Sammanfattning 2015

Varje år gör jag en sammanfattning av året som har gått - något jag starkt kan rekommendera alla att göra. Det är något lugnande och helande över att stanna upp en stund och tänka tillbaka på den tid som varit.

Vad minns du mest från 2015?
Arbetsivern, arbetsglädjen och teamkänslan när utbyggnaden har tagit form. Jag minns sena kvällar på taket och familjeutflykter till bygghandeln. Doften av kokkaffe vid förmiddagsfikat och spåren av smörkladdiga barnfingrar. Jag minns vårdagar i hagen och känslan när getterna äntligen kom till gården. Jag minns den djupgående tacksamheten över en god vän och en kopp kaffe. Och den kittlande känslan i kroppen när nya idéer och planer tar form. Och den otroliga frihetskänslan när jag sa upp mig. 

Finns det något som du önskar att du gjort annorlunda?
En fotografering av ett dop. Grubblat mindre.

Vad gjorde du som du är stolt över?
Utbyggnaden. Samt att jag analyserat, reflekterat och agerat. Med mycket stöd av de närmaste omkring mig. Tack.

Reste du någonstans?
Ja, kors i taket! Jag var till Ljublijana i Slovenien och var både social och kulturell. Läste böcker på en parkbänk i solen, såg dansande män i kroppsstrumpa och pratade tills stämbanden svullnade.

Vad tittade du på?
Serien Bron.
Intressanta YouTube-klipp om maskar och microorganismer - jag blir alldeles exalterad! På riktigt alltså.

Vad lyssnade du på?
Radio - P1 och P4. Olika tolkningar av Dan Anderssons alster och andra svenska visor. Jag är oerhört svag för välformulerade svenska texter i musikform och tar gärna emot tips på nya upptäckter, oberoende av om de är från våra tidevarv eller för 70 år sedan.

Vad läste du?
En man som heter Ove av Fredrik Backman.
Att hitta glädje i skrivandet av Kim M Kimselius
Glashjärtat och Resan till sommaren av Anna Helgesson
Det enda vi har är våra kroppar av Bob Hansson
Livet efter dig av Jojoj Moyes
Diverse böcker om odling och kompostering.

Mest otippat i år?
Mitt plötsliga intresse för odling som liksom exploderade i samma stund som jag skördade en handfull potatisar. I min ungdom lovade jag mig själv att aldrig, aldrig någonsin odla. Och speciellt inte potatis. Men här står jag nu, med ett förberett potatisland, några odlingsbäddar och väntar på att våren ska komma.

Hur gick det med målen för 2015?
Jo då. Stommen och taket är som planerat på plats, och även allt annat exteriört på utbyggnaden. Jag har cyklat med barnen, men vi har ännu inte rivit det storhuset. Jag har heller inte lärt mig hantera varken kameran eller stå på händer. Men känner mig ändå rätt nöjd med året som har gått.

Några mål för 2016?
Att inte ha några mål. Det här året ska livet liksom få leva sig själv lite, och känslan i magen ska få bestämma vägen.

Vad vill du förändra inför 2016?
Grunden till alla förändringar är redan lagda och jag vet inte alls vart det kommer att landa. Men om jag ska försöka hitta något konkret, så ska jag använda tygkassar istället för plastkassar när jag handlar. Det kan låta simpelt, men är ungefär som att få en minigris att dansa cancan - dvs teoretiskt inte omöjligt, men hur gör man? Hur gör man för att komma ihåg de där tygkassarna INNAN man är framme vid kassan? Jag har ännu inte listat ut det. Men 2016 ska bli året då jag lär en minigris att dansa cancan - eller ja, lär mig använda tygkassar när jag handlar.

En vintersaga, del 4

Då var det dags för den avslutande delen i vintersagan...!

Katten blir genast ilsk
 - här trotsar man faror i natten,
för en pinntjur som var pilsk!
men sen samlar sig katten

Han går fram till älgen
och ger honom sin tröst
sen tar han stöd för bälgen
och säger med stadig röst;

Vi ska nog dig förlåta,
Jag, Snickarn´ och hans maka
men då måste du sluta gråta
och lämna allt tillbaka!

