Det är fortfarande mörkt när jag svänger in på parkeringen till jobbet. Jag är lite trött och seg, så där som det lätt blir den här tiden på året, trots att man har sovit gott om natten. Jag packar med mig min väska och börjar i sakta mak närma mig den byggnad där jag ska tillbringa dagen. Återigen.
Fönstren lyses upp av den verksamhet som pågår innanför väggarna. Plötsligt uppenbarar sig några arbetskollegor i fönstret. De spricker upp i ett stort leende när de ser mig och börjar knacka på fönstret och vinka frenetiskt. Några längst bak börjar hoppa samtidigt som de vinkar för att försäkra sig om att jag ser dem. Ju närmare jag kommer ju tydligare hör jag deras glädjefulla och informativa rop som ekar över arbetsplatsen. Nu kommer Kristiiiiina! Kom, kom - Kristina kommer!
När jag öppnar dörren och kliver in så står de där i dörrposten. Glada, nyfikna och förväntansfulla inför den dag vi har tillsammans. Deras glädje smittar av sig. Min trötthet blir genast lite mindre. Jag kastar av mig ytterkläderna och springer in till dem som så gladeligen välkomnat min ankomst. Klockan är 07.20 och vi kör genast igång med discodans samtidigt som en kollega sjunger i strålkastarljuset från en overhead. Det är otvivelaktigt en bra start på dagen.
Och det är så här som jag börjar mina arbetsdagar. Eller nej, det var inte riktigt sant. Men det är så här Knådden börjar sina dagar på förskolan. Jag förstår att han trivs.
Frenetiskt vinkande och discodans. Kanske behövs det inte mer. Tänk på det nästa gång du kliver in på din arbetsplats.
Förövrigt så är det inte många i landstinget som vinkar frenetiskt och dansar discodans på morgonen. Vad jag vet. Jag kanske ska bli den första? Ja, så får det bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar