Fem år.

Den spensliga kroppen är nästintill oklädd och jag förundras över att han inte fryser. Men det gör han inte, försäkrar han med myndig stämma. Sen stegar han ut över gräsmattan med de där starka, smala benen som verkar växa en centimeter för var dag som går. Under ena armen har han en bok och under den andra har han en kudde. För inatt ska vi sova i tält. Och imorgon fyller han fem år.

Jag följer efter honom över gräsmattan, även jag bärandes på min kudde. I magen fladdrar fjärilar av förväntan och luften börjar bli kall. Jag älskar att krypa ner i min sovsäck och vänta in kontrasten av varm kropp som andas kylig luft. Dofterna, ljuden. Och nu ska vi dela den upplevelsen, jag och mina barn. Och imorgon fyller han fem år.

Det tar tid att somna i ett tält. För där, under den tunna tältduken finns så mycket att prata om. Siluetten av insekterna som kryper på andra sidan tyget. Ljuden av en skog som vi inte ser, men som vi vet finns där. Stor, hemlighetsfull och fylld av liv. Sovsäckar som prasslat och vrider sig, doften av tält och liggunderlag, natten som aldrig vill bli mörk. Och det sista han säger innan andetagen övergår i sömnens rytm, är att imorgon fyller jag en hel hand. En hel hand, mor. Fem år.

Jag begrundar detta faktum när hans ögonlock motvilligt sluter sig av sömnens kraft. 5 år - hur gick det till? Vart tog tiden vägen? Och ändå minns jag inte, hur livet var, innan den där midsommarnatten för 5 år sedan. Det enda jag vet, är att det ter sig blekt i jämförelse med det här. I alla dimensioner. Både de mörka och de ljusa. Som om hjärtat den där natten blev flerfaldigt större. Och än mer sårbart.

Som om jag inte visste vad kärlek är, förrän han låg där mot mitt bröst. Som om jag inte visste vad längtan är, förrän den första gången vi var ifrån varann. Och jag visste inte då, vad frustration och trötthet egentligen innebär, hur den känns. Men det vet jag nu, tror jag. På samma sätt som jag vet hur de i ett ögonblick kan förintas. Med små mjuka armar runt min hals, en liten hand som flätar sig in i min. Om några år är de inte så små längre.

Jag smeker honom lätt över kinden, tar hans hand. Den är varm och torr. Naglarna bär mörka ränder efter dagens äventyr. Och jag önskar att jag kunde ligga kvar och somna till ljudet av hans andetag, men just nu får det vänta. Jag har viktiga saker som väntar. Slå in paket och blåsa ballonger. För imorgon, fyller han fem år. Mitt livs hjärtslag. Fem år. En hel hand.

Gemytligt sambete - eller?

Kolla! Gemytligt så det förslår! Idyllen i sin fullaste prakt! Kossor och getter som betar sida vid sida i natursköna hagar, där bergen böljar, fåglarna kvittrar och barnen leker ringdans och alltid är glada. Själv skuttar jag omkring i sommarklänning och slänger med håret. Typ. Eller inte.

När den här bilden togs hade jag jordiga arbetsbyxor och trasig tröja på mig. Kunde antagligen luktat godare än vad jag gjorde. Barnen kastade kottar på varandra och karln var på sitt inte allra bästa humör. Några sekunder efter den här bilden togs så började korna jaga getterna. Getterna som i ren panik forcerade stängslet. Ett rovdjursstängsel med 5 trådar och ganska så mycket kräm i, så att säga. Inte en muta i världen kan få de getterna att gå i närheten av korna igen.

Och det känns som vår briljanta, gemytliga idé om sambete nu är ett minne blott. Men jag fick åtminstone en fin bild. Och ytterligare en lärdom att lägga till min ständigt växande samling.

Mysteriet med blomman - hjälp mig!

När man sveper med blicken över en massa, så kan det ibland hända att ögonen fastnar på något. Fastar på någon. Som på något sätt utmärker sig, sållar sig från den övriga massan. Detta hände mig här i dagarna när jag strosade grusvägen ner till grisarna. Där, i dikeskanten, stod den här skönheten i ensam majestät. Den trollband mig och jag vill nu veta dess namn, men har ännu inte lyckats ta reda på det.

