söndag 29 oktober 2017

Maten vi äter och elefanten i rummet.

Den här säsongen har odlingarna gjort en rejäl skillnad. Stor del av råvarorna har jag kunnat plocka utanför huset. Potatis. lök, tomater, gurka, mangold, spenat, morot, broccoli, kål, bönor, ärtor, kryddor - det kommer man väldigt långt med är min upptäckt! Och känslan av att äta och servera färska råvaror som är odlade utan bekämpningsmedel och andra konstigheter som förstör vår jord, ger mig ett inre lugn. Jag gör vad jag kan, både för miljön och för min familj, och det går liksom hand i hand.


 Och det är väldigt roligt att tänka på, hur allt började med ren rörelseglädje och nyfikenhet för ett par år sedan. Då såg det hela ut så här, och jag hade bestämt mig för att inget är fel, inget är fult, här finns bara kunskap, motion och erfarenhet att erövra. Och som bonus fick jag lite mat också.


Och nu, efter älgjakten, så är frysen återigen påfylld med kött och ännu en grej försvinner från min handlingslista. Och så kommer det fortsätta framöver, för snart är den ytterligare påfylld med både fläskkött och nötkött. Från djur som jag vet har haft det oerhört bra, för jag har lagt ner min själ i att ta hand om dem. Och jag vet att det kött som jag sen ska äta, är fritt från antibiotika och annat skit. Och jag vet, att detta kött, har hjälpt klimatet istället för att stjälpa det. Och då lugnar sig, ännu en del inom mig.

Och jag tycker, att det är dags att vi börjar prata om det där med klimatet och miljön. Men på ett lite mer prestigelöst, upplyftande sätt - långt bort från pekpinnar och dömande, långt bort från handlingsfattig politik och gradantal. Lite mer vardagligt, lite mer lösningsfokuserat, lite mer Svenssonaktigt runt köksbord och i fikarum. Lite mer tillåtande. Hur göra man exempelvis för att får med sig de där förbenade tygkassarna till affären? Och när man väl har lyckats med den rutinen - vad ska man då ha som soppåse? Detta är några av de frågor som jag brottas med, och jag kan inte vara den enda. Hur gör du? Och vilka frågor brottas du med?

Och i det stora hela så kanske det känns som att, va fan, vad gör det för skillnad om lilla jag av hela världens befolkning byter ut plastkassar mot tygkassar? Det är ju så litet och betydelselöst i det stora sammanhanget. Men jag tror inte att det är så. För det viktiga är att du gör något, att du försöker. Och sen kan du aldrig veta vilken resa det leder dig in på, vad slutdestinationen blir. Vilka krafter du sätter i gungning hos både dig själv och andra. Och varje litet steg i rätt riktning, hur litet det än är, är så mycket bättre än ingenting alls. Vi kan börja med att prata med varandra - vad gör du och hur gör du?

onsdag 25 oktober 2017

Kvällsrundan om hösten.

Jag huttrar till. Kontrasten från den värmande vedspisen inne till fukten i höstrusket ute, kommer jag aldrig att vänja mig vid. Som när vattennivån ska passera magen vid årets första dopp. Obehagligt, men ofrånkomligt. 

Mörkret är kompakt. Inte ens pannlampans ljus låter sig fullt bryta igenom. Fukten ligger som miljontals reflekterande sandkorn i luften och jag har svårt att avgöra om det är dimma eller regn. Jag går över gården och regnkläderna frasar. De stora ladunycklarna slår motvarandra och markerar varje steg jag tar. Den vanliga kvällsrundan. Den vanliga kvällsrundan som sedan en tid tillbaka omges av en ovanlig tystnad. Inget bräkande möter mig i mörkret. Inget ljud av horn som stångas mot varandra. Inget ljud av klövar som klättrar upp för landgången. Bara tyst. Jag har ännu inte vant mig. Vissa beslut måste tas, även om de inte alltid är lätta. Det har varit många sådana den här hösten. Många beslut som varit avgörande, som kommer göra en skillnad. Många beslut som känts i hjärtat. På ett eller annat sätt. Både fjärilar som förväntansfullt och lyckligt kittlat. Men även snaror som med ett hugg hastigt dras åt. Och inte allt för sällan har dessa beslut hängt ihop.

