torsdag 25 juni 2015

Massajkrigaren

Barn är kreativa. Till alla föräldrars stora glädje och förtvivlan. Ty de slutar aldrig att överlista dig. De slutar aldrig att förvåna dig. De slutar aldrig att driva dig till den yttersta branten av hotande vansinne. De är helt fantastiska. De små liven.

Vi ska äta middag. Potatis, köttbullar, brunsås och lingonsylt. Ett säkert kort för att stilla hungern i magarna. Maten ligger på tallrikarna, och vid varje tallrik är middagsdeltagarna utplacerade, redo för att hugga in. Och i samma stund som maten läggs på tallriken så går startskottet för dagens match mellan morsan och Pyret. Pyret som med imponerande beslutsamhet har som mål att täcka så stor del av sig själv och omgivningen med det som ligger på tallriken. Morsan som med en idiots envishet försöker få Pyret att i första hand stoppa maten i munnen och därmed kanske spara sig själv en timmers saneringsarbete. Som joker i det hela sitter 3-åringen på andra sidan bordet och insuper all den kreativitet som hans lillasyster uppvisar.

När startskottet går är Pyret inte sen med att kasta sig över maten, ingen tid skall gå till spillo. Jag gör som vanligt ett tappert försök att introducera en sked. Eller en gaffel. Försöker. Fyller den med mat. Sträcker fram den mot det lilla krutpaketet som redan har lyckats få brunsås över hela magen. Hon tar den. Tittar på den. Och kastar den sen över axeln. Pang - på väggen. Den mosade potatisen sitter som en smäck mot den målade panelen. Som så många gånger förr. Jag ger upp bestickstrategin. Försöker hitta ett sätt där vi talar samma språk. Spelar i samma liga, vill samma sak.


Så jag tar en köttbulle i handen. Doppar den i sås och lingonsylt och stoppar den i munnen. Mmm vad gott! säger jag med en frenesi som bara en desperat småbarnsförälder kan uppnå. Hon tittar på mig med sin stora blåa ögon. Tittar ner mot sina köttbullar på tallriken. Upp mot mig igen. Höjer på ögonbrynen och ler i samförstånd. Som om vi hittat en gemensam väg. En väg där vi alla blir nöjda. Jag känner min puls stiga och ryggen blir rak. Ska jag äntligen få känna mig som en sådan där lyckad och pedagogisk förälder som alla länkade facebook-texter handlar om? Har jag äntligen lyckats?

Hon tar en köttbulle i sin mjuka lilla hand och doppar den ordentligt i brunså
sen och sedan lingonsylten. Jag känner mig som ett geni. Hon tittar på mig igen, med den såsiga köttbullen i sin hand. Håller blicken kvar när hon sedan med en beslutsam rörelse trycker köttbullen mot pannan, där de där fladdriga linstråna till hårfäste tar fart. Som en massajkrigare som förbereder sig för strid, drar hon sen långsamt köttbullen ner över pannan och näsryggen för att sedan stoppa den i munnen. Kinderna putar ut nedanför de stora blåa ögonen som ger mig en utmanande blick. 

Jag sjunker ihop på stolen med en fnysande suck. 3-åringen fnissar förtjust och är snabb med att greppa en köttbulle och upprepa lillasysters kreativa matintag. Likt en vit flagg viftar jag lite lamt med hushållspapperet jag håller i handen. Känner mig besegrad och överrumplad, medan massajkrigarna förnöjsamt fortsätter att mätta sina magar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar