Mat i skogen

Vi är ute mycket nu. Packar snabbt ner något ätbart och kastar oss ut på äventyr i skogen. Det är befriande. Livet blir så mycket enklare där, bland granarna och den mjuka mossan. Där får alla viljor, känslor och personligheter plats. Det är frihet, det är lugn, det är kärlek. Det är Skogen.

Vi går dit benen bär oss. Ibland kan det bli ganska långt, ibland blir det kortare. När magen kurrar slår vi oss ner där vi är och äter vad vi har med. Ganska ofta matar vi myror och rävar. De ska ju ha sin beskärda del de också, även om Knas-Katten tycker att det är slöseri och försöker äta upp allt som hamnar på marken. För han är ju självklart med när det vankas äventyr i skogen. Dessutom är han mycket nöjd över att takten på promenaderna nuförtiden styrs av små barnsben.

Häromdagen matade vi en kossa också. Lite halvt puckat tyckte den inskränkta föräldern, eftersom det inte fanns några kossor i närheten. Och de bor ju faktiskt inte i skogen. Men det vältaliga barnet förklarade då att vi matar inte för att det finns någon, utan ifall det skulle komma någon. Så därför var det viktigt att lägga gräs och en bit av smörgåsen på en stubbe. Då finns det ju mat där, om det nu skulle komma en kossa. Som var sugen på en halv smörgås. Smart. Mycket smart. Och oerhört puckat av den inskränkta föräldern.

Min kropp.

Min kropp  är inte vacker. Den är inte snygg, sexig, söt eller välformad. Den är inte mullig, tjock eller smal. Min kropp är inte ful, äcklig, lagom eller mjuk. Min kropp är min kropp och den är ta mig fan helt magisk.

Med min kropp kan jag känna värmen från mina sovande barn, lyssna till deras andetag. Jag kan se naturens skiftningar när jag går dit jag vill. Med min kropp kan jag dansa tills jag blir alldeles hög på endorfiner, själv eller tillsammans med andra. Jag kan cykla så att jag känner vinden mot min kind, regnet i mitt ansikte och hjärtat som slår. Med min kropp kan jag känna smaken av bären i skogen, jag kan knyta mina skor, jag kan känna kattens mjuka päls när han lägger sig tätt intill.

Med min kropp kan jag inte längre springa som jag gjort förut. Med min kropp kan jag inte se små siffror på långt avstånd. Men jag kan känna doften av mitt livs kärlek. Känna pirret i magen och värmen i bröstet när han håller om mig. Jag kan ta emot kärlek och jag kan ge.

Med min kropps signaler jag kan förstå att någonting är fel, inuti eller utanpå. Ibland kan jag åtgärda det, ibland inte. Jag kan känna glädje, rädsla, saknad, sorg, nervositet, lycka. Jag kan gråta. Eller skratta. Ibland både och.

Med min kropp kan jag uppleva livet, och jag lever mitt liv genom den. Tack kroppen för att du finns. Du är helt jävla magisk.

Ett lyckligt möte.

Jag har varit på möte. Som representant för vår lilla bystugeförening, så fick jag möjligheten att gå på möte. Jag kan inte säga att jag gillar möten. Men när de handlar om byars samspel och utveckling, så vaknar jag till lite grann. Jag älskar byar. Och jag älskar utveckling. Samspel är en förutsättning för utveckling, och där gör jag så gott jag kan. Alla är vi ju människor.

Hur som helst. På dagordningen stod ord som landsbygdsutveckling. Öppna landskap. Djurhållning. Fiber. Det är då hjärtat börjar dunka lite extra. Mitt intresse väcks onekligen. Det är fina ord. Viktiga ord. I en framtid som vi inte vet någonting om.

Sen började olika människor prata om fiber i den glesaste glesbygd. Om hållbar omställning och ett bättre lokalt samhälle. Om får och nötdjur, beteshagar och bättre mat åt folket. Det är ungefär då jag vill kasta mig upp på bordet och dansa av glädje, skrika ut alla tusen miljoner idéer som bubblar inom mig och krama om varenda eldsjäl som finns i lokalen. Få med dem i mitt vildsinta glädjerus och börja kanalisera all energi till att få landsbygden att glöda.

