Jag har flyttat!

Det händer en hel del just nu, och en av sakerna är att SlaktarStina har flyttat dit där jag hör hemma www.slaktarnsgård.se 

där hittar du min blogg uppe i det grå fältet. 

Om du ändå inte hittar så kan du skriva in www.slaktarstina.se så hamnar du rätt. 

Och om du ändå inte hittar, så sätt på kaffepannan och ring mig. Då kommer jag förbi och hjälper dig, ty två idioter borde vara bättre än en. Eller så är det tvärtom, vad vet jag. Men har vi bara kaffe och den god viljan, så ordnar sig nog resten

Men vad sjutton är Slaktarns Gård?
Slaktarns Gård är gården där vi bor, vårt livsprojekt och även vårt företag. Här bygger vi upp ett regenerativt jordbruk där djur, natur och människa agerar i samspel för största möjliga livskraft och välmående till samtliga. Och som en del av detta skapar vi fantastiska råvaror som kött, ägg och grönsaker.

Det handlar om ekosystem och välmående. Det handlar om gräs, vatten, fotosyntes, microorganismer och biologisk mångfald. Det handlar om planerade och genomtänkta beslut och insikten att de påverkar fler än oss - individuellt, lokalt och globalt. Det handlar om drömmar och visioner. Det handlar om Livskraft.

Och det är detta jag arbetar med nu, sedan jag avsagt mig ansvaret som sjukgymnast i samhällets tjänst. Djur, natur och människa - tillsammans. Livskraft i samspel, helt enkelt. Så välkommen till Slaktarn´s Gård!

Men, jag vill ju bara läsa om när du klantar dig eller berättar någon annan rolig historia kopplat till familjelivet?
Lugn, bara lugn. Bloggen fortsätter i sin vanliga anda. Kika in där och du kommer definitivt känna igen innehållet, även om utformningen är ny. Snart kommer exempelvis historien om när jag borde ha slängt av mig alla kläderna och skrikande hoppat upp på kassadisken, men valde att göra något helt annat. En dumhet som jag nu får sota för..... så missa inte att titta in på den nya bloggen, om du vill veta hur livet fortskrider!

Startskottet har gått!

Jisses! De sista veckorna har varit oerhört intensiva och händelserika. Det började med att vi skulle ner till småland för att titta på en tjur till kvigorna, men slutade med att vi hamnade i Kramfors, norr om Sundsvall. Där hittade vi en jättestilig norrlänning med långa ögonfransar som kommer flytta hem till oss senare i sommar. Så förhoppningsvis blir det kalvar till nästa säsong! Om gu´ vill å räskappen höll, som mormor hade sagt. (översättning; om gud vill och redskapen håller..).

Sen har födelsedagsfiranden avlöst varandra och mitt bland ballonger och fikabröd så flyttade ett gäng hönor in på gården, ledda av tuppen Tor. Och nu förstår jag varför folk har tjatat om varför vi inte har några hönor - avkastningen är oerhört hög i förhållande till insatsen. Aktier står sig slätt i jämförelse. Jag ska redogöra för det längre fram....

Efter att vi inhyst hönorna åkte jag ner till västgötaslätterna och lärde mig göra hälsoundersökning och exteriörbedömning på kor. Med andra ord, ta tempen, lyssna på hjärtat och kolla av kroppens uppbyggnad och proportioner. Eftersom jag arbetat som sjukgymnast så är jag relativt van att syna och bedöma kroppar, men lite annorlunda är det med nötkreaturen. Av flera olika anledningar, men sammanfattningsvis så lärde jag mig mycket som jag tog med mig hem till vår lilla skogsgård.

Och väl hemma på skogsgården så hade våren passat på att smälla av startskottet för den här säsongen, vilket gjorde att jag kände mig lite sen i starten och drabbades av mental mjölksyra innan jag ens hunnit sätta på mig gårdskläderna. Men nu börjar det ordna upp sig. Det gäller bara att hålla koll på varför man lever, ungefär.