Jag fiskar upp de gamla nycklarna ur fickan. Sätter dem i låset och vrider om. Med ett knarrande öppnas dörren och jag klättrar upp till höskullen. Doften slår emot mig när jag börjar gaffla runt bland de torra stråna. Småfraset fastnar på min blöta regnrock. Det prasslar och jag fylls av minnet från arbetsamma men glädjefyllda dagar. Då när svetten rann och varenda unge hjälpte till. Hökörning ska aldrig underskattas. Vi fyllde två höskullar det här året, dubbelt upp mot ifjol. Ändå står jag där och grubblar på om det kommer räcka hela vintern ut.

Jag fortsätter ut i mörkret. Har nästan svårt att orientera mig i det ljusspratt som pannlampan och de miljoner små vattendropparna spelar mig. Men fötterna vet vart dem ska trampa, jag låter dem leda vägen. Mitt ansikte kyls sakta ner när allt det blöta möter min varma hud och jag njuter av känslan. Den är uppfriskande, levande. Och jag tänker på min vän som alltid vänder ansiktet mot regnet och ler. Jag gör detsamma. Stannar upp. Känner de små vattendropparna som kittlar mina kinder, som letar sig ner kring min hals. Tänker på alla beslut. Och vet, av hela mitt hjärta, att jag är på rätt väg. Min väg.

Handskarna är blöta när jag kommer in. Understället är fuktigt av svetten från min kropp. Jag hänger handskar och strumpor ovanför vedspisen, sätter mig på knä framför. Lägger in en bit gran som snart sprakar och sprätter i lågorna som flammar upp. Och jag känner, att kontrasten mellan fuktigt höstväder ute och värmande vedspis inne, kommer jag aldrig att sluta älska.

onsdag 18 oktober 2017

Höstdagar och stadsföräldrar.


Dagar som dessa så undrar jag varför inte alla bor ute på landsbygden. Det gör jag i och för sig varje dag, men dagar som denna är jag än mer oförstående till den globala urbaniseringstrend som råder. Jag tänker ofta på det. Vad människor i en stad gör, när jag gör allt det där som bara ett hus på landsbygden kan erbjuda.


Som idag, när hösten visade sig från sin mest charmanta sida och vi kom hem lite tidigare än vanligt.  Jag slängde ner mellanmål i korgen och följde efter barnen ut i odlingarna. Vad gör man i en stad när man kommer hem tidigt? När man inte har en trädgård att gå ut i, när man inte bara kan låta ungarna springa fritt medan man själv står i fönstret och brer mackor? Och hur beter man sig sen, när man väl packat matsäck och tagit sig ut till någon grönyta, när en av ungarna behöver kissa? Kan de dra ner byxorna och springa till valfritt ställe som här, eller hur gör man?


Jag tänker mycket på det, hur man gör som förälder i en stad. Mest för att det verkar så krångligt. Svårt, jobbigt, omständigt. Jag är starkt imponerad av dessa föräldrar, för själv hade jag aldrig pallat trycket. Och är oerhört tacksam över att jag bor där jag bor. Jag hade aldrig överlevt småbarnsåren utan skogen inpå knuten. Hade aldrig klarat mig utan friheten att klippa gräset 05.30 med en morgonpigg unge på ryggen. Jag hade aldrig orkat mig igenom de tyngsta dagarna utan min vedterapi nära till hands.


Men nu har jag överlevt småbarnsåren, kanske tack vare skogen och den enkelhet som livet här för med sig. Och nu njuter jag. Jag njuter av barn som klipper ner frösättande broccoli, som följer med mig på skattjakt och gräver upp potatis, som letar fram hammare och såg och snickrar en fälla av oklar sort. Sen njuter jag inte fullt lika mycket när de på eget bevåg springer in med jord under skorna, svarta händer och fickorna fulla med mosade tomater. Men ändå. Det är ett lågt pris i förhållande till vad vi får tillbaka. Tid tillsammans. Frihet. Motion. Kreativitet. Mat. Livet i all sin exceptionella enkelhet.

onsdag 11 oktober 2017

Bruten vit.