Men det gör jag inte, såklart. Men det är för sjutton inte långt ifrån...

Hur som helst så gör det mig lycklig att jag bor i en kommun som visar att de försöker och att de vill. Det gör mig lycklig när jag hittar andra människor som intresserar sig för dessa frågor. Människor som har en glöd och som har en vilja. Idéer. Det gör mig lycklig när jag möter människor som bär på kunskap som jag inte har och som är högst villiga att dela med sig. Det gör mig lycklig att det finns folk som tänker. När människor ser all potential som finns, här, mitt i vårt paradis där vi trampar omkring varje dag. 

Kort och gott - det här mötet gjorde mig lycklig.

Det kommer leda till något bra, jag bara vet det.

Slutspurten för sommaren

Hösten är här och vi stretar målmedvetet på med utbyggnaden av huset. För varje dag tar vi ett steg närmare vintern och för varje arbetad timme är vi ett steg närmare vårt första delmål - fasaden på utbyggnaden klar. Helt klar. Varenda plåt, varenda list, varenda liten fläck är målad. Det är inte långt kvar nu.

Dessutom har vi hunnit flytta vägen, nästan som en liten målbonus. Den gick tidigare direkt utanför farstubron, och då menar jag direkt utanför. Så vi drog ut den i en sväng på åkern istället och nu har vi helt plötsligt en gårdsplan. Visserligen en gårdsplan som till stor del ska schaktas bort till en början, men ändock en gårdsplan. (Bör tilläggas att det inte skall göras i år.)

Det har varit den intensivaste av högintensiva somrar. Precis som planerat. Det känns så oerhört rätt att vi valde att köra järnet med huset. Vi har gjort det bra om jag får säga det själv, och det får jag ju. Det har varit långa arbetsdagar och enveten strävan. Hårt jobb och obefintlig vila. 
 Men när den sista biten är satt och den sista brädan är målad och min älskade dörr är på plats - då ska vi andas ut för en stund och klappa oss själva på axeln. Hålla om varandra och känna att det här gjorde vi riktigt bra. Vi. Team Slaktarn's.

Sen ska vi sätta oss ner och lägga upp planen för vintern - det är ju en insida som skall göras också.
Målorden är: det ska vara enkelt att leva, färg-för-fan, och hållbart. Så vi får väl se vad det blir för hopkok av det. Ett modernt Villavillerkulla kanske.

Den där rösten.

Jag har tagit tjänstledigt från min plats i landstingets korridorer. Jag ska skriva. En historia, en saga, en bok. Det känns pinsamt och skämmigt att berätta. Patetiskt, rent ut sagt.  
Skriva en bok - hallå liksom, vem tror du att du är? skrattar en röst som på ett outgrundligt sätt helt plötsligt tar över hela min tillvaro.

Jag vill sänka huvudet och mumla något ursäktande, när rösten fortsätter att håna mig.

 Du gör ju bort dig totalt! Folk kommer att göra sig lustiga över dig, skratta åt dig. Du kommer få krypa med skammens kors på din rygg när du  återgår till din vita uniform i landstingets armé. Vem skulle vilja läsa? Vem skulle vilja publicera? Om du nu mot förmodan skulle klara av att få ihop något överhuvudtaget. Vilket jag betvivlar. Patetiskt var ordet. Du. Är. Patetisk. Rösten skriker åt mig. Hånskrattar. Jag försöker att inte lyssna. Håller för öronen. Tänker på annat. Men orden tränger så djupt in. Och rösten fortsätter. Och fortsätter. Och fortsätter.

Jag trycker ansiktet i händerna och vill bara försvinna. Gömma mig. Slippa det där jobbiga. Slippa den där rösten som väcker obehagliga känslor inom mig. Sneglar tillbaka och överväger att vända om. Landstingets korridorer kanske är ganska vackra ändå. Om man kisar. Med ena ögat stängt. En eftermiddag i november.

