tisdag 30 juni 2015

Semestertider.

Nu är det semester. Vi är lediga från vardagens tuffande och tuffar istället på med utbyggnaden. Det går framåt, till vår stora glädje.


Arbetet här hemma på gården varvas med sedvanlig familjeutflykt till bygghandeln. Arbetskläder på, en handlingslista i fickan och matsäck. Vi tittar på allt som finns att titta på, pratar om allt som går att pratas om, äter det som ätas kan och handlar det som behövs. I det här fallet var det färg till fasaden, för nu i veckan börjar vi sätta ytterpanel. Ytterpanel som har växt i vår egna skog, vår skog här runt huset. Det känns onekligen lite speciellt.

Och för den som undrar, så är det så här våra kommande semesterveckor kommer se ut. Från tidig morgon till sen kväll så arbetar vi på och huset tar form. Vi sliter hårt och det är fantastiskt roligt. Fantastiskt roligt att tillsammans bygga vår hus, vår framtid, vårt liv här i skogen.

En bris av storhetsvansinne ruffsar om oss med jämna mellanrum, när vi ibland ser hur utomstående bokstavligen tappar hakorna när när vi berättar om vårt arbete här på gården. Och ja, kanske är det så att storhetsvansinnets våg fullkomligt har dränkt oss. Men jag vill i så fall rekommendera alla att ägna sig lite mer åt storhetsvansinne, för det är oerhört upplyftande. Upplyftande, livsbejakande och utvecklande. Och ja, kanske är vi lite dumma i huvudet också, men vi är i alla fall lyckliga och dumma i huvudet. Det räcker för mig.







torsdag 25 juni 2015

Massajkrigaren

Barn är kreativa. Till alla föräldrars stora glädje och förtvivlan. Ty de slutar aldrig att överlista dig. De slutar aldrig att förvåna dig. De slutar aldrig att driva dig till den yttersta branten av hotande vansinne. De är helt fantastiska. De små liven.

Vi ska äta middag. Potatis, köttbullar, brunsås och lingonsylt. Ett säkert kort för att stilla hungern i magarna. Maten ligger på tallrikarna, och vid varje tallrik är middagsdeltagarna utplacerade, redo för att hugga in. Och i samma stund som maten läggs på tallriken så går startskottet för dagens match mellan morsan och Pyret. Pyret som med imponerande beslutsamhet har som mål att täcka så stor del av sig själv och omgivningen med det som ligger på tallriken. Morsan som med en idiots envishet försöker få Pyret att i första hand stoppa maten i munnen och därmed kanske spara sig själv en timmers saneringsarbete. Som joker i det hela sitter 3-åringen på andra sidan bordet och insuper all den kreativitet som hans lillasyster uppvisar.

När startskottet går är Pyret inte sen med att kasta sig över maten, ingen tid skall gå till spillo. Jag gör som vanligt ett tappert försök att introducera en sked. Eller en gaffel. Försöker. Fyller den med mat. Sträcker fram den mot det lilla krutpaketet som redan har lyckats få brunsås över hela magen. Hon tar den. Tittar på den. Och kastar den sen över axeln. Pang - på väggen. Den mosade potatisen sitter som en smäck mot den målade panelen. Som så många gånger förr. Jag ger upp bestickstrategin. Försöker hitta ett sätt där vi talar samma språk. Spelar i samma liga, vill samma sak.


Så jag tar en köttbulle i handen. Doppar den i sås och lingonsylt och stoppar den i munnen. Mmm vad gott! säger jag med en frenesi som bara en desperat småbarnsförälder kan uppnå. Hon tittar på mig med sin stora blåa ögon. Tittar ner mot sina köttbullar på tallriken. Upp mot mig igen. Höjer på ögonbrynen och ler i samförstånd. Som om vi hittat en gemensam väg. En väg där vi alla blir nöjda. Jag känner min puls stiga och ryggen blir rak. Ska jag äntligen få känna mig som en sådan där lyckad och pedagogisk förälder som alla länkade facebook-texter handlar om? Har jag äntligen lyckats?

