Gissa djuret!

För alla er som inte har möjlighet att själva gå på spårjakt i skogen, tänkte jag nu ta med er på en tur. Det är nog en av de bästa sakerna med vintern; det är så lätt att spåra alla möjliga djur och andra konstiga varelser. Ingen kan beträda markerna här omkring utan att lämna ett spår. Spännande. Ja, det skulle vara om man flyger då. Nu tänkte jag att ni skulle få gissa vilket djur det här är:

Här har djuret legat och vilat sig. Det är en stor och en liten. Väl uttänkt viloplats då det finns lite fällda träd omkring. Jag menar, vem vill inte ligga och ta igen sig och samtidigt tugga på något gott?
Som en björkkvist exempelvis, med lite iskristaller på. Själv tycker jag att det ser ut som
en salt pinne, vilket jag själv nog skulle föredra om jag fick välja. Tyvärr kan inte dessa djur göra det valet. För det växer ju inga salta pinnar i skogen. Inte här i alla fall. Men frågan är om de inte hade valt björkkvisten ändå...eller? Kanske borde göra ett expriment?

Hur som helst, det som kommer in måste komma ut och då kan det se ut så här. Så vilket är djuret? Stjärna i kanten om du klarade det på bara det två första bilderna. Om du vill kontrollera ditt svar eller inte har en aning om vilket djur som lämnar sånna här spår, så får du det rätta svaret här.

Fina bibblan

I samhället som ligger närmast där vi bor, finns ett litet bibliotek. Det är så litet att det hade fått plats i vårt vardagsrum, som är av högst vanlig storlek. I det här lilla biblioteket arbetar en kvinna som jämt är trevlig, snäll och ger mig massa bra tips.

Dessutom har det nu hänt något som aldrig hände mig när jag hängde på universitetsbiblioteket i Den stora staden. Och där var jag riktigt ofta.

Följande dialog utspelade sig idag när jag i all hast kastade mig på telefonen 18.16 och ringde till Fina bibblan nere i byn.

- Hej, jag heter Kristina och tänkte bara höra hur länge ni har öppet idag?
- Vi stänger nu alldeles strax vid halv sju.... ville du hämta den här filmen... Troja?
- Ehh... (i ren chock över att hon visste precis vad jag villle) Ja....
- Ja, men kom då och hämta den. Jag håller öppet tills du varit här.
- Vad bra, tack! Jag åker genast..!

Detta skulle aldrig ha hänt i Den stora staden, tro mig. För det första skulle de aldrig ha vetat precis vad jag ville efter att jag på telefon bara presenterat mig vid förnamn. För det andra skulle de aldrig hålla öppet en minut extra för att jag skulle hinna hämta en sketen action-DVD en torsdagskväll. Och dessutom vara trevliga samtidigt! Men det gör de på Fina bibblan nere i byn.
Jag blir alldeles varm i hjärtat. Ännu en gång har Landsbygden tagit hem första pris.

Vedens magik

Sista lasset ved för den här vintern är framkört. Så nu inväntar vi våren och många timmar vid huggkubben på vedbacken.

Perfekt kroppslig aktivitet. Rofylld, kroppslig utmattning som har sitt tydliga sammanhang.

Jag blir trött i kroppen för att jag hugger ved. Ved hugger jag för att ha det varmt och skönt på vintern. På vintern vill jag ha det varm och skönt så därför hugger jag ved. Jag hugger ved och därför blir jag trött i kroppen.

Enklare kan det inte bli. Och plötsligt är det inte svårt att motivera sig till fysik utmattning. Dessutom är det en ros för själen. Dessa enkla och tydliga sammanhang. Skall icke underskattas...!

Havregrynsbröd

Det har kommit förfrågningar efter receptet på det magiska havregrynsbrödet som botar huvudvärk. Så här kommer det, levererat av Knas-katten själv.