Rösten fortsätter. Skriker. De kommer skratta åt dig!

Jag lyfter mitt ansikte och ser rakt mot det håll rösten kommer ifrån. Men där finns ingenting mer än en stirrande svärta. Jag knyter mina händer och lyfter bröstkorgen. Det bubblar inom mig. Jag biter ihop mina käkar innan jag skriker ut mot det svarta: Det är väl jävligt bra gjort att få folk att skratta?!?!?

Tystnad.

Jag hör bara ljudet av mina bultande hjärtslag, ljudet av mina andetag. Ljudet av liv. Blodet rusar och knäna är skakiga. Jag vänder om och går rakt in i det okända. Nu ska jag leva min dröm, om det blott är för några månader.

Jag har tagit tjänstledigt från min plats i landstingets korridorer. Jag ska skriva. En historia, en saga, en bok. Och den där rösten ska enbart hålla käften.

Getter som rymmer.

Getter är vida kända för att de är svåra att stänga in, att de rymmer från hagen. Dock inte våra. Okej, de gick genom stängslet första dagen, men efter lite fixande så har det inte hänt igen. Jag och Knas-Katten har analyserat varför våra getter inte rymmer och kommit fram till den uppenbara sanningen;

Vi har uppfostrat dem oerhört bra och är de kompletta getbönderna.

Därför överväger jag att skriva en bok med namnet; "Så uppfostrar du dina getter och får ett lyckligt liv", där jag i en steg-för-steg modell lär ut vår unika hantering som får de små liven att dansa efter din pipa. När den boken nått toppen på försäljningslistorna, så kommer jag även att sälja utbildningsprogram med samma tema och bli svinrik (eller snarare gette-rik, höhö).
Lite förhandsinformation bara. Den som anmäler sig nu, kan få ett signerat exemplar till specialpris. Möjligtvis kan den första upplagan vara en lunta med utprintat A4 - man måste ju tänka nytt och unikt!

Men frånvaron av rymning kan ju också bero på att de har ett effektiv stängsel med ganska mycket kräm i trådarna, samt att hagen erbjuder tillräckligt intressant bete. Och att de har fullt med stock och sten att hoppa på. Det kan bero på det.

Men det tror jag inte, det måste vara vår unika hanteringsmodell som är nyckeln till problemet. Såklart.

Och i samma stund som jag skriver det här inlägget så kommer de säkert att rymma. Men om så är fallet, så beror det ju på att de är dumma getter. Inget annat.

Ett intresse som gror

I våras så grävde jag och 3-åringen hela dagarna. Grävde gropar och skyfflade gödsel och jord. Fyllde hans lilla vagn på tramptraktorn och åkte iväg för att tippa. Grävde, lassade och tippade. Om och om igen. Vi hade ingen plan, vi grävde för grävandets skull.

Men när vi ändå höll på så petade vi ner några frön som vi hittade i en låda. Och några potatisar som börjat gro i kylskåpet. Radavstånd och skötselanvisningar gav vi blanka fan i. En hel påse med blåklintsfrön åkte rakt ner i jorden på en yta av uppskattningsvis 2 cm. "Det ska vara så mor, det ska vara så." Jag bet mig i tungan och log mitt mest tålmodiga leende. Vi petade mest för petandets skull.

Sen har sommaren gått. Vi har vattnat mest för vattnandets skull, ryckt ogräs (och en hel del plantor) för ryckandets skull, och nu har vi även skördat - mest för skördandet skull. Det har varit fina stunder. Bra aktiviteter. Och en upptäcktsresa för mig.

Jag, som tyckt att det där med odling är ju fruktansvärt astråkigt (för att citera mitt 14-åriga jag), fick världens lyckorus när vi grävde upp potatis. Det var som att gå på skattjakt! Varje liten ljus knöl som skymtade under jorden, kändes som en näve guld. Och jag kan konstatera att det är befriande att göra saker utan egentligt mål, utan större förväntningar. Bara för att det känns bra för stunden. Tänk att det ska behövas en trotsig 3-åring för att man ska lära sig något sånt. 

Men det där med odling har väck en lust inom mig. Tänk att du kan peta ner något så litet, och några månader senare plocka fram så mycket - som du kan äta! Inte för att det är någon ny upptäckt här i världen men.... Nu knarkar jag odlingsbloggar. Och läser kompostlitteratur. Det här är ju nästan för bra för att vara sant.

Den ständiga strävan.

Ditt huvud vilar mot mitt bröst, ditt hår kittlar min näsa. Doft av granar och fuktig mossa skvallrar om vårt äventyr i skogen. Fingrarna missfärgade av skogens blåa guld. Jorden under naglarna påminner mig om att jag borde ha skrubbat mer. Det är mycket som jag borde.

Vi har varit osams idag. Så innerligt osams. Skrik, gråt och kastade grejer. Förtvivlan, ilska och uppgivenhet. Det är så ibland. Vi är lika skyldiga och oskyldiga båda två. Vi är båda människor, om än en liten och en stor. 

Men allt är glömt och förlåtet. I samma stund som du kröp upp i min famn. När vi gömde oss under filten mot vindarna utanför. Då försvann allt det där. Kvar finns bara den tunga kärleken som är så lätt att bära. Tacksamheten som får tårarna att bränna i ögonvrån.

Du sover. Jag bär dig över alla utspridda saker, trampar på torkade makaroner och grus i en enda salig röra. Förundras över hur dina ben och armar blivit så långa, hur liten snabbt blivit så stor. Jag sörjer och glädjer mig på samma gång.

Jag lägger ner din varma kropp mot de svala lakanen och breder över dig filten som du så gärna vill ha. Lägger tryggheten i din hand. Stryker dig över det rufsiga håret och tänker att imorgon, imorgon  då ska jag vara en bättre förälder. Vara den bästa modern som finns.

Jag tänker så, trots att jag vet att det är vad jag gör varje dag. Varje dag gör jag allt som står i min makt för att vara den kompletta föräldern. I slutändan är jag alltid människa. Precis som du.

Men imorgon, imorgon, då ska jag tänja mina tålamodsgräns lite till. Det kommer blir skrik, gråt och kastade grejer. Förtvivlan, ilska och uppgivenhet. Men allt det där blir glömt och förlåtet, i samma stund som du kryper upp min famn. 

Glashjärtat - vänner eller fiender?

Även om jag trivs bra i min skogsbubbla, så vet jag att det är bra att vidga mina vyer emellanåt. Se andra delar av världen,  betrakta nya horisonter och möta andra kulturer. Slita sig från vardagen och slänga sig ut.
Så jag drog till Kumla. En högst outforskad del av världen. Oerhört ovanligt och därmed exotiskt. Hur många av er har turistat i Kumla? Nej, just det.

 Hur som helst, jag tog in på hotell och hamnade sen på bokrelase av Anna Helgessons bok "Glashjärtat - vänner eller fiender". En bok som språkmässigt vänder sig till barn i åldern 8-12 år, men som tar upp ämnen som hela samhället borde diskutera. Det är hennes andra bok, och är en fristående fortsättning på "Resan till sommaren". En bok där Freja och Rami finner vänskap och magi, i en berättelse som skimrar av svensk sommaridyll sedd ur två olika perspektiv.

Båda böckerna är som gjorda för att utgöra grunden till diskussionsmaterial i vilken mellanstadieklass som helst. Jag är visserligen varken pedagog eller innehar lärarlegitimation, men böckerna berör viktiga ämnen, så som mobbing, våld och familjeproblematik, utan att krångla till det.

Jag går från releasen direkt till hotellet. Äter mat i min efterlängtade ensamhet och låter den dillslungade potatisen malas ner i samma takt som mina tankar tänks klart. Sen går jag upp på hotellrummet och börjar skriva. Kumla bjöd på förträfflig inspiration.