Skogsgården.

Feberdagarna är förbi och vi kan återigen återgå till semesterns vardag. Lata dagar i grävmaskinen, njuta av kall saft i ett nyligen uppgrävt dike, svala sommarkvällar vid betongblandaren och familjeutflykter till bygghandeln. För vi har äntligen kommit igång med utbyggnaden av huset!

I ett par år har vi ivrigt stått och trampat för att få sätta igång, men först nu har det blivit möjligt. Äntligen!

 

Inte äntligen! för att det är något problem med hur vi bor nu. Två rum och kök klassas väl lite trångbott för en familj på fyra, men det är egentligen inget problem i dagsläget. Mer äntligen! för att vi nu kan fortsätta förverkliga våra visioner och drömmar, vårt livsprojekt - vår alldeles egna skogsgård.

Folk må tycka vi är lite tokiga. Kanske till och med lite tråkiga och knäppa i skallen. Det må så vara.  För de ser inte de vi ser. Paradiset. De känner inte det vi känner. Känslan. De lever inte det liv som vi lever. Vårt. Precis som vi vill ha det. 

 

Feberdagar.

Feberdagar. Mitt i högsommarvärmen slog den till och det är som att trycka på pausknappen för ett tag. Aktiviteter och planer avstyrs. Regler och normer läggs åt sidan. Feberdagar får bli vad de blir. Det brukar bli bäst så, för samtliga inblandade.

Och det är förunderligt hur fina dessa dagar ändå kan bli. När vi trötta och svettiga ligger på ett täcke inne på golvet och liksom bara är, nästan en hel dag. Struntar i att det är fint väder ute, struntar i att det är fullt med disk, struntar i att man måste äta mat innan man äter glass. Sover när vi är trötta, vaknar när kroppen vill vakna, skrattar när vi orkar och gråter en skvätt när
livet blir för jobbigt. Det är ganska behagligt mitt i det obehagliga.

Men det är krävande också. Krävande att se sitt så i vanliga fall livliga barn må dåligt. Krävande att se kaoset som växer runtomkring. Krävande att höra febergnäll. Krävande att hela tiden försöka få i honom vätska och endast få nekande och en stängd mun till svar. Krävande att känna oro. Oro för värmen, febern och ett barn som inte är sig själv.

Feberdagar - jag hoppas ni snart är över.

100-årskalas - Respekt.

 Jag har varit på hundraårskalas. Ett riktigt hundraårskalas. 100 år är respekt.

Runt borden satt glada människor och utgjorde en oändlig mängd livskunskap. Jag var blott en liten flickjänta i sällskapet, ty även den yngre generationen var nästintill dubbelt så gammal som mig. Solen strålade in genom de gamla fönstren på en man som en gång i tiden haft sin skolgång i samma lokal. Jubilaren. 100-årsjubilaren. Han som vet hur det var när elen kom till byn. Han som i hela sitt liv levt och verkat i den by där mina barn nu får börja sina liv.

Jubilaren Conrad (född 1914) tillsammans med Linnéa (född 2014).

Det bjöds på jordgubbstårta och kaffe med dopp. Allting hembakat såklart. Jag kände mig hedrad att få vara en del i gemenskapen och önskar att jag hade kunnat sitta där hela dagen. Sitta kvar hela dagen och lyssna till alla berättelser och livshistorier. Njuta och förundras över allt dessa människor varit med om - här -  mitt i Finnmarkens skogar i en bortglömd del av Dalarna.

Det kunde jag inte. Jag var tvungen att hasta iväg med svetten rinnande i pannan, en unge under armen och en tid att passa. Jag gjorde det med en liten klump i magen. Det är inte varje dag man blir serverad ett helt livshistoriebibliotek med kaffe och jordgubbstårta som tillbehör.

Men kanske är det just den lärdomen som min generation behöver ta till sig. Att inte hela tiden hetsa vidare. Och att ta tillfällen i akt och ta oss tid att faktiskt lyssna till dem som levt ett helt sekel eller nära därtill. De som lagt grunden för att vi kan leva vår mer eller mindre bekymmerslösa liv med fantastiska möjligheter. De har så oändligt mycket att berätta. Roliga saker. Viktiga saker. Sånt man bara kan lära sig genom att leva.

Vi borde lyssna mer. För hur det än är - allt finns inte på internet. Och hundra år är respekt. 

Trollet och trollungen.

Det började med att BVC-sköterskan tyckte att hon såg ut som en liten trollunge från skogen. För att i nästa andetag säga att hon var lik mig. Du kan själv lägga ihop två och två.

Och nu händer det gång på gång. I kön på affären, hos vänner och bekanta - kommentaren kommer; Nämen, vilken söt liten trollunge!

Själv har jag klippt av mig den långa flätan och den stående kommentaren från vuxna är; Åh, du har klippt dig, vad fint! Barn, är som ni säkert vet, lite mer rakt på i sina kommentarer och utropar istället; Du ser ut som ett troll!

Så det känns som att någon vidare bekännelse behövs inte. Jag är redan avslöjad.

Knas-Katten och familjelivet

Knas-Katten ser vi inte mycket av nu för tiden. Det har väl sina vettiga förklaringar, har jag tänkt. Han är ju inte särskilt förtjust i barnskrik och tycker heller inte om kasta-boll-på-katten-leken som instiftats av Knådden, trots högljudda protester från föräldrarna. Han har väl helt enkelt tröttnat på familjelivet! Dessutom är det ju sommar, vilket innebär att han har fullt upp med att jaga råttor. Trodde jag. Men idag blev jag varse att det är någonting annat han jagar.