Och parallellt med allt dessa så håller jag på att arbetar i det tysta, för att erbjuda en bättre plattform för er läsare och för mig som bloggande bondmora... Det närmar sig en förändring, so stay tuned!

Full fart på livskraften!

Solen har stått högt och klar på himlen hela veckan och jag har varit för uppslukad av arbetet här på gården för att kunna skriva något. Meningsfulla dagar fyllda med jobb, där svetten pärlas i pannan i samma takt som den porlar från taken. Livskraft!

Kommer ni ihåg att jag pulsade genom snön och gjorde mina första sådder för några veckor sedan? Om inte, så kan ni läsa om det genom att klicka här. Hur som helst, då såg det ut så här.

Snön nådde mig upp på låren och det var ett par minusgrader. Sedan dess har sådden genomlevt  köldperioder där termometern visat under -10 växlat med dagar där solen strålat och snön droppat från taken. Och nu ser det ut så här.

Och smyger man närmare, på den hårda skaren, som ibland bär och ibland inte, och kikar in under det skeva locket - så ser det ut så här.

Full fart på livskraften! Och det gör mig så lycklig att veta, att om några veckor så kan vi festa loss i pinfärska grönska från odlingarna. Nu börjar det!

Fest i kohagen!

För att säkra virkesåtgången inför framtida byggnationer, så fällde vi ett par granar i kohagen
- vilken fest det blev, kofest! Med uppdukat smörgåsbord så vällde gästerna in.

Glittra gjorde sig extra fin med en liten kvist i håret. Och hade säkert tagit en selfie om hon varit lagd åt det hållet.

Sen var det bara att hugga in på godheterna. Grankvistar och bark och lavar av alla dess slag, smakade gott för dessa trinda damer som bara har ätit konserverat gräs hela vintern. Och barkat på några av träden i hagen. Vilket var en av anledningarna att just dessa granar valdes ut, för att kunna användas innan det blivit röta i stammen.

Och är det fest, så är det fest! Och ingen fest utan lekar. Dora tog täten och introducerade kurragömma. Det gick sådär, men hon gjorde så gott hon kunde. Vilket är fullständigt gott nog.

Påsk i skogen.

I vanliga fall brukar vi vara klara med både ved och virkessågning den här tiden på året. Men det här är inget vanligt år. Snömängden har hindrat oss från att komma ut i skogen och fälla träd på ett vettigt sätt. Millimetermannen gjorde ett tappert försök, med snöskor och snöskyffel som extrautrustning, men liknade mer en snömullvad än en skogshuggare. Så han gav upp för att invänta våren, vilket säger en del om snömängden som varit. Ni som känner till hans envisa målmedvetenhet förstår vad jag menar.

Men så, lagom till påskhelgen så var det dags!

 Våren visade sig från sin bästa sida, med strålande sol på dagarna och minusgrader på nätterna. Så vi packade alla nödvändigheter och begav oss ut med förväntan i kroppen.

Det är något särskilt med skogsarbetsdagarna, något som tilltalar alla familjemedlemmar. Stora som små. Man kan se det i de glasklara blickarna. Ana glädjen i de sprittande kropparna. Morgonrutinerna som går som ett oljat kugghjul, snabbare än någonsin. För alla vill vi dit, dit ut i skogen. Med yxor och matsäck, eld och granris. Snarast möjligt.

Tillsammans fäller vi träd och kvistar stammar. Lär oss av varandra, pratar och resonerar. Hjälps åt och upptäcker. Filosoferar och drömmer.

Och det är en speciell känsla, att vara där, några hundra meter från gårdstunet. Och noggrant bedöma trädens ståtlighet och sedan fälla dem som lämpar sig bäst. Stora ståtliga granar som ska bli virke till våra kommande byggnationer. Spentsliga och spretiga lövträd som ska bli nästa vinters ved. Vi släpar ris och bygger kojor. Gör upp eld och lagar mat. Meningsfull gemenskap i all sin exceptionella enkelhet.

