En viktig sak - SwissCard

Det är inte så många prylar som jag är fäst vid. Förutom mina cyklar, så är det ett fåtal saker som jag känner att jag behöver för att ha ett bra liv.

Men den här. Den här är helt oumbärlig. Stor som ett kontokort och innehåller allt man kan behöva för att lösa oväntade hinder i vardagen. En kniv, en mejsel, en sax, en penna, en pincett, en tandpetare och en nagelfil. Sen är det bara att ge sig ut i världen. Inget hinder är för svårt för att lösas!

MacGyver kan slänga sig i väggen.

Dan Andersson i Kullen

 Så kom då dagen. Dagen då vår lilla bystuga slog upp dörrar och fönster för att bjuda in världen till ett strålande musikarrangemang i Dan Anderssons anda. För som ni vet, eller kanske inte vet, så pågår Dan Andersson-veckan här i Finnskogarna med omnejd.

Och det gäller ju att vara ren och snygg när det kommer folk till byn.

Men hallå, tänker ni nu. Var det inte invigning och guidning av det omskrivna utkikstornet? Jo, det har ni helt rätt i. Men tyvärr hade jag inte möjlighet att delta då jag helhjärtat gick in för min arbetsuppgift för dagen.

Jag hade till och med ordnat en skrämmande vaktnalle, för att inte riskera att bli bestulen på dagskassan. Det funkade.

För musiken stod Erik Löfmarck och Gårdsorkestern, som framförde tonsatta dikter av Dan Andersson. Absolut inte så tråkigt som det låter! Det svängde riktigt bra! Så bra att jag var tvungen att köpa med mig en skiva hem och många fler följde mitt exempel. (Och nej, allt bra finns inte på Spotify)

 

Så vi tog oss en liten svängom till den härliga musiken, jag och Knådden. Medan vi lyssnade till de fantastiska texterna.

Sen stillade vi vår hunger med nävgröt och fläsk. Rejäl mat för rejält folk och husmanskost när det är som bäst. Det kan inte bli så mycket bättre!

Så nu vet ni vad ni missade. Men misströsta inte, förhoppningarna är att arrangemanget återkommer nästa år. Jag skulle mer än gärna se att Erik med orkester återkommer, så ni har möjlighet att få uppleva dem här, hos oss, vid vår vackra lilla bystuga mitt i skogen.

Och för er som undrar över utkikstornet - bege er dit! Nu finns där både gästbok och informationstavla. För att inte tala om alla blåbär som finns omkring.....

Projekt Vedbod

Projekten avlöser varandra här hemma. Det senaste är vedboden, som håller på att omvandlas till... ja vadå? En konsthall?

För här ser ni utsidan som har fått en unik design, där nytt och gammalt har blandats i en härlig charm. Raka linjer som blandas med det sneda på ett alldeles genialiskt sätt.

Öppnar man sedan dörren så möts man av denna konstinstallation. Svartmålad metall mot en bakgrund av ihärdigt kluven och staplad ved. En symbolik för det hårda jobb som vedhuggning innebär - eller?

Vi får väl se. Vad det blir av det hela. To be continue.

Blåbärsskogen

Vi packade väskan och drog ut i skogen. Eller snarare lite längre ut i skogen. Alla tänkbara nödvändiga saker var med.

För vi skulle ju fälla träd.

Och Magnus skulle sätta upp flagg.

Men framför allt skulle vi fika. Och äta blåbär.

Tuvorna dignade av det blåa guldet, så det var bara att slå sig ner och börja äta. Så det gjorde vi. Och blev alldeles blåprickiga på rumporna.

Och på händerna och munnen och överallt annars som de små bären letade sig in. Precis som det ska vara efter en dag i blåbärsskogen. 

