Pardörrarna och tusen nyanser av blått

Förra året vid den här tiden så började jag fundera över vilken färg vi skulle ha på våra pardörrar. Det kan låta oskyldigt och vardagligt, men de stackare som fick den äran att delta i mitt funderade och grubblande, kan nog intyga någon annat. För att vara helt ärlig, så kan vi väl säga så här - jag måste fullkomligt tjatat hål i huvudet på de stackars människorna.

Men de höll god min och lyssnade tålmodigt när jag i väl valda ordalag försökte beskriva den perfekta nyansen av blått, fåordig som jag är (eller inte). Sen drog jag med dem på omvägar för att titta på hus med fina dörrar och hade även med mig några färgprover som jag inte var sen med att slänga upp varhelst jag såg en blå dörr. Kanske knacka på och prata lite om nyanser av blått också, när jag ändå var där. Tillslut försökte jag blanda den perfekta nyansen själv, men insåg ganska snabbt att det inte riktigt var min avdelning för tillfredsställelse. Det var helt enkelt många turer hit och dit, innan dörrarna tillslut kom på plats.

Men nu sitter dem där. Och går inte att stänga.

Vi hann nämligen inte få in värmen i utbyggnaden innan vintern, så dörrarna lever helt enkelt sitt egna liv just nu. Vissa dagar går de att stänga, vissa dagar går de inte att stänga. Allt efter vädrets omslag. Vi har gett upp alla försök att justera och hoppas på att det ordnar till sig när de får det varm och gott.Vilket ska vara till nästa vinter, om planen går som planerat.

Man kan inte lyckas med allt här i livet. Men färgen blev åtminstone perfekt.

(Förövrigt så är det ingen julgran - det är vår utebelysning och kommer antagligen stå kvar till midsommar ungefär)

Den förlamande informationen

Jag ska ju odla en del i år, har jag tänkt. Min kunskapsnivå ligger ungefär på nivån; stoppa ner ett frö i marken, vattna och hoppas på att det växer.

Och det är ju då det är så fantastiskt med den informationsålder vi lever i. Med några få knapptryck på min högst omoderna apparatur, möjligtvis ackopanjerat av en och annan svordom, så får jag tillgång till en outtömlig källa av information och inspiration från världen alla hörn. Internet, mina vänner, internet. Källorna är av mycket varierande kvalité och mer eller mindre trovärdiga, men de sinar aldrig. Aldrig.

Och det är här problemet kommer. För ju mer jag fördjupar mig inom ett område, om det så är odling eller dans, så inser jag hur lite jag kan. Eller snarare hur mycket mer som finns att lära. Så jag läser lite till. Och lite till. Och lite till. I hopp om att nå den punkten där jag känner att nu, nu vet jag hur jag ska göra! Men ju mer jag läser så kommer jag längre och längre från att stoppa ner det där fröet i jorden, vattna och hoppas på att det växer. Både kunskapsmässigt men även rent praktiskt. För helt plötsligt har det blivit viktigt med jordtyper, tunnelväxthus, solläge, radavstånd, sådjup, kväve, näring, växtföljd, kompost, bevattning, förkultivering, ympning, grävteknik och internet vet allt. Tillslut blir allting så stort och min egna upplevda kunskap så liten, så att det känns lättast att låta bli. Glädjen försvinner. Informationen förlamar mig.

Så jag har slutat letat information. Min kunskapsnivå får tillsvidare kvarstå, likaså glädjen och enkelheten. Stoppa ner frön i jorden, vattna och hoppas på att det växer. Göra på känsla. Göra för att det känns bra. Erövra kunskap the old way; genom misstagen och i samtal med andra. Lösa problemen när de kommer. Tro på egna idéer och våga testa dem.

Och jag tror, på högst ovetenskapliga grunder, att detta med all vår lättillgängliga information är en liten förlamande injektion för mänskligheten.Vi vill gärna veta allt, så innerligt, att tillslut så vet vi nästan allt, men vi har inte gjort någonting.

Vårvinterdagar.

 Vi är friska. Ta-i-trä och svart-katt och kors-i-taket och amen på den. Och vi njuter. Men självklart inte stillasittande. Mest har vi ägnat oss åt att fälla träd, ty det behövs mycket virke framöver. Panel till huset, lador som ska fixas, annat som ska byggas. Och kanske en del hagar. Så då är det alldeles ypperligt att dessa två behoven främjar varandra!

Expertgruppen är självklart med och avgör åt vilket håll träden lämpligast bör falla åt.

Och kvalitetskontrollanten ser till att allting går enligt reglementet. Dessutom vaktar han oss mot björnar, bjärvar och annat oknytt. Det är tur vi har honom, den där Knas-Katten.