Älgen nickar glatt
och reser sig sen opp
och sätter av i glädjefnatt
skenande i vilt galopp

Långkalsongerna fladdrar i vinden
och skyfflarna blänker på ryggen
Katten torkar en tår från kinden
och går sen hem genom skog och hyggen

Epilog

När arla morgon glimmar
känner sig katten trött och liten
efter att ha vandrat många timmar
är han riktigt sliten

Men när han når sin farstukvist
känner han sig nöjd och ler
 - det där har jag fixat med min list!
tänker han när han ser

långkalsonger i hopar
och skyfflar som blivit fem
Och Snickarn´ som plötsligt ropar
- Äntligen har du kommit hem!

Men han tappar genast hakan
när han ser alla grejer
och frugan hon tappar kakan
men finner sig och säger

- Hur i hela friden
har allt detta kommit hit?
men det är ändå på tiden
för går´n är alldeles vit

Men det överlåter jag till dig,
säger frugan till sin make
 - Och du kommer in till mig,
du stackars lilla katt-krake

Slutet gott, allting gott
trots att snöröjning fick vänta
för älgen fick ju väldigt brått
och lämnade igen med ränta

En vintersaga, del 3

Då var det dags för del 3 i "En vintersaga". För er som inte varit med från början - läs de första delarna här.

Ni minns vad som har hänt? Familjens skyfflar och ett par långkalsonger har blivit stulna. Knas-Katten har nu smugit sig ut i skogen och den mörka natten. Vi kastar oss rakt in i handlingen och ser vad som väntar katten!

Men vid alla gudars vårar
vad hamnar i mitt blickfång!?
En älg som sitter i tårar
och på huvudet - en långkalsong!?

- Det är bäst att du kan förklara!
ropar katten med sin stämma
- Annars måste jag försvara,
de grejer som fattas hemma!

Älgen stelnar plötsligt till
och tittar upp bland tårar och barr
men sitter kvar lugnt och still
och säger med rösten på darr;

- Med en ko jag ville leka,
jag var så förbannat kär!
Men hon mig bara neka,
ty blott en pinntjur jag är

Och jag kände mig väldigt naken,
när jag tappade hornen mina,
så jag gjorde slag i saken,
och gjorde mig skovlar fina!

Jag tyckte mig vara så smart
men allt skedde i en hast,
och jag märkte ganska snart,
att skovlar ej går att knyta fast

Så nu sitter jag här allena,
och känner mig eländig och kluven,
med skyfflar som ligger runt bena,
och med en långkalsong som är stulen!



Ojojoj! Vad gör Knas-katten nu efter älgens bekännande? kommer familjen någonsin få tillbaks sina saker? Den sista delen kommer imorgon!

En vintersaga, del 2

Idag är det julafton. Jag önskar er alla en God Jul och ger er del 2 i "En vintersaga"! Ta hand om varandra och framför allt - lägg ifrån dig den däringa smart-fånen. Ja, efter att du läst det här inlägget, vill säga... då lägger du ifrån dig apparaten, ger någon en kram samtidigt som du börjar en mening med "TACK, du....." Gör det bara. Du kommer inte att ångra dig.


Men nu... här kommer del 2 i "En vintersaga". Om du inte har varit med från början, så hittar du första delen i berättelsen här.

De letar i lador och snickarbo´n
tillslut börjar svetten att rinna
och frugan utbrister i frustration
- de kan ju inte bara försvinna!

De letar utan att finna
och får pulsa fram där de går
Snickarn och hans kvinna
som nu har förfrusna lår

Dagen lider mot sitt slut
och familjen kryper ner i sina sängar
men Knas-katten han smyger ut
mot skogen och snötäckta ängar

- Det var då själva fan
allt ska man behöva göra!
nu har de letat hela da´n
utan att klia på mitt öra!

- Så här får det inte vara!
muttrar den Knasiga katten
och trotsar kyla och fara
när han smyger omkring i natten



Varför smyger Knas-Katten ut i den mörka natten?  Kommer vi få veta vad det var som smyger omkring bland träden? Fortsätt följa äventyret - del 3 kommer imorgon!

En vintersaga, del 1

Julen är ju lite av reprisernas tid och jag tänkte inte vara sämre. Därför, mina vänner, ger jag er nu mitt gamla alster "En vintersaga" - en liten historia i fyra delar som jag knåpade ihop för några år sedan. Håll till godo, här kommer del 1

Långt bort från gatljus, fik och krogen
finns en röd liten stuga

Bortom bergen, långt in i skogen

bor Snickar'n med sin fruga

Och när du lyssnar till trädens sus
kan du ana en skugga i natten

som springer, hoppar och gör massa bus

- det är ju den knasiga katten!