Hon tar en köttbulle i sin mjuka lilla hand och doppar den ordentligt i brunså
sen och sedan lingonsylten. Jag känner mig som ett geni. Hon tittar på mig igen, med den såsiga köttbullen i sin hand. Håller blicken kvar när hon sedan med en beslutsam rörelse trycker köttbullen mot pannan, där de där fladdriga linstråna till hårfäste tar fart. Som en massajkrigare som förbereder sig för strid, drar hon sen långsamt köttbullen ner över pannan och näsryggen för att sedan stoppa den i munnen. Kinderna putar ut nedanför de stora blåa ögonen som ger mig en utmanande blick. 

Jag sjunker ihop på stolen med en fnysande suck. 3-åringen fnissar förtjust och är snabb med att greppa en köttbulle och upprepa lillasysters kreativa matintag. Likt en vit flagg viftar jag lite lamt med hushållspapperet jag håller i handen. Känner mig besegrad och överrumplad, medan massajkrigarna förnöjsamt fortsätter att mätta sina magar.

torsdag 18 juni 2015

Hängselbyxor som blev arbetsbyxor.


Vi har de senaste veckorna slitit hårt med taket på utbyggnaden. Det har blivit många sena kvällar för att nyttja dygnet till fullo. Regn och blåst har inte gett optimala förutsättningar, men skam den som ger sig. Och min jakt på arbetsbyxor fortsätter.



Efter att ha burit limträbalkar och balanserat runt på en stege några timmar trodde jag att vi var klara. Jag hade klätt av mig och gick in för att fixa kvällsmat till oss två hungriga arbetare. Mjölken ställdes precis fram på bordet när jag hörde hur det smattrade utanför fönstret. Först av några regndroppar. Sen av svordomar från Millimetermannen.

Återigen hade vi all anledning att reklamera SMHI:s väderprognos, då det sakta föll ett litet regn som inte skulle falla. Det upphörde lika snabbt som det kom, men vi ansåg det nödvändigt att täcka byggnationen över natten. Ett större projekt än vad det låter som. Stora presenningar som skall på plats i en svag och svinkall sommarvind - ett helvete.

Jag kastade på mig kläderna igen, men hoppade över de illasittande, ärvda arbetsbyxorna. Vis av tidigare erfarenheter, visste jag att de innebar ett irritationsmoment och därmed även en säkerhetsrisk. För du vill inte snubbla över för vida ben när du går på en byggnadsställning. Du vill inte att grenen ska hänga halvvägs ner på låret när du ska klättra på ett tak. Så jag skippade dem, i den idiotiska tron om att långkalsonger skulle vara bättre.

Så en stund senare hängde jag över taknocken, i långkalsonger och vindjacka, beslutsamt hållande i en skruvdragare, en planka, några skruvar och en presenning som ville dansa med vinden. I den stunden, när jag utan större framgång försökte stoppa ner skruvar i byxlinningen, bestämde jag mig för att tillfälligt ge upp min jakt på hängselbyxor och helt enkelt se till att skaffa mig ett par passande arbetsbyxor. För under tiden vi täckte taket hann jag lära mig följande:
  1. Det är svårt att klättra på tak med massa verktyg i händerna. 
  2. Det är svårt att förvara verktyg med tillbehör i långkalsongerna. 
  3. Presenning på ett lutande underlag är halt. 
  4. Långkalsonger mot presenning på ett lutande underlag är ännu halare. 
  5. Ibland är jag nidbilden av en idiot.
Så. Jakten på arbetsbyxor i hängselmodell fortsätter, för jag vill verkligen ha sådana.  Men tills dess att jag finner några, får jag nöja mig med ett par vanliga. Långkalsonger duger helt enkelt inte. Funktionellt var ordet.

onsdag 17 juni 2015

Att skriva med glädje - början på en saga

Just nu läser jag "Att skriva med glädje" av Kim M Kimselius. Som en mental förberedelse inför höstens utmaningar, som en inspirationskälla för vad jag vill bli. För Kim är en framgångsrik författare. Hon har gett ut massvis med böcker och hyllas ofta för sitt fängslande sätt att skriva. I den här boken delar hon frikostligt med sig av sina kunskaper kring skrivandets konst, både vad gäller strategier för själva skrivandet men även på vägen till att bli publicerad.

