Så jag gick ut i vedboden. Vedboden är min terapeutiska oas. Där kroppen får arbeta, hjärnan vila och här och nu är det enda som räknas. Andra människor har inredningsdetaljer med Carpe Diem graciöst skrivet på de mest vardagliga saker. Om jag skulle ha något liknande så skulle jag ha texten Hugg för fan! inristat i vedkubben. Det har jag inte, vilket kanske säger sig självt.
Jag börjar alltid med de värsta kubbarna. De där stora,sega, snåriga, kvistiga jävlarna som envist gnäller när jag klyver dem. De som kräver att jag tar i ända från tårna för att yxeggen skall kila sig in i de envisa fibrerna. Och med vedträet fastkilat vid yxan får jag sen banka. Banka, banka, banka med all den kraft som jag har för att de envisa fibrerna millimeter för millimeter skall sära sig från varandra. De är envisa, men jag är värre. Jag vinner varje gång, för jag ger mig inte. Och det är så fruktansvärt skönt att veta det. Att bara jag fortsätter, bara jag kämpar på, så i sinom tid kommer det usliga vedträet klyvas.
När jag vunnit tillräckligt många segrar mot de värsta kubbarna så går jag över till de enkla. De där fina, kvistfria björkbitarna som klyvs av ett enda hugg. Där den perfekta tekniken i kombination med en väl slipad yxa ger känslan av att skära i rumstempererat smör. Det blir nästan monotont. Vedträ upp - svinga yxa - donk-donk - vedträdet klyvs och faller till marken- vedträ upp - svinga yxa - donk-donk - vedträdet klyvs och faller till marken. Ett flyt, en enkelhet, beroendeframkallande. Bara en till.
De riktigt, riktigt fina vedträna hugger jag sen tändved av. Håller i dem med handen, lägger yxeggen an och liksom kastar ner det hela i huggkubben så träet spjälkas upp till fina, lättanvända stickor. Det är sådan härligt ljud. Jag hör riktigt hur det spjälkar. Och det ljusa träljudet som uppstår när de sen faller ner mot det bösiga trägolvet - det är lugnande.
Sen när handen är för trött för att hålla i yxan längre, så travar jag upp allt. Tändveden i en hög, de andra i en annan. Tittar på resultatet av min ansträngning. Känner mig nöjd och lugn. Sen sätter jag mig på huggkubben. Känner värmen i kroppen sippra ut från halsöppningen i jackan, känner tröttheten i kroppen. Stirrar ut på snön som faller utanför, lyssnar på tystnaden och tänker på absolut ingenting alls.
Det är så oerhört helande.
Sen, när jag nästan börjar huttra, då går jag in igen. Som en lite bättre människa än vad jag var när jag gick ut.
