Cirkeln är sluten.

Vi avslutar det här året som vi började; sjukdomsputpurri av bästa småbarnsbacillskaraktär (det ordet måste finnas i Svenska Akademins Ordlista, va?)

Jag har legat däckad i feber ett par dagar och har därmed inte funnit kraft till att uppdatera så som är brukligt, det vill säga tisdag eller onsdag. Faktum är att jag inte funnit kraft till i princip någonting mer än att dra täcket över huvudet. Och självklart drog jag denna nitlott i bacill-lotteriet när jag är själv hemma med två relativt friska barn. Dessa underbara varelser, hallelejuja. (Tillåt dig själv att ana en viss ironi.)

Efter att ha sovit bort en hel förmiddag under täcket, vaknade jag till ett kök som var täckt i paljetter och glitter, sönderklippta papper och piprensare. Över allt detta, hade de kreativa barnen dragit ett spindelnät av de garnnystan de hittat. Ett stort spindelnät. Och mitt på golvet stod hela skafferiets innehåll, noggrant uppstaplat i bästa lutande-tornet-i-köket-karaktär. Och i det andra rummet, ty vi bor fortfarande bara på 1 rum och kök, hade de plockat ur varenda låda och skåp de kunde komma åt. Tja, det såg väl ut ungefär som vanligt, kan man säga. Bara frånvaron av någon vuxen som försökte förstöra deras kreativa idéer.

Jag vaknade och såg allt detta genom en feberdimma. Med en tröttheten i kroppen som var som blytyngder i ådrorna. Och tänkte, att kanske är det så här man känner sig när man är gammal, och snart ska dö. När man inte orkar något alls, mer än att andas och möjligtvis titta lite grann, ibland. Och då kändes det ändå inte så illa, att ha ett glittrigt kök och ungar som byggt om soffan till en hoppborg. Sen somnade jag om.

Men nu är jag på bättringsvägen. Och tänkte knåpa ihop en liten årssammanfattning av detta fantastiska, framgångsrika, skitår som 2016 varit.  Men den får ni ta del av sen. Nu måste jag förbereda nyårsstassen, dvs tvätta upp långkalsongerna. Någon form av självrespekt inför årets sista dag måste man ju iallafall ha.

Till Dig i juletid.

Jul. Och mitt i allt stök och bök så vill jag att du tar ett steg tillbaka, kanske två. Stannar upp och betraktar. Känner. De där tankarna som mal. De där måstena som du bär i ett ok på din axlar. Försök sätta ord på de känslor som far omkring inom dig.

Sen vill jag att du ser på dig själv med distans. Och funderar. Om det var din bästa vän du hade framför dig - vad hade du då sagt? Vilka råd hade du givit, om det handlade om någon annan än dig själv? Någon som du verkligen bryr dig om, någon som du älskar?

Jag tvivlar på att de råden är liktydliga med den piska som du själv svingar ovanför din rygg. Den viner runt ditt huvud och klatschar mot din själsliga ryggtavla medan orden ekar; jag ska bara....., bara lite till....., bara jag har gjort.... Hålögt kämpar du vidare, trots att orken för längesedan sinat. Trots värken i din kropp, trots oviljan i din själ, trots yrsel, glömska och en krånglande mage. Din kropp skriker SLUTA! Men du lyssnar inte. Du piskar på, och låter dig själv förblöda.

Gör inte det.

Lägg ner piskan. Stäng din mun. Ta till dig råden som du hade gett till din bästa vän. Var din egna bästa vän.

Sätt dig ner. Stäng av telefonen. Tänd ett ljus. Och sitt sen där. Betrakta lågans stillsamhet. Låt tankar få komma och gå, låt känslorna få ta sin rättmätiga plats. Och känner du då, att detta har jag definitivt inte tid med, så är du verkligen på ruinens brant och balanserar. Men du ser det inte själv. Så, ta ett steg tillbaka. Kanske två.


Julen stundar. Ta hand om varandra. Men börja med att ta hand om dig själv.

Fullmåne och julmagi.

 Fullmånekväll i december. Mörkret inomhus avslöjar att natten gjort sitt tidiga intrång. Utanför fönstret sträcker sig trädens skuggor över den snötäckta marken. Krispigt klar fullmånekväll. Jag kränger på mig overallen och går ut till korna. I pannlampans sken mockar jag ur och blir sen stående. Tittar. Lyssnar. Kornas malande käkar och prasslet från hö och halm. Det är fängslande. Rogivande. Jag blir stående tills pannlampan slocknar. Drar min hand längs den långa brunröda halsen. Kliar, smeker. Hon sträcker fram hakan och lägger hela sitt huvud i mina händer. Där, precis där, under hakan, är det som skönast, just ikväll. Jag säger godnatt.

Pannlampan har jag stoppat ner i fickan, den är överflödig under fullmånens mäktighet. Jag lämnar små tomtespår i den skimrande snön när jag planlöst rör mig omkring. Inget egentligt mål, ingen egentlig uppgift. Det är bara för vackert för att gå in. 

