Fullmåne och julmagi.

 Fullmånekväll i december. Mörkret inomhus avslöjar att natten gjort sitt tidiga intrång. Utanför fönstret sträcker sig trädens skuggor över den snötäckta marken. Krispigt klar fullmånekväll. Jag kränger på mig overallen och går ut till korna. I pannlampans sken mockar jag ur och blir sen stående. Tittar. Lyssnar. Kornas malande käkar och prasslet från hö och halm. Det är fängslande. Rogivande. Jag blir stående tills pannlampan slocknar. Drar min hand längs den långa brunröda halsen. Kliar, smeker. Hon sträcker fram hakan och lägger hela sitt huvud i mina händer. Där, precis där, under hakan, är det som skönast, just ikväll. Jag säger godnatt.

Pannlampan har jag stoppat ner i fickan, den är överflödig under fullmånens mäktighet. Jag lämnar små tomtespår i den skimrande snön när jag planlöst rör mig omkring. Inget egentligt mål, ingen egentlig uppgift. Det är bara för vackert för att gå in. 

Jag stannar upp utanför huset. Ser de snedhängda gardinerna och fingeravtrycken på fönsterglaset. Adventsstjärnans ljus. Julmagi, så som mina barn skapar den. Och jag känner, långt där inom mig, att är det någon som kan mjuka upp min minst sagt vassa känsla för julen, så är det dem. Dem som visar mig allt det där, som vuxna för länge sedan glömt.

 Jag fortsätter gå. Ut över ängen där korna ska beta, genom odlingarna där frön ska få gro. Vidare in i skogen där virket växer, ut över marker där veden har stått. Ner till hygget där grisarna ska få böka och sen hem igen på vägen som trampats av så många fötter innan mina. Kan inte sluta fascineras av skuggorna på snön. Kan inte sluta titta på de snötyngda träden. Vill inte sluta känna den kalla luften mot min kind. Det är så ofantligt vackert. Och mitt i allt det här vackra, där bor jag. Där är jag.

Där granarna slutar och björkhagen tar vid, passerar jag ett spår. Snön som tryckts ner och hasats undan av fötter som trampat. Kanske är det mina egna. Kanske är det en gårdtomtens. Tomten som smyger omkring i månljusets sken när ingen ser. Som tar hand om djuren och kliar dem på ryggen, precis där de själva inte kommer åt. Kanske är det den tomten som passerat här. Kanske är det jag själv. Vem vet.