Föräldraskapet är som att skruva ihop en Ikea-möbel

Att vara förälder är som att skruva ihop en Ikea-möbel utan instruktionsanvisning. Flera gånger varje dag. 

Man tycker sig ha en klar bild av hur man ska göra, men ganska snart märker man att det inte riktigt var så. Man måste tänka nytt, tänka om och kanske ta ett steg tillbaka. Förlåta sig själv för sin felaktighet och välkomna den nya visdomen. Försöka igen. Och kanske igen. Och igen.

För att få ihop möbeln, får man använda sig av de verktyg man har. Några har en hel verktygslåda, kanske en hel verkstad. Andra har bara den där vinklade skruvmojängen som följer med. Men man gör ändå så gott man kan. Alltid. Och det är tvära kast mellan glädje, hopp och förtvivlan.

Ibland kommer någon annan och har tydliga åsikter om hur du ska göra. Varför gör du inte si? Du måste göra så! Och då vet inte ens människan vad det är för möbel som just du skruvar ihop, hur långt du har kommit eller vad du har i din verktygslåda. Det enda personen vet är att du skruvar ihop en Ikea-möbel. Och i bästa fall har personen själv gjort det någon gång. Ibland inte. Men personen är ändå helt övertygad om hur man ska göra, ovetande om det är en lådhurts, soffa, eller köksstol.

Då kan man bli irriterad, arg, ledsen eller känna sig helt värdelös. Men man kan också känna tacksamhet, glädje och gemenskap. Kanske har man frågat om hjälp. Kanske har man det inte. Kanske fick du ett nytt verktyg eller en ny idé om hur du ska använda de verktyg som du redan har. Kanske blev du bara förbannad. Eller glad.

Tillslut får man ändå ihop sin möbel. Den blev fullt funktionsduglig, trots några smärre missöden under resans gång. Man är självklart, och med all rätt, stolt. Då vill man gärna visa upp vad man har åstadkommit och det ska man självklart göra. Men ibland är man fullständigt bedrövad. Det blev inte alls som man hade tänkt sig. Och man fortsätter slita med den där möbeln i det tysta. Man kanske skäms lite, känner sig dålig. Alla andra verkar ju fixa de där monteringarna utan problem. Det är iallafall nästan ingen som berättar om dem, de där besvärliga monteringarna som göra att man sliter sitt hår och stirrar med tom blick ut i kaoset av bitar.

Men det borde vi göra. Om inte annat för att få känna att man är inte ensam. För du är inte ensam om att vakna upp till en hel hög platta paket som skall monteras. Vissa går bra, andra går mindre bra. Åtminstone är det så för mig.

Min plats på jorden.

Bygget fortskrider. Panelen kommer på plats, bit för bit, likaså takplåtar och hängrännor. Idag har vi lagt klart nästan allt tegel och imorgon ska jag börja måla dörren. Nästa vecka ska plåtslagaren göra klart sin del, och vi hoppas kunna färdigställa och måla klart fasaden. Sen kommer fönstren.

Och sen är det bara resten kvar.

Det är slitigt, att säga något annat vore att ljuga. Men det är slitigt på ett fint sätt. På ett sätt som känns som sockervadd runt hjärtat och varm choklad i magen. Kanske är det så det känns, när man har hittat hem. Hittat sin plats på jorden.

Vem sjutton kunde tro att den platsen var mitt i skogen, i en bortglömd del av Dalarna. Tillsammans med en bondtölp och våra två barn, 4 getter och en knasig katt. Inte någon, om du frågar mig. Men här är jag nu. Och jag vill inte vara någon annanstans. Byggspån, kottar, barnkläder och målarfärg i en enda salig röra.

Knas-Katten rapporterar.

Tjena, Knas-Katten här. Jag tar tillfälligt över rapporteringen då de tvåbenta i hushållet mest springer runt som yra höns medan de bygger på min klätterställning. Jag fattar inte varför de hetsar så! Liksom slappna av en smula, lapa lite sol, jaga en sten, skräm en get - take it cool, liksom. Men det är klart, de har ju en poäng i det de säger; Man får inget gjort om man inte gör det som måste bli gjort. Typ något sånt, jag lyssnar ärligt talat inte så noga alla gånger.

