Cirkeln är sluten.

Vi avslutar det här året som vi började; sjukdomsputpurri av bästa småbarnsbacillskaraktär (det ordet måste finnas i Svenska Akademins Ordlista, va?)

Jag har legat däckad i feber ett par dagar och har därmed inte funnit kraft till att uppdatera så som är brukligt, det vill säga tisdag eller onsdag. Faktum är att jag inte funnit kraft till i princip någonting mer än att dra täcket över huvudet. Och självklart drog jag denna nitlott i bacill-lotteriet när jag är själv hemma med två relativt friska barn. Dessa underbara varelser, hallelejuja. (Tillåt dig själv att ana en viss ironi.)

Efter att ha sovit bort en hel förmiddag under täcket, vaknade jag till ett kök som var täckt i paljetter och glitter, sönderklippta papper och piprensare. Över allt detta, hade de kreativa barnen dragit ett spindelnät av de garnnystan de hittat. Ett stort spindelnät. Och mitt på golvet stod hela skafferiets innehåll, noggrant uppstaplat i bästa lutande-tornet-i-köket-karaktär. Och i det andra rummet, ty vi bor fortfarande bara på 1 rum och kök, hade de plockat ur varenda låda och skåp de kunde komma åt. Tja, det såg väl ut ungefär som vanligt, kan man säga. Bara frånvaron av någon vuxen som försökte förstöra deras kreativa idéer.

Jag vaknade och såg allt detta genom en feberdimma. Med en tröttheten i kroppen som var som blytyngder i ådrorna. Och tänkte, att kanske är det så här man känner sig när man är gammal, och snart ska dö. När man inte orkar något alls, mer än att andas och möjligtvis titta lite grann, ibland. Och då kändes det ändå inte så illa, att ha ett glittrigt kök och ungar som byggt om soffan till en hoppborg. Sen somnade jag om.

Men nu är jag på bättringsvägen. Och tänkte knåpa ihop en liten årssammanfattning av detta fantastiska, framgångsrika, skitår som 2016 varit.  Men den får ni ta del av sen. Nu måste jag förbereda nyårsstassen, dvs tvätta upp långkalsongerna. Någon form av självrespekt inför årets sista dag måste man ju iallafall ha.

Till Dig i juletid.

Jul. Och mitt i allt stök och bök så vill jag att du tar ett steg tillbaka, kanske två. Stannar upp och betraktar. Känner. De där tankarna som mal. De där måstena som du bär i ett ok på din axlar. Försök sätta ord på de känslor som far omkring inom dig.

Sen vill jag att du ser på dig själv med distans. Och funderar. Om det var din bästa vän du hade framför dig - vad hade du då sagt? Vilka råd hade du givit, om det handlade om någon annan än dig själv? Någon som du verkligen bryr dig om, någon som du älskar?

Jag tvivlar på att de råden är liktydliga med den piska som du själv svingar ovanför din rygg. Den viner runt ditt huvud och klatschar mot din själsliga ryggtavla medan orden ekar; jag ska bara....., bara lite till....., bara jag har gjort.... Hålögt kämpar du vidare, trots att orken för längesedan sinat. Trots värken i din kropp, trots oviljan i din själ, trots yrsel, glömska och en krånglande mage. Din kropp skriker SLUTA! Men du lyssnar inte. Du piskar på, och låter dig själv förblöda.

Gör inte det.

Lägg ner piskan. Stäng din mun. Ta till dig råden som du hade gett till din bästa vän. Var din egna bästa vän.

Sätt dig ner. Stäng av telefonen. Tänd ett ljus. Och sitt sen där. Betrakta lågans stillsamhet. Låt tankar få komma och gå, låt känslorna få ta sin rättmätiga plats. Och känner du då, att detta har jag definitivt inte tid med, så är du verkligen på ruinens brant och balanserar. Men du ser det inte själv. Så, ta ett steg tillbaka. Kanske två.


Julen stundar. Ta hand om varandra. Men börja med att ta hand om dig själv.

Fullmåne och julmagi.

 Fullmånekväll i december. Mörkret inomhus avslöjar att natten gjort sitt tidiga intrång. Utanför fönstret sträcker sig trädens skuggor över den snötäckta marken. Krispigt klar fullmånekväll. Jag kränger på mig overallen och går ut till korna. I pannlampans sken mockar jag ur och blir sen stående. Tittar. Lyssnar. Kornas malande käkar och prasslet från hö och halm. Det är fängslande. Rogivande. Jag blir stående tills pannlampan slocknar. Drar min hand längs den långa brunröda halsen. Kliar, smeker. Hon sträcker fram hakan och lägger hela sitt huvud i mina händer. Där, precis där, under hakan, är det som skönast, just ikväll. Jag säger godnatt.

Pannlampan har jag stoppat ner i fickan, den är överflödig under fullmånens mäktighet. Jag lämnar små tomtespår i den skimrande snön när jag planlöst rör mig omkring. Inget egentligt mål, ingen egentlig uppgift. Det är bara för vackert för att gå in. 

Jag stannar upp utanför huset. Ser de snedhängda gardinerna och fingeravtrycken på fönsterglaset. Adventsstjärnans ljus. Julmagi, så som mina barn skapar den. Och jag känner, långt där inom mig, att är det någon som kan mjuka upp min minst sagt vassa känsla för julen, så är det dem. Dem som visar mig allt det där, som vuxna för länge sedan glömt.

 Jag fortsätter gå. Ut över ängen där korna ska beta, genom odlingarna där frön ska få gro. Vidare in i skogen där virket växer, ut över marker där veden har stått. Ner till hygget där grisarna ska få böka och sen hem igen på vägen som trampats av så många fötter innan mina. Kan inte sluta fascineras av skuggorna på snön. Kan inte sluta titta på de snötyngda träden. Vill inte sluta känna den kalla luften mot min kind. Det är så ofantligt vackert. Och mitt i allt det här vackra, där bor jag. Där är jag.

Där granarna slutar och björkhagen tar vid, passerar jag ett spår. Snön som tryckts ner och hasats undan av fötter som trampat. Kanske är det mina egna. Kanske är det en gårdtomtens. Tomten som smyger omkring i månljusets sken när ingen ser. Som tar hand om djuren och kliar dem på ryggen, precis där de själva inte kommer åt. Kanske är det den tomten som passerat här. Kanske är det jag själv. Vem vet.

Sagan om hur SlaktarStina fick sin ko

Det var en gång en liten bortglömd gård, i en bortglömd del av Dalarna, och där bodde SlaktarStina tillsammans med sin Millimeterman. Tillsammans hade de två barn, 6 dvärggetter och en knasig katt. Varje dag pratade de om att så småningom, när de fått klart huset och fått klart gården, så skulle de även ha  kor. I alla fall några stycken. Deras dröm var stark och sann, men ändå så långt bort i fjärran när de knotade på med arbete, familjeliv och gårdsuppbyggnad. Men om kvällarna, när mörkret hade lagt sig och tystnaden spridit sig över gården, tillät de drömmarna om korna att få gro. Millimetermannen genom att lusläsa ko-annonser på Blocket. Han skrållade tills armen domnade, men fick varje gång ett stick av besvikelsen egg då han insåg att kor oftast säljs i främmande land, långt, lång bort. Dvs Skåne. Eller Småland.

