Semestertider.

Det är semestertider. Rutiner, klockslag och veckodagar är som utsuddade och de egentligen enda fasta hållpunkterna är djurens utfodring. Och som vanligt så läggs mitt skrivande på is de här veckorna, även om jag varje år intalar mig själv att jag avsätta någon timme i veckan för ordens ädla konst.

Men det blir inte så, och i år har jag bestämt att det får vara så. Vardagen och rutinerna kommer tillbaka, skrivandet också, och tills dess så tänker jag fortsätta låta dagarna fylla sig själva. Det är inte svårt.

Några dagar har vi ägnat åt höskörd. Fina dagar som är arbetsamma och väldigt omtyckta. Och en aning dramatiska när molnen hopar sig djurens vinterfoder ligger blottad på backen. Men sen, när allt är inne, så sprider sig en fin känsla i kroppen. Ett lugn och en känsla av rikedom. Alltjämt medan barnen grinar över att det är ett helt år tills nästa gång.

Vi har hunnit tälta också. Både hemma och hemma hos andra. Så bli inte förskräckta om ni en dag vaknar och det står ett grönt tält ute i trädgården. Det är bara vi som är ute på semester. Ett ypperligt sätt att komma hemifrån och samtidigt få spendera tid med människor man tycker om. Vad de ofrivilliga campingvärdarna tycker om saken förtäljer dock inte historien. Men vi är ganska trevliga campinggäster, om jag får säga det själv.

Vi har provat några olika badsjöar också. Svinkallt i samtliga. Vilket enbart berör de vuxna som sitter på stranden och huttrar. Ungarna kastar sig gladeligen i och kommer sen huttrande med blåa läppar och vill ha glass för att fira att sommaren äntligen är här. Och då får de självklart det. De kan, de där barnen, att leva ut till fullo, utan att låta yttre omständigheter begränsa glädjen nämnvärt.

Men mest av allt har vi arbetat på med huset. Från tidig morgon till sen kväll så har flitiga händer och målmedvetna sinnen kämpat ihop. Så som vi gjort de senaste tre åren sen vi började med utbyggnaden av huset. Slitiga år, men snart är vi i hamn. Nu börjar vi se ljuset i tunneln och för varje dag som går så pirrar det förväntansfullt i magen.

Så, jag hoppas ni har överseende med att det är en aning stiltje här på bloggen för tillfället. Vardagen kommer tillbaka, skrivandet också och därmed aktiviteten här på bloggen. Tills dess hoppas jag att du också tar semester, låter dagarna fylla sig själva och flyter med i livets ström. Glöm bort telefonen och plattan några dagar. Lyssna till dem omkring dig. Se människor i ögonen. Njut av sommarens dagar, oavsett om det är regnets smatter mot rutan eller solens strålar som värmer din hud. 

Och du vet väl om att SlaktarStina numera även finns på Facebook? Om du gillar min sida där, så missar du aldrig när det kommer ett nytt inlägg. Dessutom delar jag med mig av några gamla favoriter med jämna mellanrum.

Jag önskar dig en fortsatt trevlig sommar, vi möts igen när vardagen åter tar över taktpinnen. Det är inte lång tid tid.

Mysteriet med blomman - lösningen! Som blev en ny fundering....

Om ni kära läsare kunde förstå min glädje över ert engagemang och entusiasm gällande blommysteriet! Jag har fått flertalet svar från människor över hela Sverige och sammantaget visar det att ni är, som jag mycket riktigt anade, en hop oerhört kompetenta människor som läser min blogg. Och är ni inte det, så har ni engagerat någon som vetat bättre.

Jaja, sluta fjäska nu - fick du någon lösning på mysteriet?
Ja, det fick jag. Efter att ha summerat alla svar och idéer, så kan vi tillsammans konstatera att den aktuella blomman troligen är en hybrid mellan humleblomster och nejlikrot. Alltså en sort som blommor-och-biat sig med en annan sort, och därmed skapat en blandning av dessa två.

Jaha, det var ju intressant, men om den inte är varken den ena eller andra sorten - är det inte en ny sort då?
Ja, precis vad jag också har grubblat över. Kanske finns det någon av er läsare som vet? Hur som, så låter det väldigt träigt att säga; åh, där är en sån där vacker hybrid mellan humleblomster och nejlikrot! Jag tycker att vi kallar den för skogsros, för att den ser ut som en skogsros. Men är öppen även för andra idéer. Så....ge mig era bästa förslag!

Carpe Diem - (få in höet för fan!)

Helgen som gick bjöd på fantastiska dagar. Solen som värmde från en himmel blå, vinden som spelade i grenar och bladverk. Sommardagar. Och det gäller verkligen, att ta reda på dessa få dagar när de bjuds. Oavsett vad som står i kalendern, oavsett vilka måsten som ligger över dig. Dessa dagar måste få ta sin plats med solens strålar, vinden och dofterna. Dessa dagar ska helt enkelt höet slås av och köras in.

Och det föll sig som så, att höbärgningen sammanföll med ett kalas. Ett ypperligt sammanträffande visade det sig. För vi gjorde det enda rätta och satte gästerna i arbete. När tårtfaten gapade tomma så greppades högafflarna och traktorn rullade iväg ut till åkrarna. Alla hjälpte till!

Det var lite problem med diverse maskiner, vilket är mer eller mindre att räkna med när man som nybörjare släpat hem sånt som andra vill bli av med. Men arbetskrafterna gick inte av för hackor!

Mina brorsbarn visade sig vara imponerande effektiv arbetskraft och var en riktigt tillgång! Föga förvånande egentligen. Så nu funderar jag kring hur jag på bästa sätt kan uppmuntra min bror och blivande fru till att avla fram ett par till ungar.

Och jag skulle kunna bjuda er på en utsvävande beskrivning om hur det känns att åka hölass, omgiven av sommarängens allsköna dofter och de torkade grässtråna som sticker och kliar överallt, trots att de ändå är så mjuka. Men det känns en aning överarbetat när jag har följande bilder. De säger mer än tusen ord. Känslan att åka hölass.
 

 Innan kvällen var slut, så var första höskullen fylld och ett lugn infann sig på gården. Ett lugn och en stor förnöjsamhet. Jag tror det är det som kallas för lycka. Den känsla som infinner sig när man har fått göra det man älskar, tillsammans med dem man älskar. Och under tiden uppfyllt ännu ett av livsmålen. Och det gjorde jag, hela dagen. Carpe Diem - få in höet för fan!