En nödsituation.

Jag kände mig som ett grått litet spöke som inte sovit vettigt på flera veckor. Jag var sjuk, barnen var sjuka och så hade de varit de senaste veckorna. Typiskt småbarnsliv, helt enkelt.

Och det var då som det föll det sig som så, att jag satt där man ibland sitter, när man måste göra något som man ibland måste göra. Och det var då jag kom ihåg vad jag skulle köpa, när jag tidigare inte hade kommit ihåg vad det var jag skulle köpa. Toalettpapper.

Utan att närmare gå in på detaljer, så var det inte riktigt läge att springa omkring i huset med byxorna nere vid fotknölarna. Men i ett intilliggande rum, satt min kapabla 3,5-åring, så jag ropade på honom.

- Snälla, kan du hämta papper från köksbordet?
- Nej.
- Jo men alltså.... jag sitter på toaletten. Och behöver papper. Hämta papperet i köket! Snälla? ropade jag från badrummet.
Jag hörde hur han släppte sin hammare och kom springande. Utan papper. Han tittade undrande på mig. 
- Toalettpapperet är slut. Kan du hämta papper åt mig? frågade jag honom på mitt allra hjärtligaste sätt. Och det var då det kom, det som måste komma.
- Vajjfö? (varför?)
Så jag förklarade situationen, på det sätt man kan förklara situationen, och bad honom hjärtligt återigen;
- Hämta papperet i köket. Snälla. 
Så det duktiga lilla barnet gick tillbaka in i köket. Hämtade papper. Och kom myndigt gående tillbaka och räckte över en pappersbit stor som en kattass. Jag tittade på den lilla biten i min hand.
- Tack, det var snällt, men jag behöver mer än så här.
Han tittade frågande på mig en stund. Men så gick han tillbaka in i köket, hämtade papper, och räckte över en till pappersbit. Stor som en kattass
-  Snälla du, hämta hela rullen.
- Nej. 
- Jo, hämta hela rullen. Jag behöver mer än så här.
- Men det får du inte mor, för då tar allt slut. Då kan jag inte torka munnen när jag ätit, svarade han mig och slog ut med armarna. 
- Hämta. Hela. Rullen. 
- Nej, det ska jag ha när jag äter! säger han bestämt och sätter upp pekfingret i luften för att markera vad han sagt.

Och det är ungefär här som jag känner ett stark impulsivt behov av att spola ner mig själv i toaletten och aldrig mer komma upp. Men jag samlar mig och inser att det finns bara ett sätt att lösa det här på och det är att behålla lugnet. Behålla lugnet och fokusera på målet. Så jag tog ett djupt andetag, och sen började det diskuteras. Diskuteras på det sätt som det bara kan diskuteras, med en 3,5-åring som inser att han besitter någon form av maktposition. Det tog sin lilla tid. Men tillslut räckte han över rullen med orden: 
- Du måste köpa mer papper mor.

Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Knas-Katten och den stora drömmen

Under en tid har jag sett att Knas-Katten varit mycket fundersam, nästan lite frånvarande. Han har gjort vad som förväntas av honom, men glädjen och entusiasmen har varit som bortblåst. Han har varit tankspridd och nästintill lite nerstämd. Hållit sig på sin kant istället för att vara med oss andra.

Så en kväll, när barnen hade somnat och brasan sprakade i spisen, tog jag honom i knät och strök hans mjuk päls. Han tittade på mig med de där stora ögonen och bet mig kärleksfullt i underarmen. Vi började samtala. Vi samtalade om hur allting är och om hur vi önskade att saker och ting skall bli. Vi pratade om älgkött och kronhjärtar, familjepromenader och hårsnoddar, om kvällsmys och acceptabla tider att jama framför ytterdörren. Och så pratade vi om drömmar. Sånna där drömmar som man knappt vågar nämna för någon annan, för blotta tanken får en att känna sig som naken i ett strålkastarljus.

 Och det var då det kröp fram. Det var då det kröp fram vad som har tyngt hans sinne den senaste tiden.

Han berättade för mig att han vill stå i centrum och bli uppmärksammad. Bli hyllad och beundrad. Få utnyttja sin fulla potential medan världen tittar på. Spegla sig i dyrkande ögon medan han smuttar på ett glas champange. Han vill tillhöra gräddan av eliten.
Och det är lite svårt att bli det, hävdade han, när man bara trampar omkring här på vår gård mitt i skogen. Och det gjorde honom lite nedstämd, för han vill för all värld inte lämna gården.

Så. Jag tog saken i egna händer och anmälde honom till Årets lussekatt 2015. För att jag tycker att han är värd att få stå i centrum och bli uppmärksammad. Bli hyllad och beundrad. Och för att jag älskar den där knasiga katten som hoppar som en orangutang.

Vill du rösta på Knas-Katten i Årets Lussekatt 2015, så skall du skriva COOLA 88 i ett sms och skicka det till 72023. Skriv även ditt egna namn och adress  Varje sms kostar 10kr + ev. trafikavgift. Vill du läsa mer om tävlingen och se den hårda konkurrensen, så gör du det här.

Vill du läsa merb om KnasKatten och alla hans äventyr, så hittar du dem här.

Hur går det med skrivandet?

Tjenare kompis, hur går det med skrivandet?
Jo då, texterna flödar fram utan större problem. Men vad som är ett problem är att de inte alls är de texter som jag hade tänkt mig.

Min plan var att skriva en roman. Själva historien, poängen, meningen med romanen har varit självklar en längre tid. Den har spelats upp som en film i mitt inre under flera år. Så jag tog tjänstledigt och började skriva med stor frenesi. Men det som kom ut i form av bokstäver, var inte alls det som jag såg i min inre film. Det är någonting helt annat och detta förvirrar mig.

