onsdag 2 maj 2018

Jag har flyttat!

Det händer en hel del just nu, och en av sakerna är att SlaktarStina har flyttat dit där jag hör hemma www.slaktarnsgård.se 
där hittar du min blogg uppe i det grå fältet. 

Om du ändå inte hittar så kan du skriva in www.slaktarstina.se så hamnar du rätt. 

Och om du ändå inte hittar, så sätt på kaffepannan och ring mig. Då kommer jag förbi och hjälper dig, ty två idioter borde vara bättre än en. Eller så är det tvärtom, vad vet jag. Men har vi bara kaffe och den god viljan, så ordnar sig nog resten

Men vad sjutton är Slaktarns Gård?
Slaktarns Gård är gården där vi bor, vårt livsprojekt och även vårt företag. Här bygger vi upp ett regenerativt jordbruk där djur, natur och människa agerar i samspel för största möjliga livskraft och välmående till samtliga. Och som en del av detta skapar vi fantastiska råvaror som kött, ägg och grönsaker.

Det handlar om ekosystem och välmående. Det handlar om gräs, vatten, fotosyntes, microorganismer och biologisk mångfald. Det handlar om planerade och genomtänkta beslut och insikten att de påverkar fler än oss - individuellt, lokalt och globalt. Det handlar om drömmar och visioner. Det handlar om Livskraft.

Och det är detta jag arbetar med nu, sedan jag avsagt mig ansvaret som sjukgymnast i samhällets tjänst. Djur, natur och människa - tillsammans. Livskraft i samspel, helt enkelt. Så välkommen till Slaktarn´s Gård!

Men, jag vill ju bara läsa om när du klantar dig eller berättar någon annan rolig historia kopplat till familjelivet?
Lugn, bara lugn. Bloggen fortsätter i sin vanliga anda. Kika in där och du kommer definitivt känna igen innehållet, även om utformningen är ny. Snart kommer exempelvis historien om när jag borde ha slängt av mig alla kläderna och skrikande hoppat upp på kassadisken, men valde att göra något helt annat. En dumhet som jag nu får sota för..... så missa inte att titta in på den nya bloggen, om du vill veta hur livet fortskrider!




tisdag 24 april 2018

Startskottet har gått!

Jisses! De sista veckorna har varit oerhört intensiva och händelserika. Det började med att vi skulle ner till småland för att titta på en tjur till kvigorna, men slutade med att vi hamnade i Kramfors, norr om Sundsvall. Där hittade vi en jättestilig norrlänning med långa ögonfransar som kommer flytta hem till oss senare i sommar. Så förhoppningsvis blir det kalvar till nästa säsong! Om gu´ vill å räskappen höll, som mormor hade sagt. (översättning; om gud vill och redskapen håller..).


Sen har födelsedagsfiranden avlöst varandra och mitt bland ballonger och fikabröd så flyttade ett gäng hönor in på gården, ledda av tuppen Tor. Och nu förstår jag varför folk har tjatat om varför vi inte har några hönor - avkastningen är oerhört hög i förhållande till insatsen. Aktier står sig slätt i jämförelse. Jag ska redogöra för det längre fram....


Efter att vi inhyst hönorna åkte jag ner till västgötaslätterna och lärde mig göra hälsoundersökning och exteriörbedömning på kor. Med andra ord, ta tempen, lyssna på hjärtat och kolla av kroppens uppbyggnad och proportioner. Eftersom jag arbetat som sjukgymnast så är jag relativt van att syna och bedöma kroppar, men lite annorlunda är det med nötkreaturen. Av flera olika anledningar, men sammanfattningsvis så lärde jag mig mycket som jag tog med mig hem till vår lilla skogsgård.


Och väl hemma på skogsgården så hade våren passat på att smälla av startskottet för den här säsongen, vilket gjorde att jag kände mig lite sen i starten och drabbades av mental mjölksyra innan jag ens hunnit sätta på mig gårdskläderna. Men nu börjar det ordna upp sig. Det gäller bara att hålla koll på varför man lever, ungefär.

Och parallellt med allt dessa så håller jag på att arbetar i det tysta, för att erbjuda en bättre plattform för er läsare och för mig som bloggande bondmora... Det närmar sig en förändring, so stay tuned!

fredag 13 april 2018

Full fart på livskraften!

Solen har stått högt och klar på himlen hela veckan och jag har varit för uppslukad av arbetet här på gården för att kunna skriva något. Meningsfulla dagar fyllda med jobb, där svetten pärlas i pannan i samma takt som den porlar från taken. Livskraft!

Kommer ni ihåg att jag pulsade genom snön och gjorde mina första sådder för några veckor sedan? Om inte, så kan ni läsa om det genom att klicka här. Hur som helst, då såg det ut så här.


Snön nådde mig upp på låren och det var ett par minusgrader. Sedan dess har sådden genomlevt  köldperioder där termometern visat under -10 växlat med dagar där solen strålat och snön droppat från taken. Och nu ser det ut så här.


Och smyger man närmare, på den hårda skaren, som ibland bär och ibland inte, och kikar in under det skeva locket - så ser det ut så här.


Full fart på livskraften! Och det gör mig så lycklig att veta, att om några veckor så kan vi festa loss i pinfärska grönska från odlingarna. Nu börjar det!

lördag 7 april 2018

Fest i kohagen!

För att säkra virkesåtgången inför framtida byggnationer, så fällde vi ett par granar i kohagen
- vilken fest det blev, kofest! Med uppdukat smörgåsbord så vällde gästerna in.