Det här behöver du;

5 dl fiberberikade havregryn, 6dl mjölk, ½ dl olja/smör, 50g jäst, 2 msk brun farin, 2 tsk salt 7 dl vetemjöl, lite mjölk till pensling.

Värm mjölk och matfett till ca 40 grader, häll blandningen över havregrynen och rör om. Låt stå och svälla ca 15 min. Smula ner jästen och tillsätta brun farin och salt. Rör till jästen har löst sig. Tillsätt sen vetemjölet, arbeta den ganska lösa degen ca 10 minuter. Har du en maskin så räcker det med 3-5. Strö sen över ltie mjöl och låt jäsa övertäckt ca 30 min.

Arbeta ihop degen i bunken, klappa ut degen i en lättsmord långpanna. Skåra bröder till jämnstora bitar och nagga med gaffel. Låt jäsa under bakduk ca 30 minuter. Pensla med mjölk, strö över lite havregryn om du vill. Grädda mitt i ugnen 225 grader ca 15 minuter.

Lätt som en plätt!

Följetong om långkalsong....

Kommer ni ihåg att jag någon gång i december fick i uppdrag att restaurera ett par favorit-långkalsonger? Uppdraget blev liggande i min "något-att-göra-för-superkvinnan-hög". För en sån har väl alla? Hur som helst så tog jag tag i uppdraget härom dagen. Så här såg dem ut till att börja med.

Så ni förstår kanske varför dem hamnade i superkvinna-högen. Men skam den som ger sig. Och skam den som försöker köpa ett par nya långkalsonger.

Så efter en touch av mina magiska händer och med hjälp av min kära symaskin så återtog långkalsongen sin funktionella heder och stolthet. Och jag plockade in några extra pluspoäng som tålmodig flickvän och bondmora här på gården.

Som allting annat som restaureras så blev dem självklart märkta med signatur och årtal. Inför framtidens efterforskningar om historien. Den vita tråden är ett medvetet val, då den ger en modern touch till det gamla. Dessutom bryter det fint mot det mörka och markera midjan på ett högst fördelaktigt sätt för figuren. Superkvinnan har slutfört uppdraget.

Den kräsna katten.

Knas-Katten kom tillbaka. Även om innekatt inte är hans grej, så finns det vissa fördelar med det också inser han. Exempelvis att man kan dricka rinnande vatten direkt i duschen.

Detta har dock skapat viss köbildning på morgonen, så vi håller på att förhandlar nya rutiner. Det går väl sådär.

Vem som han lärt honom detta låter jag vara osagt. Men det är fascinerande hur snabbt han lär sig. Om det är något som passar, vill säga.

Nattlig romantik.

Mörkret hade för länge sen sänkt sig över skogen och snön låg som ett vitt täcke över träden. Det enda ljudet som hördes var elden som sprakade i vedspisen och andetagen från katten som låg slumrande nedanför sängen. Lamporna var släckta och genom sovrumsfönstret strilade månljuset in och bildade skuggor på golvet.
Jag och M låg i sängen och hade precis sagt god natt.

- Vad fint vi har det, som kan ligga här i sängen tillsammans och njuta av en så vacker vy, säger M efter en stunds tystnad.
- Ja, visst är det fantastiskt, svarar jag och känner hur jag blir alldeles varm i hjärtat. Det är nog inte alla förunnat att ligga i sängen och kunna se en stjärnklar himmel som glittrar ikapp med månljuset som gnistrar i snön.
Det blir en kort tystnad innan M forsätter.
- jo iochförsig, men vi kan se något ännu mer speciellt.
- Vad menar du nu?
- Men ser du den inte?
- Nej, vad är det nu? I en kort sekund trodde jag att han kanske skymtade en hjort någonstans bakom träden, ett lodjur eller kanske en söt liten hare. Men i samma sekund som jag lyfter huvudet från kudden för att få en annan vinkel, så inser jag att jag borde ha förstått bättre. För bakom träden, längst bort i horisonten där bergen möter himlen, strålar ljuset från en…. skotare.

Med en duns låter jag huvudet falla tillbaka på kudden.
- Visst är det speciellt, men jag tycker nog det är lika fint utan ljuset från skotaren.
- Men visst är det lite häftigt, att vi kan titta på en skotare långt borta på berget, som det sista vi gör innan vi somnar?
- Jo, lite häftigt då.
Med de orden somnar vi sen med varsitt leende på läpparna. För utanför vårt fönster finns ju allt som behövs för en romantisk vintervy. Stjärnhimlen som glittrar ikapp med månljuset som gnistrar i snön. Och en skotare.



(Bilden är dock en morgonbild)

En väg(?)skylt!

...och jag som trodde jag bodde i ödemarken. Men icke sa nicke. Här har vi ju vägskyltar som på alla andra centralorter. Så man hittar rätt om man har kommit galet. Eller ska ta sig dit man inte varit förut.

Så kommer ni hit och inte riktigt hittar, så vet ni iallafall att stigen ligger till vänster. Men först ska ni ju hitta vägskylten också. Kanske är den utmärk på GPS:n?

Återföreningen.

Det var längesen jag knöt på mig träningsskorna och körde av ett pass. Av olika anledningar. Men idag var det dags igen. Och det har inget att göra med något värdelöst nyårslöfte. Det var bara helt enkelt dags. Jag och mina träningsskor mot nya äventyr.

Det är en speciell känsla att knyta på sig träningsskorna när man har varit ifrån varandra ett tag. De ger mig en liten extra studs i steget som inte finns i vinterkängorna och helt plötsligt så vill jag bara springa. Springa, springa, springa. Genom korridoren, ut genom dörren och vidare ut i världen. Men jag studsar in på gymmet och springer lite på löpbandet istället. Mindre halt, mindre kallt. Och jag känner hur hela kroppen längtar efter mina löprundor i skogen.
Jag är egentligen inte så förtjust i att träna på gym. Det blir lätt lite tråkigt efter några gånger. Men det får duga i brist på annat. Det går ju inte att skotta snö och bära ved jämt.

Havregrynsbröd botar huvudvärk

Tänk att ett havregrynsbröd kan rädda en hel onsdag.

Både kroppen och själen var i bristfällig form när jag kom hem från jobbet idag. Ibland är det bara så, oavsett vad som har hänt eller inte hänt. Turligt nog finns det bot. Så jag tände en eld i vedspisen och började baka havregrynsbröd i långpanna. Lätt som en plätt.
Man rör liksom bara ihop allt och så får det jäsa. Sen lägger man det i en långpanna och så får det jäsa mer innan det ska in i ugnen. Ett, tu, tre så har du ett sånt här fint bröd, en härlig doft i huset och huvudvärk och all världens bekymmer är ett minne blott. Typ. I alla fall är huvudvärken borta. Världens bekymmer finns nog kvar, men de tynger inte mig längre när jag har ett varmt bröd som väntar på att bli uppätet. En klick smör på det, ett glas mjölk och mer efterfrågar jag inte av den här onsdagskvällen. Tjaaa, det skulle vara en liten skiva citron då.

Det är inte alltid grönare på andra sidan

Knas-katten är en utekatt. Hans främsta uppgift här på gården är att jaga råttor och annat onknytt, men det är inte alltid han vill instämma gällande sitt bidrag till familjelyckan.

För ibland tror han att han är en innekatt. De senaste dagarna exempelvis har han vägrat gå ut. Vi har jagat honom runt i huset för att kunna mana ut honom en liten, liten stund. För så fort han har fått chansen har han smitit in igen. Men vad gör det om den stackars katten är inne lite då, tänker ni nu. Jo det ska jag tala om för er. Han hade gärna fått vara inne bäst han vill, om det inte vore för att han blir så oerhört rastlös. Han klöser och biter och jamar och busar. Springer gatlopp genom hela huset så att grejor och hårtussar flyger omkring. Så någonstans tror jag ändå att han mår bästa av att vara ute. Vårt hus med möblemang med för den delen.

