Till Mamma

Ibland blir jag så sur och tvär mot dig. Irriterad. För dina egenskaper som är du, som alltid kommer att vara du. Och då samtalar jag lite med mina syskon, de bästa gåvor du gett mig. Precis så där, som du gjorde med dina syskon, när ni samtalade om mormor och hennes små egenskaper. Precis så, som min barn, antagligen, en dag kommer att prata om mig. Så som vi generationer pratar om varandra. Irritation som bottnar i ett helt hav av ovillkorlig kärlek. Irritation som bygger på att vi bryr oss, kanske lite för mycket ibland.

Vi bär ett ok av tacksamhet. För allt som du gjort, för allt som du gör. För vi vet, att även om du lever i ytterligare 100 år, så kommer vi aldrig klara av att betala tillbaka. Betala tillbaka all den kärlek, tilltron, respekten och hängivenheten som du gett oss. Som du fortfarande ger oss. Men vi försöker, så gott vi kan. Och då kan jag bli så där sur och tvär mot dig. Irriterad. För att du ska envisas med att bara fortsätta ge och ge, istället för att ta emot.

Och ibland blir jag så sur och tvär mot dig. I ett dåligt försök att hålla något för mig själv. Mina tankar, känslor och drömmar. Det som tynger mig. Men du läser mig som en öppen bok, ser rakt in i mig. Med en blick så river du varenda mur jag försökt bygga upp. Du ser allt det där som jag inte säger. Och det gör mig så sur. Och jag kan bli tvär. Förlåt. För jag vet att det alltid slutar med oändlig tacksamhet över att du finns vid min sida.

Och ibland blir jag sur och tvär mot dig. För att det är så svårt att sätta ord på all den kärlek, all den tacksamhet som jag känner. För den mor som du är till mig. För den mormor du är till mina barn. Och då är det lättare, att vara lite sur och irriterad, på de egenskaper som är du och som jag inte vet hur jag skulle klara mig utan.

Allt vi måste

Vi människor har en tendens att krångla till saker. Vi hittar på massa måsten och staplar dem på hög. Att vi måste byta till julgardiner och åka på semester. Att handdukarna måste matcha varandra och vi måste planera barnkalas. Och ju mer vi får tillgång till världen och alla olika liv som går att leva i den här världen, alla möjligheter, allt som går att se - så hittar vi på ännu flera måsten. Måsten som vi måste göra innan vi dör, för annars... ja, vadå annars?

Dö kommer vi alla göra förr eller senare. Eller tidigare, det är ju det där man inte vet. Men att vi kommer dö, det vet vi. Så därför skyndar vi oss allt vad vi kan, att klämma in så mycket som möjligt på så lite tid som möjligt. För att försäkra oss om, att när vi väl dör, så har vi gjort allt det där som vi vill göra. Så kanske, förhoppningsvis, dör vi lyckliga. När väl den dagen kommer.

Så vi kämpar på med att göra allt det där, att hela tiden ta oss framåt. Bli lite bättre, göra lite bättre, vara lite bättre. Gör hemmet vackrare, semestrarna mer spännande, lönen lite högre. Fler vänner, mer kontakter, högre yrkeskompetens. Som om ingenting vore gott nog. Tillslut sitter vi där, med våra 24 timmar per dygn som inte räcker till.

Så vi fuskar med sömnen. Kastar i oss maten samtidigt som vi gör något annat. Kollar instagram när vi bajsar och kallar det för egentid. Och vi tränar så snabbt och effektivt som möjligt. Så vi ska hinna med något mer. Alltid så vi ska hinna med något mer. Effektivitet till vår minsta beståndsdel.
Och tillslut så kan vi räkna upp tusentals saker som vi gjort och minst lika många som vi strävar efter att göra, men vi minns ingenting. Minns inte glädjen över att nå det där målet, minns inte smaken av semestern jordgubbar. Minns inte varför vi gjorde allt det där, som vi så gärna ville göra.