SlaktarStina var däremot inte mycket för att läsa annonser, istället grävde hon ner sig i böcker om nötkreatur och bete. Böcker, fyllda av tabeller, ord och beteckningar som hon inte förstod, men som ändå ingav henne någon form av hopp. Hopp om att hon, för varje läst kapitel, vara en liten bit närmare tillvaron tillsammans med kor. Dessutom näst intill förföljde hon de stackars människor som på ett eller annat sätt besatt den kunskap och erfarenhet som hon själv så innerligt önskade sig.

Men så en dag, när SlaktarStina hoppat i sina bästa jag-orkar-inte-byta-om-från-underställs-kläder, hände det där oväntade. De där oväntade som bara kan hända på en liten affär långt ute på landsbygden.

Där, mellan hyllorna med glutenfritt och havregryn, uppenbarar han sig. Ko-mannen. Idolen och legenden. Han som alltid haft kor och som alltid kommer att ha. Han stod där.
De brukar aldrig träffa på varandra i affären, SlaktarStina och Ko-mannen. Men just den här dagen gjorde dom det. Och just den här dagen, satt det en man hemma på hans gård, och den mannen ville sälja en ko. Med kalv. Och det berättar han för SlaktarStina, den här gråmulna lördagen i början av oktober.

Och där hade vår saga kunnat sluta, om det nu inte var för SlaktarStinas magkänsla. Eller om det är brist på förnuft, det är nog en tolkningsfråga. Men den där magkänslan kändes som en brustablett i ett glas med varm sockerdricka. Så hon skickade hon ett sms till Millimetermannen. Hon ville inte ringa eftersom han satt på pass i de djupa granskogarna, spanande efter älg. "Ko med kalv till salu. Alltså en riktig ko! Rödkulla. Här, nära. " Han ringde genast upp. Ett nödläge är ändå ett nödläge. Och nu var han för nyfiken för att låta bli. Han viskade tyst så att inte jaktled.....jag menar älgarna, skulle höra honom. 24 timmar senare så började de tillsammans slå ner stolp för en ny hage. En kohage.

Och där mina kära läsare, tar den här sagan slut. För en dag, när leran var som lerigast och isen var så där glansigt hal, så var det dags att hämta hem korna. Hela familjen var samlad i bilen och med kärran på släp rullade de ner för sitt lilla berg. Och det var ungefär då som sagan fick en mer action-betonat händelseförlopp. Landsbygds-action. Med en SlaktarStina i tårar och en Millimeterman täckt i koskit.

Men det mina vänner, det är en helt annan historia.

December.

December. Förr i tiden så presenterade jag en adventskalender här med massa olika paketrim. Men inte nu längre. Tider förändras. Och ni läsare får ursäkta, men jag lägger hellre ner den tiden på en kalender åt barnen. Skogstomten har nämligen massa filurt för sig under december månad, vilket de små barnen snart kommer att bli varse om. Och skogstomten ger blanka sjutton i mammors, pappors och andra urtråkiga vuxnas påhitt om hur allting ska vara.....
 

Och helt plötsligt insåg jag att detta är ju ett ypperligt upplägg för en saga. Sagan om skogstomten. Kanske kan december bli en ganska bra månad ändå....

Hej mormor, jag har köpt en ko.

Hej mormor, någonstans där uppe i himlen.

Idag har jag köpt en ko. Med kalv.

Ja, du läste rätt. Stads-wannabeen med karriärskartan i handen, har krupit ur sina fårakläder och tagit på sig sin rätta kostym. Arbetsbyxor och lappad jacka. Noppig mössa och kängor med trampskydd och stålhätta. Det var ju inte riktigt så här jag var när jag hastade förbi dig däruppe i din lägenhet. När jag bläddrade igenom några skvallertidningar samtidigt som jag tröck i mig en halv sockerkaka. En såndär fet och saftig en, med kokos i. Sån som du slängde ihop på en höft, alltid utan något som helst decilitermått. Och den blev alltid helt perfekt. Nä, det var ingen glesbygdskvinna som besökte dig då. Det var en stadsbrud. Eller åtminstone så nära jag någonsin kommer att komma en stadsbrud. Med låga skor och tunn jacka, trots att det var mitt i vintern. Du gav mig ytterligare ett par raggsockor och sa "få si nu om di passär". Det gjorde dom alltid. Men jag hade inga skor att ha dem i.

Nu använder jag dem jämt. Och det grämer mig lite, att jag inte lät dig lära mig hur man stickar en häl. För att nämna något.

Men det är inte därför jag skriver till dig, mormor. Det är ju det här med korna. Och jag tänkte, om du kanske kan vara med mig lite, nu så här i början. När jag känner mig lite nervig och osäker. Liksom överföra lite kunskap i min händer. Så att jag bara känner hur jag ska göra. Så att jag kan bli en sån där bastant bondmora med sann levnadskunskap i händerna. Så där som jag tänker mig att du var, en gång i tiden.

Jag skulle bli så glad om du ville hjälpa mig lite med det. Så jag inte framstår som fullständigt inkompetent för den här kossan och kalven som jag nu ansvarar för. Hon heter förresten Bläckie. Och kalven heter Vilda. Ett namn hon själv har förtjänat. Men det, detär en helt annan historia.

Tack på förhand! Många kramar från

Ditt barnbarn Kristina

Ps. Vi kanske kan ta det där med hälen på raggsockorna vid ett senare tillfälle?

Ps.2. Och det där med sockerkakan.... hur gjorde du liksom? vad var hemligheten?

Ett oarbetat inlägg om ett betydelsefullt mail.

Jag hade tänkt mig att skriva ett oerhört seriöst och välarbetat blogginlägg om det där mailet. Det där mailet som fick hjärtat att slå hårt och mungiporna att mötas bak i nacken. Det där mailet som gjorde en gråtrist vardag till ihågkommen. För alltid. Jag tänkte skriva om det.

Men livet kom emellan. Eller snarare liven. De där två liven som växt i min kropp. De där två liven som ger mig välförtjänta bekymmersrynkor, gråa hår och ett hjärta som exploderar av kärlek. Barn, snor och mardrömmar. Närhet, tröstande och en fast famn. Det kom liksom emellan. Livet.

Så. Det blir inget utbroderat inlägg i tredje person. Istället får ni det så här, tydligt och utan krussiduller.

Jag kommer delta i novellantologin Över en vårfika, som lanseras i vår av Ariton Förlag. Temat är Det vi inte pratar om. Jag är stolt, glad och tacksam. Oerhört stolt, glad och tacksam.

Och det må vara som en piss i världshaven, men i min värld är det som att få sin kärlek besvarad. Som ett leende i en grå folkmassa. Som ett gruslass på en dålig skogsbilväg. Betydelsefullt. För mig. 

Knas-Katten rapporterar.

Tjena, Knas-Katten här.

För att få någon form av värdig upprättelse, så gör jag nu återigen ett inlägg i den här b-b-b-b-bloggen. Med betoning på B.

