Sammanfattning 2014

Det känns bra att sammanfatta året som gått, det rekommenderar jag alla att göra - oavsett om man har en blogg eller inte!

Vad minns du mest från 2014?
Dagen då Pyret föddes. Känslosam och självklar att nämna i en sån här fråga. Annars minns jag en varm sommar och sena nätter med Pyret. Pirret i magen som uppstår när man pratar framtidsdrömmar med sitt livs kärlek. Äventyr och lekar med Knådden. Försäljningen av vår gamla släktgård.


Finns det något som du skulle ha velat göra annorlunda?
Nej. Jag är nöjd med hur mitt liv har varit det här året och hur det är nu, så det finns inget att ångra - Alla beslut har tagit mig hit där jag är idag.

Vad gjorde du som du är stolt över?
Födde vårt andra barn.

Hur jag lyckats samordna vardagen - Två små barn, en pågående utbyggnad, försäljning och utflyttning av en gammal släktgård, träning, mat, sömn, gårdsgöra och en man som jobbar borta. Jag har organiserat det bra!

Dessutom har jag lärt mig backa med släp - viktigt.Förresten kan jag köra framåt med släp också, inte att förakta.

Reste du någonstans?
Ooohhh ja! Jag såg apor, kameler och det var olidligt varmt - Furuvik tror jag visst landet hette.
Det var årets varmaste dag och vi åkte i vår skrotbil utan AC och höll bokstavligen på att avlida, då vi tvingades ha fönstren stängda pga brandrök från den stora skogsbranden. Det var rena farsen, som det lätt blir när vi är ute på äventyr. Hemresan minns jag bara som ett dimmigt töcken, jag var helt nerslagen av värmen. Men vi avslutade den med att åka direkt till skogssjön och slänga oss i. Tystnad, kyla och frisk luft. Då grät jag över att vi bor så jäkla bra.

Vad tittade du på?
Om man nu menar i skärmväg så var det mest Emil i Lönneberga (still going strong) och Barnkanalen. Det har blivit en del traktorer på YouTube också... mest på ryska av någon anledning.

Vad lyssnade du på?
Förutom mina barns varierande vokabulär och ljudnivå så... ljuden som uppstår i tystnaden. Den är helt fantastiskt. Men det resulterade i att vi slängde ut en helt fungerande frys för den lät så vidrigt. Oj, nu lät jag ju helt dum i huvudet, men jag lovar - den lät verkligen hemskt. Eller så är jag bara lite dum i huvudet, det kvittar, ut åkte den iallafall ljudmiljön i tystnaden blev helt annorlunda.

Och så lyssnar jag på Gustaf Ollas listor på Spotify när jag tränar - kan rekommenderas! (Sök på Ollas i Spotify, så hittar du dem.)

Vad läste du?
Fuck your fears av Johannes Hansen. Någon bok om grönsaksodling och lantbruk samt några spännande bloggar. Jordbruksverkets röriga hemsida skall icke förglömmas!

Mest otippat i år?
Att jag har varit med och styckat en älg och överväger om jag ska gå en styckningskurs någon gång i framtiden. Försök förklara det för mitt 14-åriga jag som bröt ihop av en etik-och-känslostorm på biologilektionen när vi skulle disikera en fisk. Och som övervägde att bli vegan och djurrättsaktivist men insåg att köttbullar var för gott. Otippat.

Sak som du är mest förvånad över 2014?
Jag har slutat bli förvånad.

Hur gick det med målen för 2014?
Det har gått alldeles utmärkt, bättre än väntat tillochmed! Jag har fött mitt andra barn, klarar av att hantera två barn, vi har gjutit en platta till utbyggnaden och jag har börjat träna igen.

Några mål för 2015?
Få upp tak och stomme på utbyggnaden. Ta hand om getterna (och barnen också, såklart.) Köpa en cykelkärra så jag kan cykla med båda barnen. (Herregud vad vi ska cykla! Cykla-cykla-cykla!) Riva storhuset. Städa ur ladorna som äntligen är våra. Fortsätta upprätthålla en fin må-bra bas med bra mat - bra sömn - bra träning. Det är lösningen och framgångskonceptet till allt (nästan iallafall). Lära mig hantera kameran. Lära mig stå på händer.

Vad vill du förändra till år 2015?
Ingenting. Och det är nog det som är problemet...Så en förändring kommer det att bli. Hur? det återstår att se. Men jag ser fram emot att få utvärdera 2015, det kommer bli ett viktigt år. 
 

5 år senare

Dina andetag har tystnat
ditt hjärta slår ej mer
Men stjärnorna fortsätter glittra
och snön den faller ner

Vinter skall bli till vår
sommar skall bli till höst
och alltid kommer vi att sakna
din kraftfulla, trygga röst

Men alltid finns du med oss
i skog, i mark, i hus
du finns i våra minnen 
och i trädens trygga sus

Och vi säger inte hej då, 
Vi säger; då ses vi sen
och när våra hjärtan stannar
så träffas vi igen

.................................................................................................................................

Fem år senare firar vi jul tillsammans med alla de barnbarn som du aldrig fick träffa. Vi har sålt skogen, sålt marken, sålt husen. Vi har gjort oss av med så många saker som var du.
Men det viktiga är kvar, min bror och min syster, det bästa som du gett mig. De är hälften du, precis som jag. Tillsammans minns vi det som var, gläds åt det som är och sörjer det som inte blev.

Du finns alltid med oss.

Julstök

Jag är glad över att jag bestämde mig för att december skulle bli en månad av återhämtning. Tid till eftertanke, reflektion och en chans till att landa efter det intensiva år som varit. Fel månad kan man tycka, i december är det ju fullt upp med annat stök - julstök.

Men nej. Det där med julstök är något man själv bestämmer över, som jag bestämmer över. Och i år har jag bestämt mig för att tända ljus, släcka ner och göra så få måsten som möjligt. Det har fallit väl ut. Det här kan bli den bästa julen på länge.