Och så en kaffetår på det, så är livet komplett. Nästa steg blir att såga träden till virke. Men det blir en annan helg.

Den finaste gåvan.

Det finns dagar då jag fryser inifrån och ut. Som att all världens kyla bor där, långt inom mig.

Jag huttrar och sveper in mig i någon av mina yllekoftor. De där som värmer så gott, för materialet i trådarna och för händerna som fört dem samman. De händerna som tillhör en vän. Varje gång jag tar på mig någon av koftorna, tänker jag på henne. Alla timmar som ligger bakom. All målmedvetenhet och koncentration. Funderar kring vilka tankar som låtit sig vävas in i luftrummet mellan trådarna. Då, när garn och öglor blivit livstycken och ärmar. Vilken drivkraft som fogat samman dessa stycken till den kofta som jag bär. Det får jag aldrig veta. Men jag vet att hon är min vän. Och jag vet att hon gjort den här koftan till mig. En oerhört fin gåva. En gåva av tid och tankar, kraft och vilja. Omtanke.

Och jag vet, att varje gång jag tar på mig koftan, så värmer den bättre än något annat. Utifrån och in, inifrån och ut. Den är ett självklart val, de där dagarna, när all världens kyla omsvept mig.

Det är en ynnest att få bära en sådan kofta. Och det är en ynnest att få ha en sådan vän.

VAB-aktivitet.

Febern har tagit halva familjen i sitt grepp och dagarna ser inte ut som de brukar göra. Men solen lyser ändå från klarblå himmel och rastlösa barn vill ha något att göra trots att energin inte är på topp. Och det är dagar som dessa, jag till ytterligheten, känner djup tacksamhet över de livsval vi gjort. De val som gjort att vi hamnat här, på en gård mitt i skogen.

Den här gången hittade vi typiskt bra VAB-aktivitet ute i växthuset. Där har jorden tinat och slokande blad från i fjol inbjuder till många olika fantasier och funderingar. Vi gräver i jorden och upptäcker det som finns att upptäcka. Som att gödsel och kompost blivit till jord och att stenarna fortfarande ligger kvar. Vi funderar kring de växter som fortfarande är gröna, och snäckan vars hål är täckt av en tunn film. Är det någon som sover därinne? frågar barnen och jag kan inte svara. De lägger tillbaka den, ifall att.

Så där lunkar vi på. Tempot är obefintligt, men tiden går snabbt. Värmen är behaglig och hjärtat sitter där det ska, trots hosta och en gnutta feber. Efter en stund har vi rensat bort det vissna växterna från ifjol och framför oss ligger jord som väntar på frön. Så vi passar på att så. Dill, rädisor, sallad och morötter. De bestämmer fröna och vi hjälps åt att pilla dem på plats. Lägger på snö som sakta får smälta. Och det är, som att livskraften sakta bryter fram, i både människa och jord.

Och kanske, är det precis det den gör.

Utebyggnationer.

 I takt med att solen och våren börjar göra sin ankomst, har vi släppt byggnationerna på huset och flyttat ut på gården med verktyg och arbetsglädje. Det pågående projektet nu är en hövagn som ska byggas om för vidare användningsområde.

Det känns fint att kunna bruka de resurser som redan finns på gården och göra om något som spelat ut sin roll till något annat, mer användbart. Det är mycket så vi jobbar. Och där är jag och Millimetermannen ett mycket framgångsrikt team - jag sprutar idéer och han bygger.

Det är en oerhört bra kombo, eftersom mina idéer måste passera ett ytterst finmaskigt filter för att bli godkända och genomförda. Det vill säga, jag måste kunna sälja in dem hos Millimetermannen för att de ska konstrueras. Och lyckas jag med det, så kan man vara säker på att det blir något bra som kommer ut i andra änden. Han lever ju efter devisen att det-ska-ta-mej-fan-vara-rejäla-grejer, och konstruerar därefter. Med millimeterprecision, såklart. Och sen kritiserar jag funktionaliteten i vissa konstruktionslösningar och då muttrar han i ungefär en timme. Sen tänker han en timme, och därefter gör han om det till någon mer praktisk lösning. Så där håller vi på, men sen brukar det bli riktigt bra i slutändan.