Men jag vet ju, att ni, min kära läsarskara, är en hop oerhört pålästa, allmänkunniga och högst intelligenta människor. Och därför tänkte jag vända mig till er med den mystiska blomman - kan någon hjälpa mig artbestämma? Min nya kärlek behöver ett namn och jag vill veta hur jag bäst vårdar den för att den skall fortsätta trivas i min marker!

På bilden här ovanför ser ni dess ståtlighet, med den kala stjälken och en grön krage kring den vackra blomman. Intill marken har den några blad som ser ut enligt bilden nedan.

Nu ställer jag allt mitt hopp till er - hjälp mig!

Jag mår som bäst när svetten rinner.

Jag mår som bäst när svetten rinner. När det salta, blöta tränger fram vid hårfästet och sakta rinner ner för min panna. Salta droppar som målar streck från min tinning ner till käkens sluttning. Droppar som sakta växer för att sluta som en blöt fläck på min tröja. Det är då jag mår som bäst. När kroppen gör vad den är skapt till att göra. Och varje ansträngning ger ett synbart resultat.

En vattenho som blir fylld. En potatisland som formas, en stenmur som växer fram. En höskulle som fylls med gräs från våra marker. Synbara resultat som är en liten del i något mycket större. Något meningsfullt. Något som ger mig mat eller virke till vårt hus. Ved inför vintern och välmående djur. Öppna landskap fyllda med mångfald. Vackra vyer att vila själen emot.

Och det är då, när varje muskel påminner mig om att jag lever, som jag mår som allra bäst. När hjärtat slår som ett målinriktat ånglok. Do-dunk. Do-dunk. Andetagen som blir allt djupare, musklerna som slutligen gnäller efter syre, svetten som rinner ner längs halsen. Tänder som bits ihop och beslutsamma rynkor blir till fåror i solhärjad hud.

Och sen, stunden när det tar stopp. När jag pustande stannar upp och lyfter blicken. Vilsamt fäster den sig mot korna som betar i skogskanten. Svansarna slår och jag vet att på deras solvarma ryggar retas flugorna. Katten smyger i det höga gräset. Svalorna dyker in under mossiga tegelpannor. Ljudet av hjärtslag och flåsande andetag övertas långsamt av fåglarnas ivriga kvitter. Tankarna finns inte, bara ljudet av ljusgröna löv i en sommarvind. Jag torkar svetten ur pannan och blir stående. Inväntar kroppens lust att fortsätta. Sen hugger jag i igen.

Och det som i andras ögon är slit och förpliktelser, är i min värld meningsfullt och viktigt. Det ger mat, det ger mening, det ger ett tryggt hem på en vacker plats. Till mig, min själsfrände och våra barn. Och jag mår som bäst när svetten rinner. Så. Det är inte så konstigt att jag valt det här livet.
.

Grisfrågor.

Till min stora glädje så väcker våra grisar nyfikenhet och vi får en hel del frågor kring dem. Här är de vanligaste. Har du fler frågor så är du välkommen att ställa dem - jag svarar så gott jag kan!

Vad ska ni ha grisarna till?

Just nu så bearbetar dem på bästa sätt marken på ett kalhygge. Ett jobb som vanligtvis görs av bränsleslukande maskiner. 

På bilden nedan, som är ett par veckor gammal, kan du tydligt se vilket jobb de gör! Den bruna delen åt höger är hagen som de fram till nyligen har bökat i, och marken till vänster på bilden är orörd.

 

När de är klara med markjobbet, och byggt på sig en massa kilo muskler, så kommer de bli mat.  

Men det är ju fruktansvärt, hur ska ni kunna slakta och äta dem efter att pysslat om dem en hel sommar!?

Den dagen kommer inte vara lätt, vilket jag ser som ett hälsotecken. Men hur jag än vridit och vänt, grubblat och fördjupat mig inom detta ämne, så har vi ändå kommit fram till att det här är den mat vi vill äta, och som vi anser gör minst negativ påverkan på vår omvärld. Och vi vet, med all säkerhet, att de har haft det bästa grisliv som går att få. 

Och det finns mycket som kan skrivas om den här frågan. Men låt mig istället bara kort konstatera att svaret är helt beroende av vad man själv har för livsåskådning. Hur man tänker att världen hänger ihop, om ekosystem och människans roll, vad man tänker om liv och död. Stora frågor med andra ord, som jag gärna diskuterar med den som har lust. För jag säger inte att vi gör rätt, men vi försöker göra så lite fel som möjligt. 