Kanske för att jag har lekt cirkus istället för att städa. Kanske för att jag har gjort en årssammanfattning istället för att koka knäck. Kanske för att jag har läst tusenmiljonermiljarders barnböcker istället för att titta på Ernst. Kanske för att jag har sovit istället för att byta gardiner.

Eller så hade allt varit tusen gånger bättre om jag bara gjort allt det där. Och helst massa mer. Men det kvittar - jag är nöjd och min familj är nöjd. Bättre behöver det inte bli.

Tomtarnas julnatt - föräldraversionen

Jag tänkte delge er en alternativ version på låten Tomtarnas julnatt. Ni vet, tipp-tapp-tipp-tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.

Så, stäm i nu och känns känslan - melodi; Tomtarnas julnatt

Midnatt råder,tyst det är i huset - tyst i huset
alla sova, utom lilla buset - lilla buset
tipp-tapp, tipp-tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp

Se hon står där, klarvaken i sängen - vaken i sängen
Jollrar, ropar, vill inte sova längre - sova längre
tipp-tapp, tipp-tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp

Snälla mamma, låt mig vaken vara - vaken vara
jag vill ej ha större syskonskara - syskonskara
tipp-tapp, tipp-tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp

Se hon myser, vaken själv med mamma, vaken med mamma
som vyssjar, vaggar, "sov nu med detsamma", med detsamma
tipp-tapp, tipp-tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp

Det är så långt som jag kommit hittills i versskrivandet och några är det ju som återstår. Så nu behöver jag er hjälp för att färdigställa låten! Jag vet att vi är fler därute som har små natt-tomtar, så just bring it!

Ett december utan SlaktarStinas Adventskalender.

Som ni märkt är det ingen adventskalender i år. Den enkla anledningen är att månaderna innan varit för intensiva för att utgöra en bra grogrund till fyndiga rim. Och nu när december äntligen är här och inleder slutet på ett oerhört händelserikt och intensivt 2014, så vill jag bara stanna upp och andas. Elda i vedspisen, förundras över månljuset och njuta av stillheten som uppstår av två sovandes barns djupa andetag. Titta tillbaka på allt som gjorts i år och känna; det där gjorde vi bra. Jävligt bra, till och med.

Jag har längtat efter att skriva. Jag har längtat efter att fota. Och det är precis det som jag ska göra nu i december. Så kanske är det ändå värt att besöka SlaktarStinas lilla tillhåll ute i cyberrymden nu i december, trots att det inte finns någon adventskalender.

Nu ska jag iallafall försöka fånga månljuset. På återseende!

Äntligen minusgrader!

Det är en befriande känsla att, efter några veckor av regn och rusk, gå ut genom dörren och känna kall, torr luft som flödar in i lungorna och nyper mig i kinderna. Det känns som om en kappa av bly liksom faller av min axlar och jag kan äntligen sträcka på mig igen, äntligen andas. Jag njuter av att få sätta på mig ett till lager kläder, dra ner mössan över öronen och låta näsan bli lite så där rödsnorig. Höra fraset under fötterna när jag går över den nyligen frusna marken och ljudet av den tunna ishinnan som spricker när jag oförsiktigt klampar på i den frusna lervällingen som tidigare varit vår gräsmatta.

Nästa gång världen blir grön så är det så mycket som händer. Taket och stommen ska upp på utbyggnaden. Getterna flyttar in på vår gård. Gamla lador och byggnader ska få nytt liv, medan andra ska få ett oundvikligt men värdigt slut. Det är så spännande, nu kan det äntligen börja hända saker!

Men tills dess skall jag njuta av minusgraderna.

Onödiga konflikter.

Vi hade packat in vår lilla cirkus i skruttbilen och lämnat en regntung skog för att möta en minst lika regntung stad. Diverse saker som behövde handlas och som alltid när vi ger oss iväg någonstans, så började vi med att bli hungriga innan vi ens kommit fram. Vrålhungriga. Och då menar jag oss vuxna, de där andra två är det sällan det går någon nöd på.

Hur som helst så har vi lärt oss vid det här laget vart man kan få bra lunchmat innan den övriga befolkningen ens har börjat tänka på lunch. Så vi körde dit, packade in vår lilla kärvänliga familj i den folktomma lokalen och valde ett högst intetsägande bord längs ena väggen. Vi tar vår mat, placerar diverse barnrelaterade accessoarer så lämpligt som det bara går och placerar sen ut tillhörande barn så lämpligt som det bara går. Vid det här tillfället innebar det att Pyret satt i en barnstol och lekte med en sked, och storebror Knådden satt i sin fars knä, redo för att inta ett skrovmål. Vi börjar äta.

Och det är då det händer.

In kommer en matgäst, den enda i lokalen förutom oss. Personen betalar, tar sin mat och trampar sen vidare ut i lokalen för att välja sittplats för intagandet av dagens födoämne. Av alla 15 lediga bord som finns att tillgå, så väljer personen bordet bakom vårat. Av alla de 60 lediga stolarna som fanns att tillgå, så väljer personen stolen som står rygg i rygg där Magnus sitter med Knådden i knät.

Sa jag att lokalen var folktom?

Så med bricka och mat, knölar sig den här personen över skötväskor och tillbehör, in bakom ryggen på Magnus som har en mumsande Knådd i knät. Han tvingas dra in stolen extra för att personen skall komma ner på sin stol och i det ögonblicket ser jag hur läpparna rör sig till ett; vad i helv.......?
 
Jag gör som vilken annan normal människa som helst skulle ha gjort; jag börjar gapskratta. Det hela är som en riktigt dålig sketch. Jag älskar dåliga sketcher.

Så hur tror ni det hela slutade? På klassiskt svenskt vis, såklart. Vi muttrade lite över att personen var tvungen att välja just den stolen, när resten av lokalen var folktom, men vi nöjde oss med att bara muttra (gapskratta). Man vill ju inte orsaka onödiga konflikter.

Den stora Gjutaredagen

Så kom då slutligen den stora Gjutaredagen.

