fredag 24 februari 2017

Lock till odlingslådorna.

En bra sak att göra när man är isolerad från omvärlden på grund av diverse barnbaciller, är att snickra. Att snickra tillhör inte mina främsta talanger, men jag gör vad jag kan för att utveckla den. Det är nämligen allt för många saker som jag behöver ha snickrade utan att någon Millimeterman ska komma och lägga sig i. Den här gången var det lock till mina odlingslådor. Så jag tog hjälp av mina främsta experter. 


De är kunniga och energiska och godtar inte ROT-avdrag. Men går ganska bra att muta med KORV-tillägg. 


Efter gott samarbete och en aha-upplevelse gällande användandet av diverse verktyg, så var locket klart. Ja, förutom själva locket på locket då, men man ska ju inte haka upp sig på detaljer. 


Jag är mäkta stolt om jag får säga det själv. Millimetermannen får dock kli av skevheten, men konstaterar ändå att jag har utvecklats enormt inom området. Vilket säger en del om hur förra årets lock såg ut. Men man ska ändå inte underskatta de dåliga skapelserna. Genom det misslyckade försöket så kunde jag ju i år göra ett som var bättre. Jag lärde mig med andra ord massor. Helt utan högskolepoäng och referenshänvisningar.

Jag passade på att slänga ner lite frön i jorden också. Spenat, morötter, rädisa och sallad. Och blev därmed aktivist i spenatupproret. Men det ska jag berätta mer om i ett annat inlägg.

lördag 18 februari 2017

Varning gällande ärtskott!

 Efter förra veckans instruktion i att så ärtskott, så måste jag nu utfärda en allmän varning. Inte för aktiviteten som sådan, utan snarare för resultaten av den.


Det kommer ju nämligen upp sådana här gröna, krispiga, spretiga saker. Kanske inte för alla, men för dem som lyckats sammanföra jord, vatten, ärtor och dagsljus i en lagom blandning, så kommer det med all säkerhet upp ärtskott. De där gröna, spretiga - ärtskott.


Syftet med de där gröna, spretiga - i det här fallet - är att klippa av dem och intaga som föda på lämpligt sätt. Och man kan tänka sig att det är här varningen kommer, men se så är det icke! Det är först i nästa skede, när du klippt de där gröna spretiga över en macka, sallad, maträtt eller vad du nu behagar äta, och därefter stoppar det i munnen som det börjar bli fara å färde.

När du känner smaken av något färskt och krispigt i din mun, trots att världen utanför fortfarande är vit av det kallaste vintertäcket. När det saftiga, trådiga, fräscha utmärker sig mot alla de torftiga smakerna som vintern vanligtvis erbjuder. Och när du sen inser att du själv lyckats odla fram denna upplevelse. Det är då varningens klockor bör klämta.


För det är då av sällsam stor risk, att du inom en snar framtid, kopplar upp dig mot en digital sida som säljer fröer. Och där, med lätthet och med vatten över huvudet, klickar hem en nästintill oförsvarlig mängd fröpåsar av alla möjliga och omöjliga sorter.
Trots att du, från början, inte tänkt att odla så mycket mer än morötter, sallad och möjligtvis någon liten rädisa. Trots att du, i vanliga fall, inte alls är någon internetshoppare av rang. Men trots det, så finns det en ganska överhängande risk, att detta köpvansinne drabbar dig i samband med att du tar din första tugga av färska, krispiga, hemodlade ärtskott.

Jag säger inte att det är något dåligt att drabbas av en smula hybris i samband med fröbeställningar. Jag säger inte att du ska låta bli att hänföras av detta spirande, ivriga som börjar bubbla inom dig. Värre saker har med all garanti klickats hem från nätet. Jag säger bara, att det finns viss risk, att det blir så. Så att du är beredd på det.

Sen kan du gärna få berätta vad du har beställt. Själv ska jag tydligen odla pumpa. Och fänkål. Hur jag egentligen tänkte är ännu oklart. Men nu har jag fröerna hemma, och jord har jag ju gott om. Vad det blir i slutändan återstår att se.

onsdag 15 februari 2017

Morgonen och ljuset.

Varje morgon mockar jag skit. Det är den bästa rutinen jag någonsin haft. För oavsett vilket humör jag vaknar på, så är det alltid en bättre version av mig själv som kommer in, än den som gick ut.

Nu, i dessa vabbruari-dagar, så har jag unnat mig själv att vänta in dagsljuset som letar sig upp bakom berget.


Det där dagsljuset som lyser sådär avslöjande som bara en vårsol kan lysa, så där så att varje dammkorn syns. Så där så att varenda fingeravtryck som i den mörka vintern gått att förneka, nu inte längre går att förneka. När det dagsljuset kommer - ja, då har det varit dags att gå ut.


Och det märks så väl att något annat är på väg, för det är inte längre vinterns dämpade tystnad som möter mig utanför dörren. Ljudet av hackspettar som trummar. De kala träden som fylls ut av kvitter och små snabba vingslag. Jag blundar och känner värmen tillta i bröstet. För det är inte långt kvar tills jag står där i morgonsolen, med gräs och örter som kittlar mot benen. Morgondaggen som fuktar tårna och dofterna som fyller kroppen.