Jag trodde jag visste vad längta var

Jag trodde jag visste vad längta var. Längta efter min själsfrände när han är borta. Längta efter kärleken när den inte fanns där. Längta hem, längta bort. Längta efter vänner och familj. Längta efter sommaren om vintern. Längta efter vintern en regnruskig höstdag. Längta efter mat, längta efter sömn. Längta efter närhet. Längta efter att vissa saker ska ta slut, medan andra ska starta. Längta efter att få cykla, längta till skogen och tystnaden.

Jag trodde jag visste vad längta var. Jag hade fel.

För nu längtar jag efter ett barn. Mitt barn. Min son. Vår vackra son.

Nu vet jag vad längta är.

Och jag ska. Jag ska verkligen försöka komma ihåg den här känslan om några dagar. När jag är hemma igen och håller på att upplösas i atomer när klätterapan försöker ta sig upp på spisen. För 26:e gången. Den morgonen. Ögonen som håller på att falla ur sina hålor efter några nätter med tandbristning. Och jag håller på att svälta ihjäl för att vi har redan varit uppe i över en timme och jag har inte ens hunnit börja med frukosten.

Då ska jag komma ihåg. Komma ihåg hur det känns att längta.

Snöret är min bästa vän

Snöret. Snöret är min bästa vän. Det har räddat mig från att bli tokig förr. Nu har det räddat mitt mentala hälsotillstånd åter igen.

För stolar är tydligen oerhört roligt att klättra på när man är en liten klätterapa. Helst när föräldrarna behöver laga mat eller göra något annat nödvändigt. Då kan man liksom snabbt dra ut stolen, kasta sig upp på sitsen och sen se om man hinner komma ända upp på köksbordet och kanske ända upp till lampan, innan någon upptäcker en.

Och om de skulle upptäcka en innan man nått köksbordet så är det inte hela världen, för det är rätt roligt ändå. Roligt när de kommer springande med ihopskrynklade ansikten och blir så där konstiga på rösten. Då kan man försöka springa lite på stolen, för då blir de som fågelholkar både i ögon och mun och sen så kastar de sig fram. Det är roligt. Tycker Knådden.

Jag och Magnus tycker att det är mindre roligt. Så vi började med att lägga ner stolarna på golvet. Som om de inte skulle gå att klättra på då. Vi hade fel.

Så då fick snöret tycka in. Snöret och ett par gem, och återigen har Morsan kammat hem ett poäng i matchen mot Knådden. Det funkar utmärkt. Bara man kommer ihåg att fästa tillbaka anordningen efter användandet av stolen.

Som ni ser har jag satt ett snöre mellan stolsparen som står mitt emot varandra. Snöret fäst med ett gem och är därmed enkelt att haka av och på. Enkelt, billigt, effektivt och byggs ihop på ett kick - som hittat!

Det underskattade regnet

Det var längesen det regnade nu. Regnade så där alldeles förfärligt mycket så det bara brusar på taket och forsar i stuprännorna. Och det märks.

Det märks på gräset som börjar bli gult och frasigt på sina ställen. Det märks på kantarellerna som bara är som små ihopskrynklade suddigum. Det märks på mina små planteringar som behöver vattnas varje dag. Det märks på grusvägen som uppbådar dammoln stora som elefanter, bara man går på den. Men framför allt börjar det märkas i vår brunn.

Vår grävda brunn som årligen ger oss det finaste hushålls- och dricksvatten man kan tänka sig. Den börjar sina. Så nu behöver ni inte fundera när ni ser oss nere i byn, gråa i håret av allt vägdamm, bärandes på massa kassar fyllda med textilier. Vi har inte mist all vett och sans. Vi är bara ute på en tvagningstur. Lånar tvättmaskiner och duschar hos vänliga själar som har det bättre ställt än oss vad gäller vattenförsörjningen.

Så. Jag önskar. Jag önskar att det kunde ta och regna. Regna rejält i en hel dag, kanske till och med två. Men att säga någon sådant i det semesterfirande sommarsverige är som att svära i kyrkan. Kanske till och med värre. Men det må så vara, för när vårt självklara vatten inte räcker till, då blir man lätt lite upprorisk. Så. Jag önskar mig regn. Massor med regn.