Och ska man få någonting gjort, så får man helt enkelt göra det själv. Det var nämligen därför jag låg inne förra veckan, när Knas-Matte var ute och skottade snö och lyckades snubbla över en mus. Eller ja, fånga den som hon så stolt uttrycker det. Men medan puckot "fångade" möss halvvägs ute i skogen, så försvarade jag det viktiga. Kärnan av vårt territorium. The headquarter - Huset.
Jag höll helt enkelt frontlinjen i kriget mot mössen. För jag har hört dem. Jag har hört dem i väggarna och jag har känt på lukten att snart, snart tar de sig in i huset. Och då tycker iallafall jag att det är oerhört intelligensbefriat att fånga möss långt ute på gården.

Hur som helst, som vanligt hade jag rätt. För någon kväll senare, när barnen somnat och lugnet lagt sig över huset, så lyckades en mus ta sig in. Den kilade fram längs väggen, ovetande om att den precis hamnat i skottlinjen för världens bästa jägarkatt. Jag fångade den såklart. Sen gick jag in i köket och började leka lite med den, för jag tänkte att något roligt ska man väl ändå få ha på en lördagskväll.

Och Knas-Matte, hon har ju sedan tidigare lärt sig att det är bäst om jag får sköta jobbet. Ensam. Det blir bara kaos om hon lägger sig i. Så hon säkrade alla eventuella flyktvägar och lät mig sen leka med musen i fred.

Men då, då kom den där Millimetermannen in, just när jag hade som roligast. Och kanske är det så, att han har ett behov att någon gång få känna sig som man i sitt eget hus, för han skulle ju såklart lägga sig i. Och ställer sig helt enkelt en bra bit ifrån, så där långt ifrån som det bara går, och börjar vifta med en kvast. Oerhört manligt och respektingivande. Inte.

Ärligt talat så ställde han mest bara till det. Men jag lät honom hållas. Han fick väl vifta med den där kvasten då, bästa han ville, om det nu fick honom att känna sig behövd. Och efter mycket om och men, så var musen död. Antagligen skrattade den ihjäl sig. Själv var jag riktigt sur. Komma här och förstöra mitt enda lördagsnöje. Hmpf.

Men vi har ännu inte lokaliserat vart den tog sig in, så antagligen kan jag hoppas på lilllördag nu i veckan. Och då är inte Millimetermannen här och kan förstöra för mig.

På återhörande!

/Knas-Katten - din hjälte i vintermörkret

O

Vinter.

Förra helgen värmde höstsolen. Vi arbetade ute på gården i enbart underställ och tunna handskar. Men sen i veckan kom vintern. Onekligen. Snö och ett par minusgrader som ser ut att hålla i sig! Och jag är tacksam över att vi bor en bit upp på berget, för nere i byn låg inte snön lika gnistrande tjock som här uppe.

Det är så vackert när det vita täcket lägger sig över skog och mark. Allt det där nakna, bruna, döda blir liksom förlåtet. Träd och växter får vila, innan det åter är dags att spricka upp i grönskande liv igen. 

Och jag känner att snön gör lite samma med mig. Den ger mig ett lugn. Den ger mig vila. Jag gillar vintern. Åtminstone när den ser ut så här.

Catwoman.

Tystnad. Barnen som sover och en eld som brunnit ut. Endast lampan lyser bakom gardinen och avslöjar alla de pyttesmå flingor som faller i mörkret utanför. Så som de gjort hela dagen. Och jag vet att jag har ett par timmars snöskottning framför mig. Det blir ett bra motionspass.

Jag skalar långsamt en mandarin vid köksbordet innan jag ger mig ut. Den doftar jul och mina nariga händer blir kladdiga. Svider. Jag hör ett rasslande ljud i den gamla väggen bakom mig. Möss. De jävlarna. Jag tittar menande mot katten som ligger på stolen bredvid. Han möter min blick och gäspar stort. Vänder sen långsamt bort huvudet som om jag inte var där. Som om mössen inte var där. Kattjävel.

Jag beger mig ut. Snön är tung och lika kompakt som tystnaden omkring mig. Jag hugger i. Skyfflar på. Svettas. Pannlampan på mitt huvud skapar en liten bubbla i det stora mörkret omkring mig, när jag rör mig över gårdsplanen. Fram och tillbaka. Skyffel efter skyffel. Det är meditativt och meningsfullt. Tungt.

Jag har nästan skottat klart när ett par svarta ögon ser in i mina. Där i allt det vita. En mus. På en hundradels sekund står det klart för oss båda. Det här är mitt territorium och jag kommer att försvara det. Den sticker. Jag kastar mig efter. Som en målvakt i en OS-final sträcker jag ut varenda centimeter av min kropp när jag far genom luften. Landar i den fuktiga snön. Och fångar den. Med händerna.Våra blickar möts och vi båda vet att den kommer inte uppleva någon mer gryning.

Sen går jag in. Tänder en eld i vedspisen och hänger mina blöta kläder ovanför. Kinderna hettar och mitt hår är ruffsigt. Jag hör barnens djupa andetag och lågornas fladdrande. På stolen vid köksbordet ligger katten kvar. Den har inte rört sig en millimeter. Och ute fortsätter snön att falla.

Lugnet före stormen.

Imorgon vankas det snöoväder toppat med en klass 2 varning, enligt vädergudarna SMHI. De har svikit förr, så säker kan man ju inte vara. Men ändå, vi har slitit som svin i helgen för att bli klara med vårt senaste infall här på gården, ifall vintern lägger sitt vita täcke över oss imorgon. Och det lönade sig, för vi vi hann klart. Med nöd och näppe.

Men nu har lugnet lagt sig. Gården är städad, vinterdäcken är på och vinterkläderna är hyffsat lokaliserade. Så nu kan vilket oväder som helst svepa in, om det nu känner för det. Och skulle det nu bli så illa att vi blir isolerade här uppe i några dagar, så går det ingen nöd på oss. Vedboden är full, skafferiet likaså och kaffepannan står troget och väntar bredvid vedspisen.

Och det känns skönt att veta, att vi klara oss, även om vi så skulle vara strömlösa och bortkopplade från omvärlden ett par dagar. Här finns allt vad vi behöver. Och det är trygghet. Tak över huvudet, vatten, värme och mark att bruka. Världen kan rasa, vi klarar oss.

Men tar kokkaffet slut, då vette-sjutton.....

Lite förnuft och mycket känsla.

Just nu består mitt liv av ytterst lite förnuft och väldigt mycket känsla. Magkänsla. Bra magkänsla. Som om kroppen förstår något som min hjärna inte kan lista ut.

Och därav kom det sig som så, att jag hamnade i ett gammalt kapell. Lönnlöven låg glödande på grusplanen utanför och jag hade mina tjockaste koftor på. Raggsockor. Regnet var ljudlöst och himlen grå. Men inne under det höga taket, ljöd röster. Melodiska, lekande. Till en början återhållsamma, trevande. Efter några timmar mer kraftfulla. Ivriga. Rop, sång. Ett kulturarv. En kurs i kulning. 

Dagen efter är jag fortfarande lite omtumlad. Omtumlad men fast. Lite chockad över de kraftfulla ljud som kroppen kan frambringa. Fascinerad. Och under regntunga skyar med gödselgaffeln i hand, så kan jag inte låta bli att ropa bortom bergen. Det är läskigt. Men för befriande för att låta bli.

