Huset som skall rivas.

 Samtidigt som vi står i startgroparna för att bygga ut vårt boningshus, skall vi riva ett annat, bara ett stenkast härifrån.

Det är ett vackert hus, i all sin ålderdomlighet. Stora rum, brutet tak och kakelugn. Skafferier och skrubbar, spegeldörrar och en hemlighetsfull vind.

Det har potentialen att vara ett drömhus. För det går inte att undgå att drabbas av dess forna skönhet och storhet när man bekantar sig med huset.

Som att träffa en mycket gammal och skruttig dam och ana den där glöden som en gång i tiden varit en stor eld av livsvilja och personlighet. Ana en glöd som sakta håller på att slockna, ett liv som lider mot sitt slut.

För vi kommer försent. Stillsamma år har rullat på i takt med att miljontals små regndroppar fått det gedigna trävirket att ruttna. Det känns onekligen sorgligt. Sorgligt att vi inte kan rädda henne, sorgligt att vi måste ta det här beslutet, sorgligt att en sådan skönhet har fått förtvina.

Och jag tänker på de människor som en gång har bott i det här huset. De målinriktade händer som spikat i varje spik, sågat varje bräda och sen tätat med mossa från skogen intill.

Drömmen om ett hus som blev en sanning, efter otaliga timmar hårt arbete och slit. Precis där vi är nu. Jag och han, med våra barn springandes runt benen. Några generationer senare, men på samma gård, i samma skog och med samma berg som omger oss.

Vi river vi en dröm, men fortsätter på en annan. Och när vårens första solstrålar letar sig fram över grantopparna, känns det som att den gamla damen vet att detta är sista gången. Som om hon lugnt sluter ögonen och med ett förnöjt litet leende låter sig invänta slutet.

Och jag hoppas att de som en gång byggde det här huset, trots allt  kan se på oss med förnöjsam blick när gården sakta vaknar till liv igen. 

Purjolöken och Pippi Långstrump.

 Det är en fin ålder som Knådden är inne i nu. Kreativ och problemlösande. Pratglad och nyfiken. Vill gärna hjälpa till. Som idag när vi var i affären, med minus på sömnkontot och en handlingslista lång som en tapetrulle. Låt mig beskriva närmare.

Vi äntrade affären som vi oftast gör; jag med en stor kundvagn med Pyret i och Knådden med en egen liten kundvagn. Handlingslistan fiskas upp ur någon av fickorna och sen börjar spektaklet.

- Här har vi äpplen, det ska vi ha. Vill du ta äpplena i din vagn?
- Vajfö äpple? vajfö äpple mor? säger den lilla sonen som om det är den viktigaste frågan i världen. Vilket det antagligen också är, just där, just då, för honom. Så jag försöker svara så gott som jag kan. Försöker vara en god mor. Försöker, försöker, försöker.

- För att de var slut hemma. 
- Vajfö slut mor? Vajfö?
- För att vi har ätit upp dem.
- Vajfö?
- För att äpplen är gott.
- Vajfö gott mor? Vajfö?
- Men titta, här fanns päron också! Tillslut måste jag liksom vidare.
-Vajfö päron mor?
- För att päronen var slut hemma. 
- Vajfö päron slut? Vajfö mor?
- Oj! nu höll vi på att glömma morötter också.
- Vajfö moötter mor? Vajfö?

Och så där fortsätter det. Både den stora och lilla vagnen var fyllda med varor när vi kom till kassan, så ni kan ju själva räkna ut hur dialogen förlöpte under turen i affären. Lite snicksnack så där. Varöfrvarförvarför. Nyfiket och utvecklande om du frågar någon som ännu inte varit där. Jävligt jobbigt och du frågar någon med minus på sömnkontot. 


Hur som helst så hade vi tillslut betalat och var färdiga för att förflytta oss och de inhandlade varorna ut i bilen. Jag räckte Knådden purjolöken, han vill ju så gärna vara med och bära. Dessutom var den lite otymplig att ha i någon av kassarna. När jag sen vänder mig om för att ta resten av varorna hör jag en stolt, alltför välbekant liten röst, som sjunger bakom min rygg.