Min drog.

Jag har ett beroende. Jag började i slutet av högstadiet, jag och min vapendragare. Hon hade provat förut och introducerade mig. Jag blev fast direkt. Sögs ner i träsket likt en vilde i kvicksand. Ju mer jag kämpade emot, ju mer fast blev jag. Vi smög med det, ville inte skylta med att vi var fast i träsket. Beroendeträsket. Vad skulle andra tycka?

Några år senare var vi för fast för att orka bry oss om det. De kickarna vi fick överbemästrade all form av oro över vad andra skulle tycka och tänka. Vi släppte taget och lät vårt fysiska och mentala behov få blomstra ut. Fritt och gränslöst lät vi oss svepa med i vad hela vår kropp, sinne - ja hela vår själ skrek efter. Vi levde ett liv uppe bland de rosa molnen, helt höga av känslan som kickarna gav oss.

En vecka utan och en kliande känsla intog min kropp. En rastlöshet kantad med nedstämdhet och den självklara sanningen ekandes i huvudet - jag måste ha mer. Nu.
Det kan tyckas ohälsosamt. Att ha ett så starkt behov som nästintill styr hela ditt liv. Men för oss som har prövat, för dem som är mitt i det, så är det så självklart.

För några år sedan tog jag mig ur det där. Avgiftade mig själv. Trodde att jag var fri från mitt beroende. Men sanningen är att jag bedragit mig själv. Jag har testat lite här hemma, intagit små doser. Sena kvällar när det bara varit jag och Knådden och behovet har blivit så starkt att jag nästan fått utslag på kroppen. Då har jag tagit mig en liten. Bara en liten, liten svängom. Låtit kroppen röra sig fritt till musiken. Känt lite på om det fortfarande ger samma effekt, om jag får den där obeskrivbara känslan. Och jag har känt den. Den där fantastiska kicken.

Så härom kvällen drog vi ut, jag och Magnus.. Till sommardans i sommarkvällen, som två alkoholister på väg till den gröna skylten. Jag var förväntansfull, jag var ivrig. Utan motstånd lät jag mig svepas med och hänföras. Blev en samspelt enhet tillsammans med en annan människa, i takt till musiken. Det var bättre än jag någonsin kunnat minnas. Det var ett uppdämt behov som fick sig en liten smakretare och nu sitter jag här med klåda i kroppen. Jag måste ha mer.

Fotograf: Maria Hjort. Bilden är lånad från www.sommardans.se

Och jag vet. Jag vet, att bara några timmars bilfärd ifrån mig, så har tusentals människor samlats för att tillsammans låta sig föras in i den rosa dimman av världens mest hälsosammaste drog - dans. För i Malung pågår Dansbandsveckan och jag hade gärna varit där. Bland skratt och ömmande fötter. Kalla duschar och varma husvagnar. Fartfyllda buggar och svettiga, magiska foxar. Bland glada människor som cyklar hem i den tidiga morgonen, fulla som kastruller på lyckohormoner i kroppen.

Jag avundas er.

Så njut. Njut för allt vad ni är värd och berätta sedan för mig hur underbart det var. Så jag kan få längta lite mer. Längta till det år då jag har möjlighet att vara en del av allt det där fantastiska. För det ska jag. Snart.

Kurragömma

Knådden och Knas-Katten har gömt sig - kan du hitta dem?

Början på slutet

Idag börjar några jobba efter årets semester. Igår njöt jag och Knådden av blåbär direkt från snåren ute i skogen. Häromdagen plockade vi gula kantareller. Gräset är slaget, kvällarna börjar bli mörka och de där ljuvliga, ljusa och fräscha dofterna är borta. Det ljusgröna, unga och livliga färgprakten har bytts mot en mörkare, dovare och - som den antagligen skulle benämnas i inredningssammanhang - mognare nyans.