Lite förnuft och mycket känsla. Jag kommer fortsätta öva på att kula. Jag delar ut gratis öronproppar till er som behöver. 

Ärtkojans uppgång och förfall

Ärtkojan. Den del av odlingarna som utan konkurrens erhållit mest arbetstid i iordningställandet. Jag och barnen släpade sten, jord och klippte ner diverse sly lite här och där för att fläta ihop själva kojan, på bästa kojbyggarvis. Vi drog några trådtåtar lite här och där, mest för syns skull. Och jag var lite stolt över att vi ändå lyckades fläta ihop den så pass bra. Den spretade åt alla möjliga håll, men var ändå en högst originell och ganska charmig koja av indiantältsmodell. Det som dock hände när kvistarna torkade, var att spänsten försvann och kojan blev mest som en stor rishög. Så det var första misstaget.

Sen kommer vi till själva ärtplantorna, som blev det andra misstaget. Det finns ju som bekant olika sorter. Av olika höjd. Uppenbarligen. Och jag hade enbart planterat låga ärtsorter. Möjligtvis kan det vara en indikation på min intelligensnivå, men det kan också vara en fingervisning om hur noggrant jag läst på fröpåsarna. Om det må de lärde tvista, men det var ju tur att vi även stoppat ner några rosenbönor så det blev något grönt ovanför knähöjd.

Det tredje som hände var att jag blev bannlyst från kojan. Vilket iochförsig inte är så konstigt om man utger sig för att vara den som ska ro i hamn ett sådant bygge och det ter sig som jag ovan har beskrivit.

Men det största misstaget av alla, är att jag överhuvudtaget kallar det för ett misstag. För det som i mina vuxna ögon mest är en glest bevuxen rishög, har under sommaren varit ett slott, fängelse, hus, affär och grotta. Barnen har vattna och byggt på, gödslat och skördat. Och har jag ens kommit i närheten av att i förbifarten plocka åt mig en knaprig sockerärt, så har de skrikit; Neeeej, MINA ärtor! 

Och det har verkligen varit så, deras ärtor. Deras ärtor som de skördat och som dom ätit. Deras ärtor som de använt i alla möjliga lekar och som jag sen hittat på de mest oväntade ställen. Hittar fortfarande.

Men nu är den borta. Vi har rivit den tillsammans. Och nästa år bygger vi en ny. Kanske två.

Vad hände med odlingen?

Jaha, det här med odlandet då? Du pratade om att försöka vara självförsörjande i två veckor, sådde morötter medan snön fortfarande låg vit och önskade dig gamla tidningar, halm och växter till din 30-årsdag. Och redan där insåg vi andra att det hade spårat ur. Men sen har det varit tyst. Så hur gick det egentligen? Vad hände?

Det som hände var att jag drabbades av en total förälskelse. Ni vet, hjärtat som slår och varje tanke går åt ett håll. Kärlek helt enkelt. Kärlek till jorden, kärlek till det som växer. Fascinationen över naturen. Över livet. Och det låter ju väldigt enkelt och romantiskt, vilket det också har varit. Men i som de flesta andra kärleksrelationer, har det tidvis också varit frustrerande och enerverande. Mest när jag insett hur lite jag faktiskt vet om allt det som är förutsättningen till liv. Men den typen av dumhet går ju att råda bot på, så jag har villigt och gladeligen satt mig själv i SlaktarStinas Livsstudieskola. Och det finns plats för fler om ni känner er intresserade.

Men att börja odla, på mitt sätt, hamnar utan tvekan på min topp tio-lista över de bästa saker jag har gjort i mitt 30-åriga liv! Det har varit som att ett helt pussel av bitar ramlat på plats när jag har fått gräva ner händerna i jorden. När jag namngett fläskiga daggmaskar tillsammans med barnen och sprungit ut i träskor för att hämta mat till middagen. När jag får arbeta fysiskt med hela kroppen och se resultatet framför mig. Då har hjärtat  slagit så där extra hårt, leendet har dragit i mungiporna och jag har känt med hela min själ att så här, så här vill jag leva mitt liv. Med händerna gröna av tomatplantor, jord under naglarna och svetten som rinner i pannan. Med nyfikna barn som har fickorna fulla med ärtor, munnen full av morötter och håret fullt av jord. Det har inte varit estetiskt vackert. Men det har gett mat. Motion. Meningsfullhet. Gemenskap. Glädje. Kunskap. Nyfikenhet. Och det, det räcker för mig.

Jaja, skit i det där dravlet nu - hur gick det med självförsörjningen? Lyckades du?

Ja. Och nej. Jag klarade två veckor där jag enbart behövde handla mjölkprodukter. Vilket påvisade det självklara faktum att jag behöver en ko. Men det blev också tydligt att jag behöver hitta ett mer varierande odlingsutbud. Och att jag behöver lära Millimetermannen att äta mer grönsaker. Alternativ måste jag lära mig att odla kött och brunsås, vilket nog blir den enklaste vägen att gå. Så får det bli. 

Den där helgen - Skrivspa

Det hände något den där helgen. Den där helgen i slutet augusti, när hösten gjorde sin entré trots att sommaren försökte stå kvar i rampljuset. Det hände någonting bra. Mycket bra.

I sällskap med ett gäng andra skrivande själar, så hade jag vigt min helg åt ordens magiska kraft. Helpension och tid för att skriva. Erfarenhetsutbyte och mänskligt samspel. Egentid och inspirationskällor. En perfekt 30årspresent till en småbarnsmamma med författardrömmar. Om jag nu fortfarande är en sådan. Småbarnsmamma alltså, för barnen växer. Men författardrömmarna kommer aldrig att försvinna.

Hur som helst så behövde jag byta miljö. Byta tankar. Och jag behövde tiden. Med mig själv och med de andra. De där andra som förstår vad skrivandet betyder. Jag körde iväg i en barntom bil med musiken poppande ur högtalarna. Nästan stressad. Som om jag glömt något. Och mest av allt längtade jag efter serverad mat och sovmorgon.

Jag vaknade halv sex. Varje morgon. Klarvaken. Den gamla herrgården stod tyst i morgonens dimma när jag smög mig ut med stövlarna i hand. Det gamla bruksamhället låg sovande i skogens famn när min ben bar mig dit kroppen ville. Bort från hus och grusvägar. Till en mossbeklädd sten under trädens kronor, alldeles ovanför ett bäverbo. Där satte jag mig. Och sen satt jag där. Bara satt. Minuter blev till timmar när jag såg hur solstrålarna jagade undan morgondimmarn. Hörde barren som föll mot marken av vinden som tog fart, kände mossans väta som långsamt trängde sig inpå. Och det var då alla bitarna föll på plats. Som ett spretigt paraply som fälls ihop, som ett uppspänt trikåtyg som slutligen viks ihop. Som en förvirrande dimma som lättar.

När magen skrek efter något mer än morgonkalla blåbär gick jag tillbaka. Huset hade vaknat till liv och dagen kickades igång tillsammans med de andra skrivsugna deltagarna. Sen skrev jag. Herrejävlar vad jag skrev. Som om inget annat runt omkring existerade.