Dimman låg tät i skogens mörker när den första termosen med kaffe ställdes ner på bordet. För den här dagen skulle plattan till utbyggnaden gjutas. Den här dagen gällde det. Extra arbetskraft från både när och fjärran hade samlats runt vår lilla köksbord denna arla morgonstund. De allra bästa inom respektive arbetsområde hade noggrant valts ut, ty endast det bästa är gott nog för den Outtröttliga snickaren.

Kaffe hälldes upp och med gott humör såg vi hur morgonsolens strålar började tränga undan både mörkret och den täta dimman - perfekt väder för att gjuta en platta! Solen steg ytterligare och de arbetsvilla arbetarna började bli lite otåliga - vart var betongbilen? Efter några nerviga telefonsamtal, kunde det konstateras att bilen inte hittade hit. Det vore dumt att beskylla den stackars chauffören för detta, det är ju inte direkt jättevanligt att det åker betongbilar ut hit till skogen. Och det är ju fullkomligt logiskt att GPS:en måste ha visat fel, för det är väl inga som är så dumma i huvudet och bygger stort och modernt så där i obygden?

Slutligen kom arbetet igång och det flöt finare än den finaste choklad i en chokladfontän. Dessa arbetare som liksom ett sammansvetsat folkdanslag for runt över formen med sina skyfflar och vibbar för att få betongen på plats. Och hur de sen tålmodigt och känslosamt bearbetade ytan tills vår platta stod färdig för att i lugn och ro få brinna klart. Perfekt, fullständigt perfekt. Det var så en tår smög sig fram i ögonvrån. 

Efter att den sista arbetaren gett sig av bland de yrande höstlöven, var det ett obeskrivligt lugn som spred sig här på gården. Alla dagar som vi slitit, arbetat, planerat och fixat för att få det klart innan vintern - och vi fixade det! Första etappen på Projekt utbyggnad avklarad, och det med bravur.

Vi sjönk ner i soffan tillsammans, oerhört nöjda med oss själva. Med en skål popcorn i famnen kunde vi  konstatera att det är samma skit på teve som för 4,5 år sedan. Med andra ord inget som lockar. Så vi stängde av och drog fram stora planeringsblocket. En vinter är ju i antågande, så vi behöver bestämma vad vi ska utföra för stordåd då, i väntan på att etapp 2 i Projekt utbyggnad drar igång.

För mycket kaffe och tonårstankar.

Jag borde sova vid det här laget, men det är inte lätt när man har varit på föräldramöte och druckit för mycket kaffe. Livets svarta guld som är för gott för att vara utan. Helt stick i stäv med hur jag resonerade som tonåring. Då var kaffe ett socialt accepterat gift som jag aldrig skulle tillåta mig själv att bli beroende av. Men tiden går och även den envisaste tonåring blir tillslut vuxen, tack och lov.

Det hade varit intressant att få samtala lite med mitt tonårs-jag. Om värderingar, handlingar, mål och drömmar. Om livet. Men det hade nog varit helt lönlöst, så det är nog lika bra att det inte är genomförbart. Hon hade aldrig lyssnat. Men hon hade definitivt tyckt att jag är helt dum i huvudet som har grävt ner mig i ett lätt kaffeberoende.

Vid närmare eftertanke så skulle hon nog överlag tycka att jag var helt dum i huvudet. Bosätta sig i skogen, i Dalarna, med en inhemsk skogslantis. Skaffa två barn innan 30, gräva upp hela gården och skaffa afrikanska dvärggetter - vad fan håller du på med!? Hon hade sett på mig med nederlag i blicken. Jag hade klappat henne på axeln och gått tyst därifrån. Det hade varit lönlöst att försöka förklara vad livet har lärt mig.

Ikväll är jag rädd.

Ikväll är jag rädd. Jag är inte rädd för mörkret och tystnaden omkring mig, inte rädd för ensamheten som vårt ensliga boende för med sig. Jag är inte rädd för spindlarna som bosatt sig i köksfönstret och inte rädd för rovdjuren som smyger runt gårdsknuten.

Ikväll är jag rädd för vilket Sverige jag vaknar upp till imorgon. 

Jag hoppas att få vakna i ett land som jag kan vara stolt över. I ett land där alla mina vänner är välkomna. I ett land där vi tar hand om varandra. Jag hoppas att jag får vakna i ett land där jag kan känna hopp och tro inför det samhälle där mina barn ska leva. Att det finns ett samhälle som de kan leva i, en jord som de kan bruka. Jag hoppas att jag vaknar i ett land där jag kan känna trygghet även om livet sätter krokben för mig. Jag hoppas att jag vaknar i ett land där jag kan känna stolthet. Stolthet över att vara svensk, stolthet över våra värderingar, stolthet över vårt förnuftiga samhälle.

Imorgon vill jag vakna i ett land där jag jag inte behöver vara rädd.

Men det är jag ikväll. För imorgon kanske jag vaknar upp i ett land som inte är som det jag vill leva i. Som inte är som det land där jag vill att mina barn ska växa upp i. Men jag har gjort vad jag kunnat. Utfört min skyldighet som är min rättighet - en rättighet som man i andra länder är villig att dö för.

Men allt jag kan göra nu är att vänta. Så jag går och lägger mig. Lyssnar till andetagen av mina barn och hoppas att jag imorgon vaknar i ett land där det finns hopp om framtiden. Att jag har bidragit till att ge dem det land jag vill att de ska leva i. Älskade barn, allt jag vill är att ni ska vara trygga. Trygga, älskade och välkomna. Jag hoppas jag kan ge er det landet imorgon.

Godnatt.

Gräva, fylla, gräva, fylla.

Det är stiltje på bloggen vilket innebär att det är helt tvärt emot IRL, i det riktiga livet, som man säger. Där är det fullt upp. Mer än fullt upp. Det kan nog ungefär liknas vid en stor trafikknut i rusningstrafik, och mitt i detta står en liten trafikpolis med sin visselpipa och försöker hålla flyt i trafiken. Men rusningstrafiken övergår så småningom till något annat, vilket även den här intensiva perioden också gör.

