade vad vi påbörjat, och fullföljde deras metod med att bara placera hela bär på tårtan. Det gick. Bären ramlade inte av. Kanske för att jag var precis så stark som man behövde vara.

Och tårtan blev faktiskt precis som vi båda hade hoppats. Jordgubbar, hallon och choklad. Snygg, läcker, god. Och med mycket mindre jobb än min ursprungliga plan. Det är så typiskt vuxna, att jämt krångla till allting.

Ett jättelyft.

I fredags ställde vi till med fredagsmys! På vårt sätt vill säga.

För det kom en lastbil. En stor lastbil, med ännu större kran och jättelånga stödben. Samtliga familjemedlemmar blev exalterade. Några för den imponerande fordonet, andra för arbetet som äntligen skulle bli utfört - flytt av den gamla vedboden.

Utan pardon kopplades den gamla boden med den nya panelen fast och for upp i luften. Ojojojojoj, pep jag i sann mamma-anda. Cooooolt, utropade 4-åringen med stora ögon som glittrade av dyra lastbilsdrömmar. 

Utan problem kom den sen till sin nya plats och döptes därmed om till sophus då den hädanefter skall agera sopsorteringscentral här på gården.

Vi vinkade av lastbilen och kände en oerhörd lättnad och glädje över att boden var på sin nya plats. Det blev ett jättelyft! (Ibland kan jag inte låta bli det där med ordvitsar....) Nya vyer och möjligheter öppnade sig, och verkligheten blev lite mer lik den dröm vi har i huvudet.

Lite tårögda konstaterade vi att det här var värt att fira. Och som vi firade. Det var nästan så att det spårade ut.

I soffan skålade vi med en delad folköl och åt en halvt paket kex. Sist det hände var hösten 2014 när utbyggnadens grund var färdiggjuten. (klickar du på texten kommer du till det inlägget) Men då åt vi popcorn. 

Den första stenen, det första trädet.

Härom dagen, efter ett informativt möte mitt i en fångande vacker junikväll, så hamnade jag på ett berg. Ett högst anspråkslöst berg i all sin ensamhet, mest som en stor kulle täckt med granskog. Men tillsammans med alla de andra, lika anspråkslösa bergen runt omkring, så utgör den en del i ett böljande vackert skogslandskap. Ett skogslandskap där insjöarna göms av granarnas täta grenar och där skogsbilvägar är som ett nät över en bortglömd skatt. En bit av Dalarna som man mest åker igenom för att ta sig någon annanstans.

Jag vet inte riktigt varför jag hamnade på just det här berget, just den här kvällen. Det bara blev så. Jag satte mig i bilen efter mötet och rullade sakta iväg hemåt. Den starka kvällssolen förstärkte blomsterpraktens färg när jag for genom samhället, men bortom de böljande bergens linjer hotade mörka moln om en annan tid, en annan kraft. Bland bostadslängor och robotgräsklippare, blir en sådan syn mest till ett muttrande grannar emellan. Men uppe på ett berg, ensam och med sikten fri miltals runtomkring, blir det något helt annat.

Så jag hamnade på ett berg. Där satt jag en stund och betraktade vyerna. Molnen som sakta drog in över de böljande bergens linjer. Solstrålarna som skar genom molnens obarmhärtighet. Jag lyssnade till tystnaden och mina egna tankars sång. Sen åkte jag hem.

Ser du huset?

Och det är då, med hjulen knastrande mot gruset och tillsynes oändligt med granskog framför mig, som jag ser det. Det där lilla, lilla som bryter av mot granarnas spretiga toppar. Vårt hus. Tillsynes utkastat i vildmarkens stillhet. Jag stannar upp. Tittar. Tänker på han som fällde det första trädet, som bar den första stenen, som bröt den första biten mark - just där vårt hus idag ligger. Imponeras. Flera hundra år sedan, då redskap, naturen och muskelkraft var det enda som behövdes för skapa sig en boplats, ett liv. Idag behöver vi så mycket mer. Eller gör vi det?

Och jag tänker på all den svett som har runnit, blod och tårar, skratt och kärlek. Alla de liv som levat och dött, och drömmarna lika så. På de drömmar som dröms på gården idag. Men mest av allt tänker jag på han som bar den första stenen, fällde det första trädet. Lyssnade han till samma tysthet, såg han solen kämpa mot regnet, kände han samma doft av ljusa sommarkvällar? Det får jag aldrig reda på. Det enda jag vet är att han hade samma berg under under sina fötter. Och att han la grunden till det liv jag lever idag.

Till vänster i bild, lite till höger om grantoppen ser du en liten ljusare prick. Där bor jag. Där bor vi.

Allt är guld som glimmar.