Till kvällen samlades vi alla runt det stora bordet. Matens dofter, mörkret utanför. Ansikten som lystes upp av de fladdade lågornas sken. Erfarenheter utbyttes, livshistorier och skratt. Och en och annan tår. Så många fina människor som gav mig så mycket.

Trots det så längtade jag hem på söndag eftermiddag. Hem till min skog och stigarna som känner mina fötter. Hem till små armar runt min hals och snoriga näsor som borras in i nackroten. Hem.
Jag åkte lugnt. Samlad. Hel. Rikare. Datorn berikad med texter, hjärtat av bekantskaper, hjärnan med intryck. Och väskan med en klänning. Som på något sätt, betyder mer, än en klänning.

Och om du nu är en skrivande själ, så tycker jag du ska hålla koll på www.annahellqvist.com
 Så kanske vi möts någon gång, på ett sådant där skrivspa, där du får tid för ditt eget skrivande. Och får möta andra skrivande människor. Och lagad mat. Lyx. Skrivlyx, helt enkelt.

Vattenpasset.

Det börjar vankas älgjakt. Tack och lov, för frysen är tom. Åtminstone på älgkött. Dock är den full av bär, svamp och grönsaker, så vart köttet ska få plats är ännu en olöst gåta. För kött hoppas jag verkligen att det blir. Knas-Katten också, för han vägrar äta industriellt skitkött, som han så charmant uttrycker det.

Hur som helst. Veckorna innan älgjakt innebär iordningställande av diverse pass. Märkningen ska vara tydlig, snitslar ska ut, skottgator ska röjas och inte minst så ska där finnas ett pass att sitta på. Helst. Det brukar bli en ganska trevlig familjeutflykt i skogsmarkerna omkring.

Jag släpar på ungar och fika, medan Millimetermannen släpar på verktyg och bräder. Ja, bräder. För det ska ni veta, nog för att skogen är full av pinnar, träd och annat sånt där som ungarna bygger kojor av, men ska Millimetermannen bygga ett älgpass, då ska det ta-mej-fan vara rejäla grejer. Som med allt annat. Rejäla grejer, raka vinklar och plana underlag. Symmetriskt. Rakt. Mycket viktigt. Det förstår väl vem som helst.

Så jag blev väl egentligen inte så förvånad när han, mitt i det böljande landskapets ojämnhet, hivar fram ett vattenpass. Och börjar justera. Två millimeter upp, en millimeter ner. Och dessutom blir en liten smula irriterad när regeln, på grund av dålig tillbakahållet gapskratt av medhjälparen, rör sig ytterligare några millimeter och han är tvungen att mäta om. Som om det, skulle göra skillnaden mellan träffa och bom, mitt i jaktens hetaste ögonblick.

Kanske är det så, vad vet jag. Och det blev ett fint älgpass, minsann. Kallas förresten för Vattenpasset, trots att det inte finns vatten så långt ögat kan nå.

Det som hände.

Så satt hon där. Med pennan i hand och det blanka papperet framför sig. Precis som hon drömt om. Uppsagd från jobbet, barnen på förskola. Inga plikter, inga måsten, bara en brinnande vilja att skriva. En fantastisk möjlighet. Och för första gången på mycket, mycket länge var det bara hon och tankarna. 

Då. Det var då det hände. Hon kände igen de tunga händerna som strävade efter hennes hals. Andetagen som inte gav något syre. Kände igen den strålande smärtan i bröstet när den bet sig fast i hennes hud och försökte tränga in i varje cell av hennes kropp. Paniken. Stressen. Höstsolen glödde bland de falnande löven, men hon såg den inte. Allt skymdes av ett välbekant mörker som hon så länge flytt ifrån. Sorg.  

Högst opassande och olämpligt. Sådär som livets garanterade överraskningar alltid är. Så hon gjorde som hon alltid gjort – hon började springa. Fly. I ett chanslöst försök att undkomma de tusen betongtårar som kopplat sitt grepp om hennes akilleshäl, så började hon återigen att springa. Mer själsligt än fysiskt. Snabbaresnabbaresnabbare. Blicken framåt, tankarna framåt. Superfart. Superfokus. Supereffektivt. Superdumt. 

Mer idéer, mer engagemang, mer av allt som inte gav en möjlighet till att känna. Inte gav möjlighet till att tänka. Inte gav möjlighet till att bara vara. Bara vara den där lilla lorten, som skälver av sorg, i saknad av sin far. Mer av allt som inte gav möjlighet till att bara vara, människa. 

För sådana dumheter finns det inte tid till i en värld där allting ska förverkligas. Samtidigt. Där målbilderna ska vara tydliga och tanken positiv. Förverkligas. Som om hjärtat som slår, inte är verkligt nog. 

Och den där boken hon skulle skriva, den där tillvaron av ordflöde och produktivitet - den jagade hon själv bort. Den försvann som en skygg liten skabbräv, skrämd av de mörka känslor som fyller tomrummet som uppstår när en älskad far dör. Känslor som hon inte vågat möta. Känslor som inte har någon rim och ranson. Känslor som inte låter sig hunsas av förnuft och acceptans. Känslor som bara är. Starka, omvälvande. Skrämmande. Och alltid, högst opassande. 

Men sorg går aldrig att besegra. Sorg måste genomlidas. 

Och åter igen glöder höstsolen bland falnande löv. Men den här gången ser hon den. Som en lovande gryning jagar den undan mörker och dimma. Klär världen i skimrande glöd. Hjärtat slår. Lugnt. Hon har slutat springa. Pennan ligger i hennes hand och papperet framför henne är allt annat än blankt.

Kattmat.

Byggkaos. 1 rum och kök. Här samsas jag med Millimetermannen, ett oklart antal dammråttor, en 4-åring och en 2,5-åring. Och en katt. Eller två.

-Mmmm... hör jag från ett hörn i köket. Misstänksamt nära kattmaten. Misstänksamt tvåbent, med det blonda ruffset yrande runt öronen.
- Vad gör du? frågar jag uppmanande
-Mmmmmm....inget. Klart misstänksamt svar.
- Vad har du i munnen då? 

Det lilla barnet gapar stolt och visar upp de hårda kattmatskulorna.

- Men usch, du får inte äta kattmat! Kattmat är för katter. Och du är ju ingen katt !säger jag. Så där oerhört informerande som bara en idiot till förälder kan vara. Hon tittar på mig med de isblå ögonen. Lägger huvudet på sned och svarar;

- Mjauuu....

Tystnad. Hon ser på mig med de glittrande ögonen och väntar på en reaktion. Jag står tyst. Vad svarar man på mjauuuu? Sekunder går. Det är hon som bryter tystnaden. Hon bröstar upp sig och segerns sötma sprutar ut ur öronen när hon med grov stämma utbrister;

-Mohahahahaha!

Sen springer hon iväg. Och kvar står jag, med kattskålen i handen. Ännu en gång besegrad. 

Tankar.

Ett-tu-tre så kastade jag mig in i arbetslivet igen. Jag kände att det var dags. Dags för kafferast och tider att passa. Dags för matdosor och arbetsbeskrivning. Dags för arbetskamrater och arbetsuppgifter, dags för någonting annat. Det är lite fult att känna så, när man har den förnämliga möjligheten att välja. Men jag kände så, ändå.