 Men ibland tröttnar han och vill ha pulkarace istället. Så då får han självklart det. Oftast vinner han. Än så länge.

Ja, det är fina dagar nu. Snön, solen och dropparna från taken. Orken och lusten som är tillbaka. Alla sorger har vi glömt och den bästa tiden på året ligger framför oss, full av förväntan.

Känslan av Vabbruari

Jag öppnar kylskåpet och ser att mjölken är slut. Precis som mycket annat. Både i kylskåpet och i mig själv. Och det är i det ögonblicket jag vet, att min VAB-isolering mot omvärlden varat en aning för länge. För i mitt bröst bubblar en iver. En förväntning, en längtan, en glädje. När jag inser att idag är dagen jag ska få åka till affären.

Medan jag rattar bilen längs den snöbeklädda skogsvägen, njuter jag av trädens vinterprakt. Jag har glömt att observerat dem, glömt att se den värld som är utanför febersiffror och sjukdomssymptom. Vårvintersolen avslöjar instrumentbrädans behov av städning och jag njuter. Får hopp. Tänker att det kanske vänder nu, den här gråa tristessen av VAB. Kanske kan vi bestämma träff med några i helgen. Umgås. Kanske kan vi få se världen utanför vår snoriga bubbla.

Det får vi inte. Väl hemma så har ett av barnen blivit sämre igen. Stunden av njutning med handlingslistan tryggt i min ficka, försvinner som ett rökmoln mot himlen. Åter igen faller jag in i omsorgshjulets värsta tristess. Trösta, torka, söva, trösta. Truga vätska, trösta, söva. Torka, trösta, tvätta, torka. Truga vätska, trösta, tvätta. Alltid någon som skriker efter mig. Alltid någon som inte är nöjd. Otillräcklighet och leda i all oändlighet. Jag vilar i i vetskapen om att vi en dag blir friska. Troligtvis till på torsdag, så kan jag äntligen genomföra det där mötet.

Det blir inte så. För tredje gången avbokar jag. För tredje gången hänvisar jag till vård av sjuka barn. Känner mig som en lögnare. Kan det verkligen vara sant - igen?

Dagarna går. Tvättmaskinen jobbar hårt och åtgången på torkpapper är enorm. Jag skrapar på botten av min kraftdepåer. Försöker vara kreativ. Positiv. Glad. Försöker att inge lite glädje i den bleka familjens liv. Det går sådär.
En dag vaknar vi och utanför fönstret gror löftet om en fantastisk vårvinterdag. Vi äter lite frukost och jag lockar med kojbygge och picknick. Barnen nappar och jag känner hoppet komma tillbaka. Känner att livet kanske återvänder. Och det är det hoppet som jag med en dåres besatthet klamrar mig fast vid under påklädningsproceduren. Det är det hoppet som upprätthåller mitt tålamod bland kläder som är knöliga och vantar som slits av. Det är det hoppet som till slut får ut oss från det trånga skyffe som är vårt hus.

Jag njuter i samma stund som jag kommer ut. Luften i lungorna och jag kisar ovant mot solen. Den värmer. Jag blundar. Tar ett djupt andetag. Herregud vad jag behöver det här. Fåglarna bekräftar att vi är på väg mot ljusare tider. Vårkvitter. Jag låter mig hänföras.
Men där bryts det. Gnället från kraftlösa barn börjar. Mitt hjärta kläms sakta sönder i en obarmhärtigt skruvstäd. Jag gör allt jag kan för att blott en liten stund få hämta kraft ur vårvinterns kulisser, men det hjälper föga. Gnyendet stegras, gnäll blir till gråt och det är då det händer.

Jag önskar att jag här nu kunde skriva hur jag, där och då, fann acceptans och kraft i att se vår egna futtighet i en värld där många människor inte har ett hem eller mat för dagen. Att jag tänkte på föräldrar vars barn aldrig blir friska, människor som dör av sjukdom och krig. Fann tacksamhet, tog mina barn i famnen och med ett leende bäddade ner dem i soffan. Jag önskar jag kunde skriva något sånt. Men i den stunden, i det sinnestillståndet, så gjorde jag det enda som min kropp och själ förmådde sig till. Jag satte mig ner och grät. 

Med benen rakt ut och armarna hängandes längs sidorna, satt jag i min förstora overall och grät som ett förvuxet barn. Jag grät så att tårarna strömmade ner för mina kinder och bredvid mig satt mina barn och gjorde samma sak. Hulkande, gråtandes och med ansiktena vända mot vårvintersolen. Vi satt så ett tag. Lät de salta tårarna fukta våra halskragar. Lät strålarna värma våra bleka kinder. Tillät oss att känna, precis det där som hjärtat kände. Tårar. Hopplöshet. Efter ett tag samlade vi oss och gick in.

