onsdag 27 maj 2015

Den blomstertid nu kommer.

 Det känns som att våren har varit lång. Lång och utdragen på ett sätt som tilltalar mig. Jag tycker om våren. Att för varje dag se hur det lysande gröna sakta tränger undan det bruna beiga. Livskrafter som bryter mark på det mest självklara sätt.


Jag tycker om att se hur växtligheten ter sig innan den står i sin fullaste prakt. Hur löv och blad tränger fram ur de små knopparna och hur miljoners små grässtrån från en dag till en annan gör ängen till ett grönt täcke. Midsommarblomster som nästintill osynligt tränger sig upp ur marken och står där som en väntande bomb som skall ta oss till nästa nivå av grönska. Det är vackert och rofyllt. En långsam explosion av liv.


Och medan jag går där i all den nyutsprungna grönskan, så är det så lätt att bli förblindad av dess skönhet. Jag blir så snabbt van och för en stund tror jag att det kommer vara för evigt. Att sommaren är oändlig, att grönskan är här för att stanna.


Men de stackars krakarna som var först ut, de som med fullt mod trängde sig fram ur den ännu kalla jorden, vittnar om något annat. Deras levnadscykel har redan börjat nå sitt slut och det är först när marken ligger vit som vi kommer minnas den värmande glädjen de gav oss. De ger oss en påminnelse om att den här tiden går så fort. Den går fort och den väntar inte på oss, så som vi väntar på den.

Så strunt samma att vi har gått i långkalsonger och toppluva ända fram till nu. Och kanske får göra så i några veckor till. Naturen lyser sagolikt av grönska och liv. De ljusaste nätterna ligger framför oss och det enda vi vet är att lika snabbt som det kom, lika snabbt tar det slut.

Så. Gå ut. Nu.

Lukta och känn. Titta och lyssna. Insup det liv som en dag tar slut.

tisdag 19 maj 2015

getterna och stängslet.


Nu har getterna varit här på vår gård i över en vecka, och jag kan hittills konstatera att det är lite som att få barn - du kan förbereda dig hur mycket som helst och du kommer ändå bli överraskad.

Vi har lagt ner en del timmar under vintern med att förbereda stängsel, gethus och deras utfodring. För att allt skulle vara klart när de små liven äntligen skulle komma. Och allting var klart - halmen utlagd, hö fanns i nätsäcken och stängslet var på plats och kontrollerat. Men det är alltid någonting som måste justeras. Som alltid när det blir tillökning i hushållet. Det är regeln utan undantag.

Det började med stängslet. Ett rejält 5-trådigt rovdjursstängsel med ganska mycket kräm i trådarna så att säga. En mur av el som skall skydda de små liven från vargar, lo, björnar, bjärvar och jag vet inte allt. Rovdjur. Stora rovdjur. Så vad skulle hända med dessa små rultande getabockar när de bekantade sig med stängslet för första gången? Jag var i ärlighetens namn lite orolig. Skulle de överhuvudtaget överleva?


Efter några dagar inne i gethuset, var det dags för dem att för första gången komma ut i hagen. Lite trevande, lite försiktigt, vågade de sig till slut ut i solskenet. Betade lite gräs. Knörplade (ett helt eget ord, men det beskriver det hela så bra) lite sly. Och så började den ena närma sig stängslet. En av de minsta. Mitt mammahjärta slog lite snabbare och musklerna ökade i anspänning. Ajajajaj, tänkte jag. Nu händer det.  Och det hände. Geten hoppade genom trådarna och fortsatte lugnt beta på andra sidan, helt oberörd. Första rymningen. Efter fem minuter.

Vi har många gånger blivit varnade för getters benägenhet att rymma. I princip varje gång som vi blåögda och sprudlande av nybörjarglädje berättat att vi ska skaffa getter, så har någon med mer erfarenhet fått ett bekymrat uttryck i ansiktet och lite strävsamt svarat jaja.....ni vet att de inte är så lätta att hålla instängda?


Och det var alla de ansiktena jag såg framför mig när den där lilla getabocken gjorde sitt graciösa skutt genom trådarna som skall hålla rovdjuren borta. Vi föste snabbt in dem i gethuset igen och morgonen därpå satte vi upp fårstängsel på insidan av stolparna. Som de ganska omgående kröp igenom. För att sen hoppa genom trådarna.

Då började vi misstänka att det kanske inte stod rätt till med spänningen i elstängslet. Och med det åtgärdat, så har de faktiskt inte varit utanför något mer. Vilket jag kan förstå, efter dagens erfarenhet då jag själv kom åt tråden. Inte särskilt behagligt.