Och trots högskolepoäng och yrkeslegitimation ligger jag nu på knä och rensar ogräs. Klipper gräs och hackar grusgångar. Krattar och plockar. Och jag undrar varför jag inte arbetat med något liknande förut. Handen far fram över den mörka jorden, rycker undan några förvillade gräsrötter. Jag trivs bra.

Och det är så märkligt vart livet för en. Vart livet för mig. Värderingar som förändras, beslut som tas, tillfälligheter som ges. Och tas. Är det tillfälligheter? Ibland undrar jag. Jag fortsätter att kraffsa i jorden och tänker på min första dag. På morgondaggen som glittrade i det höga gräset, på kylan som jagades bort av den stigande solen. Och sen, det som hände. Synen. Känslan. Självklarheten. Tillfälligheter som har ett samband som inte kan förklaras. Jag måste ta reda på mer. Sen, sen ska ni få höra en historia som inte går att förklara.

Om några veckor är det slut på jobb, då finns det inte längre något ogräs att rensa. Gräsmattorna växer inte, alla löven har singlat klart, blommorna har vissnat. Kvar står bara nakna träd och en mark som väntar på sitt vita täcke. Om det nu kommer något täcke, det kan man aldrig veta. Och jag har ingen aning om vad jag gör då. Det vet inte du heller, egentligen. Aldrig vet vi vart livet för oss. Eller hur länge det varar.

Så lev väl. Känn efter. På riktigt. Dofterna och smakerna. Ljuden och rörelserna. Känslorna. Livet.

Kontaktannons

Av princip brukar jag inte lägga in andras annonser på min blogg. Men efter ett oändligt tjatande från gårdens kärlekskranka parkförvaltning, dvs getabockarna, så är jag tvungen att ge med mig. De har tydligen, men Knas-Kattens assistans, bildat en singelklubb och söker nu med ljus och lyckta efter en kvinnlig motsvarighet.

Eftersom syftet är gott och det överlag behövs mer kärlek på vår jord, så har de fått min tillåtelse att använda bloggen som kanal för att nå ut.

KONTAKTANNONS

Kompetenta bockar söker kärlekskranka getter för att på tu man hand uppleva kärlekens yttersta magi. Tycker om skogspromenader och färskt och saftigt vårsly. Utseende spelar ingen roll, ty kärlekens lustar äro blinda. OBS! Ej intresserad av familjeliv. 

Svar till : "Sju små dvärgar"

Allt det där andra.

Vi hänger mycket i skogen nu. Dels för allt ätbart som vi kan ta med oss hem, men kanske mest för allt det där andra. Det där som inte går att ta på, men som är det viktigaste av allt. Känslan. Välmåendet. Lugnet. Samhörigheten.

Vi behöver det just nu, mitt i husbyggets tuffaste period. När tandborstarna trängs med köksredskapen, sängen ersätter hallmatta och varje toalettbesök innebär ett konstaterande om vädrets ostyrighet. Det är trångt.

Så vi söker oss ut till haven av blåbärsris. Kantarellstränder och bruset av löven som fladdrar i vinden. Här får vi plats. Varje känsla, varje rörelse, varje vilja. Och varje gång förundras jag över hur detta sker. Hur vi mjukas upp och sammanfogas istället för att taggiga studsa mot varandra innanför husets väggar. Jag översköljs av tacksamhet varje gång. Blir fånigt tårögd och varm i hela magen.
Vilddjuren blir rara små barn med underfundiga funderingar om sånt som vi vuxna för längesedan stressat bort. Och deras hålögda gnällkärring till mamma, släpper ner axlarna och börjar plötsligt att prata istället för att hela tiden hugga som en kobra. Lagomt till läpparna färgats blåa av skogens ätbara rikedom.

På kvällarna sitter jag sen och lyssnar till barnens sovande andetag. Blå om händerna och med småkvistar i håret. Rensar blåbär. Rensar svamp. Förväller, packeterar, fryser in. Varje kväll tänker jag att nu, nu har vi så det räcker. Imorgon gör vi något annat. Men ändå. Ändå sitter jag där, nästkommande kväll, med bordet fullt av svamp och bär. Som en restprodukt efter att vi varit ut i skogen och hämtat vad vi verkligen behöver. Allt det där andra. Allt det där som inte går att ta på, men som är viktigast av allt. Känslan. Välmåendet. Lugnet. Samhörigheten.

Tack skogen, för allt du ger oss.

Semestertider.

Semestertider. Vi arbetar strävsamt på med huset. Och en del runt omkring. Bygger, river, snickrar, planerar. Gräver. Åker på familjeutflykt till bygghandeln. Vi försvinner lätt i vår lilla bubbla av hammarslag och centimetrar. Klockan är sedan några veckor bortglömd och förnekad. All form av vardagliga rutiner utsuddade. Dagsformen, vädret, hunger, ork och lust är det som styr.

Ibland, när byggdammet stockar sig i näsan, släpper vi allt. Slänger på fikabord, fiskegrejor och matkorgen på vagnen och tar traktorn ner till sjön. Plockar skogshallon längs vägen. Förtjusas av obehaget att ha en sprattlande liten fisk i sin hand. Äter kvällsmat i kvällssolen med fiskjusarna som skriar över vattnet.

Sen åker vi hem. Till trångboddhet och framtidsförhoppningar. Barnen somnar och vi arbetar målmedvetet på. De små luckor av tid som jag i vanliga fall ägnar åt bloggen och annan digital tidsförströelse, försvinner.

Men snart är vardagen här igen. Vi plockar fram klockan och almanackan, planerar, strukturerar och nöter in rutiner som får vardagens hjul att snurra så gnisselfritt som möjligt. Och då. Då kommer de där små luckorna tillbaka. De där små luckorna som gör det möjligt för mig att berätta om det campingliv vi numera lever och om Knas-Katten som är skitsur. Om de fula odlingarna som ger mig så mycket glädje och om bockarnas singelklubb. Om allt det som händer när man sätter sig på en stubbe och låter livet komma ikapp. Vare sig man vill eller inte. 

Tacksamheten över hjälpsamheten.

Då var vår första höskörd inne på skullen. Den blev helt full. Trötta i musklerna och med hödammet som kittlar i näsan så spekulerar vi i hur många decennier som passerat sedan den senast såg ut så här. Torkar svetten ur pannan och kommer inte fram till något bra svar. Men det är nog länge sedan. De matfriska bockarna ska nog ska kunna äta sig mätta över vintern.

Vi räknar inte på kostnaderna. Inte heller på tiden det tagit för att slå, vända och bärga höet från alla dessa små åkerplättar. Vi utgår från att det inte lönar sig, för så är det nog. Att det hade varit både billigare och mer tidsbesparande att köpa hö från någon storbonde på annan ort. Men allt handlar inte om pengar. Allt handlar inte om tid. Det finns så många andra värden i att bruka dessa små plättar som trängs mellan storskogen och igenvuxna snår, här, i närheten av gården.

 
Doften av nyslaget gräs som kittlar i näsan. Kokkaffet som hälls upp i en termos, den fulla fikakorgen. Kvällsljuset som silas mellan träden när dagens sista småbalar slängs i. Barnens lek kring åkrarna, skratten uppe på skullen. Tröttheten i kroppen när vi alldeles för sent kry
per ner mellan svala lakan. Meningsfullheten och teamkänslan som hela tiden dallrat i luften.