Vi ligger i slutspurten för att få allting klart inför den stora Gjutardagen. Dagen då vi ska gjuta plattan till den nya delen av huset. Vi har slitit med det här hela sommaren och nu börjar mållinjen skymta i horisonten. Gräva, mura, putsa, gräva, fylla, gräva, fylla, isolera, gräva, fylla, dra slang, armera, fylla, gräva, dra rör, gräva, dränering, fylla, gräva, armera, isolera, forma..... ja, ni fattar. Eller så gör ni det inte. Det spelar egentligen ingen roll.

Dessutom har jag en hel barndom och tonårsperiod sparad i kartonger som jag måste gå igenom. Tidskapslar som öppnas upp. Saker som väcker minnen och känslor som man inte trodde fanns. Det tar sin lilla tid.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det är en hektiskt period. En period där några livskapitel får sitt slut och andra får en början. Jag ser fram emot december när jag får sammanfatta 2014 - för det här är förändringarnas år, det är här den nya tiden tar vid. Och just nu är jag mitt upp i den.

Bärsjalen är min bästa vän.

De senaste dagarna har jag tillbett min tacksamhetsbön till sjalguden (dvs postat inlägg på instagram). Med andra ord har jag varit oerhört tacksam och nöjd över att ha en bärsjal de dagar som jag också har en missnöjd bebis och en aktiv 2-åring. Den ger mig liksom möjlighet att kombinera dessa två på ett alldeles ypperligt sätt.

Närhet och värme till Pyret samtidigt som jag drar tramptraktor med tillhörande chaufför på. Eller lagar mat. Eller vad det nu kan vara. Sjalen ger mig möjligheter.

Jag behövde aldrig någon sjal till Knådden. Jag hade en bärsele men den avskydde han, vilket egentligen inte var något problem då. För då fanns all tid i världen till att sitta still med honom så att han somnade. Eller gå runt och bära på honom. Köra vagnen eller vad som nu krävdes för att han skulle bli nöjd. Jag kunde helt anpassa mig efter hans behov.

Det är annorlunda med barn nummer två. Det är två som ska ha uppmärksamhet. Två som ska ha närhet. Två som ska sova, äta och göra vad som kommer därefter. Och det är inte direkt att de är supersynkade, även om jag inte ska klaga.

Bärsjalen, har varit och är, till stor hjälp för mig för att få ihop det. Hon kan sitta i den när hon behöver närhet. När hon vill vara med och se. När jag behöver ha henne med på ställen där jag inte kan ta mig fram med vagnen. Faktum är att den är nog det bästa bebis-grej-inköp som gjorts. Inte bara för att jag fick den av min mamma och det därmed var hon som betalade, utan den har verkligen fyllt sin funktion och används flitigt.

Men hallå, en bärsele är väl hundra gånger bättre - den behöver man ju inte knyta!?
Den är smidigare att ta på, utan tvekan. Det är ganska många meter tyg som ska på plats när man knyter sjalen och det är inget man vill stå och vifta med ute en regnig dag, om vi säger så. Men jag upplever att barnet kommer närmare med sjalen än med bärselen. Utöver att det är väldigt gosigt, så blir det bättre ergonomi för mig och därmed mindre ansträngande för nacke, axlar och rygg. Mitt synfält blir dessutom inte lika skymt samt att det är inte massa små ben och armar som dinglar, vilket jag upplever att det är i bärselen. Detta är självklart beroende av vilken sele man har, men har ni en som är bra så tipsa gärna om den!

För om jag hittade en bärsele med samma känsla och funktion som bärsjalen, så skulle den vara värd varenda liten krona, tusen gånger om.

Den nya träningen.

Träning är en del av mitt liv. Jag behöver det får att må bra, vilket är en oerhört sliten klyscha. Men ska jag specifiera det där "må bra", så handlar det om att inte förvirra mig i en dimma av nedstämdhet. Träningen ger mig initiativförmåga, glädje och vilja. Den ger mig lycka, nytänkande och positivitet. Eller ja, egentligen är det ju inte träningen som ger mig allt detta, utan snarare de hormoner som kickar in efter träningen. De där lyckohormonerna som den rika världens befolkning skulle överkonsumera om de fanns i pillerform. Medicin mot värk och bitterfittor.

Hur som helst. Träningen ser annorlunda ut nu än vad den gjorde förut. Tiden innan barnen. Det var lite med flådigt då. Matchande träningskläder och välutrustade gym. Pulsklockor, gps-tillbehör och superunderställ. Det är inte riktigt som det är nu.

Nu handlar det om att få in träningen i vardagen, få det att funka. Att prioritera. Ännu en oerhört sliten klyscha i sammanhanget. Men det är först nu, med två barn och en man som arbetar borta, som jag inser vad prioritera verkligen är. Träningen prioriteras högt, eftersom mycket av allt annat fallerar om jag inte får min dos av kroppens eget uppåttjack.

Så. När tillfälle ges, är det bara att kasta fram träningsmattan på vardagsrumsgolvet. Bland leksaker, golvskräp, lortiga strumpor och diverse annat som ligger utspritt. Det finns inte plats för tankar som; "jag borde städa" eller "jag är inte motiverad". Det finns inte plats för tveksamheter. Det finns inte plats för att välja matchande träningskläder för att "komma i stämning". Jag kör mitt pass. I urtvättade trosor, amningsbehå och ett linne som luktar bebiskräk. Det är inte flashigt. Det är inte instagram-vänligt. Men det är träning som blir gjord. Och jag får min dos av lyckohormoner.


Och för varje pass kommer jag närmare mitt långsiktiga mål.

Tillökning. Jodåsåatt....

Man kan undra lite vad vi håller på med här uppe på vår lilla kulle. Inte nog med att i princip varenda trädfri yta är uppgrävd, det har även börjat sticka upp massa stolp här och var. I långa rader står de där, med en perfektion som bara en millimeterman kan uppbringa, och liksom väntar på att bli använda till något. Men vad?