Det är svårt att skriva en roman, det kan jag villigt erkänna. Att berätta en historia och lyckas väva samman alla trådar, karaktärer och miljöskildringar. Föra berättelsen framåt och hålla kvar läsarens intresse. Det är supersvårt. Och så fick jag världens prestationsångest när de där kapitlen som kom ut i bokstäver inte blev som min inre film. Så jag har släppt det där med romanen lite. Låter den vila, mogna - kalla det vad du vill. Så nu skriver jag annat.

Annat, vadå? Vad menar du nu?
Jo jag skriver annat. Jag skriver texter som får bli vad det blir. Vilket låter fullständigt helflummigt och ganska karaktärslöst, men jag litar på min magkänsla. Men för att ge lite exempel så handlar det om noveller, dikter, barnbok och några lösa texter som jag är osäker på vad de är i dagsläget. Kanske är jag inte ämnad för att skriva roman, vem vet. Jag måste prova mig fram lite. Men hur som helst så vore det lite konstigt om något gick radrätt och flytande när man aldrig har gjort det förut.

Jaha, det låter ju väldigt...ehhh..... målmedvetet?
Ja, det har jag verkligen varit! Även om jag har en form av hatkärlek till det ordet. Hur som helst så har det även hänt en hel del annat, som gjort att mycket skrivtid har gått förlorad. Men mer om det en annan gång.

Okej....Men vad ska du göra nu då?
Nu ska jag hugga tag i barnboksmanuset. Eller ja, det kanske inte blir någon barnbok i slutändan, men det går under det arbetsnamnet iallfall. Kanske blir det som i folksagan om Mäster skräddare - det bidde bara en tummetott. Det bidde bara en blogger-blogg. Den som lever får se.

Allahelgona.

Alla helgons dag. Mörkrets har lagt sig och vi går tillsammans på grusgången som leder in till kyrkogården. Det knastrar under våra fötter. Luften är kylig. Händerna i fickorna och i bröstet en klump. Det var så längesedan jag var här.

Ett hav av gravar, en strand av ljus. Vi går till den rad av stenar där vi finner din. Oslipad och bastant. Precis som du. Precis så som den låg i skogen som nu inte längre är vår. Men nu ligger den här och jag läser ditt namn om och om igen.

Det känns som det var igår jag höll din grova arbetarhand. Igår som du tittade på mig över svetsloppiga glasgögon. Igår som jag klappade dig på din hudfeta flint. Ändå står vi här, med magarna fulla av mat och tårta, efter att ha firat ditt äldsta barnbarns femte födelsedag. Du fick aldrig känna hennes små armar runt din hals. Aldrig möta de där glittriga blå ögonen. Aldrig kittla henne tills hon kiknade. Döden hann före livet.

Vi tänder våra ljus. Står kvar ett litet tag. Mörkret skyler min upplevda nakenhet när tårarna letar sig ner för mina kinder. Sen säger vi; Hejdå pappa, hejdå farfar, hejdå morfar och går därifrån. Kinderna är blöta och tänderna sammanbitna. Framför mig studsar min 3-åriga son med handen tryggt i sin mosters. Tillsammans har vi pratat om döden. Tillsammans har vi pratat om morfar som inte längre lever, utan som nu är död. Morfar som han aldrig fick träffa. Men medan gruset knastrar under våra skor, när vi går vidare i det omhuldande mörkret, så säger den lilla stora grabben sakligt; Vi har lekt många dagar, morfar och jag. Och jag tar ett hårdare grepp om barnvagnen som jag skjuter på och mina hösttorra läppar spricker i ett tyst leende när jag tänker att; Ja, kanske är det precis så det är. 

För du känns så mycket närmare än vad tiden försöker bevisa. Och vad vet vi om döden, med tanke på att vi vet så lite om livet.

Du är med oss och jag är tacksam för det.

Sjuka.

Vi är sjuka. Sjuka på det där sättet som bara en småbarnsfamilj kan vara. När det är magsjuka, halsont, feber, hosta och ögoninflammation på en och samma gång. Ja, inte på samma person då förståss, det hade varit alldeles för effektivt. Utan mer så att om en har magsjuka, så har den andra halsont och den tredje har feber. Sen roterar man liksom runt de där åkommorna ett varv, så att ingen behöver  känna att man missat något. Och när det har gått ett varv, så byter man förslagsvis ut någon åtkomma mot en ny, ögoninflammation exempelvis. Och sen ska det snurra runt ett varv till. Och efter det så är det dags för någon öronåkoma, förslagsvis. Som en liten efterrätt liksom. Gärna med hosta samtidigt också. Snoret behöver jag inte ens nämna, det är liksom standard med rinnande näsor nu för tiden. Så där segt och grönslemmigt som det bara kan bli på barn, med för mycket spring i benen men för lite kraft i kroppen.

Så det är därför det är lite stiltje här på bloggen just nu.  Vi gör bara det vi absolut måste. Vi sover och kramas, gråter och hostar. Ibland äter vi. Men så mycket mer är det inte. Mer kraft finns inte att frambringa just nu. Men jag vilar i vetskapen om att en dag blir vi friska. Dock osagt när. 

Men när vi blir det, så ska jag berätta hur det går med skrivandet. Jag ska berätta om dörrarna som slutligen kom på plats, om vår alldeles egna rockabilly-get och kanske något om en planerad tillökning. Ni kommer även få se en ny header.

Tills dess - tack för att ni är så många som fortsätter att titta in här, trots den dåliga uppdateringen. Tack.