Glittra gjorde sig extra fin med en liten kvist i håret. Och hade säkert tagit en selfie om hon varit lagd åt det hållet.


Sen var det bara att hugga in på godheterna. Grankvistar och bark och lavar av alla dess slag, smakade gott för dessa trinda damer som bara har ätit konserverat gräs hela vintern. Och barkat på några av träden i hagen. Vilket var en av anledningarna att just dessa granar valdes ut, för att kunna användas innan det blivit röta i stammen.


Och är det fest, så är det fest! Och ingen fest utan lekar. Dora tog täten och introducerade kurragömma. Det gick sådär, men hon gjorde så gott hon kunde. Vilket är fullständigt gott nog.


onsdag 4 april 2018

Påsk i skogen.

I vanliga fall brukar vi vara klara med både ved och virkessågning den här tiden på året. Men det här är inget vanligt år. Snömängden har hindrat oss från att komma ut i skogen och fälla träd på ett vettigt sätt. Millimetermannen gjorde ett tappert försök, med snöskor och snöskyffel som extrautrustning, men liknade mer en snömullvad än en skogshuggare. Så han gav upp för att invänta våren, vilket säger en del om snömängden som varit. Ni som känner till hans envisa målmedvetenhet förstår vad jag menar.

Men så, lagom till påskhelgen så var det dags!


 Våren visade sig från sin bästa sida, med strålande sol på dagarna och minusgrader på nätterna. Så vi packade alla nödvändigheter och begav oss ut med förväntan i kroppen.

Det är något särskilt med skogsarbetsdagarna, något som tilltalar alla familjemedlemmar. Stora som små. Man kan se det i de glasklara blickarna. Ana glädjen i de sprittande kropparna. Morgonrutinerna som går som ett oljat kugghjul, snabbare än någonsin. För alla vill vi dit, dit ut i skogen. Med yxor och matsäck, eld och granris. Snarast möjligt.


Tillsammans fäller vi träd och kvistar stammar. Lär oss av varandra, pratar och resonerar. Hjälps åt och upptäcker. Filosoferar och drömmer.

Och det är en speciell känsla, att vara där, några hundra meter från gårdstunet. Och noggrant bedöma trädens ståtlighet och sedan fälla dem som lämpar sig bäst. Stora ståtliga granar som ska bli virke till våra kommande byggnationer. Spentsliga och spretiga lövträd som ska bli nästa vinters ved. Vi släpar ris och bygger kojor. Gör upp eld och lagar mat. Meningsfull gemenskap i all sin exceptionella enkelhet.


Och så en kaffetår på det, så är livet komplett. Nästa steg blir att såga träden till virke. Men det blir en annan helg.


torsdag 29 mars 2018

Den finaste gåvan.

Det finns dagar då jag fryser inifrån och ut. Som att all världens kyla bor där, långt inom mig.

Jag huttrar och sveper in mig i någon av mina yllekoftor. De där som värmer så gott, för materialet i trådarna och för händerna som fört dem samman. De händerna som tillhör en vän. Varje gång jag tar på mig någon av koftorna, tänker jag på henne. Alla timmar som ligger bakom. All målmedvetenhet och koncentration. Funderar kring vilka tankar som låtit sig vävas in i luftrummet mellan trådarna. Då, när garn och öglor blivit livstycken och ärmar. Vilken drivkraft som fogat samman dessa stycken till den kofta som jag bär. Det får jag aldrig veta. Men jag vet att hon är min vän. Och jag vet att hon gjort den här koftan till mig. En oerhört fin gåva. En gåva av tid och tankar, kraft och vilja. Omtanke.

Och jag vet, att varje gång jag tar på mig koftan, så värmer den bättre än något annat. Utifrån och in, inifrån och ut. Den är ett självklart val, de där dagarna, när all världens kyla omsvept mig.

Det är en ynnest att få bära en sådan kofta. Och det är en ynnest att få ha en sådan vän.



tisdag 27 mars 2018

VAB-aktivitet.

Febern har tagit halva familjen i sitt grepp och dagarna ser inte ut som de brukar göra. Men solen lyser ändå från klarblå himmel och rastlösa barn vill ha något att göra trots att energin inte är på topp. Och det är dagar som dessa, jag till ytterligheten, känner djup tacksamhet över de livsval vi gjort. De val som gjort att vi hamnat här, på en gård mitt i skogen.


Den här gången hittade vi typiskt bra VAB-aktivitet ute i växthuset. Där har jorden tinat och slokande blad från i fjol inbjuder till många olika fantasier och funderingar. Vi gräver i jorden och upptäcker det som finns att upptäcka. Som att gödsel och kompost blivit till jord och att stenarna fortfarande ligger kvar. Vi funderar kring de växter som fortfarande är gröna, och snäckan vars hål är täckt av en tunn film. Är det någon som sover därinne? frågar barnen och jag kan inte svara. De lägger tillbaka den, ifall att.


Så där lunkar vi på. Tempot är obefintligt, men tiden går snabbt. Värmen är behaglig och hjärtat sitter där det ska, trots hosta och en gnutta feber. Efter en stund har vi rensat bort det vissna växterna från ifjol och framför oss ligger jord som väntar på frön. Så vi passar på att så. Dill, rädisor, sallad och morötter. De bestämmer fröna och vi hjälps åt att pilla dem på plats. Lägger på snö som sakta får smälta. Och det är, som att livskraften sakta bryter fram, i både människa och jord.

Och kanske, är det precis det den gör.

lördag 24 mars 2018

Utebyggnationer.