Ska vi göra en gärdesgård för att vackert inrama den lilla skogsgård som växer fram? Nej. Har vi markerat våra markgränser? Nej. Vi ska ju sätta upp stängsel, såklart! Och där inne, idylliskt och harmoniskt, ska våra nya familjemedlemmar gå och beta ner all busk som kommer fram. I bästa fall. För det sägs att de kan vara lite rymningsbenägna, de små liven. Det är nämligen getter som skall utgöra tillökningen i vår familj. Ja, just det, getter. Vi ska bli getbönder.

Jodåsåatt...

Varför? Jo, de är ju så oerhört söta! Men framförallt för att de älskar att beta busk. Så förhoppningen är att de ska hjälpa oss att hålla markerna öppna och fina, utan att någon av oss behöver gå med röjsågen 24 timmar om dygnet hela sommarhalvåret. Risken är väl att vi kommer få jaga getter istället. Men det är en risk vi får ta. Om de nu inte har tänkt sig vara så där idylliska och harmoniska som jag har tänkt mig.

Hur som helst så ser jag fram emot detta med en dåres förtjusning! SlaktarStina och hennes getter så fina. Låter som början på en riktigt underhållande historia...

En middag på tumanhand i stearinljusets sken.

Härom dagen försvann strömmen och vi blev helt handlingsförlamade. Vi satt i soffan i två timmar och väntade på att den skulle komma tillbaka. Två timmar! Så länge har vi aldrig suttit i soffan de senaste åren. Knappt sammanlagt. Soff-sitt är liksom inte vår grej.

Hur som helst så väntade vi två timmar. Vi skulle ju göra mat. Och baka sockerkaka. Röja i det grusiga kaos som även kallas hus. För det blir mycket sand och grus inne när ungefär hela gården är som en stor lekplats för en man med en grävmaskin. Och det dessutom bor en 2-åring och en långhårig katt på samma gård - ja, ni fattar grejen.

Vi övervägde att tända eld i vedspisen för att laga mat. Mindre lockande när det är 28 grader varmt inne och man redan svettats floder. Vi övervägde att dra igång det lilla friluftsköket, men insåg att vi inte visst vart gasbehållaren var. För trötta för att leta, för hungriga för att börja städa. Strömmen är nog snart tillbaka. 

Vi hade i princip löst alla världsproblem och mer därtill när mörkret tog sitt grepp om vår lilla hus. Magarna kurrade och vi insåg att det var dags att lösa matproblemet - utan ström. Kreativiteten flödade och det bjöds på hårdbröd med smör och ett glas mjölk. Lite torftigt, lite oplanerat men ändå med allt som behövs. Mat, stearinljus, mörker och en själsfrände. Det blev en middag på tumanhand i stearinljusens sken.

Skogsgården.

Feberdagarna är förbi och vi kan återigen återgå till semesterns vardag. Lata dagar i grävmaskinen, njuta av kall saft i ett nyligen uppgrävt dike, svala sommarkvällar vid betongblandaren och familjeutflykter till bygghandeln. För vi har äntligen kommit igång med utbyggnaden av huset!

I ett par år har vi ivrigt stått och trampat för att få sätta igång, men först nu har det blivit möjligt. Äntligen!

 

Inte äntligen! för att det är något problem med hur vi bor nu. Två rum och kök klassas väl lite trångbott för en familj på fyra, men det är egentligen inget problem i dagsläget. Mer äntligen! för att vi nu kan fortsätta förverkliga våra visioner och drömmar, vårt livsprojekt - vår alldeles egna skogsgård.

Folk må tycka vi är lite tokiga. Kanske till och med lite tråkiga och knäppa i skallen. Det må så vara.  För de ser inte de vi ser. Paradiset. De känner inte det vi känner. Känslan. De lever inte det liv som vi lever. Vårt. Precis som vi vill ha det. 

 

Feberdagar.

Feberdagar. Mitt i högsommarvärmen slog den till och det är som att trycka på pausknappen för ett tag. Aktiviteter och planer avstyrs. Regler och normer läggs åt sidan. Feberdagar får bli vad de blir. Det brukar bli bäst så, för samtliga inblandade.

Och det är förunderligt hur fina dessa dagar ändå kan bli. När vi trötta och svettiga ligger på ett täcke inne på golvet och liksom bara är, nästan en hel dag. Struntar i att det är fint väder ute, struntar i att det är fullt med disk, struntar i att man måste äta mat innan man äter glass. Sover när vi är trötta, vaknar när kroppen vill vakna, skrattar när vi orkar och gråter en skvätt när
livet blir för jobbigt. Det är ganska behagligt mitt i det obehagliga.

Men det är krävande också. Krävande att se sitt så i vanliga fall livliga barn må dåligt. Krävande att se kaoset som växer runtomkring. Krävande att höra febergnäll. Krävande att hela tiden försöka få i honom vätska och endast få nekande och en stängd mun till svar. Krävande att känna oro. Oro för värmen, febern och ett barn som inte är sig själv.

Feberdagar - jag hoppas ni snart är över.

100-årskalas - Respekt.

 Jag har varit på hundraårskalas. Ett riktigt hundraårskalas. 100 år är respekt.

Runt borden satt glada människor och utgjorde en oändlig mängd livskunskap. Jag var blott en liten flickjänta i sällskapet, ty även den yngre generationen var nästintill dubbelt så gammal som mig. Solen strålade in genom de gamla fönstren på en man som en gång i tiden haft sin skolgång i samma lokal. Jubilaren. 100-årsjubilaren. Han som vet hur det var när elen kom till byn. Han som i hela sitt liv levt och verkat i den by där mina barn nu får börja sina liv.

Jubilaren Conrad (född 1914) tillsammans med Linnéa (född 2014).

Det bjöds på jordgubbstårta och kaffe med dopp. Allting hembakat såklart. Jag kände mig hedrad att få vara en del i gemenskapen och önskar att jag hade kunnat sitta där hela dagen. Sitta kvar hela dagen och lyssna till alla berättelser och livshistorier. Njuta och förundras över allt dessa människor varit med om - här -  mitt i Finnmarkens skogar i en bortglömd del av Dalarna.

