Bröllopen och kärleken.

Det är något speciellt med bröllop. Det är något speciellt när två personer lovar varandra att stå sida vid sida i både nöd och lust. Det är något ännu mer speciellt när en av dessa personer är min bror. Eller en av mina närmaste vänner. Att se det där lilla extra glittret av kärlek i ögonen, hos dem som betyder så mycket för mig - det måste vara livets lön.

Och man kan säga som så, att jag fått två feta utbetalningar av det slaget det här året. En i påskas när en av mina närmaste vänner gifte sig. Och senast i helgen när min bror gifte sig. Båda dessa personer har en alldeles egen, speciell plats i mitt hjärta. Och nu också deras livsfränder - helt fantastiska människor som jag liksom har fått som bonus! Lyllos mig!

Jag har haft det stora förtroendet att vara toastmadame på båda bröllopen. Ett förtroende som jag burit med stolthet. Och med stor tacksamhet över alla engagerade, stöttande och kompetenta människor som har omgett mig med. Men förväntningarna på mig själv, från mig själv, har varit skyhöga.

Jag insåg det i helgen när uppdraget var över. När bandet började rigga upp för dans och jag bröt ihop i tårar. Tårar av tacksamhet, glädje och lättnad sköljde nerför mina kinder och samlades i kragen på han som är min livsfrände. Och han bara stod där och höll om mig, lika stadig på jorden som alltid. Lät bli att säga alla de där orden som jag inte ville höra. Och jag visste, att här kommer han stå, och samla tårar i kragen, om jag så behöver stå här hela natten. Och då grät jag lite till, bara för att.

Det är en ofantlig tur och stor välsignelse att få älska någon som älskar en tillbaka. Att få känna tryggheten, värmen och tilliten från en annan människa. Att hitta någon som skrattar åt samma saker och som förstår mer än vad man behöver förklara. Någon som står där och håller om dig när du själv vill falla. Och det är en fantastisk känsla att se, att någon som betyder så mycket för mig, har hittat denna speciella person.

Vi drog ut på dansgolvet och jag lät mig själv bli hög på den bubbliga känslan av kärlek och tacksamhet. Dansade till svetten rann och fötterna ömmade. Sjöng till rösten var hes och krafterna var slut. Och nu ligger jag hemma i feber och förkylning. Utslagen. Men det var det värt. Miljoner gånger om.

Nu ska jag se till att bli frisk och sen ska jag kicka igång vardagens maskineri. Jag känner att det är uppsmörjt nu. Att energin, tacksamheten och entusiasmen är tillbaka. Det kommer bli en minnesvärd höst.

En tung morgon i augusti.

Morgonen är vacker. Så där skimrande magisk som den blir när sommaren, nästintill obemärkt, börjar övergå i höst. Solen värmer när jag kliver utanför dörren i arla morgonstund. Klockan har återigen intagit en central del i vårt liv och ringer varje morgon, obönhörligt tidigt. Känns det som. Vardagen är tillbaka. Jag brukar hugga in på vardagen med entusiasm och tacksamhet, men inte den här hösten. I år kämpar jag med att få alla kugghjul av rutiner att börja rulla i vardagens maskineri. Det är tungt. Som att hela skiten rostat ihop, och när det väl börjat rulla i sakta mak, så skriker min inre GPS att "sväng vänster. Nu, sväng vänster. Ta av vid nästa avfart och vänd helt om".

Jag är uppenbarligen på en avkrok där jag känner mig vilse. Som inte leder dit jag vill. Och jag tänker, att ibland måste man ta dem avkrokarna för att känna vart det är man ska. Ibland måste man kämpa sig upp för ett berg för att kunna se vart ifrån man kom. Och för att ana, vilken väg som man bör gå framöver. Och ibland måste man kravla sig fast vid en en trygg livboj och samla kraft, för att åter igen våga kasta sig ut på djupt vatten.

Jag går vägen ner. I skuggan av träden känns det att solens värme endast är höstens förklädnad. Luften är fuktig och kall, och fågelsången har tystnat. Det enda som hörs är en korp som seglar mellan topparna. Allt kvittrande, sprudlande grönska börjar sakta blekna och dö. Jag ser det när jag tittar upp mot himlen. De första gula bladen i trädkronorna. De där som vi gärna vill skylla på torkan. Eller kylan. Men som ändå, varje år, sakta singlar ner i mitten av augusti och lurar oss kantarelletande själar.

Jag ger grisarna mat. De börjar bli stora nu. Jag kliar dem mellan öronen och lyssnar till deras ivriga smaskande och surplande. Vill stå kvar och känna in när solen tålmodigt maskerar höstens intrång till svensk sensommardag. Vill sätta mig ner med pennan i hand och skriva ut alla de där orden som spränger i huvudet. Vill hugga tag i det där som händerna längtar efter, vill möta det som får hjärtat att slå, på riktigt. Vill göra allt det där som jag just nu inte kan.

Klockan tickar. Det finns tider att passa. Barn som ska kläs och utfodras. Förpliktelser i samhällets tjänst. Ansvar och räkningar. Orden får fortsätta växa i mitt huvud, händerna får fortsätta längta. Det kommer en annan tid. Men den tiden är inte nu.

Skördetiden och svårigheten.

Det är nu det börjar. Skördetiden. Eller egentligen så har vi redan börjat. Första omgången morötter och sallad är snart uppäten och förbrukad. Men det är nu det börjar på riktigt. Det är nu det börjar att blomstra i odlingarna, det är nu det börjar göra skillnad i handlingslistan. Främst för att potatisen är skördeklar. Och vi äter väldigt mycket potatis. Väldigt mycket. 

Och jag önskar att jag någon gång ska lyckas lösa gåtan om hur familjen även ska äta mycket kål, för det har jag också ganska gott om. Men än så länge så är det bara jag och grisarna som är förtjusta. Och möjligtvis en och annan snigel också.

Bra skörd verkar det även bli av bönorna. Som dock kom i jorden väldigt sent, så jag hoppas de hinner ta sig.

Och överlag så kan jag konstatera att mitt största problem är inte att få fram råvaror, mitt största problem är att tillaga råvarorna så att hela familjen vill äta dem. Ty än har jag inte lärt mig att odla köttbullar och brunsås. Eller falukorv och makaroner heller, för den delen. Men en dag, så kanske. Kanske lär jag mig att odla köttbullar. Kanske lär sig Millimetermannen att äta kål och bönor. Båda alternativen känns som lika stora utmaningar. Men jag ger mig inte. Jag experimenterar och testar. Och någon gång måste de väl bli hungriga, tänker jag.