 I takt med att solen och våren börjar göra sin ankomst, har vi släppt byggnationerna på huset och flyttat ut på gården med verktyg och arbetsglädje. Det pågående projektet nu är en hövagn som ska byggas om för vidare användningsområde.

Det känns fint att kunna bruka de resurser som redan finns på gården och göra om något som spelat ut sin roll till något annat, mer användbart. Det är mycket så vi jobbar. Och där är jag och Millimetermannen ett mycket framgångsrikt team - jag sprutar idéer och han bygger.


Det är en oerhört bra kombo, eftersom mina idéer måste passera ett ytterst finmaskigt filter för att bli godkända och genomförda. Det vill säga, jag måste kunna sälja in dem hos Millimetermannen för att de ska konstrueras. Och lyckas jag med det, så kan man vara säker på att det blir något bra som kommer ut i andra änden. Han lever ju efter devisen att det-ska-ta-mej-fan-vara-rejäla-grejer, och konstruerar därefter. Med millimeterprecision, såklart. Och sen kritiserar jag funktionaliteten i vissa konstruktionslösningar och då muttrar han i ungefär en timme. Sen tänker han en timme, och därefter gör han om det till någon mer praktisk lösning. Så där håller vi på, men sen brukar det bli riktigt bra i slutändan.

tisdag 20 mars 2018

Dessa dagar!


Dessa dagar alltså! När morgonen är kall och klar och solen väcker oss med de vackraste färgerna som spelar över himlen. De starka solstrålarna som letar sig in genom vårsmutsiga fönster och avslöjar vartenda dammkorn som seglar runt inomhus. Resultatet blir en stark dragning åt städskåpet, till dammtrasor och såpa, en känsla av att här MÅSTE städas. Men misströsta icke, ty dessa dagar är som gjorda för revolt! Lämna skiten bakom dig och höj blicken! Lämna telefoner inne, packa matsäcken och gå ut. Ut i de värmande solstrålarna, ut i ljuset som sticker i ögonen, ut i friska luften. Och låt axlarna sjunka ner när du tar det första djupa andetaget av våren som hänger i luften.

Sen gör du dig inte större besvär än att bara vara ute och må gott. Lite trevligt sällskap och något att äta, så löser sig resten.


Det är de här dagarna du har väntat på, hela den långa mörka vintern. Och dessa dagar väntar inte på dig. Men det gör smutsen inne. Den finns kvar till en annan dag, när molnen åter hopat sig och vindarna piskar på. För de kommer, de dagarna också.

tisdag 13 mars 2018

Hög tid för första sådden.

 Snart mitten av mars, vilket innebär hög tid att göra första sådden ute i odlingarna!

Men snälla lilla du, det är fortfarande minusgrader och ligger nästan en meter snö på backen....det går ju inte att så nu, förstår du väl. 

Det är klart att jag förstår. Att det inte går. I din värld. Men i min värld, så har det gått alldeles utmärkt de senaste två åren. Och det känns som att det här året är perfekt för att verkligen sätta dem erfarenheterna på prov!


Jag började med att skotta fram kallbänken. Den består av en pallkrage, modell större, och ett jätteskevt lock som jag snickrat själv. Jag har grundat den med en del gödsel och annat nedbrytbart material från gården, mest för att fylla ut volymen och låta det hela bli jord medan jag odlar något ovanpå. Win-win!



Eftersom det mesta är fruset, så använder jag köpejord som jag tinat upp inomhus. Den häller jag på och sen är det bara att peta ner fröna och njuta av jord på fingrarna och hjärtat som slår. Spenat, morot och dill blev det i den här omgången. Sen skottade jag på snö igen innan locket lades på plats. Så de stackars fröna får något vatten, när de första strålarna börjar bryta sig fram genom molnen. Lägg märke till snödjupet!


Sen är det bara att vänta på skörden.

Men.... är du inte rädd att allt bara fryser bort? Att du misslyckas?
Nu tror jag ju att det här kommer fungera utmärkt, men ändå; Låt mig bjuda dig SlaktarStinas mycket välanalyserade kalkyl:

- ekonomisk insats; 3 olika frösorter dvs max 100kr. Högt räknat.
- Tidsmässig insats: 30 minuter från det att jag gick ut ur huset, tills jag hade plockat ihop och gick in igen.
 
Med andra ord, det värsta som kan hända är att jag offrat 100 kronor och 30 minuter av mitt liv, till något som bara blir en plätt med jord och som jag ändå kan odla sen, när värmen kommer. I förhållande till vad jag kan vinna, dvs tidig skörd av färska här-producerade grönsaker, så tycker jag att det är värt den insatsen.

Det är klart. Vid ett misslyckande är det nog några som skrattar en del också. Åt den naiva akademikertjejen som trodde att hon visste något om odling.

Och jag tänker, att det får de gärna göra, skratta åt mig. Hur mycket de vill. För om det nu är så illa, att de inte har något bättre att skratta åt, så känner jag mig hedrad över att besitta förmågan att skänka dem lite glädje här i livet. Min egna glädje är redan bärgad.


tisdag 27 februari 2018

Resan till Postlådan.

Det sägs ibland att det är bra att byta mark under fötterna. För att vidga sina vyer och berika sitt liv. Sagt och gjort, tillsammans med lite trevligt folk packade vi vårt finaste fordon och for iväg mot nya vyer och fantastiska upplevelser.


Och ja, fyrhjuling är sååååå 2017 - nu gäller Ford Ferguson från 1956. Den brukas nu av den tredje och fjärde generation. I rakt nedåtstigande led. Det kallar jag kvalité.

