Gissa djuret........

Vissa spår försvinner när snön försvinner. Andra kommer fram... Avslöjad kan man väl lugnt säga. För inte sjutton är det en älg som har knatat över bilen! Spåren är misstänkt lika de leriga små tassavtrycken som jag hittar i trappen, i soffan och i fönstersmygen. Jag tror jag har en misstänkt...
För er som får stora dåndimpen av att bilen för övrigt ser ut som den gör, bortsett från små tassavtryck, kan jag informera om att så ser bilar ut när man bor i skogen. Under en tid här nu på våren är det liksom ingen idé att tvätta, då skulle jag inte ha tid över till något annat. Det är dessutom bra mycket större tillfredsställelse att se hur en ljusbrun bil förvandlas till en glänsande mörkblå, än att se hur en mörkblå bil hela tiden blir lerprickig. Ett tips. Du väljer själv hur du vill ser på tillvaron.

Drakvantar - det är grejer det!

Inte riktigt säsong för vantar, men vem bryr sig när de se ut så här!? Snyggaste vantarna på länge, skapade av Karin Björklund. Den pojke som skulle få dem här kan skatta sig riktigt lycklig. En av de få gånger som jag känner mig avis på någon annans materiella ägodel. Nog för att jag är en lycklig skogsfjolla. Men vem skulle inte bli lite mer lycklig med sådana här på sina händer?
Drakvantar - det är grejer det.

Den fantastiska kroppen.

Kroppen är vårat verktyg till livet. Det är genom den vi kan känna, älska, lukta, smaka, sjunga - allt det som vi varje dag gör och som tillsammans utgör Livet. Oavsett vilken form vår kropp har så använder vi den utefter bästa förmåga till att leva det liv vi lever.

Benen gör att du kan gå dina morgonpromenader i skogen. Eller dansa hämningslöst. Oavsett om de är välsvarvade, mulliga eller muskulösa. Näsan med tillhörande nervsystem möjligör att du kan njuta av de första sommardofterna. Spetsig, uppåtriktad eller brutalt stor - formen är av mindre betydelse när du ska snusa in den söta doften av en liten bebis. Eller en knasig katt. Formen på mage, höfter och rumpa har ingen betydelse för att du ska kunna känna närheten från en annan människa. Eller för att du ska kunna skratta tills tårarna sprutar och magen krampar. Glädjen finns inte i formen.

Ibland går kroppen sönder eller blir sjuk. Det brukar vara först då vi inser vilken betydelse ögonen, fötterna, en arm, hjärtat eller tarmsystemet har för att vi ska kunna leva det liv vi vill. Så låt inte någon banka i dig sådanna dumheter som att din kropp borde se ut på något annat sätt. Kroppen är vårat verktyg till livet och formen är av mindre betydelse för att du ska kunna leva ett lyckligt och innehållsrikt liv. Utefter dina värderingar.

Så släng alla veckomagasin och bantningspreparat. Din kropp är fantastisk! Så ta för guds skull hand om den. Som sagt - den är ditt verktyg till livet.

Tack Konstgrepps-Karin för ett viktigt inlägg om att skapa sin egen verklighet.

Vårtecken

Leriga stövlar på bron. Ett vårtecken om något. Powerbootsen har gjort sitt och översommrar nu längst inne i garderoben. Den kyla som nu finns kvar motas bäst med mormors raggsockor.

Kvalitetstid.

