tisdag 21 oktober 2014

Onödiga konflikter.

Vi hade packat in vår lilla cirkus i skruttbilen och lämnat en regntung skog för att möta en minst lika regntung stad. Diverse saker som behövde handlas och som alltid när vi ger oss iväg någonstans, så började vi med att bli hungriga innan vi ens kommit fram. Vrålhungriga. Och då menar jag oss vuxna, de där andra två är det sällan det går någon nöd på.


Hur som helst så har vi lärt oss vid det här laget vart man kan få bra lunchmat innan den övriga befolkningen ens har börjat tänka på lunch. Så vi körde dit, packade in vår lilla kärvänliga familj i den folktomma lokalen och valde ett högst intetsägande bord längs ena väggen. Vi tar vår mat, placerar diverse barnrelaterade accessoarer så lämpligt som det bara går och placerar sen ut tillhörande barn så lämpligt som det bara går. Vid det här tillfället innebar det att Pyret satt i en barnstol och lekte med en sked, och storebror Knådden satt i sin fars knä, redo för att inta ett skrovmål. Vi börjar äta.

Och det är då det händer.

In kommer en matgäst, den enda i lokalen förutom oss. Personen betalar, tar sin mat och trampar sen vidare ut i lokalen för att välja sittplats för intagandet av dagens födoämne. Av alla 15 lediga bord som finns att tillgå, så väljer personen bordet bakom vårat. Av alla de 60 lediga stolarna som fanns att tillgå, så väljer personen stolen som står rygg i rygg där Magnus sitter med Knådden i knät.

Sa jag att lokalen var folktom?

Så med bricka och mat, knölar sig den här personen över skötväskor och tillbehör, in bakom ryggen på Magnus som har en mumsande Knådd i knät. Han tvingas dra in stolen extra för att personen skall komma ner på sin stol och i det ögonblicket ser jag hur läpparna rör sig till ett; vad i helv.......?
 
Jag gör som vilken annan normal människa som helst skulle ha gjort; jag börjar gapskratta. Det hela är som en riktigt dålig sketch. Jag älskar dåliga sketcher.

Så hur tror ni det hela slutade? På klassiskt svenskt vis, såklart. Vi muttrade lite över att personen var tvungen att välja just den stolen, när resten av lokalen var folktom, men vi nöjde oss med att bara muttra (gapskratta). Man vill ju inte orsaka onödiga konflikter.

lördag 18 oktober 2014

Den stora Gjutaredagen

Så kom då slutligen den stora Gjutaredagen.

Dimman låg tät i skogens mörker när den första termosen med kaffe ställdes ner på bordet. För den här dagen skulle plattan till utbyggnaden gjutas. Den här dagen gällde det. Extra arbetskraft från både när och fjärran hade samlats runt vår lilla köksbord denna arla morgonstund. De allra bästa inom respektive arbetsområde hade noggrant valts ut, ty endast det bästa är gott nog för den Outtröttliga snickaren.

Kaffe hälldes upp och med gott humör såg vi hur morgonsolens strålar började tränga undan både mörkret och den täta dimman - perfekt väder för att gjuta en platta! Solen steg ytterligare och de arbetsvilla arbetarna började bli lite otåliga - vart var betongbilen? Efter några nerviga telefonsamtal, kunde det konstateras att bilen inte hittade hit. Det vore dumt att beskylla den stackars chauffören för detta, det är ju inte direkt jättevanligt att det åker betongbilar ut hit till skogen. Och det är ju fullkomligt logiskt att GPS:en måste ha visat fel, för det är väl inga som är så dumma i huvudet och bygger stort och modernt så där i obygden?


Slutligen kom arbetet igång och det flöt finare än den finaste choklad i en chokladfontän. Dessa arbetare som liksom ett sammansvetsat folkdanslag for runt över formen med sina skyfflar och vibbar för att få betongen på plats. Och hur de sen tålmodigt och känslosamt bearbetade ytan tills vår platta stod färdig för att i lugn och ro få brinna klart. Perfekt, fullständigt perfekt. Det var så en tår smög sig fram i ögonvrån. 

Efter att den sista arbetaren gett sig av bland de yrande höstlöven, var det ett obeskrivligt lugn som spred sig här på gården. Alla dagar som vi slitit, arbetat, planerat och fixat för att få det klart innan vintern - och vi fixade det! Första etappen på Projekt utbyggnad avklarad, och det med bravur.


Vi sjönk ner i soffan tillsammans, oerhört nöjda med oss själva. Med en skål popcorn i famnen kunde vi  konstatera att det är samma skit på teve som för 4,5 år sedan. Med andra ord inget som lockar. Så vi stängde av och drog fram stora planeringsblocket. En vinter är ju i antågande, så vi behöver bestämma vad vi ska utföra för stordåd då, i väntan på att etapp 2 i Projekt utbyggnad drar igång.