Skogen och tacksamhet.

Vi går över åkern. Jag och mina två små barn som för varje dag inte längre är så små. Gräset är dött under våra fötter. Men bland allt det gula och frasiga, finns grönskande liv som vittnar om att varje dag är ett steg framåt. Om några veckor står vi här i livskraftig grönska. Igen. Ett år rikare. Ett år fattigare. Vare sig vi vill eller inte.

Vi går in i skogen. Känner hur luften blir en aning kyligare. Fuktigare. Drar in doften av skogsmark som tinar upp när våren nästan obemärkt smyger sig på. Axlarna åker ner. Sinnena öppnas. Det händer något med oss när vi går in bland granarnas skyddande grenar. Vi kliver i en annan värld. Kanske är det den riktiga världen. Långt ifrån klockor, pengar, byråkrati och annat mänskligt påhitt. Det är befriande. Det är som att komma hem. Vi blir lugna och harmoniska. Nyfikna.

Planlöst rör vi oss mellan träden. Fynden i skogen för oss framåt. Kottar och pinnar. Mossa och myrstackar. Hjortbajs och ekorrspår. Kroppen går dit den vill, gör det den vill. Hoppar, springer, sitter. Andas, känner. Tittar. Lyssnar.

Tillslut börjar det skymma. Magarna kurrar och musklerna är trötta.Vi går åter igen över åkern. Jag och mina två små barn som för varje dag inte längre är så små. Vi håller varandras händer. Pratar om jorden under våra fötter, om bajset vi hittade i skogen. Regndroppar som börjar falla mot våra kinder.

Med skogen i ryggen ser vi huset uppenbara sig.

- Där bor vi, mor. 
- Ja, där bor vi. 

Tacksamhet.

30 år och en önskelista

Snart, eller närmare bestämt inom några veckor, så fyller jag 30 år. Det känns ganska befriande på något sätt. Äntligen får jag bli den där tanten som jag alltid varit. Eller tja, får bli och får bli. Jag är ju som jag är. Och för att återuppväcka ett väl använt uttryck från den mest spirande ungdomstiden; ålder är bara en siffra.

Dock har jag fått in en allmän begäran om att upprätta en nätt liten önskelista, och det kan jag väl ställa upp på. De sakerna som jag önskar mig allra mest kanske är lite svåra att ordna, men desto mer credd, kärlek och beundran till den som fixar det.

- Ett bokkontrakt/skribentjobb 
- Cykelbana ner till byn
- Elbil (helst en rosa, eftersom jag varje dag får höra från mina barn att vi måste köpa en rosa bil nästa gång. Oklart varför, men det hade onekligen varit snyggt.)

Men det är klart att det finns även andra saker jag önskar mig.

• Gammalt hö/halm - Som täckmaterial till odlingarna och därmed är skicket på halmen/höet obetydligt. Med andra ord tar jag gärna emot sådant hö/halm som annars ska slängas.
• Gamla dagstidningar - ska också vara till odlingarna. Kan ju vara nya också för den delen, men det känns onödigt att länsa affären på de få exemplar som finns, när gamla nyheter funkar lika bra.
• Arbetshandskar i skinn, Ejendals, stlk 8 - världens bästa arbetshandskar, utan konkurrens. Mitt behov är oändligt.
• Sättlök/sättpotatis/gurkplanta/frön eller något annat roligt som jag kan peta ner i jorden och bli exalterad över!
• Skillnadens Trädgård - ja, inte trädgården alltså, utan boken. Så jag kan insupa kunskap och information om hur jag ska bygga min egna Slaktar Trädgård. Inte lika harmoniskt namn, jag vet, men ett gårdsnamn är ett gårdsnamn. Och vårt är Slaktarn´s.
• Alla Fingrar Gröna - en till odla-bok.
• Gjutjärnsgryta 5 liter
• Danskväll
• Kålnät
• Hönshus - vilket världens bästa brossa ska fixa! Bara jag fixar en ritning....tips på bra?
• En egen verktygslåda med lite smått och gott, men framför allt en hammare, en kofot och en fogsvans. Tydligt uppmärkta med mitt namn för att undvika alla möjliga och omöjliga missförstånd.

Ja, men det var väl typ det. Men man får gärna titta förbi utan presenter också, för egentligen bryr jag mig inte så mycket. Men jag blir väldigt glad över halm och tidningar, oavsett om jag fyller år eller inte.