Ett populärt ord som är upp till varje individ att tolka. För någon handlar det om att göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. För någon annan helt tvärtemot. Personligen kan jag inte säga vad kvalitetstid är för mig. Det vet jag först när den infinner sig. Det är en känsla. En känsla som funnits där idag. Vi har långsamt spatserat runt i skogen. Observerat hur solens värmande strålar förändrat den värld som för bara några veckor sedan var täckt med snö. Mossen var särskilt vacker. Alldeles grön och med klart vatten som sakta porlade fram mellan de frusna tuvorna. Knas-Katten var rejält sprallig och for runt som om han hade myror i svansen. Vilket han bokstavligen fick då han i sin ivrighet sprang upp i en myrstack. Något som inte var alltför populärt hos de flitiga byggarna i stacken och de var inte sena med att visa sitt missnöje. Visiten av fyra små luddiga katt-tassar blev inte långvarig, om jag säger så.
I en glänta bortanför mossen hittade vi en stor, platt sten som var täckt av torr vitmossa. Så där låg vi ett tag och njöt av omgivningen i allmänhet och livet i synnerhet. Till och med Knas-Katten kunde lugna sig i sitt glädjefnatt och tog en liten paus tillsammans med oss.
Blickfånget var av bästa slag och vi konstaterade att furorna inte gärna växer in i varandra. Varje träds krona är sin egen ö. Hur kommer det sig? Och varför visar träden respekt för varandras växtområde, men inte för en byggnad? Tankarna flödar fritt när människan mår bra. Sen bestämde vi oss för att skippa påskresan. Njutningen och äventyret finns ju precis runt hörnet. Bättre kan vi inte ha det.

Det tar sig.

I sann backhopparanda bjuder jag idag på en sidoprofil med magen i vädret. Det växer så det knakar i både fogar och ligament. För att inte tala hur det spänner och stretar i andra mer mjuka delar av kroppen.

Det är en spännande upplevelse av hur kroppen förändras till följd av ett litet liv som växer därinne. Förutom att den anatomiska proportionerna förändras på flera olika sätt, så är kroppen även tydlig med att mina tidigare personliga intressen och ambitioner är klart nerprioriterade. Med all rätt.
Och tydligare lär det nog bli. Magen kommer ju inte bli mindre direkt. Hur stor återstår att se.

Överraskande presenter

Egentligen är jag inte så mycket för presenter. Jag tycker inte att man ska behöva köpa för köpandets skull, om man ändå inte vet vad man vill ge bort. Köphysteri är inte riktigt min grej.

Men jag älskar överraskande presenter. Presenter som det finns en tanke bakom och som jag inte har förväntat mig att få. Helst något som jag behöver också, på ett eller annat sätt. Då älskar jag presenter, det gör mig glad i flera dagar.

Så idag kom en finfin vän kom oväntat förbi här ute i skogen. Med sig hade hon en bukett rosa tulpaner och en storpack chokladpudding. Hon vet vad jag behöver och när jag behöver det. Jag kommer vara glad i flera veckor! Dels för att chokladpudding kommer räcka så länge. Men mest av allt för att jag vet att jag har en sån fin vän.

lågt HB - blodpudding är räddningen!

Jajamen. Igår var dagen med stort D i min Järnlady-satsning. I drygt en veckas tid har jag konsumerat mer blodpudding, leverpastej, persilja, paltbröd och apelsinjuice än vad jag gjort sammanlagt gjort under mina senaste 5 år. En satsning som har gått hem! HB-värdet har peakat upp till strax under mina tidigare finfina värden. Något som också har kännts i kroppen. Även om jag inte är som en knubbig duracell-kanin så orkar jag ändå ta mig igenom en vanlig vardag. Vilket inte ska underskattas.

Så projekt Järnladyn fortsätter, ska bli intressant att se hur länge det håller. Syftet med det hela är såklart en förhoppning om att slippa ta de förbannade järntabletterna. Orsaken är enkel. Min mage mår inte bra av järntabletter. Mår inte magen bra, mår inte resten av människan bra. Svårare än så är det inte ibland. Det finns liksom en anledning till varför man har fullt med listor med små och stora A på olika boenden runt om i Sverige. Livsviktigt.

Så med glad min fortsätter jag att äta blodpudding tills det sprutar ut ur öronen på mig. Mmmm blodpudding.

Sova säng

Klockan är relativt tidigt på en måndag och jag har gått och lagt mig för att sova. Det är så skönt att vara vuxen och få bestämma helt själv när jag vill lägga mig.

Precis som jag trodde att det skulle vara att bli vuxen när jag var liten. Jag bestämmer själv. Men då trodde jag nog mer att jag skulle vara nöjd med att vara uppe länge. Pyttsan.

Men nu njuter jag i fulla drag av att följa min egen mat-och-sovklocka och krypa till sängs när behovet pockar på. Längre fram är det nog inte jag själv som styr min dygnsrythm. Sägs det.