Jag är inte särskilt intresserad av glittrande smycken, men är det däremot en glittrande insekt så går jag igång på direkten! De är så oerhört fascinerande varelser. Helt fantastiskt vackra i all sin självklara komplexitet. Och färgerna, färgerna! Utan den minsta ansträngning med varken kemikalier eller kläder så glittrar, gnistrar och blänker dem som om de vore naturens egna ädelstenar. De är naturens egna ädelstenar. Dyrbara. Och så vackra.

Turligt nog har jag lyckats överföra min entusiasm för insekter till mina barn. Ser vi något som kryper så kastar sig samtliga ner på knä och sträcker fram en hand i hopp om att få känna kittlande små ben som kryper längs handryggen. Så här om dagen blev vi alldeles till oss när denna skönhet slog sig ner på min hand.

En Guldbagge. En riktigt guldbagge.

1000 meter metalltråd.

Så kom slutligen stängselgrejerna. Efter många vändningar och arga samtal till stackars sommarjobbande kundservicepersonal, så kom dem slutligen fram. Och då var det bara att köra igång att stängsla in den nya hagen. Inte för att det längre gick någon nöd på getabockarna, för de har skött sig alldeles ypperligt på fribete. Lämnat odlingarna ifred, strosat omkring och betat i godan ro. Kommit fram för att bli kliade emellanåt och sen snällt gått in och lagt sig för kvällen. En kväll stängde det tilloch med dörren efter sig, så det enda jag behövde göra var att sätta på haspen. Väluppfostrade så att de förslår.

Men det fanns andra skäl till att hagen behövde stängslas in, så Team Slaktarn´s tog helt enkelt tag i saken. Till en början gick det riktigt bra. Alla var glada och arbetet förflöt enligt planen.

Ända tills någon öppnade en rulle HT-tråd och intalade sig själv att det skulle nog gå bra att rulla ut den utan vinda. Jag säger någon, för vi behöver ju inte peka ut den skyldige. Dessutom är jag en så oerhört snäll och förstående fästmö, och det vore ju synd att förstöra min välputsade image.

Vad händer då när någon försöker rulla ut en rulle HT-tråd utan att använda vinda? Jo, det blir ett jävla trassel. Tänk er känslan när man hittar det bortglömda headsetet i en väska och det hela mest ser ut som ett ormbo. Eller ett garnnystan som katten fått tag på. Precis så var det, men det handlade istället om 1000 m metalltråd. 1000 meter metalltråd som spänner, snärjer och tvinnar sig åt alla möjliga håll. Man kan bli knäpp för mindre.

Hur gör man då för att lösa detta trassel? Jo, en får stå och hålla i själva nystanet och den andra får ta änden och dra den igenom en del av trasslet för att få lös uppskattningsvis 1 meter. Sen är det bara att gå tillbaka, dra igenom ändan en gång till för att vinna ytterligare ca 1 meter. Och det är nu jag påminner er; 1000 m metalltråd. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Och helt plötsligt fick uttrycket: "Det man inte har i huvudet får man ha i benen" en ganska tydlig innebörd.

Jag vet inte vad andra kärlekspar gjorde den lördagskvällen/natten, men jag tror ni kan lista ut vad vi gjorde.  1000 meter metalltråd.  Dock finns inga fotografier från spektaklet, ty det finns några få tillfällen i livet som det inte riktigt är läge att hiva fram en kamera. Detta var ett sådant.

Men allting har en ände, så också 1000 meter metalltråd. Nästa rulle åkte dock upp på vindan utan större invändningar. Och då var hagen klar på ett litet kick! Alldeles precis i tid för att ta emot Slaktarn´s nyaste tillskott; getabocken Victor - välkommen!

Vår odlingskvart.

När man tittar med estetiskt lagda ögon, så är vår odlingskvart inte särskilt vacker. Det är byggplast och halm, leksaker och snören, spadar och påsar med gamla tidningar utspridda lite varstans. Allt i en enda röra.

Här finns inga raka linjer. Och varenda liten möjlighet till symmetri, är skev på det där sättet som får det att klia i kroppen på varenda pedant. Vilket kan vara en av anledningarna till att Millimetermannen hellre pratar om odlingarna än tittar på dem.

Men tittar man med andra ögon, så är det den vackraste platsen på jorden. Och även om den inte skulle ge oss det minsta ätbart i slutändan, så har den ändå gett oss mer än vad jag begärt.

För vår lilla odlingskvart har blivit ett öppet rum för kreativitet. Ett rum för lust, vilja och rörelseglädje. För kunskap, gemenskap och upptäckarglädje. Både för mig och barnen. Vi tar vad som finns tillgängligt. Vi gräver, bygger, sår och täcker utan större planering. Det får bli som det blir, så länge vi får ut någonting av det under tiden. Glädje, gemenskap, lärdom. Rörelse, kunskap och problemlösning i ett enda virrvarrv.