Sedan dess har snön regnat bort och leran gör spår på vår farstukvist. Vi är fortfarande hemma. Men kanske är det nu det vänder. Imorgon möter vi omvärlden igen.

Skrivandet och min älskade landsbygd

Ja, Knas-Katten har ju redan rapporterat om läget här på gården, ser jag. Att vi numera har bytt influensa mot magsjuka samt att jag har en uppskrapad rygg och blåmärke i ändan. Så då kan vi ju hoppa över den biten.

Men hur går det med skrivandet då?
Tja, vad säger man. De senaste tiden har jag mest agerat sjuksyster här hemma, så det har inte blivit mycket av den varan. Och i ärlighetens namn har jag även skrivit på något annat. Något annat som fortfarande är skrivande, men som egentligen inte har med skrivandet att göra. Eller så är det precis vad det har.

Jag kan i dagsläget beskriva det som en vision. En vision som innefattar en hållbar och levande landsbygd, med möjlighet till bra och närproducerad mat för dem som bor där. Hållbart och givande för både människa, djur och natur. Och i samband med det här har jag under kort tid sprungit på så många intressanta kunskaper och människor. Kunskaper och människor som återigen har bekräftat min redan tunga övertygelse: Landsbygden är inte bara framtiden, den är förutsättningen för en framtid.

Och när man har den ofantliga turen att få nosa på den här typen av sammanhang, känna den starka kraften av människor som vill göra en skillnad, som alltid ser en möjlighet och som alla har samma kärlek till landsbygden - ja, då är det svårt att stänga dörren, sticka näsan i skärmen och säga:
"Nej, tyvärr, jag ska skriva. På en bok." Så det har jag inte gjort. Och jag känner, i varenda cell i kroppen, att det kommer bli något riktigt bra utav det här.

Så det har blivit mindre tid än vad som varit tänkt åt skrivandet. Men det gör ingenting, för skrivandet finns alltid med mig, det kommer aldrig försvinna. Och med den knappa tid som finns så fokuserar jagjust nu på ett projekt som går under namnet "Linnéa och Silverkatten", som jag har tillsammans med en tjej som illustrerar. Mycket givande att göra något tillsammans! Det börjar arta sig till något riktigt bra, även om vi inte är i hamn ännu. Men snart kommer vi behöva testläsare - är det du, kanske?

Knas-Katten rapporterar

Tjena, Knas-Katten här.

Det är återigen sjukstuga inne hos de tvåbenta, så jag har snott med mig laptopen ut i höladan. Just nu vill man inte vara därinne, tro mig. Magsjuka är inte riktigt my cup of tea, if you know what I mean. Så thank God for WiFi.

Så därför ligger jag här i höet och slösurfar och tänkte uppdatera bloggen lite, så den får någon form av kvalité emellanåt.

Egentligen finns det väl inte så mycket att rapportera, de är ju mest sjuka nu för tiden, de där andra i flocken. Själv klarar jag mig bra, men så är jag ju också en utomordentligt hälsosam och ordningsam katt också. Av en kvalité som är svår att få fram, om jag får säga det själv.

Det enda som egentligen har hänt den senaste tiden är väl att Knas-Matte drattade på ändan när hon skulle sätt sig på en stol som någon hade tagit bort. Hon faller inte direkt som någon smidig, ung  kissekatt, det kan jag då tala om för er. PANG ner i golvet, med halva ryggen uppskrapad mot elementet och säkert ett och annat blåmärke på ställen där då inte jag vill titta. Men hon får ju liksom skylla sig själv som inte kollade att det fanns en stol bakom, INNAN hon satt sig. Eller för att citera Knas-Husse: "Men ditt klantarsle, vad håller du på med!?!" Det var förövrigt han som tog undan stolen.

Men förutom det så är det inte mycket action här på gården nu. Det står lite still med min klätterställning som de envist kallar för "Utbyggnaden på huset". Men det är klart det inte blir något gjort, när de envisas med att vara sjuka, och ligga under filten i soffan hela dagarna i ända. Helt ärligt, så vet jag inte riktigt vad som har hänt med deras arbetsmoral, någon ordning får det ju ändå vara. Man kan ju inte bara ligga där och vara sjuk.

Jaja, så småningom blir det nog ordning på torpet. Men det är ju ändå tur att jag finns, och håller igång Knas-Mattes blogg åtminstone. Dessutom blir ju kvalitén lite högre också.

Det var allt för mig, nu ska jag kolla vidare på larviga katter på YouTube. Ha det gott så länge!

// Den evigt blygsamma och ödmjuka Knas-Katten