Jag stannar upp utanför huset. Ser de snedhängda gardinerna och fingeravtrycken på fönsterglaset. Adventsstjärnans ljus. Julmagi, så som mina barn skapar den. Och jag känner, långt där inom mig, att är det någon som kan mjuka upp min minst sagt vassa känsla för julen, så är det dem. Dem som visar mig allt det där, som vuxna för länge sedan glömt.

 Jag fortsätter gå. Ut över ängen där korna ska beta, genom odlingarna där frön ska få gro. Vidare in i skogen där virket växer, ut över marker där veden har stått. Ner till hygget där grisarna ska få böka och sen hem igen på vägen som trampats av så många fötter innan mina. Kan inte sluta fascineras av skuggorna på snön. Kan inte sluta titta på de snötyngda träden. Vill inte sluta känna den kalla luften mot min kind. Det är så ofantligt vackert. Och mitt i allt det här vackra, där bor jag. Där är jag.

Där granarna slutar och björkhagen tar vid, passerar jag ett spår. Snön som tryckts ner och hasats undan av fötter som trampat. Kanske är det mina egna. Kanske är det en gårdtomtens. Tomten som smyger omkring i månljusets sken när ingen ser. Som tar hand om djuren och kliar dem på ryggen, precis där de själva inte kommer åt. Kanske är det den tomten som passerat här. Kanske är det jag själv. Vem vet.

Sagan om hur SlaktarStina fick sin ko

Det var en gång en liten bortglömd gård, i en bortglömd del av Dalarna, och där bodde SlaktarStina tillsammans med sin Millimeterman. Tillsammans hade de två barn, 6 dvärggetter och en knasig katt. Varje dag pratade de om att så småningom, när de fått klart huset och fått klart gården, så skulle de även ha  kor. I alla fall några stycken. Deras dröm var stark och sann, men ändå så långt bort i fjärran när de knotade på med arbete, familjeliv och gårdsuppbyggnad. Men om kvällarna, när mörkret hade lagt sig och tystnaden spridit sig över gården, tillät de drömmarna om korna att få gro. Millimetermannen genom att lusläsa ko-annonser på Blocket. Han skrållade tills armen domnade, men fick varje gång ett stick av besvikelsen egg då han insåg att kor oftast säljs i främmande land, långt, lång bort. Dvs Skåne. Eller Småland.

SlaktarStina var däremot inte mycket för att läsa annonser, istället grävde hon ner sig i böcker om nötkreatur och bete. Böcker, fyllda av tabeller, ord och beteckningar som hon inte förstod, men som ändå ingav henne någon form av hopp. Hopp om att hon, för varje läst kapitel, vara en liten bit närmare tillvaron tillsammans med kor. Dessutom näst intill förföljde hon de stackars människor som på ett eller annat sätt besatt den kunskap och erfarenhet som hon själv så innerligt önskade sig.

Men så en dag, när SlaktarStina hoppat i sina bästa jag-orkar-inte-byta-om-från-underställs-kläder, hände det där oväntade. De där oväntade som bara kan hända på en liten affär långt ute på landsbygden.

Där, mellan hyllorna med glutenfritt och havregryn, uppenbarar han sig. Ko-mannen. Idolen och legenden. Han som alltid haft kor och som alltid kommer att ha. Han stod där.
De brukar aldrig träffa på varandra i affären, SlaktarStina och Ko-mannen. Men just den här dagen gjorde dom det. Och just den här dagen, satt det en man hemma på hans gård, och den mannen ville sälja en ko. Med kalv. Och det berättar han för SlaktarStina, den här gråmulna lördagen i början av oktober.

Och där hade vår saga kunnat sluta, om det nu inte var för SlaktarStinas magkänsla. Eller om det är brist på förnuft, det är nog en tolkningsfråga. Men den där magkänslan kändes som en brustablett i ett glas med varm sockerdricka. Så hon skickade hon ett sms till Millimetermannen. Hon ville inte ringa eftersom han satt på pass i de djupa granskogarna, spanande efter älg. "Ko med kalv till salu. Alltså en riktig ko! Rödkulla. Här, nära. " Han ringde genast upp. Ett nödläge är ändå ett nödläge. Och nu var han för nyfiken för att låta bli. Han viskade tyst så att inte jaktled.....jag menar älgarna, skulle höra honom. 24 timmar senare så började de tillsammans slå ner stolp för en ny hage. En kohage.

Och där mina kära läsare, tar den här sagan slut. För en dag, när leran var som lerigast och isen var så där glansigt hal, så var det dags att hämta hem korna. Hela familjen var samlad i bilen och med kärran på släp rullade de ner för sitt lilla berg. Och det var ungefär då som sagan fick en mer action-betonat händelseförlopp. Landsbygds-action. Med en SlaktarStina i tårar och en Millimeterman täckt i koskit.

Men det mina vänner, det är en helt annan historia.