Hur som helst, efter en restid på uppskattningsvis 1 minut, så var vi nästan framme vid Postlådan. Där valde vi att slå läger för att uppleva nya äventyr. Fantastiska vyer omgav oss medan trivselfaktorn optimerades i köksavdelningen.


Restaurangen var av den mest exklusiva sorten, med nästintill antika dukar på bordet och en utsmyckning som borde vara på förstasidan till varje inredningsmagasin - iskristaller. Riktiga iskristaller. Som omformas i takt med att måltiden fortlöper. En unik touch till varje dukning! Det måste ligga hårt jobb och många timmars innovativ brainstorming bakom den dukningen.


Det serverades rykande het köttfärsgulash på här-producerade råvaror av finaste kvalité. Det var helt unikt. Kocken kunde mycket trovärdigt redogöra för matens fullständiga ursprung! Till och med björkveden! Säg mig vilken restaurang som kan erbjuda den kvalitén och engagemang för maten. Imponerande, mist sagt.

 
Det bjöds på aktiviteter också. Luffarschack, fri snölek och tälja-pinne. Mycket välplanerat och genomtänkt måste jag säga.


Alla inblandade var mycket nöjda. Ett litet minus dock för att det inte fanns en kniv till var och en. Men det fick gå för den här gången. Kompensationen bestod av kakor, vilket godtogs av de drabbade.


Ett litet minus också för att händerna blev kalla. Dock gjorde servicepersonalen sitt bästa för att åtgärda även det.

Några av oss passade på att bestiga den högst belägna punkten, för att få möjligheten att beundra en utsikt som är få förunnat att uppleva. Lite dåligt dock att det inte fanns något toppmärke att köpa, men det talar ju för hur ovanlig denna höghöjd är att bestiga.

 Som ni hör var det bara smådetaljer som skavde. Det fanns egentligen ingenting att klaga på där vid Postlådan. Huvudattraktionen på resmålet var dock ett vinterrally. Men ja, vem bryr sig om sånt när det finns mat, kaffe och trevliga människor. Hur som helst så kan jag varmt rekommendera er att åka till Postlådan om ni vill berika ert liv och skapa fantastiska minnen. Där fanns allt som en kan önska sig! Jag kommer definitivt åka dit snart igen.

lördag 24 februari 2018

Barnens favorit - ärtskott!


Nu skördar vi för fullt av våra ärtskott som vi sådde för ett par veckor sedan. Brickorna fyller upp båda köksfönstren och är en riktigt favorit hos både barn och vuxna. Ja, förutom hos Millimetermannen då. Han tillhör den där kategorin som verkar tro att man kan dö om man provar grönsaker som inte är isbergssallad eller morot, känner ni igen det? Men den kategorin av människor får skylla sig själva, för de vet inte vad de missar. För det är något fantastiskt med det saftigt, krispiga, nyskördade som ärtskotten erbjuder den här tiden på året. En spirande livskraft i aromform. Själv föredrar jag att klippa ett knippe över maten, medan barnen helst går och plockar några stjälkar som de sen knaprar på.

Det är tredje året vi sår ärtskott nu, och barnen är minst lika engagerade som jag vad gäller vattning och utveckling, då de vet vad de kan förvänta sig. Och det är så roligt att ha den gemenskapen tillsammans, att följa utvecklingen av de här ärtskotten varje dag. Att skörda och äta och att prata om det som vi tillsammans åstadkommit.

Men något som glädjer mig ännu mer är när andra barn kommer hit, och skeptiskt knaprar på en liten stjälk. Att se hur deras skeptiska ögonbryn förvånat höjs när de känner smaken. Att sen se hur de små fingrarna letar sig in i den lilla djungeln i fönstersmygen och bryter en ny stjälk. Och sen en till. Och sen en till. Och sen åker saxen fram och det börjas skörda i knippen.

Och som med så mycket annat så är det enkla det som ger mest glädje. Och det här är superenkelt. Pröva du med, det är inte försent! Vill du läsa om hur du kan gå tillväga, så klicka in här. Gör det bara, NU!

onsdag 21 februari 2018

Nya ytor.

Att släppa ut kor på grönbete är väl en sak för sig, men att ge ungar möjlighet till lite större ytor är då inte långt ifrån!

Vi kämpar frenetiskt på med de sista grejerna i utbyggnaden av huset, och helt ärligt så har jag målat som en besatt de sista veckorna. Och ja, det är antagligen för att jag är lite besatt. Besatt av att äntligen få klart nedervåningen av utbyggnaden. Besatt av att få tillgång till större ytor än 1 rum och kök. Besatt av visionen om att äntligen få till någon form av ordning i vår kaotiska byggnadsplats till hem. Och nu är det bra nära. I helgen hoppas vi få till de sista detaljerna som gör hela skillnaden.

Så idag plockade jag ihop, städade och röjde upp. Bort med täckpapp, bort med verktyg, bort med slipdamm. Och allt medan byggyta förvandlades till golvyta, så spred sig barnens leksaker som ett sant vabbruari-virus över hela huset. Tvättstugan blev till en djungel, groventrén erbjöd picknick och badrummet blev förbjudet område som vaktades av den hemska häx-mamman. Till sist utbröt en fotbollsmatch i hallen, med klädställningar som mål och snoret som rann ner på de gula matchtröjorna. Och det var väl ungefär då, när Ljungberg drog en vrist upp i fönsterkrysset, som jag tappade humöret och förklarade bryskt att jag inte vill ha några krossade fönster. Varpå de förstående barnen flyttar klädställningarna lite åt sidan. Och sen drog de på en ny straffspark. Ungefär då föreslog jag mellanmål med smör och kex och sen försvann den där bollen på något väldigt mystiskt sätt.