Och en dag så kommer den. Den obotliga tröttheten. Smärtan i kroppen, magen som krånglar, yrseln. Obegripliga kroppsliga symptom som förstör för allt det där som vi måste göra, allt det där som vi tror att vi måste hinna med.  Förbannar våran kropp som bara ska krångla, just precis nu, när du har så mycket att göra.

Men det enda kroppen försöker säga dig är; jag vill inte dö lycklig, jag vill leva!

Och för att leva måste du sova ungefär 8 timmar per dygn. Du måste äta det som din kropp behöver. Du måste andas. Du måste kissa och bajsa. Du måste röra dig. Det är det enda du måste. Resten är den egna verkligheten som vi själv skapar. Men varför? Och för vem?

Vädrets nyckfullhet.

Förra veckan gled vi omkring i shorts och trodde att sommaren var här, och det för evigt. Stoppade ner allt som såg ut som ett frö i jorden och kände att det kanske var lite för sent. Kanske.
Smög ut på kvällarna och drog runt med vattenslangen och förbannade att sommarodlingen började med torka. Ivrigt påhejade av en hel miljard helikoptermyggor som åtrådde mitt långsamt pulserade blod.

När sen väderprognosen visade på ett par dygn med regn så jublade jag inombords. Mina odlingar behövde verkligen regn. Så jag lämnade locken öppna och kröp nöjd ner under mitt varma täcke när vindarna började vina utanför husknutarna. Ja, efter att jag jagat ifatt både parasoll och några bortglömda kartonger vill säga. Hur som helst.

Dagen efter vaknade jag av att ungarna skriker i lyckorus; SNÖ! Mor det är snö! Nu kan vi åka bob! Jag drog täcket över huvudet. Försökte värja mig från dagens sanning. Men efter att de kärvänliga barnen ryckt av mig det varma täcket och i i mångdubblat cresendo dragit sina värsta gnällversioner av dags-att-gå-upp-nu, så var jag så illa tvungen att se sanningen i vitögat. Det var värre än vad jag kunde tänka mig. Som att vakna upp en dag i februari, överallt låg ett vitt täcke av snö.

Efter någon minuts muttrande gjorde jag det enda vettiga; spenderade dagen på annan ort och låtsades som att det aldrig hänt. Kände mig lurad och bortgjord som planterat ut stackars bönplantor som nu, antagligen, fått sätta livet till. Men sen på kvällen, när snön smält bort och skymningen silades fram över landskapet, så hittade jag den här. Potatisblast som kämpat sig upp genom halmtäcket.

Och därmed blev naturen förlåten för sin nyckfullhet och obarmhärtiga väderomslag. Allt blev glömt och förlåtet och jag kastade mig tillbaka i nybörjarodlarens obegränsade iver.

Barnet, sagan och enkelheten.

Vi smyger in i sovrummet, jag och 4-åringen. Försiktiga steg för att inte väcka lillasyster som redan snusar i sängen. Det knarrar lite i golvet. Vi kryper ner under täcket, lägger huvudet på den svala kudden. Viskande pratar vi om dagens äventyr. Så där ivrigt, detaljrikt och upprepande som bara någon som inte vill somna kan göra. Tillslut säger vi godnatt och jag ligger kvar bredvid så som jag alltid gör. Tystnaden vaggas i ljudet av våra andetag. Och det är då det händer. Det är då det händer.

- Mor... säger han med en betoning som ger tyngd åt det som skall komma efter. Jag öppnar mina ögon och möts av de där stora, chokladbruna, runda som tittar rakt i mina. Huvudet på kudden, någon decimeter ifrån.
- Mor, kan du berätta en saga? säger han prövande.