- Måla, måla, mååååla!

Jag vänder mig om, med fyra matkassar i händerna och med två under ögonen. Måla, måla, mååååla! Men han målar inte. Han sopar. Entrén. Med purjolöken. Oerhört kreativt, hjälpsamt och nytänkande om man nu är på det humöret. Det var jag inte. Så jag rev i åt honom att sluta. Så där gör man inte!
Och det är då han står där med purjolöken i sin hand, som en krigare som precis har sänkt sitt svärd. Han lägger huvudet på sned och tittar på mig med de där kastanjebruna ögonen och säger helt uppriktigt, Vajfö mor, vajfö?

Jag ids inte svara. Så jag föser ut honom genom dörren och vidare mot bilen. Och med purjolöken viftandes i handen tar han sen sats och hoppar i en vattenpöl. En riktigt stor och djup vattenpöl, med snömådd som mest är grå. Det stänker upp på bomullsbyxorna, ner i vinterskorna och upp på purjolöken. Han fortsätter hoppa. Vildsint, som en norsk skidsupporter i en VM-final, viftandes med en purjolök. Jag tappar tålamodet. Sluta! Du blir kall och blöt! Du har ju inga galonisar på dig!

Han stannar upp. Tittar på mig igen med de där kastanjebruna ögonen. Lägger huvudet på sned och i samma ögonblick har jag redan svaret på tungan. Svaret på varför han inte ska hoppa i vattenpölen. Men han fintar mig.

- Pippi Långstump gö så. Pippi Långstump inga galonisar. 

Jag står som en fågelholk. Mållös. När kom hon in i bilden? Han lägger huvudet på sned åt andra hållet, klappar lite lätt med foten i vattnet, viftar uppgivet med den lortiga purjolöken och säger;

- Vajfö Pippi Långstump inga galonisar? Vajfö mor?

Ja, varför.

Saker som vuxna säger - tänderna.

Ni vet hur det är med små barn. De gnäller lite ibland. Stoppar händerna i munnen och gnager. Dregglar. Vaknar om nätterna. Gnäller. Tuggar på saker. Dregglar lite till. Gnäller lite till. Och det är då det händer. Det är då vi vuxna kommer med vårt oerhört utvecklade analytiska tänkande och förklarar för varandra; det är nog tänder på gång. 

Det spelar ingen roll vilken relation den vuxna har till det lilla barnet, om de träffats tidigare eller om de umgås jämt. För vi vuxna vet. Vi vet att det är tänder på gång. Oavsett barn, oavsett omständigheter. Gnäll, dregel, en varm kropp - det är nog tänder på gång.

Ja, jo du ser ju själv hur händerna är i munnen, stackar liten, det måste klia - det är nog tänder på gång. 

Sen nickar vi mot varandra allvarligt och säger ja, jo, så är det nog samtidigt som vi letar i vår analytiska hjärna efter fler tecken som stärker vårt resonemang.

Dregglar han/hon inte mer än vanligt idag också? Ja, det är nog tänder på gång. Och så gnällig som han/hon är nu här idag när vi ska sitta och dricka kaffe - det måste vara tänder på gång.

Och så där håller vi på. Tills slutligen, den magiska dagen kommer. Dagen som bekräftar att vi allt hade rätt, dagen då det lilla risgrynet uppenbarar sig för omvärlden - det var tänder på gång! Ibland lyckas vi pricka in det rätt bra, att det faktiskt kommer en tand i ganska nära samband med att någon vuxen har yppat den obligatoriska frasen. Ibland tar det lite längre tid.

Själv har jag hört, sagt och trott att det varit tänder på gång sen i juli ungefär. Nu är det februari och än syns då inte tillstymmelsen till någon tandusling. Men hon åt lite mindre än vanligt idag, så nu är det nog faktiskt så. Nu är det nog tänder på gång.

Städning av höskullen.

Vi har städat ur den gamla höskullen. Klöver och timotej som legat där i säkert 50 år, fick se sitt sista dagsljus medan eldens lågor tillintetgjorde dem.