Det kunde jag inte. Jag var tvungen att hasta iväg med svetten rinnande i pannan, en unge under armen och en tid att passa. Jag gjorde det med en liten klump i magen. Det är inte varje dag man blir serverad ett helt livshistoriebibliotek med kaffe och jordgubbstårta som tillbehör.

Men kanske är det just den lärdomen som min generation behöver ta till sig. Att inte hela tiden hetsa vidare. Och att ta tillfällen i akt och ta oss tid att faktiskt lyssna till dem som levt ett helt sekel eller nära därtill. De som lagt grunden för att vi kan leva vår mer eller mindre bekymmerslösa liv med fantastiska möjligheter. De har så oändligt mycket att berätta. Roliga saker. Viktiga saker. Sånt man bara kan lära sig genom att leva.

Vi borde lyssna mer. För hur det än är - allt finns inte på internet. Och hundra år är respekt. 

Trollet och trollungen.

Det började med att BVC-sköterskan tyckte att hon såg ut som en liten trollunge från skogen. För att i nästa andetag säga att hon var lik mig. Du kan själv lägga ihop två och två.

Och nu händer det gång på gång. I kön på affären, hos vänner och bekanta - kommentaren kommer; Nämen, vilken söt liten trollunge!

Själv har jag klippt av mig den långa flätan och den stående kommentaren från vuxna är; Åh, du har klippt dig, vad fint! Barn, är som ni säkert vet, lite mer rakt på i sina kommentarer och utropar istället; Du ser ut som ett troll!

Så det känns som att någon vidare bekännelse behövs inte. Jag är redan avslöjad.

Knas-Katten och familjelivet

Knas-Katten ser vi inte mycket av nu för tiden. Det har väl sina vettiga förklaringar, har jag tänkt. Han är ju inte särskilt förtjust i barnskrik och tycker heller inte om kasta-boll-på-katten-leken som instiftats av Knådden, trots högljudda protester från föräldrarna. Han har väl helt enkelt tröttnat på familjelivet! Dessutom är det ju sommar, vilket innebär att han har fullt upp med att jaga råttor. Trodde jag. Men idag blev jag varse att det är någonting annat han jagar.

För helt plötsligt hördes ett okänt mjaaauuu från buskarna och Knas-Katten blev som paralyserad. Fram spatserar en mörk liten kattflicka. Stolt och ståtlig. Och ganska målinriktad kan jag se så här i efterhand. Åh, en kompis! tänkte jag.

Jaha, den typen av kompis. Helt plötsligt verkar Knas-Katten inte så skrämd av att utöka sitt familjeliv.

Eller så vet han att skotten är bortplockade, så att säga. Hur som helst så fick jag helt plötsligt mycket att göra någon annanstans. Men det känns ju bra att veta att även Knas-Katten får ta del av det goda här i livet.

Du magiska sommarkväll.

.

Det är sommar, det är varmt. Det är fantastiska sommarkvällar. Men vi brukar oftast sitta inne och svettas, medan de djupa dofterna vibrerar utanför fönstret.

Förklaringen är enkel - knott. Knott till förbannelse. Du har ungefär 30 sekunder på dig när du stiger utanför dörren innan den gråa dimman av dessa små, vedervärdiga, köttätare gör dig galen. Men ibland. Ibland händer det. En varm bris sveper genom träden och knotten är bokstavligen bortblåsta. Magi uppstår.

Ikväll är en sådan kväll. När solen gömmer sig bakom grantopparna, luften är ljum och vi kan ligga ute på gräsmattan och svalka oss efter en svettig dag. Ligga där och titta på svalorna som far mot den molnfria himlen, höra ljuden som utgör den naturliga tystnaden och känna hur den svettklibbiga huden blir sval igen.

Känslan som infinner sig hoppas jag att alla människor någon gång får känna. En lugn glädje som signalerar till varje cell i kroppen att det är precis här jag ska vara. Just precis här, precis nu, precis som det är.

Kameratalang

Så fort jag tar fram kameran nu för tiden, så är det någon som ropar; "KOTT! Aus kan, Aus kan! (översättning; Åh, vi ska ta kort! Jag kan göra det!) Någon är så klart Knådden.

Jag är inte den som vill sätta käppar i hjulet för en kreativ själ med självförtroende, men jag är heller inte den som vill offra min finaste kamera till vilket pris som helst. Så. Häromdagen letade jag fram min gamla kompaktkamera. Ni vet, de där kamerorna som faktiskt bara är en kamera och som du inte behöver en helt egen väska åt? Ni minns?

Hur som helst så var jag beredd att offra den för att inspirera och uppmuntra den kreativa sidan hos min son (läs; för husfridens skull). Sen lärde jag honom allt man behöver kunna om bilder i det digitala samhället.

Vi började med den klassiska ben-bilden. Liksom här sitter jag och har det bra och funderar på livets underbarheter.

Därefter så var det dags för dessa-coola-människor-hänger-jag-med-och-vi-har-det-ruskigt-bra-bilden.

Och sen den självklara selfien.

Jag tycker han gjorde det riktigt bra och kameran är faktiskt fortfarande fullt fungerande! Lite övning på skärpan bara, sen är han redo för ett eget Instagramkonto.

På tal om Instagram, så finns jag ju faktisk där nu för tiden också. Jag funderar fortfarande på varför, men tycker ändå att det är ganska underhållande. SlaktarStina heter jag så klart.

Den nya familjemedlemmen

Jag är numera tvåbarnsmamma och därmed icke-gravid - HURRA! Som ni vet så är jag inte särskilt förälskad i det välsignade tillståndet som uppstår när jag som kvinna helt plötsligt blir en havande kvinna. Jag är då helt enkelt inte mig själv, varken fysiskt eller mentalt. Men till min stora glädje och lycka, har jag nu fått återgå till den bättre versionen av mig själv igen och då med ytterligare en härlig familjemedlem - vårt älskade lilla Pyre!