För helt plötsligt hördes ett okänt mjaaauuu från buskarna och Knas-Katten blev som paralyserad. Fram spatserar en mörk liten kattflicka. Stolt och ståtlig. Och ganska målinriktad kan jag se så här i efterhand. Åh, en kompis! tänkte jag.

Jaha, den typen av kompis. Helt plötsligt verkar Knas-Katten inte så skrämd av att utöka sitt familjeliv.

Eller så vet han att skotten är bortplockade, så att säga. Hur som helst så fick jag helt plötsligt mycket att göra någon annanstans. Men det känns ju bra att veta att även Knas-Katten får ta del av det goda här i livet.

Du magiska sommarkväll.

.

Det är sommar, det är varmt. Det är fantastiska sommarkvällar. Men vi brukar oftast sitta inne och svettas, medan de djupa dofterna vibrerar utanför fönstret.

Förklaringen är enkel - knott. Knott till förbannelse. Du har ungefär 30 sekunder på dig när du stiger utanför dörren innan den gråa dimman av dessa små, vedervärdiga, köttätare gör dig galen. Men ibland. Ibland händer det. En varm bris sveper genom träden och knotten är bokstavligen bortblåsta. Magi uppstår.

Ikväll är en sådan kväll. När solen gömmer sig bakom grantopparna, luften är ljum och vi kan ligga ute på gräsmattan och svalka oss efter en svettig dag. Ligga där och titta på svalorna som far mot den molnfria himlen, höra ljuden som utgör den naturliga tystnaden och känna hur den svettklibbiga huden blir sval igen.

Känslan som infinner sig hoppas jag att alla människor någon gång får känna. En lugn glädje som signalerar till varje cell i kroppen att det är precis här jag ska vara. Just precis här, precis nu, precis som det är.

Kameratalang

Så fort jag tar fram kameran nu för tiden, så är det någon som ropar; "KOTT! Aus kan, Aus kan! (översättning; Åh, vi ska ta kort! Jag kan göra det!) Någon är så klart Knådden.

Jag är inte den som vill sätta käppar i hjulet för en kreativ själ med självförtroende, men jag är heller inte den som vill offra min finaste kamera till vilket pris som helst. Så. Häromdagen letade jag fram min gamla kompaktkamera. Ni vet, de där kamerorna som faktiskt bara är en kamera och som du inte behöver en helt egen väska åt? Ni minns?

Hur som helst så var jag beredd att offra den för att inspirera och uppmuntra den kreativa sidan hos min son (läs; för husfridens skull). Sen lärde jag honom allt man behöver kunna om bilder i det digitala samhället.

Vi började med den klassiska ben-bilden. Liksom här sitter jag och har det bra och funderar på livets underbarheter.

Därefter så var det dags för dessa-coola-människor-hänger-jag-med-och-vi-har-det-ruskigt-bra-bilden.

Och sen den självklara selfien.

Jag tycker han gjorde det riktigt bra och kameran är faktiskt fortfarande fullt fungerande! Lite övning på skärpan bara, sen är han redo för ett eget Instagramkonto.

På tal om Instagram, så finns jag ju faktisk där nu för tiden också. Jag funderar fortfarande på varför, men tycker ändå att det är ganska underhållande. SlaktarStina heter jag så klart.

Den nya familjemedlemmen

Jag är numera tvåbarnsmamma och därmed icke-gravid - HURRA! Som ni vet så är jag inte särskilt förälskad i det välsignade tillståndet som uppstår när jag som kvinna helt plötsligt blir en havande kvinna. Jag är då helt enkelt inte mig själv, varken fysiskt eller mentalt. Men till min stora glädje och lycka, har jag nu fått återgå till den bättre versionen av mig själv igen och då med ytterligare en härlig familjemedlem - vårt älskade lilla Pyre!

För er som nu vill ha en detaljerad och spänningsfylld förlossningsberättelse, så ska jag göra er besvikna. Det hela var fullständigt actionbefriat.

Knådden hade precis somnat för natten när jag utan förvarning kände att vattnet gick. Medan jag ringde till förlossningen så började M att frenetiskt städa bakom spisen. En helt naturlig reaktion i sammanhanget. Så han fick fortsätta med det medan jag packade i ordning väskan med matsäck och ringde efter barnvakt. Lagom tills köket var skinande rent och huset dammfritt, så anlände barnvakten och vi tog bilen in till förlossningen. Vi stannade till på en välkänd hamburgerrestaurang och intog den största menyn som fanns att tillgå. Vis av erfarenhet från min fösta förlossning, tänkte jag inte äntra BB hungrig. Det var ett klokt beslut, för orken fanns, hungern uteblev och på förmiddagen därpå så fick vi äntligen hålla om vår lilla trollunge.

Med en hårkalufs i klass med Elisabet Höglund, blåa ögon och ett finurligt litet leende så har hon tagit både oss och sin storebror med storm. Till och med Knas-Katten uppvisar en högst kärleksfylld inställning till denna nya lilla varelse. (Vilket även kan bero på att hon bidragit till ett ökat utbud av diverse mysiga sovplatser, vad vet jag.)