Samtidigt kan jag inte klandra deras rörelseglädje. Och jag facineras och beundrar deras kreativitet. Hur de bygger upp nya fantasilekar av samma saker som förut, men med andra ytor. Så det är väl bara att vänja sig. Och inse att att jag nu kommer städa mer än dubbelt så stora ytor som förut.

Kanske inte var så dåligt med 1 rum och kök ändå?

torsdag 15 februari 2018

Gör egna lökchips!

 En sak som händer när man börjar odla sina egna grönsaker, är att man helt plötsligt börjar trolla i köket. Åtminstone har jag gjort det. Börjat mixa och trixa på alla möjliga sätt. Hittar på nya rätter, uppgraderar de gamla vanliga, testar nya användningsområden. Jag har helt enkelt blivit oerhört kreativ i köket, vilket visat sig gjort matlagningen till något roligt istället för något jobbigt måste.

Och det låter ju väldigt fint och rosaskimrande på alla sätt, men bottnar helt enkelt i lärdomen om allt jobb som ligger bakom. När jag insett allt som krävs för att få fram den där förbenade grönsaken - då känns det helt orimligt att inte använda den fullt ut. På samma sätt som det känns orimligt att köpa råvaror när jag själv har allt som krävs för att trolla fram dem själv.


Hur som helst - ta purjolöken som exempel. En tillsynes menlös grönsak som mest är retsam. Dels passar den inte så bra i kassen när man bär hem den från affären. Den spretar upp och är i vägen. Ramlar när man ställer ifrån sig kassen. Och sen när man väl kommer hem så knölar man in den i kylen, liksom på tvären, för att den ska få plats och samtidigt inte bli köldskadad. Det är inte alltid det lyckas fullt ut. Sen använder man en tredjedel, i bästa fall, medan resten kastas. En rest som dessutom spretar åt alla håll i soptunnan, trots att den knölats ner efter bästa förmåga.

Men nu har jag löst problemet! Dels kan du odla den själv och skörda även på vintern, kolla här. Om du inte känner dig lockad till det, så kan du ändå ta rätt på nästintill HELA purjolöken som du nu ändå har släpat hem från affären. Och fixa kvälls-snaxet samtidigt.

Du tar helt enkelt blasten på purjolöken, det där gröna, irriterande spretet, och sköljer av det i vatten. Sen river du det i fina strimlor och lägger på en plåt. Ringlar över lite olja, saltar efter behag, och sen masserar du runt det på plåten tills alla purjolöksstrimlor blivit glansiga av oljan. Sen in i ugnen på strax under 100 grader. Det är klart när strimlorna är spröda och knapriga. Helst inte svarta dock.


Sen är det bara att knapra på - varsågod, egna lökchips! Bäst blir det om du bara använder "bladen", de där gröna som spretar. Ju närmare roten du kommer, där purjon börjar bli ljusgrön/vit, desto längre tid i ugnen behövs för att uppnå knaprigheten.

LYCKA TILL!

tisdag 13 februari 2018

Till dig.


Tack för att du frågar hur jag mår, och faktiskt lyssnar till svaret. Tack för att du intresserar dig för mina tankar och idéer, även om de inte alltid överensstämmer med dina. Tack för att du håller mig upp, när jag själv tror att jag ska rämna. Tack för att du plåstrar mina sår, torkar mina tårar, när jag trots allt stöd, ändå fallit. Tack för att du delar min glädje och upprymdhet, även om du inte alltid förstår den. Tack för tystnaden, när ingenting behöver sägas. Tack för att du ler åt mina brister, på ett sätt som förhindrar att mitt ljus fördunklas. Tack för att du ser mina styrkor, när jag själv tycks vara blind. Tack för den tid du ger, i en värld där tid inte finnes. Tack för att du ger mig tankar, som jag utan dig, aldrig hade tänkt.

Tack för ditt tålamod. Tack för tilliten. Tack för förtroendet att få vara din vän.

måndag 5 februari 2018

Personlig utveckling.

Äntligen har vi en vinter värd namnet! Trädens grenar tyngs ner och varenda skarp linje har rundats av med detta vita mäktiga snötäcke som lagt sig över landskapet. Det vore en skam att inte nyttja den här vintern till fullo. Och som jag gör det. Jag tar vara på varenda tillfälle som ges - jag skottar snö. Och skottar snö. Och skottar snö. Och skottar snö. Till förbannelse. Och jag, som i vanliga fall föredrar att använda muskelkraft, har känt mig heligt välsignad med möjligheten att använda morfars Grålle från 1956. Fylld av tacksamhet har jag kopplat på plogbladet. Med bakhjulsdrift och handgas har jag sen sladdat runt på gården för att få bort snön så pass att övriga sysslor kan skötas.


Men som sagt. Det gäller att ta vara på alla tillfällen som ges, när moder natur bjuder på en sådan här vinter. Att göra allt det där som det finns möjlighet till när snön ligger tjock över landskapet. Att våga leva fullt ut, testa sina gränser - live on the edge. Och snöröjer man med en Grålle, på vägar som tvingats överplogas för att överhuvudtaget ha en chans att få undan snön - ja, då är det verkligen att living on the edge.

