För mycket kaffe och tonårstankar.

Jag borde sova vid det här laget, men det är inte lätt när man har varit på föräldramöte och druckit för mycket kaffe. Livets svarta guld som är för gott för att vara utan. Helt stick i stäv med hur jag resonerade som tonåring. Då var kaffe ett socialt accepterat gift som jag aldrig skulle tillåta mig själv att bli beroende av. Men tiden går och även den envisaste tonåring blir tillslut vuxen, tack och lov.

Det hade varit intressant att få samtala lite med mitt tonårs-jag. Om värderingar, handlingar, mål och drömmar. Om livet. Men det hade nog varit helt lönlöst, så det är nog lika bra att det inte är genomförbart. Hon hade aldrig lyssnat. Men hon hade definitivt tyckt att jag är helt dum i huvudet som har grävt ner mig i ett lätt kaffeberoende.

Vid närmare eftertanke så skulle hon nog överlag tycka att jag var helt dum i huvudet. Bosätta sig i skogen, i Dalarna, med en inhemsk skogslantis. Skaffa två barn innan 30, gräva upp hela gården och skaffa afrikanska dvärggetter - vad fan håller du på med!? Hon hade sett på mig med nederlag i blicken. Jag hade klappat henne på axeln och gått tyst därifrån. Det hade varit lönlöst att försöka förklara vad livet har lärt mig.

Ikväll är jag rädd.

Ikväll är jag rädd. Jag är inte rädd för mörkret och tystnaden omkring mig, inte rädd för ensamheten som vårt ensliga boende för med sig. Jag är inte rädd för spindlarna som bosatt sig i köksfönstret och inte rädd för rovdjuren som smyger runt gårdsknuten.

Ikväll är jag rädd för vilket Sverige jag vaknar upp till imorgon. 

Jag hoppas att få vakna i ett land som jag kan vara stolt över. I ett land där alla mina vänner är välkomna. I ett land där vi tar hand om varandra. Jag hoppas att jag får vakna i ett land där jag kan känna hopp och tro inför det samhälle där mina barn ska leva. Att det finns ett samhälle som de kan leva i, en jord som de kan bruka. Jag hoppas att jag vaknar i ett land där jag kan känna trygghet även om livet sätter krokben för mig. Jag hoppas att jag vaknar i ett land där jag kan känna stolthet. Stolthet över att vara svensk, stolthet över våra värderingar, stolthet över vårt förnuftiga samhälle.

Imorgon vill jag vakna i ett land där jag jag inte behöver vara rädd.

Men det är jag ikväll. För imorgon kanske jag vaknar upp i ett land som inte är som det jag vill leva i. Som inte är som det land där jag vill att mina barn ska växa upp i. Men jag har gjort vad jag kunnat. Utfört min skyldighet som är min rättighet - en rättighet som man i andra länder är villig att dö för.

Men allt jag kan göra nu är att vänta. Så jag går och lägger mig. Lyssnar till andetagen av mina barn och hoppas att jag imorgon vaknar i ett land där det finns hopp om framtiden. Att jag har bidragit till att ge dem det land jag vill att de ska leva i. Älskade barn, allt jag vill är att ni ska vara trygga. Trygga, älskade och välkomna. Jag hoppas jag kan ge er det landet imorgon.

Godnatt.

Gräva, fylla, gräva, fylla.

Det är stiltje på bloggen vilket innebär att det är helt tvärt emot IRL, i det riktiga livet, som man säger. Där är det fullt upp. Mer än fullt upp. Det kan nog ungefär liknas vid en stor trafikknut i rusningstrafik, och mitt i detta står en liten trafikpolis med sin visselpipa och försöker hålla flyt i trafiken. Men rusningstrafiken övergår så småningom till något annat, vilket även den här intensiva perioden också gör.

Vi ligger i slutspurten för att få allting klart inför den stora Gjutardagen. Dagen då vi ska gjuta plattan till den nya delen av huset. Vi har slitit med det här hela sommaren och nu börjar mållinjen skymta i horisonten. Gräva, mura, putsa, gräva, fylla, gräva, fylla, isolera, gräva, fylla, dra slang, armera, fylla, gräva, dra rör, gräva, dränering, fylla, gräva, armera, isolera, forma..... ja, ni fattar. Eller så gör ni det inte. Det spelar egentligen ingen roll.

Dessutom har jag en hel barndom och tonårsperiod sparad i kartonger som jag måste gå igenom. Tidskapslar som öppnas upp. Saker som väcker minnen och känslor som man inte trodde fanns. Det tar sin lilla tid.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det är en hektiskt period. En period där några livskapitel får sitt slut och andra får en början. Jag ser fram emot december när jag får sammanfatta 2014 - för det här är förändringarnas år, det är här den nya tiden tar vid. Och just nu är jag mitt upp i den.