Början på slutet av sommaren är här, vare sig vi vill eller inte. Trots att semestersverige kokar av olika sommarevenemang och turister, så smyger sig en annan årstid på, nästintill omärkbar. Så kom ihåg att njuta av de ljumma kvällarna, bada trots att vattentemperaturen säger dig något annat, ät ute, sov ute och ge blanka fan i alla de där måstena som du egentligen kan göra sen. Sen när hösten är här. För det är den snart.

Men fram tills dess så är det mycket som den här sommaren skall ge dig. Eller snarare mycket som du ska ta av den här sommaren. Allt det där som du ville göra, bara sommaren kom - varför gör du inte det idag? Eller planerar in det på din nästa lediga dag?

Just det. Det är bara att sätta igång. Nu på en gång. Det kommer aldrig något bättre tillfälle och sommaren är här. Än så länge.

Utkikstornet - skyltarna

Eftersom jag, mitt i den finaste högsommaren, drabbats av den värsta förkylningen i mannaminne - så har jag mest sovit de senaste dagarna. Och snutit ut alla mina hjärnceller. Men jag gjorde en kraftansträngning och tog mig ut med kameran för att dokumentera en av dessa sällsynta trafikstockningar här i skogen. Vad står på kan man undra?

Jo det skulle ju sättas upp skyltar till Tornet. Utkikstornet. Då behöver man tre bilar och minst en lika stor bemanning. En som arbetar, en som håller i och en som tittar på.

De andra skyltarna fick stå kvar, efter moget övervägande. Det kan ju underlätta för turisterna när de ska hitta rätt. Men våra skyltar var utan tvivel snyggare. Som tur va hade vi hela bilen full. Eller iallafall tillräckligt många för att visa vägen.

För er kännedom så börjar den mangefika utsikten redan innan man nått tornet. Och hit kan man åka bil, för den som har svårt att gå eller som inte vill klättra i torn.

 Men vill man nå ända fram till Tornet, vilket jag antar att de flesta av er vill, så får man gå några hundra meter också. Det är en väl utmärkt stig där du inte behöver klättra några höjdmeter alls.

 Väl framme vid tornet så är det bara att börja klättra. Ocn sen njuta av den milsvida utsikten över skog, sjöar och mark.

Man ska inte kasta sten i glashus - påklädningsmiss

Ja, jag vet. Jag vet att jag pikat, retats och gjort narr av Magnus påklädningsmiss. Gjort mig rolig över att vissa detaljer förbisågs. Men man ska inte kasta sten i glashus.

Några dagar senare var det min tur. Jag klädde på Knådden inne i vardagsrummet, ivrig att få komma ut i det fina vädret, njuta av den svenska sommaren när den är som bäst. Sprang ut i hallen och upp för trappen för att hämta en grej. En lagom utsvävning för att Knådden skulle hinna ifatt mig. Trodde jag.

Men när jag kom ner var han inte där. Egentligen inte så konstigt, han hade väl hittat något på vägen att upptäcka. Så som det kan bli ibland. Så jag fortsatte plocka ihop grejer inför vår sommardagsutflykt och ropade på honom att han skulle komma till hallen. Men ingen Knådd kom rulltande. Jag hörde hur han höll på att böka med någonting inne vardagsrummet. Jag ropade igen. Han svarade mig lite så där knorrig som han kan vara på förmiddagen och jag hörde hur han fortsatte böka runt.

Vad har han nu hittat på då! Lätt irriterad och med bestämda steg trampade jag iväg mot vardagsrummet. Kom nu då, vi ska ju gå ut...! På tröskeln till köket möter jag honom. Ålandes som en liten sjöjungfru med båda benen i samma shortsben.

Stackars barn.

Förbiseende av vissa detaljer - påklädningsmiss

Det var härom dagen. En dag då allt behövde gå lite snabbare, lite smidigare, lite mer väloljat. Då blir det lätt att vissa detaljer förbises.