Jaha du, komma här och önska sig massa saker. Men blir det någon fest då?
Om det blir. Men inte i år. Jag och Millimetermannen slår ihop våra hyllningar till jämna siffror, och planerar inför en fest nästa sommar. Den blir vårt utlopp för 8 års tillbakatryckt festkreativitet. Och vad det innebär, kan du gott och väl fundera på...

Knas-Katten rycker in

Jaha, då var man här igen då. Börjar snart bli dags att döpa om den här bloggen till Knas-Kattens rapporteringsblogg, känns som det mest är jag som skriver nu för tiden. Tror Knas-Matte har någon form av skrivar-kramp. Men det är i och för sig inte så konstigt att hon får prestationsångest, efter att hon läst mina eminenta inlägg.

Hur som helst. Den här gången har Knas-Matte och de där andra tvåbenta ägnat sig åt veden. Att ägna sig åt veden, verkar vara någon form av vår-ritual som de ägnar sig åt. I några dygn så gör de inget annat än att mata den där maskinen med stockar. Och i gengäld spottar den ut vedklabbar. Vilka i och för sig används till att hålla huset så där gosigt varmt på vintern, så jag måste väl ändå erkänna att det är en ganska bra ritual de ägnar sig åt. För jag hade då inte velat göra det, ett jädrans slitgöra verkar det vara. Eller om de själva gör det till det, vad vet jag.

Dock övervakar jag självklart hela spektaklet, så att allt går rätt till. Och så håller jag räkning på hur många proppar som går. Det är ganska många. Och då, när det händer, så kommer en lång besvärjelse om ampere, att säkra upp, och om tvättmaskiner som ska vara avstängda. Det händer också varje år, så det måste ingå i själva ritualen.

Men nu är de iallafall klara. För i år.

Nu till en annan grej. Jag är ju en väldigt snäll, omtänksam och stöttande katt i allmänhet. Och mot min Knas-Matte i synnerhet. Så. Därför tänkte jag be Er, kära läsare, att hjälpa henne ur den här ovanligt långa skrivkrampen hon drabbats av. Därför tänkte jag att Ni, kära läsare, skulle ge henne tips om vad hon kan skriva om. Ett ypperligt tillfälle att påverka vad ni vill läsa! Ställ en fråga, ge ett ämne - lämna vad som helst i en kommentar, så hon kommer igång igen! För skriva, det vill hon. Och grubblar lite för mycket, det gör hon. Tack på förhand.

/Den eminenta Knas-Katten.

Vad ska du säga till dina barnbarn?

Jag önskar att alla människor, någon gång, får känna känslan av att ha hittat hem. Det har jag gjort, hittat hem. Här, bland de böljande bergen i skogens tystnad, finns allt som jag behöver för att överleva. Och för att leva.

Vattnet jag dricker, köttet jag äter, veden som värmer i spisen. Skogens lugnande mystik och tystnadens helande kraft. Livet självt som kräver mig den rörelse som min kropp behöver - bära sten, mocka, hugga ved, åka pulka, klättra i jordhögar, dra ris, plocka bär. De gnistrande vinterdagarna, skogens dofter när våren vaknar till liv. Bina som surrar på sommarängen och höstens färgglada ridå som slutligen faller. Och sen börjar allt om igen. Varje dag betraktar jag årstidernas skådespel från första parkett.

Sen sätter jag mig i min avgaskräkande bil och får klimatångest deluxe. Dessa självklara livsbetingelser som för kommande generationer inte längre är så självklara. Årstider, bin, vatten och näringsrika jordar. Hotade. Om man nu ska tro de så kallade experterna. Och det väljer jag att göra. Känns dumt att chansa liksom.

Vi måste jobba för klimatet. Vi måste ha en hållbar livsstil. Budskapet är tydligt. Om man valt att lyfta blicken från sitt livspussel med för många bitar. Gör man det så kommer frågorna omedelbart. Vad är hållbart? Och hur gör man? Impulsen kommer snabbt att sänka blicken igen. Slå dövörat till. Vad ska lilla jag göra åt allt det här? Det känns så jävla svårt. Instinktivt vill jag koncentrera mig på matplanering, dagistider och instagram istället. För att slippa se, slippa tänka. Slippa inse att jag är en del av allt det där som förstör den jord som ger mig liv. Mitt liv, ditt liv. Våra barns.

Men det är inte bara att konvertera till elbil och förändra hela livsstilen från en dag till en annan. Det är svårt. Riktigt svårt. Så jag har bestämt mig för att lite måste vara bättre än ingenting. En liten skillnad i mitt leverne, är ett steg på rätt väg. Och efter en liten förändring, så kanske jag kan se möjligheten till en annan liten förändring, och sen till en annan liten förändring, och sen en annan liten.....Ja, ni fattar. Och alla dessa små förändringar blir sen i slutändan till något stort. Som att ha räddat planeten.