Men vänta, där är något mer

som smyger där bakom träden

fyra ben är allt jag ser

i månens sken över gärdet

Natten passerar och dagen gry

och den lilla familjen vaknar

men drabbas av plötslig huvudbry

för farstukvisten saknar

långkalsonger och skyfflar två
för visst var det där de fanns?
de börjar genast grubbla på

- står de någon annanstans?

Ja, vad har hänt med långkalsongerna och skyfflarna!? Och vad är det som smyger omkring bland träden? Fortsättning följer - imorgon!

Roligt på jul

Som ni märkt bedriver jag ingen adventskalender i år heller. Kan även hända att jag är mer eller mindre uttömd på rim, efter att ha knåpat ihop nästan 100 stycken under några år. Men suget efter att sätta ihop något klurigt till andra har däremot inte försvunnit och det hade det inte gjort förra året heller.

Så. Lagomt till det började dra ihop sig till julfirande med mina syskon, så knåpade jag ihop en skattjakt till de barn som skulle delta. Jag satt på min kammare och fnissade för mig själv när jag färdigställde ledtrådarna. Såg framför mig hur barnen med glittrande ögon skulle hänge sig åt julens mystik och med kamratlig anda lösa ledtrådarna ihop. Så gemytligt! Så roligt! Och någon aktivitet för barnen!

Upplägget var sådant, att en liten tomtenisse hade gömt paketen och istället lämnat en ledtråd, som sen ledde vidare till en annan ledtråd, som sen ledde vidare till en annan ledtråd, som sen... ja ni fattar. Slutligen skulle barnen hitta paketen och mystiken skulle bytas till sprudlande glädje och förnöjsamhet över att de lyckas lösa skattjakten. Tanken var bra.

Allt var perfekt och gick enligt planen. Medan de andra fixade med någonting placerade jag i smyg ut alla ledtrådar och förberedde in i minsta detalj. Kände mig oerhört nöjd, kreativ och bra på alla sätt, när det äntligen var dags att köra igång. Paketöppning! Barnen sprang i glädjerus till granen för att med iver hugga tag i de färgglada papperen, men det hela kom liksom av sig när de bara hittade tomtenissens sketna ledtråd. Samtliga började storgråta.

Så vi vuxna försökte få barnen att förstå att det här var bara en rolig lek, på det sätt som bara vuxna kan försöka förklara för barn att det bara är en lek när egentligen hela deras värld har rasat. Det gick så där. Samtliga fortsatte storgråta. Så vi manade på dem och tillslut så övergick storgråten till ett försiktigt hulkande. Med stark påmaning av oss vuxna följde de den första ledtråden, för att hitta en ny sketen ledtråd. Och började storgrina. Och den ledtråden gick ju till en ny ledtråd, som gick till en ny ledtråd som....Ja, ni kan ju själva lista ut hur det fortsatte.

Efter vad som kändes som en evighet, både för mig och för barnen, fann de slutligen paketen och började med rödgråtna ögon öppna dem. Jag kände mig som en fruktansvärd jul-ligist som just givit barnen en fullständigt traumatisk upplevelse.

Vart min kreativa och kluriga ådra ska få utlopp det här året, har jag ingen aning om. Men vad jag vet, är att jag inte tänker gömma några paket iallafall.

Knas-Katten om drömmen som inte blev sann

 Som ni säkert märkt så vann jag inte Årets Lussekatt 2015. Den stolta vinnaren blev istället Gösta, en social stadskatt som springer runt i affärer och tjålar med folk. Själv är jag ju bara en enkel skogskatt, som jagar råttor och andra otyg om dagarna. Och det är jag faktiskt ganska nöjd med, även om drömmar om något exklusivare inslag i vardagen ibland överrumplar mig.

Men låt er inte luras att jag är bitter, för det är jag inte. Jag är nöjd med min finalplats och känner mig oerhört hedrad av alla er som röstade och som gav mig ert stöd - TACK!

Vad jag lärt mig på resans gång är att livet handlar om så mycket mer än champange och beundrande blickar. Som älgkött och egentid framför spisen exempelvis. Och om sanningen ska fram, så är det ju där jag trivs allra bäst, efter en hård arbetsdag ute i Finnskogens vildmark.

Det var kul att delta, men nu får det vara slut på de där tramserierna. Tävlingar får stadskatterna ägna sig åt, de som har tid att springa i affärer och tjåla. Här finns en gård att försvara och ett jobb att sköta. Och det, det gör ingen bättre än mig, Lussekatt eller ej. Så det så.