Framhjulet som balanserar på dikeskanten, medan jag sneglar bak mot snöbladet för att försäkra mig om att snön förs åt sidan. För att sedan falla tillbaka ut i vägbanan igen. Så jag gör mitt bästa föra att  minnas blomstrande diken och deras geografiska läge i förhållanden till träd och stängselstolp. Det går sådär. Med hjärtat i halsgropen styr jag försiktigt några centimeter längre ut på kanten. Hela tiden beredd. Hela tiden med foten på den vänstra hjulbromsen, som en sista räddning att sladdsvänga upp framdelen på vägen igen, om oturen skulle vara framme. Men då måste man vara jävligt snabb. För när framhjulet skär ner i diket, då skär det ordentligt. Och sen sitter jag där. Fast. Så in i bomben. Kedjorna på bakhjulet som river upp grusvägen, när jag försöker ta mig loss. Framhjulet som bara gräver ner sig allt djupare, för varje försök. Och det är då det är dags att stanna upp, och inse att situationen bjuder några olika valmöjligheter. 


1. Bli förbannad, slå på ratten och skrika några väl valda ord till den förbannade snön, det dumma diket och den klena traktorn. Detta kan lätta på trycket, men löser sällan problemet.

2. Ring en vän. Det gjorde jag första gången (ja, det har hänt flera gånger. Två för att vara exakt.) Funkar bra, under förutsättningen att vännen är hemma och har en bättre traktor. Och att den inte själv sitter i diket.

3. Se det hela som en kurs i personlig utveckling. Helt gratis och med mycket god förankring i vardagen dessutom! Jag kallar metoden; skyll-dig-själv-och-börja-gräv.

Så jag gjorde det sista, jag började gräva. Jisses vad jag fick gräva. Det hjälpte föga. Så jag hämtade plankbitar från sågen, vilka jag pusslade med kring däcken. Grävde och pusslade. Pusslade och grävde. Körde fram några centimeter. Fortsatt grävande och pusslande, för att backa några centimeter. Gräva och pussla.

Så där höll jag på i någon timme. Och tänk er sen känslan, när jag kör traktorn ut på vägen igen. När jag lyckats fått upp den ur det förbannade skitdiket, helt själv, med en spade och några brädbitar. Tänk er det glädjetjutet som ljöd över skogarna! Sällan har jag känt mig så oslagbar, sällan har jag känt mig så starkt, sällan har jag känt mig så fullt levande. Personlig utveckling i dess bästa form.

Så säg till när ni vill ha en kurs, det finns många diken att köra ner i.



tisdag 30 januari 2018

Om kvällen.


Fullmåne och kylan kryper neråt. Jag känner det långt innan jag går ut. Den där torra kylan som drar längs de gamla väggarna när jag nattar barnen. Den som får mig att huttra och dra storkoftan omkring mig. Den som motiverar mig till att enbart hugga snåriga björkbitar till vedkorgen, trots att det ligger fina rakfibriga vedträn av gran, alldeles bredvid. Jag plockar med mig lite extra näver, från böset på det trasiga trägolvet. Det är sånt som är vardagslyx, när man kommer in från minusgrader och kroppsarbete. När man snabbt vill ha en brasa att värma sig vid, att hela sig vid. Vardagslyx, att veta, att nu tar det sig snabbt, när nävern sprakar inunder den omsorgsfullt huggna tändveden. 

Jag blir alltid sittande där, på knä framför den öppna luckan. Ser hur lågorna slickar träfibrerna mörkare och mörkare. Hur de stegvis dansar vidare och förvandlar trä till aska och kol. Det är vackert. Hypnotiserande. Och medan värmen strålar ut mot mitt hettande ansikte är det som om jag inbäddas i ett lugn. Det är många beslut och tankar som ramlat på plats framför den här vedspisen. 

Ikväll tänker jag på huset och vardagen som rullar här. Hur det se ut nu och hur det ter sig några veckor framåt. Hur nära vi nu är, att kunna ta den nya delen av huset i bruk. Hur allt som vi tillsammans planerat och kämpat för, snart är vår verklighet, vår vardag. Groventré och tvättstuga, stor hall och ett riktigt sovrum. Det känns overkligt. Vi har på något sätt vant oss med att bo på 1 rum och kök. Vant oss med att ständigt vara nära varandra, vant oss med att parera varje steg för att inte trampa sönder någon leksak. Även om vi misslyckats ibland. Vi harv ant oss med att det är grejer överallt, vant oss vid att viktiga pärmar delar hylla med barnfilmerna. Vant oss med att krypa ner i den trånga sängen, under en hög av täcken och filtar som skyddar mot den krypande kylan längs de gamla väggarna. Vant oss med att somna till ljudet av vedspisens sprakande. 

Och just det sista är något som jag kommer sakna oerhört. Men än är vi inte där. Så jag pusslar in så många vedträn som det får plats, och stänger sen luckan. Släcker de få lamporna som är tända. Och trots fullmånen som lyser in genom fönstret så snubblar på en leksakstraktor, när jag smyger mig mot sängen. Jag hör barnens andetag och känner kylan som drar från väggen. Jag möblerar om kuddar och täcken, flyttar på ungar som tar upp mer plats än vad som är fysikaliskt möjligt. Kryper ner och drar över mig några extra filtar. Och medan jag lyssnar till eldens ljud, kommer katten smygande och lägger sig som ett ankare vid mina fötter. Och jag tänker, att om jag saknaden blir allt för stor att bära, så kan jag alltid bädda i kökssoffan åt mig och katten. Han skulle älska att somna där. Jag också. Sen blundar jag och låter mig sjunka ner i sömn. Med en längtan till morgondagen och en saknad av gårdagen. Och med förnöjsamheten att somna in till ljudet av ved som sprakar i vedspisen.

tisdag 23 januari 2018

Färsk purjolök i januari.