Jag förblir tyst. Mina ögon fortfarande mot hans. Instinktivt vill jag säga nej. Nej på det där föräldrakorrekta sättet som inte alltid är så väl motiverat. Men jag sansar mig. Unnar mig själv några sekunders betänketid innan jag svarar. Innan jag tar ett andetag och börjar berätta. Jag berättar en av alla dem där sagorna som finns inom mig, men som jag har så svårt för att släppa ut.

I samma stund som orden med viss eftertänksamhet flödar ut från mig, så är han fast. Jag är fast.
Våra blickar kedjar sig fast i varandra när jag låter orden från min fantasi flöda in i hans. Jag kan se  hur han tar emot dem. Hans ögon vidgas och ansiktsmusklerna ger en förnimmelse om det som utspelar sig i hans huvud. Lyssnar intensivt.

Och alla de där spärrarna som jag själv skapar försvinner inför hans icke-dömande öron. Sagan flödar ut, precis som den ska vara. Utan pedagogiska eftertänksamheter, utan kravspecifika mallar, utan målgruppsorienterat språk. Den bara blir till. Precis så som den ska vara, sprungen ur fantasin.

Sagan tar slut. Jag ser hur han rycks tillbaka till verkligheten. Hur ögonen får en annan intensitet och uttrycket i ansiktet förändras. Han frågar prövande;
- Igen....?
 - Okej, en gång till, men sen är det dags att sova, svarar jag i egenskap av tråkig förälder som för sin egen skulle vill att morgondagen ska erbjuda utvilade barn.
- Ja, sen ska vi sova, instämmer han förnuftigt. Men den här gången tycker jag att barnet ska fråga mamman om hjälp. Han drar täcket högre upp mot hakan och låser fast mig med den där blicken full av förväntan.

Och jag berättar sagan igen. Ändrar bara det där han ville att jag skulle ändra. Sen vänder han på sig och somnar. Jag ligger kvar och lyssnar till andetagen. Tacksam över de där självklara enkelheterna som bara ett barn kan frambringa. Sen går jag ner och skriver.

Skördetid.

 Sedan ett par veckor tillbaka skördar vi för fullt. Knaprar rädisor och mumsar spenat. Och jag kan konstatera att den där halvtimmen jag offrade till vintersådd en solig februaridag, var lätt värt besväret. Till nästa år ska jag offra en hel timme av de 672 som finns i februari. Och förhoppningsvis skörda obegränsat sen i maj. Den som lever får se.

Men då ska jag ska komma ihåg att märka upp vad det är jag sår. För att komma ihåg vad som sås, det gör jag inte.

Jag har haft några blad som växte och växte men som till min stora besvikelse aldrig fick någon knaprig rädisknöl. Vilket helt enkelt berodde på att det var spenat som frodades. En fin överraskning som gjorde mig glad resten av dagen. Så kanske kan det vara värt att glömma märka upp sådderna ändå.

 Morötterna är också på väg upp, till min stora glädje. Dem är efterlängtade av alla, och varje dag kolla vi hur mycket dem har växt.  Oftast genom att ovarsamt dra upp en näve för att sen sucka; näää, inga morottar. Men en dag så är dem där. Om det nu finns några kvar att dra upp.

Potatisen är också i jorden. Eller snarare i halmen/höet. Jag har provat en variant som ska förbereda marken för vidare odling nästa år, utan att behöva gräva det minsta. Det ska bli intressant att se om det lyckas. Om det blir några potatisar vill säga, jord blir det ju alltid. Det är bara en fråga om tid.

Och tid, det finns det ju alltid. 24 timmar per dygn, 365 dagar om året. Men hur många år det blir, det vet ingen.

Lekplatsen.

Vår lekplats är inte EU-anpassad. Inte någonstans faktiskt. Men ni vet hur det är, bara det ligger närma och barnen är nöjda, så spelar det inte så stor roll. Dessutom är det fritt fram att ha med sig husdjur, vilket är en förutsättning för Knas-Katten. Till hans stora nöje finns här även obegränsat med  klösbrädor.