Och när vi förnöjt står och lutade mot skullens uråldriga timmervägg, lite stolta över att det lilla berg av torra grässtrån som vi åstadkommit, så uppfylls vi av tacksamhet. Tacksamhet över att vi har dessa möjligheter. Tacksamhet att allt gick bra. Men framför allt tacksamhet över all den hjälpsamhet som sköljt emot oss dessa dagar. Byfolk som kommit med sina egna maskiner för att hjälpa till. Slängt på höbalar. Givit oss av sin tid. Grejer har lånats ut, dörrar har stått öppna, barn har passats. Vi har fått hjälp med traktorer som har krånglat, blivit bjudna på paj och framför allt så har vi fått förtroendet att bruka marker som inte är våra.

All denna hjälpsamhet! Tack.

Då var det dags - första höskörden.

Mitt i husbyggnation och skördetider, så är det dags att ta hö. Det är första året med höskörd för oss. Under våren har vi kuskat länet runt och köpt gamla skrotiga högrejer av folk som antingen blir glada för att någon vill hålla på, alternativt tycker vi är dumma i huvudet då vi vill binda upp oss på höskörd de få vackra sommardagar som är. Mest det sista faktiskt.

Men vi har inte låtit oss nerslås. Vi har kört hem lass efter lass med mer eller mindre tvivelaktig utformning. Därefter har vi servat och bytt delar efter bästa förmåga, svurit några ramsor, lånat ihop det som fattats och nu återstår bara att hålla tummarna för att den här cirkusen håller hela vägen. För någonstans måste man ju börja. 

Och nu är de där vackra sommardagarna här. Igår slog vi av och nu väntar vändning, fortsatt tillbedjan till vädergudarna SMHI om uppehållsväder och sedan ska härligheten köras in. Jag har redan fått en lektion av 4-åringen om min placering och uppgift på hövagnen inför upptagningen.

Han körde nämligen hö i fjol, med grannarna. Det är mer än vad vi andra har gjort, så han måste ju erkännas som någon form av expert i det här sällskapet. Bäst att lyssna, så kanske vi ror det här i hamn. 

Väggjäveln.

Första dagen på semestern och vi vänder upp och ner på hela huset. Känns det som. Sovrummet, hall, tvättsortering och linneförvaring flyttar in i bland allt det andra. Vi sätter för dörren till badrummet och flyttar tandborstar in i köket. Resten av sommaren lever vi på 1 rum och kök. För nu ska väggjäveln rivas.

Ja, man kan tycka att det är lite väl kraftfulla ord att ta till, men det är så det känns. Allt jobb som ligger bakom denna stund. Både fysiskt och känslomässigt. Allt som hänt sen vi beslutade att här ska vi bygga vårt hem, vår familj. Från den kvällen då vi tillsammans gick runt och byggde luftslott, med drömmar och värderingar som enda utgångspunkt. Och en bit mark som behövde bli större.

Nu är marken lite större. Och när väggen rivs så blir en del av detta luftslott verkligt. Även om det är långt ifrån klart. Blir vi någonsin klara?

Med huset; ja. Med gården; nej. Och vi är ivriga att få sätta tänderna i det där nejet. Att få jobba vidare med de visioner vi har för gården och det liv vi här formar. Utefter våra förutsättningar, utefter våra värderingar, utefter de visioner vi har. Och först vill vi ha en bra bas. Först ska vi ha klart huset. Och snart så ska väggjäveln rivas.

Överlevde jag?

Jag har fått flertalet frågor om jag överlevde isoleringen av utbyggnaden. Klart jag gjorde. Och det blev alldeles ypperligt isolerat. Tror jag. Dock har ingen frågat om Millimetermannen överlevde isoleringen, men jag kan ändå informera er om att det gjorde även han.

De tveksamheter som uppstått efter isoleringen kopplat till överlevnad eller inte, handlar mer om Knas-Katten. Han blev alldeles överväldigad av det mjuka fluffet som sprutades ut och verkar ha tänkt att här, här blir ju alldeles perfekt för mig att bo och göra både det ena och det andra. Detta gällde på övervåningen där vi ännu inte fått igen golvet, så vi löste det genom att ta bort stegen han brukar klättra upp på. Och han löste det problemet genom att vässa sina klor och sen stamklättra upp för en av de synliga limträbalkarna vid den kommande trappen. Väldigt fina märken blev det, tyckte han. Jag håller inte med och har förbjudit honom att vara i utbyggnaden. Han samtycker inte.

Så just nu pågår en katt-och-matte-kamp, där han gör allt för att komma in i utbyggnaden och jag gör allt för att han ska hålla sig därifrån. Hittills vinner jag och katten är skitsur. Men hur jag ska lösa det när vi ska riva väggen, vet jag i ärlighetens namn inte. Då vinner väl han och det är jag som är skitsur. Den som lever får se.

Mitt i alltihop hann vi livrädda en av getabockarna också. Men mer om det en annan gång.

Cellulosaisolering och kroppsmått.

 Arbetet med utbyggnaden fortskrider, även om rapporteringen om den är bristfällig. Den senaste tidens jobb har helt enkelt inte gjort någon större synlig skillnad, vilket gör det hela ganska tråkigt. Men inte desto mindre viktigt.

Men nu står det klart för att isoleras i slutet av veckan - äntligen! Det kommer hit en firma och sprutar i cellulosaisolering och allt är förberett och klart, i sann Millimetermanns anda. Tillslut. För det fanns en del frågetecken fram tills alldeles nyligen. Men som oftast när Millimetermannen har frågorna, så är det jag som har svaren. Den här gången var jag svaret.

Ett frågetecken handlade helt enkelt om hur vi skulle komma åt att isolera ute i hörnen. Problematiken kring detta kan författas till en hel roman, men jag ska bespara er den informationen. Vi kan nöja oss med att konstatera att det hela ligger ganska trångt till, men ändock, det måste isoleras.

Och det är här som jag är nyckeln till evig framgång och lycka. Eller något sånt. För det visade sig att huset är byggt efter mina kroppsmått. Om det är ren tillfällighet, eller är en tydlig reflektion av Millimetermannens dagliga tankar låter jag vara osagt. Men vi kan konstatera att bjälklagen på övervåningen är placerade med min rumpas bredd och tjockleken är en bröstkorg hög. Ganska exakt. Och det är ju bra.

För det möjliggör att jag kommer in till de där hörnen och får den äran att sköta isoleringsslangen. Under förutsättningen att jag håller samma kroppsform till det kommande veckoslutet vill säga, midsommar och kalas till trots. För trots att mina mjukare delar på bröstkorgen under de senaste åren uppnått en imponerande flexibilitet, så var det inte många millimeter över att spela med.

 Återkommer med ny rapport när isoleringen är på plats, då är det nämligen dags att riva väggen. Och det känns som att det är då, då som det roliga börjar på riktigt.

Jordgubbar, hallon och choklad.

Midsommar betyder kalas. Den här gången 4-årskalas. Jag kan skriva spaltmeter om vad ett 4-årskalas innebär känslomässigt för en mamma. Om tiden som går så snabbt, liten som blir stor. Tiden som inte går att stanna och som aldrig kommer tillbaka. Men det får bli en annan gång.