Nu fortsätter vi att åtgärda och justera själva hö-utfodringen. Nätet som vi till en början tyckte var perfekt, visade sig vara livsfarligt. Så vi, eller snarare Millimetermannen, byggde en foderhäck. En foderhäck så rejäl och stabil så den duger att utfodra elefanter med (Det-ska-ta-mej-fan-vara-rejäla-grejer är ju lite av hans måtto, som ni vet). Till våra små dvärggetter. Den behöver justeras. Men det är en helt annan historia.

torsdag 14 maj 2015

Kravlös sådd.


Vi har ju grävt en hel hopp med olika land, jag och Knådden. Oplanerat, impulsivt och med rörelseglädjen som vår enda ledstjärna, så har vi grävt. Grävt, grävt och grävt. Det är härligt att gräva ur en treårings ögon. Då gräver man liksom för grävandets skull. Vad det ska bli är inte så viktigt. Kroppen vill gräva så då gräver vi, enkelt.

Och jag inser att hade jag varit själv, utan barn, så hade jag trots oceaner av tid aldrig fått till så många planteringar som vi fått i år. Jag hade krånglat till det för mycket. Fastnat i planeringsstadiet. om jordtyper och växtzoner. Läst mig knäpp av faktaböcker, forum och olika råd. Viljan av att göra allt rätt, hade hindrat mig från att göra någonting alls. Jag hade skapat problem och hinder som egentligen inte fanns.

Dylika funderingar har jag inte tid med nu, tack och lov. Så vi har grävt. Sen har vi petat ner några frön och lökar som vi har köpt på ren måfå. Vad det blir i slutändan är inte så viktigt. Om det blir något. Vi har fått gräva i alla fall. Och sått. Vi ska fortsätta vattna och rensa om viljan finns. Skörda om det finns något att skörda. Det spelar inte så stor roll. Det viktiga är att vi fick gräva.

tisdag 12 maj 2015

Riktiga lantisar.


Vi vaknade och regnet öste ner utanför vårt fönster. Millimetermannen suckade uppgivet och jag började hoppfullt scrolla väderprognoser. Regn. Regn. Och åter, regn. Suck. Ingen byggardag med andra ord. Vi åt vår frukost långsamt. Som om vädret kanske skulle hinna ändras om vi bara åt tillräckligt länge. Det gjorde det inte. Barnen lämnade bordet i det sedvanliga kaoset och där satt vi vuxna kvar. Med armarna i kors och blickarna riktade ut mot de regntunga skyarna. Ingen sa något, men det behövdes inte. Våra kroppar var fysiska gestaltningar av - jaha, vad gör vi med den här dagen? Skitregn.

Plötsligt hände det. Vi tittade samtidigt upp på varandra och stora leenden spred sig över våra ansikten. Såklart. DET ska vi såklart göra.

- Jag ringer! sa jag och kastade mig ner över telefonen.

En halvtimme senare var hela familjen inpackad i bilen. Regnet smattrade mot rutan och en deppig dag hade bytts mot glädjens dag. Väskan var packade med diverse resa-hela-dagen-med-småbarnsprylar. Varselbyxorna var på, kameran med, picknickkorgen full och i bagageutrymmet på vår skruttiga V70 så fanns en låda med halm. Lite tidigare än planerat men, vår lilla skogsfamilj skulle äntligen bli större.

Några timmar senare stannade vi för att få i oss lite lunch. I vårt bagageutrymme fanns Bobbo, Bamse, Sigge och Musse - våra alldeles egna dvärggetter. En fantastisk känsla som gav små fjärilar i magen och ett fånigt leende på läpparna. Och med detta fåniga leende, storstövlar och arbetskläder, så tågade hela familjen in i snabbmatsrestaurangen. Bonnläppar av finaste kvalité. Urbilden av landsbygdsmänniskan. Och en stolthet som är få förunnat att uppleva.

Några bord bredvid oss sitter ett par yngre karriärmän. Blanka skor och åtsmitande skjortor. Fixat hår och moderiktiga accessoarer. De sneglar lite på oss. Viskar och försöker dölja de roade ansiktsuttrycken som vi uppenbarligen frambringar. Det känns som att de skämtar om oss. Om att vi är riktiga lantisar. Om att vi har storstövlar, arbetskläder och barnsaker med en traktor på. Vi gestaltar deras fördomar till fullo.

