tisdag 19 december 2017

Kroppens signaler och vägval.

Snön ligger som ett mjukt och glittrande täcke därute och själv ligger jag under en filt inne på kökssoffan. Det kan tyckas en aning nonchalant så här i juletider, men faktum är att jag upprätthåller en högst ofrivillig jultradition - julsjukan. Varje år blir någon, eller i värsta fall några, i familjen sjuka under julveckan.


I år var det tydligen min tur trots att jag, enligt min egna åsikt, har haft min beskärda del av hosta och snuva det här året. Och jag vet, att det här är kroppens sätt att säga ifrån. Att säga, nu räcker det, och därmed basta! Det handlar inte om julstress, för någon sådan har jag inte, och kommer heller aldrig försätta mig i. Det handlar heller inte om brist på vitaminer, felaktig kost, brist på motion, dålig planering, för lite struktur - det handlar om för hög belastning och för lite återhämtning. För få möjligheter att bara stirra rakt ut i luften och låta tankarna flyta, utan mening, utan mål. Ett ganska vanligt fenomen nuförtiden, tyvärr. Och det är därför som första frontlinjen i mitt immunförsvar strejkat under hela året, som en varningssignal - det här håller inte!

Den är ruskigt smart den där kroppen. Även om vi som människor inte alltid är villiga att lyssna vad den försöker säga oss. Inte jag heller till en början. Så jag är oerhört tacksam över att omges av människor som har sett det jag själv inte ville se, och påtalat det för mig. Tack.

För det spelar ingen roll hur roligt och inspirerande saker och ting är - dygnet har bara 24 timmar och av dessa timmar kräver kropp och knopp ett visst antal timmar för sina basala behov. Motion, bra mat, social stimulans och återhämtning. Och det är så lätt, så lätt, att börja ignorera de här behoven, förminska dem, när dygnets övriga timmar inte räcker till för allt det där som vi vill göra. Allt det där som vi inbillar oss att vi måste göra. Och det är då kroppen börjar säga ifrån. Och det är då det är dags att lyssna. Innan det är för sent.

Jag har insett att jag måste välja väg. Jag kan inte lönearbeta och samtidigt utveckla gården. Jag kan inte utveckla gården och samtidigt lönearbeta. Så det kommande året ligger allt fokus på gården. På djuren, på odlingarna, på familjen. På skrivandet.

Om det kommer fungera vet jag inte. Men jag är beredd att ta den risken. Ge det ett helhjärtat försök, med envishet och tålamod. Och ödmjukhet inför livets svängningar. Så kanske, om ett år  eller två, så är jag ännu lite klokare. Kanske söker jag mig då tillbaka till ett klassiskt lönearbete. Kanske gör jag det inte. Den som lever får se. Det viktiga är att jag har gjort ett val, och att jag insett att jag måste det.

Men nu ska jag först av allt bli frisk från den här envisa hostan och förkylningen. Ta hand om er därute!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar