Startskottet har gått!

Jisses! De sista veckorna har varit oerhört intensiva och händelserika. Det började med att vi skulle ner till småland för att titta på en tjur till kvigorna, men slutade med att vi hamnade i Kramfors, norr om Sundsvall. Där hittade vi en jättestilig norrlänning med långa ögonfransar som kommer flytta hem till oss senare i sommar. Så förhoppningsvis blir det kalvar till nästa säsong! Om gu´ vill å räskappen höll, som mormor hade sagt. (översättning; om gud vill och redskapen håller..).

Sen har födelsedagsfiranden avlöst varandra och mitt bland ballonger och fikabröd så flyttade ett gäng hönor in på gården, ledda av tuppen Tor. Och nu förstår jag varför folk har tjatat om varför vi inte har några hönor - avkastningen är oerhört hög i förhållande till insatsen. Aktier står sig slätt i jämförelse. Jag ska redogöra för det längre fram....

Efter att vi inhyst hönorna åkte jag ner till västgötaslätterna och lärde mig göra hälsoundersökning och exteriörbedömning på kor. Med andra ord, ta tempen, lyssna på hjärtat och kolla av kroppens uppbyggnad och proportioner. Eftersom jag arbetat som sjukgymnast så är jag relativt van att syna och bedöma kroppar, men lite annorlunda är det med nötkreaturen. Av flera olika anledningar, men sammanfattningsvis så lärde jag mig mycket som jag tog med mig hem till vår lilla skogsgård.

Och väl hemma på skogsgården så hade våren passat på att smälla av startskottet för den här säsongen, vilket gjorde att jag kände mig lite sen i starten och drabbades av mental mjölksyra innan jag ens hunnit sätta på mig gårdskläderna. Men nu börjar det ordna upp sig. Det gäller bara att hålla koll på varför man lever, ungefär.

Och parallellt med allt dessa så håller jag på att arbetar i det tysta, för att erbjuda en bättre plattform för er läsare och för mig som bloggande bondmora... Det närmar sig en förändring, so stay tuned!

Full fart på livskraften!

Solen har stått högt och klar på himlen hela veckan och jag har varit för uppslukad av arbetet här på gården för att kunna skriva något. Meningsfulla dagar fyllda med jobb, där svetten pärlas i pannan i samma takt som den porlar från taken. Livskraft!

Kommer ni ihåg att jag pulsade genom snön och gjorde mina första sådder för några veckor sedan? Om inte, så kan ni läsa om det genom att klicka här. Hur som helst, då såg det ut så här.

Snön nådde mig upp på låren och det var ett par minusgrader. Sedan dess har sådden genomlevt  köldperioder där termometern visat under -10 växlat med dagar där solen strålat och snön droppat från taken. Och nu ser det ut så här.

Och smyger man närmare, på den hårda skaren, som ibland bär och ibland inte, och kikar in under det skeva locket - så ser det ut så här.

Full fart på livskraften! Och det gör mig så lycklig att veta, att om några veckor så kan vi festa loss i pinfärska grönska från odlingarna. Nu börjar det!

Fest i kohagen!

För att säkra virkesåtgången inför framtida byggnationer, så fällde vi ett par granar i kohagen
- vilken fest det blev, kofest! Med uppdukat smörgåsbord så vällde gästerna in.

Glittra gjorde sig extra fin med en liten kvist i håret. Och hade säkert tagit en selfie om hon varit lagd åt det hållet.

Sen var det bara att hugga in på godheterna. Grankvistar och bark och lavar av alla dess slag, smakade gott för dessa trinda damer som bara har ätit konserverat gräs hela vintern. Och barkat på några av träden i hagen. Vilket var en av anledningarna att just dessa granar valdes ut, för att kunna användas innan det blivit röta i stammen.

Och är det fest, så är det fest! Och ingen fest utan lekar. Dora tog täten och introducerade kurragömma. Det gick sådär, men hon gjorde så gott hon kunde. Vilket är fullständigt gott nog.

Påsk i skogen.

I vanliga fall brukar vi vara klara med både ved och virkessågning den här tiden på året. Men det här är inget vanligt år. Snömängden har hindrat oss från att komma ut i skogen och fälla träd på ett vettigt sätt. Millimetermannen gjorde ett tappert försök, med snöskor och snöskyffel som extrautrustning, men liknade mer en snömullvad än en skogshuggare. Så han gav upp för att invänta våren, vilket säger en del om snömängden som varit. Ni som känner till hans envisa målmedvetenhet förstår vad jag menar.

Men så, lagom till påskhelgen så var det dags!

 Våren visade sig från sin bästa sida, med strålande sol på dagarna och minusgrader på nätterna. Så vi packade alla nödvändigheter och begav oss ut med förväntan i kroppen.

Det är något särskilt med skogsarbetsdagarna, något som tilltalar alla familjemedlemmar. Stora som små. Man kan se det i de glasklara blickarna. Ana glädjen i de sprittande kropparna. Morgonrutinerna som går som ett oljat kugghjul, snabbare än någonsin. För alla vill vi dit, dit ut i skogen. Med yxor och matsäck, eld och granris. Snarast möjligt.

Tillsammans fäller vi träd och kvistar stammar. Lär oss av varandra, pratar och resonerar. Hjälps åt och upptäcker. Filosoferar och drömmer.

Och det är en speciell känsla, att vara där, några hundra meter från gårdstunet. Och noggrant bedöma trädens ståtlighet och sedan fälla dem som lämpar sig bäst. Stora ståtliga granar som ska bli virke till våra kommande byggnationer. Spentsliga och spretiga lövträd som ska bli nästa vinters ved. Vi släpar ris och bygger kojor. Gör upp eld och lagar mat. Meningsfull gemenskap i all sin exceptionella enkelhet.

Och så en kaffetår på det, så är livet komplett. Nästa steg blir att såga träden till virke. Men det blir en annan helg.