Vi äter vår mat, så som en småbarnsfamilj äter mat. De unga männen följer oss med svårdolt nöje. De går ut samtidigt som oss. Deras bil står bredvid vår, jag ser det på långt håll. En välputsad, mörkblå av dyrare modell. De viker ömsint ihop sina jackor när jag öppnar den mörktonade bakdörren på vår otvättade skogsbil. En lukt av halm och get väller ut över parkeringen och i samma stund hörs ett ljudligt bräkande från bilen. Landsbygdsfamiljen hoppar in som om ingenting har hänt. Karriärsmännen fryser omedelbart till i sina rörelser och stirrar storögt på varandra. Hakorna nere vid knäna. Själv vill jag lägga mig ner och dö av skratt.

Vi åker iväg, hem. Hem till skogen, hem till gården, hem till lugnet, tystnade och livet. Regnet smattrar fortfarande på rutan. Barnen sover. Bak i bilen bräcker våra getter. Millimetermannen kör och våra blickar möts i backspegeln. Jag fylls av en inre värme som får det att brusa i hela kroppen. Det här är livet, mitt liv. Mor, fästmö, lantis och numera även getbonde. Fantastiskt. 

Musse, Sigge och Bamse. Bobo är där bakom, han är ungefär lika stor(liten) som Knas-Katten.

tisdag 5 maj 2015

I väntans regniga tider.

Vi har gjort klart vad som kan göras klart. Nu väntar vi på takstolarna. Och getterna. Men framför allt på bättre väder.

Efter en relativt torr aprilmånad, när vi i godan ro har jobbat på med att regla upp väggarna, så verkar nu maj ha kommit med det regn som bara en odlingsnörd vill ha. Och där står våra reglar. Utan tak. Och där breder vår platta ut sig, med alla sina kvadrat, och liksom en utsträckt famn samlar ihop varenda vattendroppe som faller ner från skyn. Känns det som.

För plattans skull är det lugnt, den tål en del. Men de befintliga delarna på vårt hus, som inom en snar framtid kommer utgöra innervägg/golv känns inte särskilt roliga att få dränkta i det hav av vatten som plattan samlar upp.

Så Millimetermannen och hans kvinna gör, vad Millimetermannen och hans kvinna bör.


Vi klämmer upp en sträng av byggsilikon och sen våtsuger vi för glatta livet. (för er opålästa - dammsugning med en mackapär anpassad för vatten) Det är tur att vi är småbarnsföräldrar och därmed klimatiserade till begränsad mängd sömn. För det regnar. Det regnar och har så gjort varenda dag sen den sista regeln kom på plats. Som en bitterljuv hämnd från vädergudarna som tidigare alltid har varit på vår sida. Alltid.


Men det lönar sig föga att sitta här och vara bitter. På med pannlampan och hörselkåporna bara och ut i regnet. Det finns ett krig att vinna, en front att försvara.


Under tiden väntar vi. Väntar på takstolarna. Väntar på getterna. Men framför allt väntar vi på bättre väder.

söndag 3 maj 2015

Spekulationer kring livet.


April har passerat och vi har tagit klivet in i maj. Min pappa hade fyllt 67 i dessa dagar, om livet hade velat oss annorlunda.

Jag tänker ibland på hur det hade varit om han fått bli pensionär och renoverat upp den där gamla skrothögen till bil, så som hans plan var. Han pratade om det så långt innan, hur allting skulle bli, hur allting skulle vara, efter den dag han tagit steget av från det ånglok som kallas arbetslivet.

Han kom aldrig dit. Livets verklighet, döden, hann före.

Jag tänker ibland på hur det hade varit om han en dag bara dök upp här, i det liv jag lever nu. Så långt ifrån det liv jag försökte bygga under tiden han levde. Vad han skulle säga. Vad han skulle göra. Hur han skulle vara som morfar.

Men kanske vet jag det, innerst inne. Hur han skulle klappa mig bak i nacken med sin grova korta korvfingrar och lite återhållsamt säga; det här gör ni bra, medan han stegade omkring på bygget iklädd arbetsbyxor som är aningen för korta och som gömde en plastkam i bakfickan. Sen skulle han skynda sig iväg för att hinna kittla sina barnbarn tills de kiknade, och antagligen skulle han ge dem något godis han köpt på macken. En plopp eller en lakritsstång.

Och efter att så många gånger sett mig i ögonen och frågat; varför vill du det här? så skulle han ge mig en sån där ganska hård en-arm-kram-klapp-på-axeln och säga; det kommer att gå bra. Bara du tar det lugnt.

Men nu är han inte här. Och frågan är om jag hade varit här, där jag är idag, om allt det där jobbiga aldrig hänt. Troligen inte. Döden kan lära oss mycket om livet.