Odlingarna är min kreativa oas. Där spinner jag loss med mina idéer och tankar, där får kropp och huvud jobba ihop. Där är jag, bara jag. Med jord under naglarna och svetten som rinner mellan brösten. Och med en nyfikenhet och glädje som jag väldigt sällan känt. Kanske aldrig någonsin. Det är som att här, här upptäcker jag Livet.

För i odlingarna är det bara naturens spelregler som gäller. Och det är dem som jag nyfiket försöker förstå, när mina händer färgas svarta av jord medan hjärnan arbetar i takt med kroppen. Där upptäcker jag världen, där upptäcker jag mig själv. Jag experimenterar friskt. Långt bort från pekpinnar och informationsböcker, skapar jag mig mina egna sanningar. Och där naturens lagar sätter gränserna, så formar jag mig en egen verklighet.


Och i den verkligheten kan man gå ut en dag, i slutet av januari. När snön når mig till knäna och termometern visar -7, och gräva upp sig en purjolök. Eller tre.


Trots vinterlandskap sen i slutet av november, trots ihållande minsugrader och bistra vindar - spaden skär ner genom jorden. Och löken är bärgad. Löken som jag sådde från frö, för nästan ett år sen.


 Och upptäckter som dessa gör mig lycklig inifrån och ut. Nyskördad purjolök i januari. Så nu står dem fint i ett vattenglas i mitt kök, på mormors gamla furubord. Bland udda porslin och en duk som mamma har vävt. Som en trofé och påminnelse om att upptäcka mina egna sanningar, skapa mig min egna verklighet.


Men imorgon blir de till soppa. Med skräp-odlad potatis och hembakt bröd. Det kommer bli en av de finast middagarna någonsin. Den kommer ätas med andakt. Och med spänning över hur nästa experiment kommer att sluta.

söndag 21 januari 2018

Årssammanfattning 2017

Årssammanfattning för 2017. En viktig tradition som jag inte vill bryta. Det ger en så fin överblick över allt som händer och har hänt. Jag har utgått från samma frågor jag hade förra året. Mest för att jag tycker om att se hur svaren utvecklas i takt med livet som stegar på.


Vad gjorde du som du aldrig tidigare gjort?
Odlat i växthus. Varit toastmadame på bröllop. Sjungit solo på en bröllopsmiddag, komponerad av en fiol (Vilket känns helt sjukt att skriva, eftersom jag absolut INTE är någon sångerska. Ännu sjukare blir det när jag inser att jag sjöng Botjitta. Dock med en egenkomponerad text ska tilläggas.) Skördade purjolök dagen före julafton. Vallat kor. Tältade tillsammans med barn. Ätit kött från djur som jag dagligen skött om. Sålt en artikel med bild till en tidning.

Skördar purjolök 23 december 2016. Det gick bra.

Genomdrev du någon stor förändring?
Jag har genomdrivit många små förändringar som tillsammans gjort en stor skillnad. Det mesta handlar om vad jag ska lägga min tid och energi på – helt enkelt säga nej till några, eller snarare ganska många, av alla de möjligheter som finns i livet, för att med hjärta och själ kunna gå in i de saker som verkligen betyder något. De där som får hjärtat att slå och magkänslan att kännas som solvarm grönmossa.  

Vi har även gjort förändringar i djurbesättningen, då vi numera bara har nötkreatur för att bygga vidare med grisar och förhoppningsvis hönor.


Vilket datum från 2017 kommer du alltid att minnas?
2017 har innehållit så många speciella dagar och tillfällen, att det inte går att nämna ett enda datum. Jag har haft äran att medverka i en bok och haft boksläpp av densamma, nya djur har kommit till gården. Viktiga saker för mig, men som ändå ter sig närmast betydelselösa känslomässigt i jämförelse med de bröllop jag har fått äran att närvara vid. För att inte tala om möhippor! Och mittibland detta har jag tagit del av så många viktiga och stora stunder tillsammans med mina barn.



 Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov. Men döden är alltid närvarande, som en skugga som dansar omkring och påminner mig om livets nyckfullhet. Och om livets mirakulösa enkelhet där döden är en självklarhet. Ofrånkomligt, oavsett vilka känslor det väcker.

Vilka länder besökte du?
Den här frågan känns lika irrelevant som förra året och kommer antagligen alltid besvaras lika; inga. Jag har ingen längtan eller ambitioner om att besöka andra länder, så länge jag har massor att upptäcka och lära där jag är. Jag tilltalas inte av att besöka platser, jag tilltalas av att besöka människor. Och där emellan vill jag bara leva, och utforska det universum som finns precis där jag står. Men tja, om jag riktigt ska anstränga mig och tänka efter, så har jag varit till Norrland. Och till Västgötaslätterna.

Bästa köpet?
Tältet. En mycket viktig del i att utforska det universum som finns precis där jag står. Det har skänkt så mycket glädje under året!


Gjorde någonting dig riktigt glad?
Barnen. Även om de också gjort mig mycket arg, uppgiven, ledsen, fundersam och orolig också.

Att inse att min bror och även min närmaste vän, funnit sig varsin livskamrat. Tänk att två av de bästa människorna i mitt liv, sagt ja till någon som gör dem lycklig! Och att de vill att jag ska vara med och dela den stunden med dem - glad känns futtigt i sammanhanget.

Upptäckter ute i odlingarna. Och den stora mängden potatis - guld!

Saknade du någonting 2017 som du vill ha 2018?
Mer tid till att skriva och arbeta på gården. Snälla kor. Stor skörd av morötter. Hallonhäck. Badväder.