Vilket också planteringarna är i. Det är stundom svårt att veta vad som växer och vad det är vi har sått. Men jag tänker, att det kommer visa sig i slutändan. För plantorna växer nog oavsett om raderna är raka eller inte. Om de nu får stå kvar. För det är ju inte alltid så säkert med all vilja, lust och upptäckarglädje som är inblandad.

Och växer dem inte, så gör det inget. För vi hade åtminstone roligt när vi grävde ner dem. Och kanske har vi då lärt oss något nytt till nästa år.

Att bygga en ärtkoja.

 Jag och barnen har ett gemensamt projekt i odlingarna; ärtkojan. Där ska vi sitta varma sensommardagar med en flaska saft och äta ärtor tills vi blir gröna i ansiktet. Men den har krävt en del jobb, minst sagt.

Först gäller det att hämta material. Vi hade tittat ut gamla tegelstenar från ladugården vi rev förra våren, jord från den stora jordhögen och sen pinnar från gethagen. Det var bara att koppla på kärran efter traktorn och börja jobba.

Barnen körde och jag utgjorde motorn, dvs drog hela ekipaget. Jag kände mig som en starkt, pedagogisk och tålmodig förälder när vi började lassa sten. Tre tegelstenar fick det plats.

Så dem kördes till odlingarna och lassades av för att kunna hämta nya.

Men först bytte vi såklart släpkärra. Vilket för övrigt behövdes göras efter varje avlastning, enligt barnen. Ibland också innan pålastning, trots att vi bytt kärra vid avlastningen. Jag är helt enkelt för dum för att förstå. Så jag bet ihop.

Det blev några vändor innan alla tegelstenarna var på plats. Några kilometer också, skulle jag tippa. För sen körde vi samma förfarande under hämtningen av jord och kvistar. Men det har jag inte fotograferat, för då kände jag mig inte längre som en tålmodig förälder längre utan hade fullt upp med att åtminstone försöka vara en. Det gick så där.

Men det vill jag helst inte komma ihåg nu, för nu är ju kojan klar. Det tog några veckor och gav mig mycket tålamodsträning. Oväsentligheter i sammanhanget. Jag har mycket att lära av dem där barnen, för uppenbart hade de ett tålamod långt utöver mitt.

Nu håller vi tummarna för att det växer! Stay tuned!

Getabockarna och betet.

Slaktarn´s Parkförvaltning utgörs av våra 6 getabockar. De sköter sitt arbete alldeles förträffligt. Långt över förväntan, om vi ska vara ärliga. (Men säg inte det till dem, för då kommer de kräva löneförhöjning alternativt prestationsbonus.)

Med andra ord så är betet slut i deras hage och vi har ännu inte fått upp stängsel till den nya hagen. Våra medarbetare har varit missnöjda en tid, vilket de inte är sena med att skrika ut så fort vi visar oss utanför dörren. Det är hjärtskärande att höra dem beklaga sig, så jag har försökt mutat dem med exklusivt hässjat ängshö och diplomatiskt förklarat för dem att vi jobbar på att lösa problemet. De mumsar gladeligen i sig, lyckliga över att få så delikat hö. Trots det, så hotade de igår med att ta till sanktioner om jag inte omgående löser problemet. Jag vet inte vilka sanktioner det rör sig om, men efter en titt på Gustavs horn (han är ledare), så vill jag nog inte veta heller.

Melker och Gustav går ut på andra sidan stängslet.

Så jag släppte ut dem. De började omgående ge sig i kast med sina nya arbetsområden.

Bobbo in action.

Såklart. Och jag kände mig som en idiot som ansett mig belastad med följande problem samtidigt; brist på bete och ingen tid för gräsröjning. Typiskt mänskligt problem. Båda två löste ju liksom varandra. Dock uppstod det ett nytt - skydda odlingarna.

Men det visade sig heller inte vara något problem, då jag hade den bästa hjälpen med vallningen. 

Till kvällen var de alla mätta och belåtna efter ett hårt eftermiddagspass, och gick snällt in i sitt lilla hus så jag kunde stänga in dem för natten. Tacksam över att de inte begärde övertid.

Men vad som händer nu, när de vet att gräset faktiskt är grönare på andra sidan, återstår att se. Men jag har lovat dem fortsatt vallning varje eftermiddag. Så ni vet. Att utifall ni träffar på någon bortsprungen getabock på något oväntat ställe, så hör den troligen hemma här. Men jag tror, jag säger tror, att vi har lite för bra sammanhållning för att det ska hända.