För er som nu vill ha en detaljerad och spänningsfylld förlossningsberättelse, så ska jag göra er besvikna. Det hela var fullständigt actionbefriat.

Knådden hade precis somnat för natten när jag utan förvarning kände att vattnet gick. Medan jag ringde till förlossningen så började M att frenetiskt städa bakom spisen. En helt naturlig reaktion i sammanhanget. Så han fick fortsätta med det medan jag packade i ordning väskan med matsäck och ringde efter barnvakt. Lagom tills köket var skinande rent och huset dammfritt, så anlände barnvakten och vi tog bilen in till förlossningen. Vi stannade till på en välkänd hamburgerrestaurang och intog den största menyn som fanns att tillgå. Vis av erfarenhet från min fösta förlossning, tänkte jag inte äntra BB hungrig. Det var ett klokt beslut, för orken fanns, hungern uteblev och på förmiddagen därpå så fick vi äntligen hålla om vår lilla trollunge.

Med en hårkalufs i klass med Elisabet Höglund, blåa ögon och ett finurligt litet leende så har hon tagit både oss och sin storebror med storm. Till och med Knas-Katten uppvisar en högst kärleksfylld inställning till denna nya lilla varelse. (Vilket även kan bero på att hon bidragit till ett ökat utbud av diverse mysiga sovplatser, vad vet jag.)

Nu kör vi!

Månaderna har gått och nu är jag tillbaka här. Jag har liksom landat nu, landat på andra sidan känns det som. Landat i den nya vardagen men två barn, ett hus som skall byggas ut och allt annat som händer omkring.

Och jag har ett behov av att skriva. Ett behov som jag har tillfredsställt även under de månaderna som passerat, men de alstren har hamnat ofärdiga i byrålådan. Och några har blivit söndertuggade och andra är fulla i sylt och mjölk. Hur som helst - kanske kommer mina ord och tankar till bättre nytta i den digitaliserade världen. Dessutom är ni flera som har uttryckt önskan om att väcka upp bloggen igen - det glädjer mig oerhört! Tack!

Så nu kör vi. Ungar, utbyggnad, Knas-Katten, träning, strapatser och Master of the Dammsugare. Funderingar, tankar, känslor, projekt och historier. Och allt händer mitt ute i skogen.

SlaktarStina är tillbaka! (med viss reservation med tanke på att det fortfarande bara är 24 timmar/ dygn)

Allt har sin tid.

Allt har sin tid. Och den här tiden tillhör inte bloggen, som ni märkt. Kanske kommer det en ny tid, där bloggen återigen tar en större plats. Kanske inte. Jag låter det hela vara osagt och ser vart livet för mig. Rätt var det är så dyker det nog upp något inlägg. Eller till och med flera stycken. Kanske.

Min hjärnkapacitet (de få procenten som inte är helt utslagna av graviditeten), används åt att plugga och organisera den lilla organisation som kallas familj. Däremellan så är den tänkande hjärnan helt avstängd och jag ägnar mig åt mer befriande aktiviteter som att vara rundningsmärke när Knådden spelar innebandy/fotbolls/käpphästpolo, leka ponny (även fast jag nog mest ser ut som ett gammalt sto med hängbuk, men det bryr sig inte Knådden om, han tycker jag är världens bästa häst) och dra bob med tillhörande barn på. Däremellan sover jag. Eller äter. Ibland både och.

Det händer så fruktansvärt mycket just nu. Eller snarare så ser jag hur de skymtar borta i horosonten. Några närmare än andra. Stora, viktiga, omvälvande händelser som måste få ta sin tid och få sitt utrymme. Jag samlar kraft och mod att ta mig an dem på bästa sätt. 2014 blir ett tufft och händelserikt år, och jag väntar lite otåligt på allt som kommer att hända.

Vi hörs när det finns läge. Tack för den ständiga ström som tittar in här. Tack.

Begär.

 Det hela började med de förbannade cheesburgarna. Cheesburgarna som fick mig att inse att, ja, någonting inte riktigt var som det brukade. Som fick mig att inse fakta - jag var (och är) gravid.

Cheesburgarna är inte längre i fokus vad gäller begär, utan mitt matintresse har nu förflyttat sig till mer sofistikerad mat än så.

Sill. Inlagd sill. Hushållerskans inlagda sill. Mmmmmm, Guds gåva till matutbudet! Det går att äta som snacks ungefär. Supergott. Och allteftersom sillen tar slut, så fyller Hushållerskan på med mer, som en  knarklangare till en narkoman - vad skulle jag göra utan henne! Min alldeles egna sill-langare. Sill-sill-sill. Mmmmm. 

 Vid min första graviditet åt jag sill-tacos. Alltså, vanlig tacos men med inlagd sill istället för köttfärs. Just då tyckte jag att det var en alldeles utomordentlig kombination och undrade över varför ingen kommit på detta tidigare. Det var ju helt genialt!

 Varför förstod jag senare, när mitt normala matbegär återkommit. Det skär sig helt enkelt. Och till den sjuka nivån har jag inte kommit den här gången. Än. Men man vet ju aldrig vart det här slutar.

Och jag fortsätter att fascineras av de spratt som kroppen spelar mig.

Äntligen snö!

Så äntligen kom den - snön! Denna fantastiska form av fruset vatten som ger ett otroligt ljus här ute i skogen! Det är lite oklart vem i familjen som är mest nöjd, men en sak är säkert och det är då att inte är det Knas-Katten. Han har konverterat till inne-katt - i alla fall de stunder som Knådden väljer att vara ute-barn, vilket är i princip hela tiden.

Men jag är inte den som klagar - lite bobåkning och den smidighetsträning som det innebär, pulsande i snön och skogens tystnad som kantas med barnskratt - är precis vad jag behöver efter en dag med näsan nergrävd i en bok om informationsteknik. Nu letar jag bara efter en mer lämplig bob-åkar-klädsel som rymmer min generösa kroppshydda och som dessutom tillåter lite rörelsefrihet. Jag tror att jag har en idé...

Ett bidrag till gravidbloggarnas underbara värld.