Vi tillbringar många timmar här. Erhåller skrubbsår, barr i skorna och myggbett uppblandat med blåmärken. Livsfarligt. Och inte särskilt EU-godkänt.

Och då har jag inte ens nämnt alla så kallade skadedjur. Skalbaggar i håret, spindlar på tröjorna och myror som snabbt pilar upp för de nakna små benen. Och stora ben med för den delen. Men än så lever vi och har hälsan i behåll. 

Lortgrisar.

Dessa dagar är inte svåra att fylla med aktiviteter. Vi gräver i allt som går att grävas i, snickrar och sågar, klättrar och ålar, upptäcker och konstaterar. Fartfyllda dagar, givande dagar, roliga dagar. Lortiga dagar.

Tillslut kan man finna spår av våra äventyr på hela kroppen. Intorkat snor, ketchup i håret, svarta fötter, jordiga fingrar, barr under hakan, sågspån i örat, sand i hårbotten, lera på kinden. Tillslut når vi en gräns då den enda aktiviteten som känns socialt försvarbar är tvagning.

Den gränsen nådde vi igår. Under vilda protester och med trötthetens tårar rinnande ner för deras kinder, skrubbade jag bort alla kroppsliga spår efter våra äventyr. Av mina två små lortgrisar återstod bara en badbalja fylld med solkigt vatten och i soffan satt två rena barn av sällan skådat slag. Solens strålar silades igenom deras ostyriga hår, och om jag inte vetat bättre så skulle jag kunnat likna det med en gloria.

Jag log mot dem och kände den där plötsliga kärleksvågen välla över mitt hjärta. Insåg att ibland inser man inte hur smutsigt saker och ting är, förrän efteråt, när det blivit rent. Lovade mig själv att bli en bättre förälder, så där som man alltid gör. Och jag frågade dem;

"Vart tog mina två lortgrisar vägen? Det är knappt så jag känner igen er!"

Den lilla killen med de stora tankarna tvekar inte en sekund. Han knäpper sina händer bakom huvudet och lutar sig bakåt, på det där självklara sättet som bara en fyraåring kan luta sig bakåt, Och drar en lång suck. Sen säger han med myndig stämma;

"Mor. Vi är snart lortiga igen. Då känner du nog igen oss."

Konsten att glo.

Om kvällarna går jag ut. När barnen somnat och tystnaden lagt sig i huset, så smyger jag ut genom den tunga trädörren. Ett lugn sveper emot mig i samma stund som den vårkalla luften får mig att huttra till. Fåglarna sjunger intensivt under kvällssolens sista strålar. Det är ett fantastiskt ljud.

Jag smyger ut till min lilla vrå, där jag har mina andra skötebarn. Knubbiga potatisar i små jordbäddar, frön, jord, sticklingar och plantor som jag för längesedan glömt vad det är för något. Allt i en salig röra. Men det gör inte så mycket. Detta är min fristad, mitt territorium och här är det bara jag och Moder Natur som sätter reglerna.

Ibland vattnar jag lite. Petar lite i jorden. Mest för att jag bara vill göra något utan att behöva göra något. Ibland sår jag. Eller omskolar. Ibland står jag bara och glor. Det är nog faktiskt det jag gör mest. En alldeles för underskattad aktivitet som är oerhört sällsynt i dessa dagar. Men jag tror att vi behöver det. Jag vet att jag behöver det.

 Till en början kan det vara svårt att bara stå och glo. Och det är då man behöver det som allra mest. En rastlöshet kryper i kroppen, hjärnan sonderar terrängen; vad kan jag göra så att någonting blir gjort? Tanken kan tyckas målmedveten, effektiv och högst funktionell, men är i längden livsfarlig.

Men att stå och glo, det är sällan livsfarligt. Snarare livsbejakande. Att lyssna till ljuden omkring, se mörkret som sakta lägger sig över skogen, känna nattens kyla som kryper tätt intill. Prova.