På många sätt är vi lika, jag och Millimetermannen. På några områden är vi det inte. Det märks speciellt nu, när vi har kommit så pass långt i byggandet av huset att det är dags att välja ytskick. Tapeter och färg. Jag älskar färg. Millimetermannen också. Så länge den är beige. Men det ska erkännas att han föreslagit annan färg också, i ett sådant där sällsynt fall, när jag pressade honom och han till slut blommade ut och bestämde sig för att okay baby, go for it, I'm living on the edge! Och han gick bort från sitt beiga förstahandsalternativ och han tog i från tårna med sin sprudlande kreativitet och han valde färgen... grå.
 Om ni sen tänker på att jag är en person som helst klär mig i cerise jacka och gul tröja, gärna kombinerat, så förstår ni att här finns det viss risk för konflikt och oenighet.

Mitt bästa knep när det kommer till konflikt och oenighet att är lägga kraften på något som verkligen betyder något. Lägga allt krut med argument och envishet på de viktiga sakerna som ligger mig allra närmast hjärtat och helt enkelt låta andra partern få bestämma på de områden som inte känns lika viktiga. Därför hade jag gått med på att måla groventrén vit. En färg som Millimetermannen valt i sann revoltanda gentemot mig, efter att jag klargjort att tapeten i tvättstugan kommer vara turkos med stora rosa blommor på. Så han började måla vitt. Kanske var det i rent terapisyfte. Men efter ett tag ropade han desperat på mig. Jag förstod på tonläget att det var något viktigt och skyndade dit.

-Nej det här går inte, vi kan inte ha vitt på väggarna, allting blir ju vitt då! säger han uppgivet.
- Nähä, säger du det!? tänkte jag tyst för mig själv, men behöll mitt bästa pokerface och förblev tyst. Jag lät honom fortsätta.
- Alltså...taket, dörren, listerna.... han slängde uppgivet ut med armarna.
- Vad ska du ha då, menar du? sa jag aningen vasst. Vi hade inte för så länge sedan haft en diskussion om icke-färgen beige. Och det hade han uppenbarligen i minnet.
- Jamen, be.....bb.....b... bruten vit blir väl bra! Ja, köp det imorgon när du ska in till stan - bruten vit!

Så jag gjorde som han sa, åkte in till stan och köpte bruten vit. Vad som dock är bruten vit, är helt klart en definitionsfråga. Jag kom hem med piggelin-grönt. Och världens största leende. Färg gör mig onekligen glad. Stackars Millimetermannen, förstod snabbt sitt misstag när jag klev ur bilen.

- Måste du jämt vara så extrem, sa han med lätt sprucken röst efter att ha kikat ner i färgburken. Han fick ett leende till svar. Ett leende som verkligen kom från hjärtat. Då gick han ut och klippte gräset.

Antagligen var det sista gången han föreslog att jag skulle åka till färghandeln. Vilken tur att det bara är tapeter som återstår. Och att jag redan har beställt dem. Stackars Millimetermannen. Jag är inte lätt att leva med. Åtminstone inte när det kommer till färgval.

onsdag 4 oktober 2017

Premiär i slakteriet!

 Vi bestämde oss för att väcka liv i slakteriet - och bjöd in skogsfolket på fika! Bröd och allehanda godsaker dukades upp på den gamla styckbänken.


Kokkaffet puttrade över elden, tipsfrågorna var uppsatta och dagen till ära hade Millimetermannen matchat mössan med arbetsjackan. Högtidligt.


 Det vart en fin hösteftermiddag fylld med gemenskap. Jag trivdes bra att stå i prasslet från höstloven och höra ljudet dämpas av folk som trivs. Allt jämt medan elden sprakande kokade upp vattnet i kaffepettern. 

Och lagomt tills folket började skingras, så visade Slakteriet upp sin mest magiska sida. Den vackra, rofyllda, när skymningen smyger sig på.


Jag dröjde mig kvar när alla de andra gått. Insöp tystnadens lugn i flammornas sken. Allt jämt medan mörkret omfamnade den gamla stenbyggnaden. Lite kall om fingrarna, men fullständigt varm i hjärtat. Hel.



Sen tog hon mig i handen. Tillsammans blåste vi ut ljusen och stängde den tunga dörren. Det var en motvillig känsla. Men ändå fylldes jag av ett lugn. För jag vet, att inom en överskådlig framtid, så kommer den dörren öppnas igen.