Färsk purjolök i januari.

Odlingarna är min kreativa oas. Där spinner jag loss med mina idéer och tankar, där får kropp och huvud jobba ihop. Där är jag, bara jag. Med jord under naglarna och svetten som rinner mellan brösten. Och med en nyfikenhet och glädje som jag väldigt sällan känt. Kanske aldrig någonsin. Det är som att här, här upptäcker jag Livet.

För i odlingarna är det bara naturens spelregler som gäller. Och det är dem som jag nyfiket försöker förstå, när mina händer färgas svarta av jord medan hjärnan arbetar i takt med kroppen. Där upptäcker jag världen, där upptäcker jag mig själv. Jag experimenterar friskt. Långt bort från pekpinnar och informationsböcker, skapar jag mig mina egna sanningar. Och där naturens lagar sätter gränserna, så formar jag mig en egen verklighet.

Och i den verkligheten kan man gå ut en dag, i slutet av januari. När snön når mig till knäna och termometern visar -7, och gräva upp sig en purjolök. Eller tre.

Trots vinterlandskap sen i slutet av november, trots ihållande minsugrader och bistra vindar - spaden skär ner genom jorden. Och löken är bärgad. Löken som jag sådde från frö, för nästan ett år sen.

 Och upptäckter som dessa gör mig lycklig inifrån och ut. Nyskördad purjolök i januari. Så nu står dem fint i ett vattenglas i mitt kök, på mormors gamla furubord. Bland udda porslin och en duk som mamma har vävt. Som en trofé och påminnelse om att upptäcka mina egna sanningar, skapa mig min egna verklighet.

Men imorgon blir de till soppa. Med skräp-odlad potatis och hembakt bröd. Det kommer bli en av de finast middagarna någonsin. Den kommer ätas med andakt. Och med spänning över hur nästa experiment kommer att sluta.