Och det vill man ju gärna kunna säga till sina barnbarn, när vi plockar smultron i dikeskanten och förundras över binas idoga flitighet; att jag var med och räddade planeten till er. Och räcker inte förändringarna till, så kan jag med rent samvete säga att jag åtminstone försökte.... 

Om tio år

Om tio år är jag 39, med några veckor kvar till 40. Om jag fortfarande lever. Det vet man aldrig.

Men om jag lever om tio år, så hoppas jag att jag gett ut en bok. Eller åtminstone blivit publicerad i någon form. Det hade känts fint att se orden i någon mer form än den digitala. Utöver det vill jag leva tillsammans med min familj, här på gården, mitt i skogen, i den bortglömda delen av Dalarna. Som då, vilket jag hoppas och tror, inte är så bortglömd längre. För den här bygden, den här kommunen, har en potential som de själva ännu inte har insett. Och det är synd.

Hur som helst. Om tio år, på kvällarna, efter att vi tagit hand om djuren och avslutat dagens sysslor, ska vi sitta i varsin fåtölj uppe i takkupan. Jag och min Millimeterman. Mätta i magen av mat som aldrig passerat kommungränsen. Spana ut i hagen. Säga att; ja tänk, för tio år sen var här bara en tjock granskog! Tänk hur allting var då, när man trodde att kossorna var boven i klimatfrågan! Sen ska vi skratta åt mänsklighetens egen dumhet. Se tillbaka på föråldrade normer och förundras över beslut där problem löstes genom att skaffa sig två nya.

Barnen kommer skaka på huvudet åt oss, så där som barn gör när de själva börjar bli unga vuxna och deras föräldrar är nostalgiska.

När mörkret sänkt sig över skogen och betesmarkerna, ska jag lägga ifrån mig min virkning och skriva några rader i min dagbok. Jag ska skriva om vad vi gjort den dagen och jag ska läsa vad vi gjorde den dagen för flera år sedan. När jag bara var 29, barnen var små och vi var mitt uppe i husbygget. När jag längtade intensivt efter en hall, tvättstuga och groventré och precis hade sagt upp mig från jobbet. När framtiden var oklar och skrämmande, men ändå så självklar.

Sen ska jag tillåta mig att le, titta ut i mörkret och konstatera vilken skillnad små, små steg kan göra under 10 års tid.

En dikt om kvällen

Du tar min hand och jag tar din
tillsammans går vi ut i natten
Vi pratar om allting häromkring
när vi hämtar hö och vatten

Vi pratar om mörkret som gömmer allt
och hur snön trots ändå kan lysa
om stjärnor som glittrar i tusenfalt
och älgar som inte kan frysa

Kylan gör dina ord till rök 
och du skrattar likt porlande vatten
Glömt är trots och vardagsstök
när vi utfodrar djuren till natten

Lugnet råder bland gran och fur
när vi sjunger om stjärnan som blinkar
och säger godnatt till våra djur
de får pussar, kramar och vinkar
 
Du tar min hand och jag tar din
allt som finns är nu
och orden du viskar etsas in; 
min bästa vän är du

Ärtsådden

 Det börjar kännas att våren ligger och smygkikar fram under vinterns snötäcke. Solen som värmer, ljuset som bländar, känslorna i kroppen. Inom mig bubblar en iver att få peta ner de där fröna i jorden och se dem gro. Så här om dagen kunde jag inte hejda mig längre. Jag och mina två ständiga medhjälpare gjorde slag i saken och tjuvstartade med att så ärtskott.

En gröda som jag hittills genom livet betecknat som fullständigt värdelös. Värdelös av den enkla anledningen att jag mest har sett den som dekoration på diverse maträtter och att den i det sammanhanget mest fastnat och kittlat i halsen när jag försökt gluffsa i mig maten.

Men jag tänkte att alla är värda en andra chans, så också ärtskott. Så vi gjorde slag i saken och offrade några vanliga gula ärter från skafferiet.

Trågen är av egen design och är noga utvalda och ihop-pysslade för att passa in i den övriga inredningen här hemma. Between-milk-style kallar jag den. Oerhört exklusivt. Men framför allt genomtänkt.

En skopa jord och en näve ärter senare så var vi klara.

Ja, förutom städningen då. Men det var det värt. Nu står skapelserna i fönstret och vi tittar till dem ungefär en gång i timmen för att se om det börjar gro. Det här kommer bli en riktigt rolig vår.