 Men jag kan ändå inte påstå att sommaren är min bästa tid. Min bästa tid är nu. Nu och framåt. När allt det tysta, gråa, döda långsamt börjar vakna. När vinterns dämpande tystnad fylls med fågelsång, när knopparna obemärkt börjar svälla, när djuren förnöjsamt lägger sig i solen och blundar. Låter pälsen bli varm medan vintertorra dofter byts mot blöta, droppande. Nu är det som bäst. När färgerna för varje dag blir starkare, klarare.

Det känns som att jag flyter med, på samma sätt. För varje dag lite starkare, lite klarare. Älskade vår, du är så oerhört välkommen.

lördag 11 februari 2017

Så ärtskott.


En dag, när snorkråkorna var borta och bobåkning kändes en aning för mycket 2016, så kickade vi igång odlingssäsongen här hemma. Vi sådde ärtskott. Jag och mina två medhjälpare. Fram med en påse jord, en förpackning gula ärtor (en sån där vanlig man köper i mataffären) och lämpliga tråg. Dela ut en spade till alla inblandade och sen är odlingsfesten igång! Har du tendensen att få kryp i kroppen av lite jord på golvet, så bör du även utrusta dig med en dammsugare och en extra por
tion tålamod.


Lite jord i botten, på med några nävor ärtor, på med lite jord. Superenkelt. Och roligt att få gräva med jord inomhus.

Sen är det bara att vattna, ganska mycket faktiskt. Men just här var jag tvungen att kasta kameran för att undvika en mindre vattenskada i köket, vilket förklarar den något suddiga bilden.



Men det hela gick bra. Sen är det bara att ställa trågen i fönstret och vänta. Inom några dagar börjar det gro! Superenkelt och superroligt!

onsdag 8 februari 2017

Kossan Bläckie - precis som vilken 3-åring som helst.

Kossan heter Bläckie. För det där svarta, på kinderna, som sträcker sig upp mot de hemlighetsfulla ögonen och lite upp mot de nyfikna öronen. Bläckie, som i det svarta bläcket. Bläckie, som  engelskans black, men lite mindre hippt och lite mer töntigt - lite mer som jag. Bläckie. Tre år är hon, ungefär, den där envisa kossan. Hon kan bli rätt sur ibland. Trotsig. Precis som en 3-åring.


En dag började hon matvägra. Eller ja, hon ville bara äta spannmålskross och ratade höet. Precis som en 3-åring som bara vill äta makaroner. Med ketchup.Det håller inte i längden.

Vi åkte runt i varje gräsproducerande gård och köpte alla möjliga varianter av gräs. Dukade upp ett helt smörgåsbord av hö med olika ursprung och sammansättning. Testade olika serveringsalternativ. Allt för att få henne att äta. Allt för att få i henne de där nyttiga fibrerna som magen behöver. Som när man börjar skära smörgåsarna i trekanter, lägger gurkan som en sol, serverar på just den där speciella tallriken, med just de där speciella besticken.

Men den envisa kossan vägrade äta något annat än kross.

Jag tog kontakt med en veterinär, övertygad om att kon var sjuk. Men efter att vi pratat en stund så fnissade den där kokunniga kvinnan i andra änden och konstaterade att "...ja, de kan ju vara bra envisa, de där korna."

Nu äter Bläckie igen. Men inte vilket gräs som helst, så klart. Bara finaste torrhö. Och då får hon ju det, såklart. Och lite kross, för energitäthetens skull. Men bara efter att hon först ätit gräs. Först mat, sen godis. Trotsiga, envisa kossan Bläckie - precis som vilken 3-åring som helst.

onsdag 1 februari 2017

VAB - några oskriva regler


VAB. Det finns några oskrivna regler när det gäller VAB och jag tänkte att vi kan ta oss en genomgång för den oinvigde.
 
- Barnen blir ALDRIG sjuka samtidigt. Oftast överlappar dem varandra ganska exakt, så att du hinner bara känna den där förhoppningen, se det där ljuset i tunneln, för att sen - PANG - nästa barn. Eller nästa åkoma.

- Ovanstående gäller dock inte om det handlar om magsjuka. Då är alla sjuka samtidigt. Antagligen du som förälder också, och den andra föräldern med. Antagligen har ni bara en toalett och du inser att du borde ha rensat avloppen för längesen. 

- VAB kommer alltid olägligt.

- Och ungefär hälften av er reagerade nu på ovanstående mening med; Mäh, varför skaffar man barn då om man inte vill vara hemma med dem?!?!?

- VAB kommer alltid mer eller mindre i januari/februari. Du kan lika gärna skriva in det i 2018 års kalender redan nu, så att du inte överrumplas. 

- VAB är mysigt. I bästa fall de första två dagarna. Och på Instagram. Men allt därutöver, så är det inte helt ovanligt att ha en krypande rastlöshet i kroppen. Toppat med lite uppgivenhet. Gnälliga barn är gnälliga barn. Och ger oftast gnälliga vuxna som resultat.

Så. Nu har jag gnällt klart för den här gången. Nu ska jag ta mig samman och ladda för en ny omgång vattkoppor. Kanske syns vi i civilisationen igen lagomt till påsk. Fyll gärna på listan om ni vill!