Jag hade någon vecka tidigare fått mot ta en detaljerad tårtbeställning från den lilla jubilaren - jordgubbar, hallon och choklad.  Den upprepades gång på gång. Jordgubbar, hallon och choklad. Tårta. Och ballonger. Och paket. Såklart.

Så jag fixade såklart det. Hade en tydlig bild i min vuxenbegränsade hjärna av den perfekta tårtan. Med jordgubbar, hallon och choklad. Skivade jordgubbar som täckte hela tårtan, inramade av stora mörkröda hallon och ovanpå det, riven choklad. Snyggt. Läckert. Gott.

Barnen lekte fokuserat ute och jag såg min chans att dekorera hela tårthärligheten precis enligt min mening. Men jag hann inte mer än att ta fram jordgubbar, hallon och choklad innan de kom inrusande. Vi vill, vi vill! Som blodhundar som fått upp ett spår. Stolar sköts obarmhärtigt fram till köksbänken och tusen små händer sträckte sig överallt. Vi vill, vi vill! Jag smakar den här!

Och jag kan inte låta mina, högst begränsade bilder av en snygg tårta, hindra deras iver och skaparlust. Deras vilja att vara med. Så bilden av mina skivade jordgubbar, kanske med en liten citronmelisskvist placerad ovanpå, bröts sönder när de röda bären bestämt tröcks ner i grädden. Jag bet mig i tungan och förklarade tålmodigt att man kan lägga dem lite försiktigt på.
Varpå 2-åringen krossade ett bär i nyporna för att sedan, mycket försiktigt, lägga det på tårtan.

Jag gjorde mitt bästa för att hålla tillbaka mitt begränsade vuxen-jag. Och lyckades faktiskt riktigt bra! Men när jubilaren själv gjorde ansatts till att sätta de ganska stora jordgubbarna på sidan av tårtan, kunde jag inte hålla mig längre.
- Det där går inte, de kommer att ramla av, sa jag så pedagogiskt jag just då kunde. Vilket egentligen var ganska opedagogiskt, men jag är trots allt bara människa.
- Det går visst, om man trycker fast dem hårt, svarade 4-åringen och visade, en aning mer pedagogiskt, genom att trycka in en hel jordgubbe långt in mellan tårtlagren.
- Men du måste vara stark Mor, som jag, tillade han och tryckte in nästa bär så att nästan hela handen försvann in bland sockerkakan.

Just då kom de efterlängtade gästerna och mina medhjälpare rusade ut i sann kalashysteri. Jag avslutade vad vi påbörjat, och fullföljde deras metod med att bara placera hela bär på tårtan. Det gick. Bären ramlade inte av. Kanske för att jag var precis så stark som man behövde vara.

Och tårtan blev faktiskt precis som vi båda hade hoppats. Jordgubbar, hallon och choklad. Snygg, läcker, god. Och med mycket mindre jobb än min ursprungliga plan. Det är så typiskt vuxna, att jämt krångla till allting.

Ett jättelyft.

I fredags ställde vi till med fredagsmys! På vårt sätt vill säga.

För det kom en lastbil. En stor lastbil, med ännu större kran och jättelånga stödben. Samtliga familjemedlemmar blev exalterade. Några för den imponerande fordonet, andra för arbetet som äntligen skulle bli utfört - flytt av den gamla vedboden.

Utan pardon kopplades den gamla boden med den nya panelen fast och for upp i luften. Ojojojojoj, pep jag i sann mamma-anda. Cooooolt, utropade 4-åringen med stora ögon som glittrade av dyra lastbilsdrömmar. 

Utan problem kom den sen till sin nya plats och döptes därmed om till sophus då den hädanefter skall agera sopsorteringscentral här på gården.

Vi vinkade av lastbilen och kände en oerhörd lättnad och glädje över att boden var på sin nya plats. Det blev ett jättelyft! (Ibland kan jag inte låta bli det där med ordvitsar....) Nya vyer och möjligheter öppnade sig, och verkligheten blev lite mer lik den dröm vi har i huvudet.

Lite tårögda konstaterade vi att det här var värt att fira. Och som vi firade. Det var nästan så att det spårade ut.

I soffan skålade vi med en delad folköl och åt en halvt paket kex. Sist det hände var hösten 2014 när utbyggnadens grund var färdiggjuten. (klickar du på texten kommer du till det inlägget) Men då åt vi popcorn. 

Den första stenen, det första trädet.

Härom dagen, efter ett informativt möte mitt i en fångande vacker junikväll, så hamnade jag på ett berg. Ett högst anspråkslöst berg i all sin ensamhet, mest som en stor kulle täckt med granskog. Men tillsammans med alla de andra, lika anspråkslösa bergen runt omkring, så utgör den en del i ett böljande vackert skogslandskap. Ett skogslandskap där insjöarna göms av granarnas täta grenar och där skogsbilvägar är som ett nät över en bortglömd skatt. En bit av Dalarna som man mest åker igenom för att ta sig någon annanstans.

Jag vet inte riktigt varför jag hamnade på just det här berget, just den här kvällen. Det bara blev så. Jag satte mig i bilen efter mötet och rullade sakta iväg hemåt. Den starka kvällssolen förstärkte blomsterpraktens färg när jag for genom samhället, men bortom de böljande bergens linjer hotade mörka moln om en annan tid, en annan kraft. Bland bostadslängor och robotgräsklippare, blir en sådan syn mest till ett muttrande grannar emellan. Men uppe på ett berg, ensam och med sikten fri miltals runtomkring, blir det något helt annat.

Så jag hamnade på ett berg. Där satt jag en stund och betraktade vyerna. Molnen som sakta drog in över de böljande bergens linjer. Solstrålarna som skar genom molnens obarmhärtighet. Jag lyssnade till tystnaden och mina egna tankars sång. Sen åkte jag hem.

Ser du huset?

Och det är då, med hjulen knastrande mot gruset och tillsynes oändligt med granskog framför mig, som jag ser det. Det där lilla, lilla som bryter av mot granarnas spretiga toppar. Vårt hus. Tillsynes utkastat i vildmarkens stillhet. Jag stannar upp. Tittar. Tänker på han som fällde det första trädet, som bar den första stenen, som bröt den första biten mark - just där vårt hus idag ligger. Imponeras. Flera hundra år sedan, då redskap, naturen och muskelkraft var det enda som behövdes för skapa sig en boplats, ett liv. Idag behöver vi så mycket mer. Eller gör vi det?

Och jag tänker på all den svett som har runnit, blod och tårar, skratt och kärlek. Alla de liv som levat och dött, och drömmarna lika så. På de drömmar som dröms på gården idag. Men mest av allt tänker jag på han som bar den första stenen, fällde det första trädet. Lyssnade han till samma tysthet, såg han solen kämpa mot regnet, kände han samma doft av ljusa sommarkvällar? Det får jag aldrig reda på. Det enda jag vet är att han hade samma berg under under sina fötter. Och att han la grunden till det liv jag lever idag.

Till vänster i bild, lite till höger om grantoppen ser du en liten ljusare prick. Där bor jag. Där bor vi.