Dessa dagar!

Dessa dagar alltså! När morgonen är kall och klar och solen väcker oss med de vackraste färgerna som spelar över himlen. De starka solstrålarna som letar sig in genom vårsmutsiga fönster och avslöjar vartenda dammkorn som seglar runt inomhus. Resultatet blir en stark dragning åt städskåpet, till dammtrasor och såpa, en känsla av att här MÅSTE städas. Men misströsta icke, ty dessa dagar är som gjorda för revolt! Lämna skiten bakom dig och höj blicken! Lämna telefoner inne, packa matsäcken och gå ut. Ut i de värmande solstrålarna, ut i ljuset som sticker i ögonen, ut i friska luften. Och låt axlarna sjunka ner när du tar det första djupa andetaget av våren som hänger i luften.

Sen gör du dig inte större besvär än att bara vara ute och må gott. Lite trevligt sällskap och något att äta, så löser sig resten.

Det är de här dagarna du har väntat på, hela den långa mörka vintern. Och dessa dagar väntar inte på dig. Men det gör smutsen inne. Den finns kvar till en annan dag, när molnen åter hopat sig och vindarna piskar på. För de kommer, de dagarna också.

Hög tid för första sådden.

 Snart mitten av mars, vilket innebär hög tid att göra första sådden ute i odlingarna!

Men snälla lilla du, det är fortfarande minusgrader och ligger nästan en meter snö på backen....det går ju inte att så nu, förstår du väl. 

Det är klart att jag förstår. Att det inte går. I din värld. Men i min värld, så har det gått alldeles utmärkt de senaste två åren. Och det känns som att det här året är perfekt för att verkligen sätta dem erfarenheterna på prov!

Jag började med att skotta fram kallbänken. Den består av en pallkrage, modell större, och ett jätteskevt lock som jag snickrat själv. Jag har grundat den med en del gödsel och annat nedbrytbart material från gården, mest för att fylla ut volymen och låta det hela bli jord medan jag odlar något ovanpå. Win-win!

Eftersom det mesta är fruset, så använder jag köpejord som jag tinat upp inomhus. Den häller jag på och sen är det bara att peta ner fröna och njuta av jord på fingrarna och hjärtat som slår. Spenat, morot och dill blev det i den här omgången. Sen skottade jag på snö igen innan locket lades på plats. Så de stackars fröna får något vatten, när de första strålarna börjar bryta sig fram genom molnen. Lägg märke till snödjupet!

Sen är det bara att vänta på skörden.

Men.... är du inte rädd att allt bara fryser bort? Att du misslyckas?
Nu tror jag ju att det här kommer fungera utmärkt, men ändå; Låt mig bjuda dig SlaktarStinas mycket välanalyserade kalkyl:

- ekonomisk insats; 3 olika frösorter dvs max 100kr. Högt räknat.
- Tidsmässig insats: 30 minuter från det att jag gick ut ur huset, tills jag hade plockat ihop och gick in igen.
 
Med andra ord, det värsta som kan hända är att jag offrat 100 kronor och 30 minuter av mitt liv, till något som bara blir en plätt med jord och som jag ändå kan odla sen, när värmen kommer. I förhållande till vad jag kan vinna, dvs tidig skörd av färska här-producerade grönsaker, så tycker jag att det är värt den insatsen.

Det är klart. Vid ett misslyckande är det nog några som skrattar en del också. Åt den naiva akademikertjejen som trodde att hon visste något om odling.

Och jag tänker, att det får de gärna göra, skratta åt mig. Hur mycket de vill. För om det nu är så illa, att de inte har något bättre att skratta åt, så känner jag mig hedrad över att besitta förmågan att skänka dem lite glädje här i livet. Min egna glädje är redan bärgad.