Den börjar förresten bli riktigt fin nu, min klätterställning! Utsidan är röd och snart kommer tydligen teglet på. Om några veckor kommer fönstren också, så jag slipper snön till vintern! Måste även dela ut en eloge till min älskade Knas-matte som har lagt oräkneliga timmar på att hitta rätt färg till dörren. Det hade hon inte behövt, jag överväger att sätta min signatur där ändå, och då tror jag inte man tänker så mycket på färgen. Men det är ju snällt av henne att hon anstränger sig så, för min skull.

I övrigt rullar livet på rätt bra, jag har ju haft möjlighet att förhandla till mig lite bättre villkor i mitt anställningsavtal. Bland annat har jag en klasul som ger mig rättighet till valfri personalhälsovård minst en gång inom loppet av 24 timmar, och den är jag inte sen att utnyttja. Jag fördrar massagen måste jag säga, även om kamningen också är en favorit. Dock pågår det i nuläget en tvist om borttagning av fästing är att räkna som valfri personalhälsovård, eller om det går under skyddsåtgärder i arbetsmiljön. Jag hävdar bestämt det sista.

Och de där ungarna är ju riktigt mysiga emellanåt, med betoning på emellanåt. Men jag känner ändå ett ansvar över de små liven, och följer varje steg de tar här ute på gården. Någon måste ju vakta dem mot skogens oknytt. För oss emellan, jag tror inte matte klarar av den uppgiften. Ni kom väl ihåg hur det gick när hon skulle fånga en råtta? Om inte, kan ni läsa min rapportering om det här. Uppenbarligen fullständigt talanglös, så jag förstår att hon behöver mig.

Getterna? De tänker jag inte ens nämna. De är ju fåniga. Kan inte ens fånga en ekorre. Eller klättra i ett träd. Dessutom tycker jag att det tvättar sig lite dåligt, om vi nu ska vara ärliga mot varann. Och det ska vi ju.

Jaja, det var allt från mig den här gången. Vi hörs snart igen. Någon måste ju hålla liv i den här bloggen de få veckor som återstår av semestern. Sen blir det lite lugnare, och då kommer Knas-matte ha mer tid att skriva igen. Även om jag själv tycker att jag klarar av det minst lika bra. Men något måste hon ju få tro att hon kan.

Med vänliga hälsningar

den ödmjuka Knas-Katten

Tack från en trästolpe.

Den senaste tiden är det flera av er läsare som kommit fram till mig. På bröllop, i affären, hos grannen, på olika evenemang. Ni har berättat att ni läser min blogg och ni har berättat det med ett leende. Jag blir så oerhört glad! Jag känner varje hjärtslag och blodets rusande får fjärilar att virvla upp i magen. Blir generad. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska hantera situationen.

När jag egentligen bara vill ställa tusen frågor och uttrycka min glädje och tacksamhet, så slår jag istället ner blicken och mumlar något osammanhängande innan tungan slår en knut i min mun. Och så står jag där. Som en förbannad trästolpe av asocialitet, tills situationen blir outhärdlig för båda parter och vi skiljs åt på ett litet krystat sätt.

Jag blir så rörd över att ni läser mina texter. Jag känner mig så lycklig över att mina ord kan skänka er nöje. Jag känner mig oerhört hedrad över att ni tar er tid att läsa. Jag blir paralyserat glad när ni kommer fram och pratar. Gör det gärna igen, för här finns uppenbarligen en stor utvecklingspotential från min sida.

Så TACK! Tack till er alla som läser, utan er hade bloggen varit som en mörk byrålåda. Tack.

Bystugan

En gång i veckan så träffas vi i bystugan. Människor i olika åldrar, med olika kunskaper och olika förmågor. Vi renoverar fönster och spacklar väggar. Målar murar, fixar på taket och stryker gardiner. Dammtorkar, slår gräs och fikar. Berättar historier, delger kunskaper och umgås. Flitens låga brinner och glädjens källa porlar. Det är fina kvällar som jag varje vecka ser fram emot.

Vi gör så gott vi kan medan vi överöser varandra med uppmuntrande hejarop. Någon kan inte göra allt, men alla kan göra något. Lite är bättre än inget, och allt som görs blir till det bättre. Inställningen är kravlös, uppmuntrande och inspirerande. Det är ideellt, det är gemenskap. Det är landsbygden i sin finaste sociala form.

Och varje gång jag kommer hem därifrån, fylls jag av en tacksamhet över att få vara en del av den här lilla delen av världen. Men mest av allt förundras jag över att något så litet kan ge så mycket tillbaka.