Jajaja, nu blir du så där tung och filosofisk igen. Jag vill äta fläskkött från grisar som bökat i jorden och sprungit bland trädstammarna - säljer ni kött?

Ja, men i mycket liten skala. Och även om vi planerar att kunna ha några fler grisar framöver, så kommer vi aldrig att bli någon storproducent. Varje djur måste hinna bli kliad bakom örat. Och vi kommer aldrig att arbeta med köttproduktion. Vi arbetar med djur och natur, som i slutändan ger oss kött och grönsaker att äta. Och förhoppningsvis även till ett begränsat antal andra som är medvetna om att våra val gällande mat kan göra stor skillnad. 

Vad äter dem?

Grisar är allätare och våra grisar äter frukt, grönsaker och bröd som vår lokala Ica-handlare rensar ut från sina hyllor. Mat som annars skulle slängas kommer till nytta och blir riktiga festmåltider för grisarna! Därutöver så bökar de omkring på hygget och förser sig med rötter, maskar, löv och gräs. De får även spannmål som vi köpt från en lokal småskalig bonde. Med andra ord går de aldrig hungriga.

För er som vill se grisarna in-action så finns en filmsekvens på min Instagram; SlaktarStina. Den vart i för dålig kvalité för att lägga upp här, men den som väntar på något gott....det kommer med andra ord en filmsekvens här också, så småningom. 

Och som sagt, undrar du något mer, så räds inte för att fråga!

Den första koflytten.

Jag ska för alltid minnas hjärtslagen. De hårda, dunkande. Då, när björkarna lyste av grönt och koltrastarna sprang runt i hagen. Svetten rann mellan brösten och solen värmde, ändå huttrade jag i förmiddagssolen strålar. Nervositet.

Jag hängde nonchalant mot grepen, i ett försök att lura både mig själv och min omgivning. Kanske mest mig själv. För de tittade på mig med de där djupbruna ögonen. Med huvudet höjt och öronen spetsade. De förstod att någonting var på gång. För kor kan man inte lura. Åtminstone inte jag. Och jag hörde hjärtslagen i hela mitt huvud. Kände hur de hindrade andetagen från sitt verkliga djup. Och med blicken fäst mot bergen bortanför, tvingade jag luften djupt ner i lungorna. Lugna, metodiska andetag. In genom näsan, ut genom munnen. Den friska försommarluften med doft av gräs och kittlande björkpollen fyllde min bröstkorg. Det bubblade långt ut i fingerspetsarna. Som sockerdricka i ett högt, smalt glas. Och jag vände blicken mot den där magra kon, som sedan i höstas gett mig så mycket grubblerier och glädje. Hon mötte min blick, helt stilla. Och jag tog ett sista djupt andetag.

Sen böjde jag mig ner och greppade hinken. Slank vant in mellan elstängslets metalltrådar som så många gånger förr. Förklarade kort att nu, nu följer du snällt efter mig, så som vi har tränat så många sena kvällar. Jag vet att du kan. Jag vet att vi kan. Sen vände jag ryggen till och började gå. Bestämd och målmedvetet stegade jag genom hagen. Lockade på korna så som mormor en gång lockade på korna. Och den magra kon med den vilda årskalven trampade lugnt efter mig. På ett fint led, som om de förstod att nu, nu var det verkligen läge att uppföra sig.

Och kanske var hon med mig, mormor.  Kanske var hon det inte. Men hjärtats hårda slag landade som en boll av trygghet i magen. Och sen gick vi genom hagen. Ut genom den öppnade grinden, över marken där gräset börjat spira. De späda stråna frasade mot kängorna. Frasade mot klövarna. Ut på grusvägen och ner för backen. Ljudet av klövar mot små stenar och grus. Och den känslan, när jag passerar in i den nya hagen, med korna snällt på led bakom mig, och ser vyerna av skogen, marken och bergen - den känslan ska jag för alltid minnas. Så som jag för alltid ska minnas hjärtslagen innan.

Sen grät jag en liten skvätt av lättnad. Mot axeln på Han som alltid litar blint till min förmåga. Och bland vitsippor och björkar som slår ut, var jag där och då mer levande än någonsin.