Vi hade en tid att passa. En tid då vi skulle vara framme, påklädda, mätta och helst lite glada också. Det är inte alltid så enkelt som det låter. Klockan gick oroväckande snabbt i förhållande till att vi kunde bocka av morgonens rutiner. Den sista delen med påklädning och packning av bilen, klarade vi med nöd och näppe tack vare fint team-arbete. Och förbiseende av vissa detaljer.

Jag packade bilen och fick för ovanlighetens skull med mig hela cirkusen. Det vill säga vagn, mat, preparerad skötväska, napp, plånbok, barnet, mobil, nycklar och allt annat livsviktigt för en liten småbarnsfamilj. Magnus skötte påklädningen av Knådden. Och det är där dessa förbisedda detaljer kommer in i bilden.

En liten detalj bara. Skon var ju på plats, Knådden nöjd och vi var redo för avfärd. Man ska inte haka upp sig på småsaker.

På frågan om hur det gick att ta på skorna på Knådden, så svarar min älskade själsfrände; jo när du säger det så... det tog emot lite på den ena. Men tillslut fick jag dit den. 

Kommentarer känns överflödiga.

Bråda dagar, hösnuva och samhörighet.

Det är bråda dagar för höpatrullerna runt om i landet. Själv går jag med täppt näsa, kliande ögon och nyser en gång i minuten ungefär. Jag har aldrig varit med om dess like. Jag hoppas verkligen att detta inte är något som kommer hänga i varje sommar. Att det bara är något tillfälligt, att kroppen tillfälligt har fått fnatt, för roligt är det inte.

Knas-Katten och Knådden verkar dock inte ha något problem med allt hö. De spanar in de underliggande markerna och planerar inför golfgreenens utformning. Eller nått. Jag vet inte. För de där två har en alldeles egen kommunikation och samhörighet som är svår för oss vuxna idioter att förstå. Men att de hör ihop som ler och långhalm, det är då en sak som är säker.

Åka pulka på sommaren

 Jag vet med all säkerhet att majoriteten av er har upplevt det.

En kall vinterdag. Du kämpar dig uppför pulkabacken, flåsandes. Med tunga steg tar du dig uppför, trots fötterna som hela tiden sjunker ner i snön. Irriterande. Du vill ju upp och åka nu! Pulkan känns som bly bakom kroppen. Du känner hur du svettas i dina tjocka, otympliga vinterkläder som frasar för varje steg du tar. I nacken och runt handlederna är du alldeles blöt och kall av snön som letat sig in. Vantarna är tunga av väta, både utifrån och inifrån. Det känns som en evighet att ta sig uppför backen, sen är du nere igen på ett kick. Och då är det bara att börja traska igen. Evighetens svettiga marsch i alldeles för varma vinterkläder.

Majoriteten tycker nog att pulkaåkning hade varit en bra mycket roligare aktivitet om man sluppit allt det där. De otympliga och varma kläderna. Fötterna som sjunker ner i snön. Den isande snön i nacken.
 
Och vet du vad, jag vet ett sätt. Ett sätt att komma ifrån det där, men ändå få ut det bästa av pulkaåkningen - åk pulka på sommaren istället! Allt du behöver är en pulka, en nedförsbacke och en rulle av sån där plastmatta som man lägger runt husgrunden för att motverka fukt. Sen är det bara att kasta sig iväg och låta fartvinden blåsa i håret. Trevlig åkning!

Hur går det med utkikstornet?

Ni är många som undrar. Det är många som frågar. Intresset för utkikstornet har nu blivit så stort att till och med världspressen har hittat hit. Världen väntar med spänning på svaret - hur går det egentligen med renoveringen av utkikstornet?

Jo då. De arbetsvilliga karlarna har målmedvetet arbetat på. Med jämna mellanrum har man hört hammarens slag eka över trädtopparna. Och tur är väl det. För det börjar närma sig invigning och då är det ju bra om det finns ett torn att visa upp.