Imorgon vaknar jag samtidigt som solen går upp över trädtopparna utanför fönstret. Skogsfåglarna brukar köra igång sina serenader i samma veva och Knas-katten sitter i fönstersmygen och dreglar. Det är en härlig tid nu.

Denna dagen inte ett liv...

...som Farbror Melker sa när det inte nappade. Saltkråkan är guld.
Vi hade samma fiskelycka i helgen när vi tog oss ner på isen och borrade några hål i det strålande solskenet. Men ack, vad gör det, när sällskapet är trevligt och solen värmen trots isande vindar. Vi slapp ju rensa fisk och magarna var redan mättade av raggmunk och fläsk.

Efter en stärkande helg väntar nu åter vardagen. Min satsning på att svänga HB-kurvan uppåt fortsätter. Senare i veckan får vi se om det har gett resultat. Jag har blivit trött på blodpudding. Men får jag bekräftat att det har gjort en skillnad så ska jag äta blodpudding tills det kommer ut ut öronen på mig.

Järnladyn

Signalerna från kroppen slår aldrig fel. Från att varit ostoppbar som en liten knubbig duracellkanin, blev jag helt plötsligt helt kraftlös. Ingen ork, ingen initiativförmåga och mycket begränsad tankeförmåga. Kollade HB-värdet och mycket riktigt, det hade fallit likt första stupet i en berg-och-dalbana i jämförelse med mina annars finfina värden.

Perfekt utgångsläge för ett litet experiment. Så nu börjar satsningen på järnmat. Inte för att jag äter dålig mat annars, men nu ligger fokus på att få i mig järn. De kommer börja kalla mig järnladyn på affären.

Så föga förvånande så bestod dagens middag av blodpudding och apelsinjuice till det. Imorgon blir det nog... blodpudding och apelsinjuice. Det är riktigt gott och enkelt att tillaga (eftersom jag varken slaktar grisen själv eller gör smeten, utan helt enkelt för en gångs skull kör med halvfabrikat). Så man kan undra varför vi inte äter det här mer ofta?Ska hårdsatsa en vecka och se hur mycket jag kan påverka HB-värdet enbart via kosten. Spännande! Förhoppningsvis tar blodpuddingen och leverpastejen mig upp på en ny liten topp i HB-värdets berg-och-dalbana. Återstår att se.

Stökig medarbetare - syprojektet

Som jag nämnt tidigare så är jag självutnämnd projektledare i vårt återvinning-när-den-är-som-bäst-projekt. Och kanske är det där problemet ligger. En ledare ska ju utses genom demokratisk process bland alla inblandade, för att det ska vara optimalt.

Hur som helst så följer projektet inte riktigt tidsplanen längre. Vi har halkat efter. Inte för att vi har någon absolut deadline som är livsviktig, men jag trodde nog vi skulle hunnit bra mycket längre.

Det behövs ingen närmare eftertanke för att konstatera att denna försening till stor del beror på min stökiga medarbetare, Knas-katten. Iallafall enligt min version. Han följer inte riktlinjer, bryter mot normer och är lite för burdus i sitt förfarande. Allt arbete kan inte bestå av practical jokes, men han vill inte riktigt lyssna till det örat.

Får ta upp det på lördagsmötet med samtliga medarbetare i projektet. Förhoppningsvis hittar vi någon lösning för att så smidigt som möjligt åstadkomma vårt gemensamma mål. Förtsättning följer.

Raggmunk, fläsk och lingonsylt

Raggmunk, fläsk och mammas lingonsylt. Det är riktig mat det. Och det ska vara riktigt fläsk som är knaperstekt och mammas lingonsylt, annars kan det likväl vara.

Skulle jag komponera en trerättersmiddag de luxe utifrån mina smaklökar, skulle raggmunk definitivt vara huvdrätten. Som förrätt skulle bjudas M:s kantarelltoast. Sist men inte minst skulle vi festa loss med bär- eller äppelpaj. Herrejisses vad gott!

Kanske borde bjuda till matfest till hösten/sensommaren?Då kan ju var och en plocka råvarorna till sin egna ranson av för- och efterrätten, så kan jag steka raggmunk under tiden. Bra idé.