onsdag 22 november 2017

När tiden inte räcker till

Ni känner alla igen det. Alla känner igen det. Och kanske är det just det som är det värsta av allt.

Den där pockand, fingrande, rastlösheten. Stressen. Den där mentala listan med punkter av uppspaltade "måsten" som egentligen är fullkomligt orimlig. Orimlig, för att varje dag slutar med att du inte haft en minut över till att bara sitta och glo. Varenda minut har fyllts av effektivitet och avcheckning av din mentala att-göra-lista. Och du har kämpat som fan ända in i kaklet. Du stupar i soffan eller i sängen och den tiden som du behöver för att varva ner tillräckligt för att kunna somna, den tiden lånar du från ditt livsviktiga sömnkonto. Om du nu överhuvudtaget kan somna, för alla tankar som far omkring i ditt huvud. Och du intalar dig själv, att jag ska bättra mig, jag ska ta hand om mig själv, jag ska tagga ner. Sen. Sen när allt har lugnat ner sig. Men just nu är det lite mycket. Det är lite mycket just nu. Du vet. Full fart, gasen i botten. Småbarn, familjeliv och arbete. Och fast du slitit som en varg hela dagen, hela veckan, kanske hela månaden och mer - så känner du dig ändå otillräckligt. Du ser de där hålen där du borde gjort mer. Borde, i dina ögon. Trots att du gjort mer än tillräckligt.

Du balanserar på en mycket skör tråd, och det vet du om. Där, innerst inne. Men du intalar dig själv att du har koll. Jag gör ju saker som jag vill göra, saker som jag själv valt. Och framför allt, jag är inte den som bränner ut mig. Den som går in i väggen. Jag klarar det här. Det är bara lite mycket nu. Jag ska bara lära mig att lägga det här livspusslet lite bättre. Och du anklagar dig själv, att inte lägga det tillräckligt bra nog. Som om livet vore ett jävla pussel under tidspress. När det borde vara som ett vacker snöfall, med flingor som sakta dansar ner. Lätta. Föränderliga. Och fullt av luft omkring.

Och jag önskar, att jag här kunde delge er den hemliga formeln på, hur man förvandlar det där förbannad livspusslet till ett vackert snöfall. Tyvärr kan jag inte det. Men jag gör vad jag kan. Och om jag en dag kommer på lösningen, så ska jag delge den till er. För jag tror att ni är många, som känner igen er.


2 kommentarer:

  1. Var rädd om dig. På riktigt.
    Jag hamnade där. Trodde aldrig att jag skulle kunna hamna där. Inte jag. Reflekterade inte som du. Låt det vara din räddning. Gör nåt åt det. Nu. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina ord Anna. Jag gör någonting åt det, jag gör så gott jag kan. Analyserar och tänker - varför beter vi oss så här? varför tar människan död på sig själv? Och jag gör förändringar. Som blir till det bättre. Tror jag. Bara tiden utvisar. Ta hand om dig!

      Radera