Söndagen den 28 juli händer det. Under självaste Dan Andersson-veckan som dessutom firar 25 år! Ni kan även passa på att lyssna på lite musik och äta nävgröt med fläsk, när ni ändå har letat er ut hit i skogarna. Varmt välkomna!

Jordgubbsdag

I dag vaknade vi och kände att det var en riktigt jordgubbsdag. Det kändes liksom ända ut i tårna att jordgubbar, det måste vi ha.

Eftersom vår egna odling ännu inte är redo för hungriga små munnar, så packade vi upp oss på cykeln och drog ner på byn. Jordgubbsbyn. Vi handlade väskan full och passade på att leverera en kartong till morgontrötta semesterfirare. Sen cyklade vi hem. En fin tur i ett sommarvarm Sverige, där majoriteten dock tyvärr verkar föredra bilens AC framför cykelns vinddrag. Konstigt.

Hur som helst. Väl hemma åt vi jordgubbar tills vi själva såg ut som jordgubbar - röda, glänsande och oemotståndligt söta. Kanske blir det en tur imorgon också, jordgubbar kan man aldrig få för mycket av.

Barfota utan strumpor och skor

Knådden är ett barfotabarn. Jag är en barfotavuxen. Master of the Dammsugare är vår missnöjda familjemedlem som springer efter oss med diverse förmaningar om att sätta på oss skor. Han förstår inte det där.

Att det är en frihetskänsla att bara kliva ut genom dörren och låta de nakna fötterna få kittlas av morgonfuktigt gräs. Bli lite kall om tårna medan man känner sommarsolen stråla mot ansiktet. Att få känna de vassa stenarna och sanden som fastnar mellan tårna när man haltande tar sig fram längs den varma grusvägen. Fuktig mossa med några stickande barr.

Fötterna blir visserligen lortiga, men de blir starka och tåliga. Och själen blir lite mera lycklig. I alla fall hos oss som känner friheten i att gå barfota. För oss som ibland vill känna med fötterna, uppleva med fötterna. Låta dem gå så som de är skapta, utan stöd eller hinder från mer eller mindre fotriktiga skor.

Sommaren är årstiden för oss. Då får dammsugarfolket säga vad de vill, muttra vilka ramsor de vill. För vi tänker fortsätta gå barfota, så är det bara. 



Vill du dessutom manifestera med att sjunga Barfotavisan, så hittar du den här. 

Skogens belöning

 Härom dagen var det äntligen dags. Dags för att testa om kroppen klarade av en löptur i skogen. Jag kände mig redo. Mitt bäcken med alla sina fogar kändes redo. Äntligen! Så jag drog hem till min trognaste terränglöpningskompis och snörde på mig skorna. Han fattade vad som var på gång och det började spritta i benen på honom. Precis som på mig.

Vi kastade oss ut. Långsamt och prövande flöt vi fram över stock och sten, blåbärsris och kvistar. All uppmärksamhet var riktad mot känslan i kroppen. Kändes det bra? Det kändes bra. Det kändes bra! Ingen smärta. Inga kompenserande och felaktiga rörelser. Bara ett flytande rörelsemönster, blodet som pulserar och lungorna som flåsar. Jag, hunden och skogen. Rörelseglädje i full harmoni.

Vi ökade på. Det här kändes bra! Jag sprang med ett leende på läpparna och var tvungen att avge ett litet glädjerop bland tallarna. Jag kan springa! Hör ni det alla älgar, rådjur och vargar - jag kan springa! I samma sekund tog det stopp. Tvärstopp. Mina ögon hade fått syn på något lysande. Något gult. Något ätbart. Som om de nyss ploppat upp ur marken när jag ropade ut min glädje. Kantareller!