Vad önskar du att du gjort mer?
Cykelpendlat till jobbet. Jag hade ambitionen redan från tidig vår, men pga olika omständigheter kom jag aldrig till skott förrän till hösten. Då cyklade jag från stan och blev helt överlycklig och rusig över hur bra det var. Jag fick motion och belastade inte miljön, samtidigt sparade jag både tid och pengar – så oerhört bra! Dagen efter kom snön och sen blev det inget mer. Det grämer mig att jag inte kom igång tidigare. Och kommande år kommer vardagen se annorlunda ut, så just den möjligheten, så som den sett ut under året, försvinner tyvärr.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Tvivlat på mitt eget omdöme. 

Favoritprogram på teve?
En helt irrelevant fråga då jag i stort sett inte kollar på teve och har heller inte gjort på flera år, mer än tillsammans med barnen. Och då är det dem som väljer. Det finns helt enkelt en hel del massa saker som jag mycket heller ägnar mig åt.

Bästa boken?
Ingen. Jag vet att jag läst flera böcker, men minns inte en enda. Jag tolkar det som att de inte gjorde några större intryck på mig, men hjälpte mig att somna. Vilket ändock inte ska underskattas.

Största musikaliska upptäckten?
Benny Anderssons instrumentala album Piano. Möjligen väldigt ohippt för någon i min ålder, men ändå inte desto mindre känslomässigt
tilltalande. 

Största framgången på jobbet?
Att jag trivdes med att arbeta som sjukgymnast. När jag sa upp mig från min förra anställning var jag övertygad om att jag aldrig mer skulle betitla mig med det yrket. Men det ger en trygghet att veta att om jag inte klarar av att överleva som bondmora eller tröttnar på att arbeta 24/7 på gården, så kan jag söka mig tillbaka till sjukgymnastyrket.

Största framgången på privata planet?
Att jag mår bra. Att jag är glad. Att jag grubblar mycket mindre. Att jag landat i mina värderingar och tankar om livet. Vilket dock inte behöver betyda att de aldrig omprövas eller ifrågasätts. 

Största misstaget?
När jag trots flera genomgångar och kontroller, lyckades skriva ut ganska många bröllopsprogram felaktigt. Gör om och gör rätt. Som tur var, så var det brudparet inte ens i närheten av så hispig som jag var. Antagligen hade de förväntat sig att det skulle bli så, i samband med att jag tog på mig den uppgiften. Men det ordnade sig tillslut i alla fall.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med året innan?
Gladare.

Vad spenderade du mest pengar på?
Maskiner för att skörda vinterfoder, dvs gräs, till djuren. 5 kvigor äter en del. Och till nästa vinter hoppas jag att de är 5 betäckta kvigor, och dessa äter ännu mer. Så vi behövde lite bättre grejer för att inte fullständigt slita ut bekantskapskretsen omkring oss. 

Något du önskade dig och fick?
Gammal hö och tidningar, gamla fönster.
Hemstickade koftor. 
Trevliga och intelligenta arbetskollegor.
Ett växthus. Vilket nu har resulterat i att jag önskar mig ett större. Eller flera. Välj själv, jag tackar och tar emot.

Något du önskade dig och inte fick?
Broccoli i mängder! Jag fattar inte vad jag gör för fel, men jag har hittills inte lyckats få fram bra broccoliplantor som levererar. Den andra kålen funkar dock bra. Men skam den som ger sig...

Vad gjorde du på din födelsedag?
Minns inte.Vilket säger en del om vilken vikt jag lägger vid min födelsedag.

Vad skulle gjort ditt år bättre?
48 timmar per dygn. 

Vad fick dig att må bra?
Rutiner. Arbetskollegor. Det fysiska arbetet på gården. Skogen. Eftertänksamhet. Yoga. Alla upptäckter och experiment i odlingarna! Kökssoffan full med ungar och vänner.


Vem saknade du?
Pappa – alltid. Men det här året har jag haft en stark saknad efter mormor. Det finns så mycket som jag hade velat fråga henne och som jag vet att hon hade kunnat berätta och lära mig. Som vad jag gör med istret efter grisarna och hur jag syltar grisfötter. Hur levde man när det inte fanns bil och hur formade de dom vardagen? Hur arbetade de med korna och hur var hennes roll som bondmora? Vad tänkte hon om nutidens debatt om jämnställdhet? Det finns så många frågor som jag velat fråga henne, men kommer aldrig få möjligheten till.

Men om ni vet någon annan i den äldre generationen, som levt på en gammal bondgård och vill dela de historierna och kunskaperna med mig, så vore jag oerhört tacksam att få möjlighet att stifta den bekantskapen. 

Mest stolt över?
Att jag fått äran att vara toastmaster. Två gånger dessutom!

Högsta önskan just nu?
Att politiker och makthavare vågar ta de beslut som krävs för att förhindra utvecklingen av klimatförändringarna.
Att mina nära och kära får må bra.
Att vi blir klara med utbyggnaden – det är så nära nu!

Vad ska du göra annorlunda till nästa år?
I och med att jag ska arbeta hemma på gården så kommer det bli många förändringar och därmed blir mycket annorlunda. Men jag ska inrikta mig på att gå och lägga mig i tid. Och att INTE spinna vidare på alla miljoner idéer jag får. Istället ska jag samla dem i en bok och bara plocka ut de mest genialiska till nästa år. Om det fungerar återstår att se.


Jag ser fram emot ett spännande 2018 - hoppas ni vill följa med mig på resan!