Boken är inte alls vad jag hade förväntat mig. De första kapitlen läste jag på en lunchrestaurang i stan, i tron om att jag skulle kunna suga i mig lite matnyttig fakta i kombination med en barnledig lunch. (Ultimat effektivitet - en småbarnsförälder superkraft/svaghet)  Det blev inte så. Det slutade med att jag satt och storgrät där vid bordet, med huvudet nerböjt över tallriken i ett misslyckat försök att dölja mina översvämmande känslor. Jag höll på att missa tiden hos tandläkaren. Sedan dess har jag ömsint förvarat boken på ett barnsäkert ställe - den får inte gå sönder. Den är viktigt. Mycket viktigt.

Hur som helst. I ett av kapitlen uppmanar Kim läsaren att skriva en saga. Så det har jag nu gjort. Eller iallafall början på en. Och här kommer den, håll till godo.

Linnéa och Silverkattens äventyr

En bit inne i skogen, bland blånande berg och granar som viskar, finns en liten gård. Det bor en familj där. I det röda huset, med pelargoner i fönstren och gångjärn som knarrar, bor Linnéa. Linnéa som vet vart alla myror är på väg, eftersom hon har frågat dem. Den Linnéa bor där. 

Ja, det förstås, hennes mor och far bor där också. Och katten. Silver-Katten. Han som har en päls lika vacker som prinsar och prinsessors glänsande smycken. Fast mjuk. Mjuk, precis så som en kattpäls ska vara. Men kanske ändå lite extra mjuk, för Silverkatten är en mycket speciell katt. Det säger alla som besöker den lilla gården ute i skogen. De bedyrar hans skönhet och blir betagna av de kloka ögonen. Så att Silverkatten är speciell är det ingen tvekan om. Men hur speciell han egentligen är, det vet bara Linnéa. 

En dag, när svalorna flög högt över himlen och solen började värma det daggfuktiga gräset, viskade Linnéa till Silverkatten "Kom, vi går ut i skogen på äventyr. Jag vill veta mer om den stora vida världen!"


Fortsättning följer. Kanske.

onsdag 10 juni 2015

En uppdatering.

För att tala klarspråk, utan invecklade ulltuss formuleringar - det är intensivt just nu.

Utbyggnaden går sakta framåt under helgerna tack vare långa arbetsdagar och en mycket målinriktad Millimeterman. Dock har vi ännu inte fått klart taket, vilket för mig har inneburit otaliga kvällspass av fixering, justering och lagning av presenningar. För det har blåst. Och det har regnat. Om ni nu har missat det. Varje kväll har jag skrivit en historia eller en dikt i mitt huvud, men sen har jag kraschat i sängen innan texten kommit ut i skrivande form. För det finns ju en morgondag.

Och dessa morgondagar vet jag börjar någon gång strax före 6, och jag vet att de rivstartas med toalettbesök, kojbygge, hunger, innebandy och skönsång. Samtidigt. Och sen fortsätter det ungefär på samma sätt under dagen, kryddat med matkrig, några klättervurpor och lagning av något som har gått sönder. Om det nu går att laga.
Sen avslutas dagen med den nyinstiftade jag-ska-minsann-vara-vaken-leken. Och när jag väl har vunnit, för det gör jag oftast även om det tar sin lilla tid, så masar jag mig upp och röjer upp det allra mest nödvändigaste för att få en så smidig start på morgondagen som möjligt.


Så som sagt, det är lite intensivt just nu. Men någon gång kommer alla de där historierna att komma ut. Som när jag viftade vitflagg mot en massajkrigare. Varför jag överväger att längta efter regn igen. Om 3-åringen som mitt vassaste vapen mot hotande djur och när jag hängde över taknocken i långkalsonger fyllda med skruv och tillhörande skruvdragare. Och dikten som skall ristas in i betonggolvet. Någon gång skall ni få ta del av alla de där texterna som surrar omkring i mitt huvud. Någon gång, men inte nu.