En dag i december

Dem påstår att det är mitten av december. Jag vet inte jag. Det enda jag vet är att idag har jag tillbringat tid ute i solskenet med att anlägga nya odlingsmarker. Eller jag tror det åtminstone. Jag har inte grävt ett enda spadtag, utan har inriktat mig på att muta maskarna till att göra det jobbet. Hur det går, återstår att se. Man måste ju prova.

Och när jag kämpade på med skottkärran i uppförsbacken, så kom jag fram till att gränsen mellan att vara innovativ och att vara en idiot, är hårfin. Närmare utläggning kring det, kan vi ta om ett år ungefär.

Odlingstankar och Herr Potatis-och-brunsås

Jag kan inte så mycket om odling och sånt där så i sommar tänker jag odla för att vara självförsörjande. Det är en ganska rimlig tanke.

Låt mig få förklara närmare.

För en tid sedan skrev Sara Bäckmo, som har Skillnadens Trädgård, ett inlägg om att våga utmana sig själv till att vara självförsörjande. Åtminstone under en del av året. Jag tände på alla cylindrar. Såklart. Vad finns det att förlora? Ingenting. Det sämsta som kan hända är att jag lär mig massor. Och misslyckas jag med utmaningen, så kommer jag ändå inte behöva gå hungrig. Jag har ändå möjlighet att köpa mat om jag inte lyckas få fram något.

Så. I två veckor ska jag vara självförsörjande, har jag bestämt. Utan närmare inblandning från övriga familjemedlemmar, vad gäller beslutet. Det största problemet, tror jag, blir nog inte att få fram mat. Det största problemet blir att få Herr Brunsås-och-potatis att äta något annat än just brunsås och potatis. För det är inte vad jag har tänkt odla. Åtminstone inte brunsås. Det får helt enkelt bli andra tillbehör till potatisen, dock har jag inte bestämt exakt vad än. (Kanske har du några bra tips?)

Hur som helst. Det som från början bara var en utmaning i att vara lite självförsörjande, kommer framför allt bli ett socialt experiment. Så den grundläggande frågeställningen inför de här två veckorna i sommar blir helt enkelt - hur många dagar tar det innan Millimetermannen säger; "vad är det för fel på kött, potatis och enkel, hederlig brunsås!?!". 

Själv tror jag att det blir ungefär 3½ dag. För då är hårdbrödet slut. Men vad vet jag, den som lever får se.
 
Hur som helst så är jag taggad till tårna inför den här utmaningen - häng på du också!

Naken på blomstrande sommarängar

Det har kliat och skavt. Alldeles förfärligt faktiskt, och alldeles för länge. Som om jag burit en för trång overall tillverkad i dålig ull. Blöt, tung, kliande ull som skavt och hindrat varenda steg jag gått. Den har endast låtit mig hasa fram på en välpreparerad stig, när jag egentligen har velat slå kullerbyttor och hoppselihoppsa fram över blomstrande ängar. Men det har inte gått. Overallen har varit allt för trång, och allt för tung. Alldeles för tung.

Men jag har stretat på. Tänkt att det säkert blir lättare, bara jag blir starkare. Bara jag liksom växer in i formen på den där opassande skapelsen och får lite hårdare hud. Hårdare hud som inte är så känslig för allt det där som kliar och skaver, så kanske det hela blir bättre.

Men det har inte blivit bättre. Inte det minsta. Skavsåren har bara blivit större och jag har bara blivit svagare. Halslinningen har sakta snörts åt för varje dag som gått. Hårdare och hårdare. Tills fållen skar in i min tunna hud och andetagen väste. Det blev svårt att andas.

Så jag slet av mig den där betungande overallen. I en frustrationsvåg av plötslig styrka och kraft, kravlade jag mig ur, medan Han slet upp den åtdragna halslinningen. Han som alltid står vid min sida och ingjuter mig mod. Han som alltid håller min hand och har ett millimetermått i den andra. Han.

Så trots att det är december, så springer jag nu lycklig och naken över blomstrande ängar. Slår kullerbyttor och hoppselihoppsar fram, medan håret fladdrar i vinden och solen hettar mot min kind. Hjärtat slår och jag kan andas djupa, friska andetag medan skogens pirrande syre ger kraft i varje cell av min kropp. Åtminstone känns det så.

Jag har med andra ord sagt upp mig.