Men idag när kylan kröp nedåt -13 och han harmlöst lekte med en hårsnodd på golvet, gav jag med mig. Ville han inte gå ut skulle han inte behöva det. Så jag åkte iväg till jobbet och utekatten fick vara en innekatt. När jag kommer hem och öppnar dörren, sker allt oerhört snabbt. Jag hinner inte ens tända lampan i hallen innan jag hör ett rasslande i trappen och ser en grå skugga som springer förbi mina fötter och ut i kylan. Tydligen var det inte så jätteroligt att vara ensam innekatt en hel dag. Och sen dess har jag inte sett skymten av honom, han har nog fullt upp att njuta av livet som utekatt. Eller så har han rymt. Eller blivit uppäten av stor-katten. Återstår att se.

Men dagens slutsats blir troligen; gräset är inte alltid grönare på andra sidan.

Rotkapning.

Helgens familjeaktivitet bestod av rotkapning. Rotkapning är ett konststycke i sig och vill du lära dig mer om det rent teoretiskt så kan du kolla in här.
Det var en hel del vindfällor att ta reda på uppe hos mor min, och för att allt ska flyta på fint kräver det sin organisation. Dessutom är det roligare om alla är engagerade, det blir en fin familjeaktivitet helt enkelt.


Eftersom jag ännu inte kommit så pass långt i min inofficiella motorsågsutbildning, höll jag mig på servicesidan. Servicesidan innebär att fixa fika och mat vid rätt tidpunkter, ett riktigt avgörande moment som icka skall föraktas. Dessutom ingår det att passa små avkommor åt dem som hanterar sågen bättre än mig (än så länge), samt att serva med torra handskar. Ett riktigt hästjobb med andra ord, så därför var vi tre som delade på uppgiften. Vi var ett bra team som kompletterade varandra bra - mor stod för erfarenheten, jag för organisationen och syrran för känslan av service. Det blev skitbra. Och som alla vet, så finns det ett bra team runtomkring, så kan de som ska sköta uppgiften göra det på bästa sätt. Så innan solen gick ned var träden kapade och klara, magarna var mätta och belåtna och alla hade ett leende på sina läppar - kan en dag bli så mycket bättre?

När livet är som en dålig sketch

Samtidigt som vi svänger in mot varuhusets parkering utbrister jag i ren lättnad; Vilken tur att vi är framme, jag behöver gå på toa - NU!
M parkerar vår röda, något rostiga caddy och kliver sedan ur bilen. Jag ligger sekunden efter och greppar tag i handtaget på passagerarsidan samtidigt som M smäller igen dörren. Avsaknaden av motstånd i handtaget är ingen ny upplevelse. Den kära bilen gör så ibland när det är minus ute. Mekaniken i dörren fungerar inte och du kan då dra hur många gånger som helst i handtaget utan att dörren visar minsta vilja att öppna sig.

Så var det den här gången. Det brukar vara lungt, för går den inte att öppna innifrån så brukar den gå att öppna utifrån. Dock inte idag. Lite lätt trött på skiten, för att utrycka mig i klartext, så drog jag en suck och klättrade över till förardörren. Vilken tur att jag är så himla smidig. Men man ska inte ropa hej förän man är över bäcken. Handtaget på förardörren gav mig samma avsaknad av motstånd och förblev oöppnad - den också. M gick med ett litet skratt runt bilen och skulle rycka upp den dörren - han hade ju nyss klivit ut genom densamma. Men icke. Båda dörrarna förblev omöjliga att öppna, innifrån som utifrån, och i bilen på varuhusparkeringen sitter jag. Och jag behöver gå på toa.
M småspringer runt bilen och rycker i de två dörrarna med lätt dold frustration och irritation. Så där som man gör när man gör allt för att inte dra någon uppmärksamhet till sig, och försöker få något helt onormalt att verka normalt.