Jamen, det struntar väl vi i - hur går det med getterna?
Jo, det går bra. De håller sig innanför stängslet. Och vilka personligheter sen. Jag förstår att Knas-Katten är en smula vaksam. Han är nog rädd för att de tar över hans kändisskap här på bloggen. Bamse - han är som tjuren Ferdinan. Bobbo är 3 äpplen hög, men envis som få och en riktig dramaqueen. Musse är fåfäng och mallig. Sigge är.... kärlekskrank. Oerhört kärlekskrank.

 Men som sagt, mer om det en annan gång. Nu ska jag sova. Godnatt.

onsdag 3 juni 2015

Vad hände med Knas-Katten?


Ni kommer ihåg mitt inlägg för en tid sedan, då Knas-Katten sökte ny arbetsgivare? (om inte, kan ni läsa det här). Responsen blev långt över förväntan och tillslut hittade vi en perfekt gård åt honom. Allt var klart, hans väska var packad och framför oss låg de sista veckorna som han skulle tillbringa här hos oss.

Men det hände något under de här veckorna. Hans bitska blick blev spjuveraktigt. Plötsligt strök han sig tillgivet mot barnen istället för att riva dem. Han började krypa upp i knät. Visade upp ett tålamod mot barnen som vem som helst skulle vara imponerad över. Han var den Knas-Katt som jag alltid trott att han var.

Jag bet ihop och pratade om hans flytt. Och han tittade på mig. Han tittade på mig med en hundvalpsblick som ändå var vass som ett rakblad. Som att han förstod. Som att han förbannade mig.

Både jag och Millimetermannen hade märkt hans avsevärt förbättrade beteende och var bekymrade. Det kändes så fel att lämna bort honom. Han låg på rygg mellan oss i soffan och njöt av de strykningar vi tilldelade honom medan vi pratade om hans speciella personlighet. Om hans egenheter. Om hans äventyr här på gården.
Men en annan tid skulle nu ta vid. Med visst vemod bestämde vi oss att stå fast vid vårt beslut. Det fanns ju en annan gård som väntade på honom. Kanske skulle han få det bättre där. Utan skrikiga småbarn och med ägare som kommer ihåg avmaskningen. Kanske skulle han få det bättre där. Kanske.

Någon dag senare kontaktade den nya gården oss för att meddela att de tyvärr inte kunde ta emot Knas-Katten längre. Ändrade förutsättningar för dem, gav nya förutsättningar för oss - Knas-Katten kunde stanna. Om han nu ville det.

Så vi kallade till extrainsatt HR-möte och erbjöd Knas-Katten att fortsätta sin tjänst som General i kriget mot råttorna här på gården. Han tackade, till vår stora glädje, ja. Men han var inte dummare än att han passade på att förhandla till sig lite bättre anställningsvillkor. Som högre lön och mer ledighet. Bland annat.*suck* Det är inte lätt att vara arbetsgivare.


Men nu är han iallafall där han ska vara. Spejar över markerna, går skogspromenader och leker med stenar. Fångar några råttor. Och några ekorrar. Kollar lite tveksamt mot dvärggetterna. Klättrar i utbyggnaden och är väldigt nöjd över att vi byggt en så stor och fin klätterställning åt honom - under tak dessutom! (Han tror att det är en ny löneförmån - så snälla, säg ingenting åt honom än.)

Hur som helst. Knas-Katten är kvar och kommer så förbli. Och vi har lärt oss en läxa när det gäller avmaskning av katter. Personalhälsovården ber en kort bön om att slippa anmärkning från KAV (Katternas Arbetsmiljöverk).

Detta var ett önskeinlägg från Ellinor - tack för att du skrev vad du ville läsa om! Jag tycker det är roligt när ni läsare delger er nyfikenhet, mer sånt! Så vad undrar ni? Eller vilken historia vill ni höra? 
Maila mig på slaktarstina@slaktarstina.se eller skriv en kommentar i fältet nedan. Gör det bara - NU!.