Vad som väntar nu, är fullständigt oklart. Men jag har redan lärt mig att när man stänger en dörr, så öppnas tusen nya. Och bakom dem finns saker och möjligheter som man aldrig kunnat ana.  

Gamla hus och nya tider

I skuggan av Knas-Kattens deltagande i tävlingen Årets Lussekatt, så rullar livet på här på gården. Trots att vi har haft en paus i utbyggnaden av vårt boninghus, så har den mesta delen ändå handlat om hus, men på olika sätt.

Delvis har det handlat om att förbereda rivning. Rivning av det stora huset och även ett mindre uthus. Det är vemodigt att riva hus, när man själv är så medveten om hur mycket arbete och själ det ligger bakom. Men jag har ältat det där nog nu. Det finns inget annat alternativ för det här byggnaderna som under många år stått med läckande tak. Nu känner jag snarare en iver över att börja. En symboliska handling för att en epok tar slut och en annan tar vid.

Men det är även byggnader som det fortfarande finns hopp om. Till min stora glädje så är det gamla slakteriet med tillhörande varmrök några av dessa. De är en viktigt del i gårdens historia och ett konkret tidsankare till varför gården kallas för just Slaktarn´s. Det är ju inte direkt någon slump att jag kallar mig för SlaktarStina. Men allt det där förtjänar ett alldeles eget inlägg. Om affärsrörelser, slakteriet, vindkraftverk och byns första cykel - för nästan hundra år sedan.

 
Ja, man kan väl säga att dagarna går och vi pysslar på här hemma. Vi kan konstatera att gården inte kommer att se ut som den en gång har gjort, men den kommer få livskraften och stoltheten tillbaka. Nu är vi en ny generation som sätter vårt avtryck här, bland Finnmarksskogarnas viskande granar. Och jag tror ändå att våra förfäder hejar på oss, vart än de nu må sitta.

Inför Årets lussekatt - Intervju med Knas-Katten

Idag blev jag kontaktad av en journalist från det exklusiva magazinet Oknyttnytt. Jag blev lite paff. Det är inte alla dagar det ringer folk som vill tala med mig för att jag är intressant. Och det var det väl inte den här gången heller, måste jag medge. Journalisten ville nämligen göra en intervju med Knas-Katten, eftersom det idag tillkännagivits att han har gått till final i tävlingen Årets Lussekatt!

Eftersom artikeln kommer publiceras i ett mycket exklusiv tidning som de flesta inte har tillgång till, så fick jag möjlighet att köpa loss intervjun för en skamligt stor summa pengar. Och det gjorde jag så klart. Så här är den, bara för er, kära bloggläsare!

Grattis Knas-Katten! Du är en av de 15 finalisterna i Årets Lussekatt, en tävling som i år bestod av ett startfält på över 500 kandidater - hur känns det?

Tack, det känns bra.

Vad har du att säga om finalfältet?

Det blir tufft, det är värdiga katter hela högen. Jag önskar dock att Knas-Matte hade gett mig chansen till en bättre bild. Hon har ju bara slängt in en gammal Instagrambild från ett pågående arbetspass! Jag hade gärna fått chansen att kamma till svansen innan. Och ta fram mina hundvalpsögon.

Okej, men nu är du i final iallafall. Vad gör du om du vinner?

Då ska jag använda min plats i strålkastarljuset till att göra världen till en bättre plats. Jag vill verka för fred, medkattlighet och för allas rätt till valfri personalhälsovård var 12:e timme. Minst. Och så vill jag smutta champange och spegla mig i beundrande blickar.

Men du är ju General i kriget mot råttorna på skogsgården - hur går det ihop med att du vill verka för fred?

Jag verkar ju för fred hela tiden. Men det är ju de andra som ska envisas med att bråka.

Okej...men om du fick önska dig något då, vad önskar du dig då?

Då önskar jag såklart att jag blir utsedd till Årets Lussekatt. Men annars önskar jag att getterna börjar tvätta sig - de luktar förjävligt!

_______________________________________________________________

Vill du rösta på Knas-Katten i tävlingen Årets Lussekatt, så sms:a KATT 7 till nummer 72023. Tävlingen pågår till onsdag 9:e december klockan 12.00. Varje sms kostar 10 kr + eventuell trafikavgift.

Vill du läsa mer om Knas-Katten, så kan du göra det HÄR.

Vill du läsa mer om tävlingen och se de övriga katterna i finalfältet, så gör du det HÄR.