Jag vet några som blir besvikna. Med tanke på hur mycket råttskit som jag skyfflat under dagen, så har jag idag gjort tusentals individer hemlösa. Men det struntar jag i. Det kändes så oerhört bra. Ut med det gamla, in med det nya. Den här gården skall få liv, och då menar jag något annat än tusentals råttor som dansar macarena (do you remember?) i ladorna.

Barnen är kläckta, markerna är våra och planerna är oändliga. Till sommaren kommer getterna. Till nästa vinter har huset växt fram. Vi ska byta tak på ladorna, måla, bygga ny väg, riva, bruka och leva. Det är nu det börjar - på riktigt!

Min närmaste vän.

Jag har några nära vänner. Sådana där riktigt nära vänner som man helt enkelt är sig själv med, i glädje och sorg, i framtid, nutid och dåtid. Sådana där vänner som man gör allt för. Som är viktiga. En av dessa vänner står mig närmare än andra. Vi har vuxit upp ihop och delat alla livets överraskningar. Allt från lyckan över att att vinna ett gosedjur i ett lotteri till sorgen att förlora en far.

Men vi har inte alltid varit vänner. Det var först för några år sedan som vi blev vänner på riktigt. Fram till då hade jag tyckt hon varit lite konstig. Annorlunda och lite knepig, svår att ha att göra med. Ganska ointressant och till råga på allt ful. Men vi hängde tillsammans. Genomled tonåren och klev in i vuxenvärlden. Fortfarande tillsammans, men med en ganska infekterad relation.

Men så hände något. Jag insåg att den här tjejen blir jag inte av med. Hur mycket jag än hånade, förkastade och ogillade henne, så fanns hon kvar. Alltid fanns hon där, så jag bestämde mig för att ge henne en chans. Att försöka acceptera det där som var annorlunda och intressera mig för det där ointressanta. Försöka hitta ett sätt att umgås. Ett sätt att bygga upp tillit och respekt, förtroende och ärlighet - bygga en vänskap.

Jag är evigt glad över att jag gav henne en chans, för idag är vi de närmaste vänner. Hon får mig att skratta och står upp för mig i när vinden blåser hårt. Hon får mig att glädjas åt mina framgångar och ger mig mod att söka förändring där det behövs. Hon är allt som en närmaste vän ska vara. Hon är viktig.

 Hon och jag umgås jämt. Vi lever tillsammans och kommer att dö tillsammans. Vi är oskiljaktiga. Vilket vi i och för sig hade varit även om vi inte blivit vänner. Och just därför är hon den viktigaste vänskap som finns - vänskapen till mig själv.

Jobbet med gethuset.

Förra helgen kom det snö. Jag jublade - nu ska vi åka bob! Laddad till tårna och glad som en mört, så skyndade jag på morgonens bestyr för att få komma ut i det härliga vintervädret. Jag såg oss susa fram i backarna, röda om kinderna medan skrattet kittlade oss i magen. Snön som yrde, solen som lyste och en härlig, fantastisk, alldelles utomordentlig mor-och-son stund. I min iver hetsade jag det stackars barnet - bob, nu ska vi åka, jihooooo! BOB, Knådden, vi ska åka BOB!

Men jag borde förstått. Jag vet ju egentligen. Egentligen hur det är. Suck. Äpplet faller inte långt från trädet. För inte kan man ägna sig åt sådana oviktiga, banala och tråkiga saker som bobåkning - när det finns jobb som kan göras. Spikar att slå i, brädor att såga, skruvar att skruva och manicker att köra. Så där stod jag ensam, med bobben i handen, medan barnet tar sin såg och verktygslåda och knatar iväg till gethuset.

Ett gethus som för övrigt snart är klart! Och det är väl tack vare att det finns dem som jobbar hårt medan jag åker bob. Hur som helst. Inredningsreportage utlovas! Dock får det vänta tills allting är riktigt klart, men ni kan få en sneak-peak;

Ehhh....Dala-Floda golv? Just det, Dala-Floda golv. Fortsättning följer.