Som om inte känslan av att få springa igen vore nog. Som om skogen ville ge mig en extra belöning för allt mitt slit för att bli kvitt besvären av foglossningen. Jag kastade mig ner på knä och började plocka. Fyllde sportbehån med skogens gula guld och begav mig sedan av hemåt, rusig av lycka.

Som att återfå superkrafter och hitta en skatt samtidigt. Livet är allt bra fint ibland. 

Kopparsnoken

Häromdagen träffade vi på en kopparsnok. Det slog mig vad fantastisk vackra de är i sina glänsande och skimrande skinn.

Men egentligen är det ju ingen snok. Eller orm för den delen. Det är tydligen en ödla som saknar yttre extremiteter. Och en ödla är den därför att den blinkar, av vad jag kan förstå. Eller så är det bara en smart orm som fattat att om jag flörtar lite grann, så tror de att jag är en ödla. Typ.

Hur som helst så är den iallafall fridlyst, som all andra grod- och kräldjur i Sverige. Så nu vet ni det också, inför regniga sommarkvällar när bilvägarna kokar av vilsna grodor. Kör försiktigt!

Om att orka som förälder

Det är intressant det här med att bli förälder. Hur ens behov plötsligt får en något mer sekundär karaktär och hur mycket man egentligen orkar. Det är som ens ego säger upp sig och på den vakanta platsen hamnar en arbetsvillig praktikant som är beredd att göra vilket skitjobb som helst, bara den får lite uppskattning i utbyte.

Ett leende och helt plötsligt var det inte så illa att byta blöja mitt i natten. Ett skratt och helt plötsligt städar du gröt över hela köket gladeligen. En varm liten kropp som kl 03.14 äntligen somnat i din famn och helt plötsligt vill du inte somna själv. Vill bara stanna tiden och vara. Små korta armar som klamrar sig kring din hals, och helt plötsligt kan du cykla till Grönland om det skulle behövas. På enhjuling. Baklänges. Och sjunga cykellåten hela vägen.

Och detta trots att det sekunden innan kändes som att nej, jag orkar inte mer. Snart faller jag samman som ett korthus och blir liggande platt och livlös. Eller exploderar i atomer. Eller imploderar. 

Men sen kommer det där leendet. Eller skrattet. Tilliten och kramen. Som en explosion av ny energi och du glömmer genast allt det där orkeslösa som du nyss kände.
Du kanske inte orkar ta tag i det där syprojektet. Eller baka de där 756 bullarna på eget odlat vete. Men du orkar byta en blöja till. Sjunga en till sång. Vanka och vagga en timme till. Du orkar göra det som verkligen är viktigt.

Det är häftigt hur naturen har format det hela. För det kan inte vara någon slump att barn börjar le så pass tidigt. Att jag som förälder får världens energiboost av ett litet skratt från min son. Det handlar om överlevnad. Naturen är fantastisk.

Familjedag i Furuvik

En solig dag i slutet av juni, så tog vi vårt pick och pack och åkte till Furuvik för att titta på konstiga djur. De flesta var helt okända för oss som bor här ute i skogen, men vissa såg ganska bekanta ut.

Sen fanns det apor också. I alla möjliga storlekar, färger och former. Och ormar, spindlar, sköldpaddor, kameler, grisar, getter, får - ja, alla möjliga sorts djur. Ofta undrade jag vem som tittade på vem - egentligen.

Det fanns en tivoli-del också. Magnus tjatade och tjatade om att få åka räls-bilarna, så han fick väl det då. Det var ju ändå familjesemester.

Vilken tur att Knådden ställde upp och körde, för ni ser ju själva hur glad Magnus blev.

Sammanfattningsvis så var det en riktigt bra dag och jag kan varmt rekommendera Furuvik till småbarnsfamiljen! Trevlig miljö, möjlighet att komma nära djuren, åkattraktioner och ett helt okej badområde. Av fem motorsågar så får den fyra, men med fulltank och en extra bränsledunk. Typ. Ett bra betyg alltså!