söndag 8 november 2015

Allahelgona.

Alla helgons dag. Mörkrets har lagt sig och vi går tillsammans på grusgången som leder in till kyrkogården. Det knastrar under våra fötter. Luften är kylig. Händerna i fickorna och i bröstet en klump. Det var så längesedan jag var här.

Ett hav av gravar, en strand av ljus. Vi går till den rad av stenar där vi finner din. Oslipad och bastant. Precis som du. Precis så som den låg i skogen som nu inte längre är vår. Men nu ligger den här och jag läser ditt namn om och om igen.

Det känns som det var igår jag höll din grova arbetarhand. Igår som du tittade på mig över svetsloppiga glasgögon. Igår som jag klappade dig på din hudfeta flint. Ändå står vi här, med magarna fulla av mat och tårta, efter att ha firat ditt äldsta barnbarns femte födelsedag. Du fick aldrig känna hennes små armar runt din hals. Aldrig möta de där glittriga blå ögonen. Aldrig kittla henne tills hon kiknade. Döden hann före livet.

Vi tänder våra ljus. Står kvar ett litet tag. Mörkret skyler min upplevda nakenhet när tårarna letar sig ner för mina kinder. Sen säger vi; Hejdå pappa, hejdå farfar, hejdå morfar och går därifrån. Kinderna är blöta och tänderna sammanbitna. Framför mig studsar min 3-åriga son med handen tryggt i sin mosters. Tillsammans har vi pratat om döden. Tillsammans har vi pratat om morfar som inte längre lever, utan som nu är död. Morfar som han aldrig fick träffa. Men medan gruset knastrar under våra skor, när vi går vidare i det omhuldande mörkret, så säger den lilla stora grabben sakligt; Vi har lekt många dagar, morfar och jag. Och jag tar ett hårdare grepp om barnvagnen som jag skjuter på och mina hösttorra läppar spricker i ett tyst leende när jag tänker att; Ja, kanske är det precis så det är. 

För du känns så mycket närmare än vad tiden försöker bevisa. Och vad vet vi om döden, med tanke på att vi vet så lite om livet.

Du är med oss och jag är tacksam för det.

7 kommentarer:

  1. Så fint skrivet♡ Klart att han är med er, han lever vidare genom er! Vi var till min farmors grav på alla helgona och vi försökte förklara för Linn att vi hoppades att hon känner av att vi tänker på henne lite extra just då, utan att blanda in att de döda är i himlen.

    Idag duggade det när vi skulle åka till dagis och då säger Linn att regndropparna är min döda farmors kärlek. Regnet som träffar kinden är kärleken från de döda. ♡ Det tyckte jag var lite vackert och hädanefter kommer jag att uppskatta regnet lite mer!

    Stor kram till dig! /Sara

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad fint tänkt, de där barnen har mycket att lära oss. Tack.

      Radera
  2. Stämningsfullt och gripande. Som jag alltid tycker att du skriver. Jag hoppas verkligen att du fått igång ditt andra skrivande också. Jag vet att ni varit sjuka så snart kanske tiden kommer. Kram!

    SvaraRadera
  3. Stämningsfullt och gripande. Som jag alltid tycker att du skriver. Jag hoppas verkligen att du fått igång ditt andra skrivande också. Jag vet att ni varit sjuka så snart kanske tiden kommer. Kram!

    SvaraRadera
  4. Stämningsfullt och gripande. Som jag alltid tycker att du skriver. Jag hoppas verkligen att du fått igång ditt andra skrivande också. Jag vet att ni varit sjuka så snart kanske tiden kommer. Kram!

    SvaraRadera
  5. Det var rörande. Rätt årstid för dessa tankar. Min pappa dog också i hösten och nu har jag nyligen hört att min äldsta vän från skoldagarna har också precis gått bort. De leva vidare i våra minnen i alla fall.

    SvaraRadera