Tillslut klättrar han in i skåpet på bilen och börjar skruva bort ett litet trekantigt fönster som skiljer hytten från lastutrymmet. Fönstret är i den storleken att en 12-åring nog kommer igenom utan problem. Men inte en 25-åring med kvinnliga former. En skräckslagen bild uppenbarar sig på min näthinna, där jag hjälplöst hänger genom fönstret med benen sprattlande inne i hytten medan M försöker dra mig in i lastutrymmet. DU TROR VÄL INTE ATT JAG KAN KLÄTTRA UT GENOM DET DÄR LILLA!? skriker jag i lätt panik. Nog för att jag kan mycket, men nu har han allt tagit sig vatten över huvudet. Nej, jag tänkte bara ge dig nyklarna så du kan starta bilen och köra på full kupévärme. Som alltid har han ett ess i rockärmen, och tackochlov för det.
Tydligen brukar dörrarna ge med sig om det blir tillräckligt varmt i hytten. Så jag startar bilen. Slår på full värme inne i kupén. Det blir rätt varmt efter ett tag och svetten börjar lacka. Utanför står M och rycker i bildörrarna. Tillslut ger ena dörren med sig och jag tummlar ut i den friska svala luften. Högröd i ansiktet och med svetten som glänser i pannan, springer jag med något krampaktiga steg mot entrén för att leta upp en toalett.

Ibland är livet som en dålig sketch som man hoppas att ingen såg.

Och vinnaren är....

...Karin Björklund! Hon vinner evig ära och berömmelse, samt ett unikt diplom av finaste kvalité - STORT GRATTIS! Ett litet men än så länge hemligt pris kommer på posten.

Man skulle kunna misstänka en komplott med tanke på att Karin är den som har givit flest kommentarer på bloggen, men sedär bedrar ni er.
Karin var den som hade flest rätt, 21½ för att vara helt korrekt (det halva poänget står för halsband när det skulle vara pärlhalsband. Noga är det, siddu!) Med andra ord var det ingen av er som skickade in bidrag som hade alla rätt! Men ni var en hel hög med tvåor som snubblade på målsnöret kan man säga.

Stort TACK till er för att ni tagit er tid att läsa min Adventskalender och dessutom skickat in svar! Det är nog ingen som har haft roligare än jag, så nu har jag redan att börjat att planera inför nästa år. Så jag hoppas ni återkommer då för att ta revanch. Ni som nu sitter hemma vid datorerna och småsvär över att ni kunde alla svaren, men inte skickade in ett bidrag - ta er i kragen till nästa år och gör slag i saken!

För övrigt tycker jag att det hålls igen alldeles för mycket med den vuxna kreativiteten. När ritade du fritt med tuschpennor senast? Det rekommenderas starkt! Och bara därför ska jag nu gå och fortsätta rita, som den barnsliga 25-åring som jag är. M blir säkert jätteglad om han får en tuschpenneteckning av mig, han kan ju sätta upp den på jobbet!

Snödag är en bra dag.

Snöat hela dagen, perfekt spårsnö. Men mindre lycka idag, så inga lodjursspår här i närheten nu. Men har fått bekräftat av Naturvårdsverket via lokaltidningen att det finns ett lodjur med unge som strövar omkring här vi bor. Häftigt.

Synd att vardagen börjar imorgon, annars hade jag satt mig i ett träd och spanat. Vill så gärna se lodjuret i egen hög person. I vilt tillstånd. Levande.
Vanlig vardag igen alltså. Har gjort en lista över vad som behöver göras i veckan;
- avsluta Adventskalendern 2011
- kamma katten
- slipa motorsågen
- sova gott

En ganska okej lista ändå. Så nu kan vardagen komma, det är trots allt den som utgör större delen av livet.