Vi börjar såklart med dagens outfit:

- Noppig ulltröja som jag ärvt efter min pappa. Egenpåsydda kardborreband i ärmsluten och olagat hål på magen.
- Underställströja med grankåda (har inte fått bort det efter att jag bar ved en solig vårdag)
- Tjocka gravidstrumpbyxor från HM, vilka är totalt värdelösa eftersom de hela tiden hasar ner och ger mig den smickrande känslan av att vara medlem i familjen Simpor och Grodfötter. Dessutom är det så mycket tyg i grenen att det ser ut som om jag har camel-toe deluxe den korta stunden som de väl är uppdragna. Eller ser ut och ser ut - jag får väl om det är så det ser ut.
- Knähöga stödstrumpor från Apoteket
- Smink; bas av Järnvärde 110 som jag toppat med VinterImörkaSverige limited edition.

Och sen en bild som ger mer rättvisa åt min dagliga uppenbarelse, o-posad så att säga; 

En urkass hållning till följd av ändrad kroppskonstitution i kombination med muskelförlust, och död-fisk uttrycket i ansiktet som kommer sig av att min näsa är så tät att jag måste flåsa genom munnen.

Jag har nu ungefär 3 månader kvar och under den tiden kommer jag bli otympligare, flåsigare, mer svullen och tröttare. Jag vet att det är något fantastiskt som väntar och som orsakar allt det här, men jag måste erkänna att jag har svårt att njuta av detta välsignade tillstånd. Så jag har kapitulerat inför den sociala förväntningen och övergått till att fascineras av de mer eller mindre nya upplevelser som kroppen nu delger mig.

Som att vakna med avdomnade fingrar. Att inte klara av att klättra upp lastmaskinen. Hur det känns när magen vilar mot låren när jag sitter och att brösten i sin tur vilar mot magen. Att behöva be om hjälp för att knyta träningsskorna. Hur jag plötsligt tycker att sill-tacos är en utmärkt idé som kommer att göra succé inom den gastronomiska världen. Att få ont efter en vanlig promenad och att den även orsakar en fysisk utmattning som liknas vid den jag kände efter att jag cyklat ett landsvägslopp med en klunga som var 10ggr bättre än mig. Tårar som sprutar som fontäner när jag ser Emil i Lönneberga. Att inte kunna andas när jag sitter i fåtöljen. En mage som inte funkar som den ska och det därmed känns som att jag föder en unge varje gång jag går på toa. Fast ur fel hål, så att säga. Hur magen tar emot när jag försöker kramas. Eller hur den slår ner på tallrikskanten när jag sätter mig för att äta. Eller slår i bordsskivan när jag reser mig upp. And so on.

Jag njuter inte, men jag fascineras. Och jag önskar att alla som vill uppleva detta välsignade tillstånd får möjligheten. Men allt är inte njutbart och fantastiskt. I alla fall tycker inte jag det. Dock verkar jag vara den enda i den gravida bloggvärlden med de känslorna. Men kanske beror det på att jag inte trippar runt i klackskor och bär de rätta accessoarerna. Så måste det vara. Jag får skärpa mig.

Välkommen du nya vardag!

Skylten är från Petters Laila Design och utgjorde priset i SlaktarStinas Adventskalender 2013

Med skräckblandad förtjusning har jag kastat mig in i en ny vardag. Jag har återigen plockat fram mina block, mitt pennfodral, min kalender och satt mig i skolbänken. Jag är student igen, pluggar. Med skräckblandad förtjusning, som sagt.

Förtjusningen kommer från att jag får tillgodose mitt behov av att lära mig nya saker. Men framför allt över att jag försöker göra någonting åt en situation som jag inte riktigt känner mig bekväm i. Tänka nytt, se lösningar och prova istället för att gräva ner mig i gnällträsket och bli en bittefitta. Om vi nu ska tala klarspråk.

Skräcken kommer spontant från mitt mänskliga försvar över att möta något helt nytt och främmande - vad sjutton har jag gett mig in på!? En normal reaktion och som också ofta är orsaken till att vi inte tar det där steget till förändring av något som vi vet ändå inte riktigt håller i längden. En reaktion och känsla som ofta begränsar oss.

Men hallå, vad ska du läsa till då? Vart vill du komma?
Det är ingen idé ni frågar, för jag vet inte själv. Eller jo, jag vet att jag ska utvidga mina kunskaper vad gäller IT, men vart jag vill komma.... det vet jag inte. Men jag är på väg, och just nu är det precis det som är det viktiga.

För övrigt så ser ni priset i SlaktarStinas Adventskalender i bilden ovan - återigen stort GRATTIS till Jenny Zinders som kammade hem priset!
Vill du ha en likadan? Gå in här och beställ en egen! Går att få i alla möjliga färgskalor och kombinationer - efter eget personligt önskemål. Om ni har problem med länken, så ta kontakt med mig så kan jag vidarbefodra Lailas uppgifter.

Nu - åter till skolboken.

God fortsättning och Vinnaren 2013

Nyårsdagen och vi är tröttare än någonsin. Det är hårt för småbarnsföräldrar att vara vakna långt in på natten, men har man trevligt så är biten med att hålla sig vaken inte så kämpig. Kämpigare blir det dock dagen efter, men det är bara att bita i det sura äpplet och gå upp och spela innebandy.

Nyårsdagen - och vinnaren i SlaktarStinas Adventskalender skall presenteras! Knådden tog en micropaus från innebandyklubban och drog fram den respektingivande vinnaren.

Dock hade han inte tid att göra en presentation, så det överlät han åt sin ständiga följeslagare Lill-Nalle (han kan ändå inte hålla i en innebandyklubba).

Då så, kära läsare, vinnaren i SlaktarStinas Adventskalender 2013 är........

...Jenny Zinders! STORT GRATTIS! Du vinner ett pris från Petters Laila Design, och evig ära och berömmelse - inte illa!

STORT TACK till alla er som deltagit, det är en ära att ni tagit er tid att klura på rimmen och sen skickat in era bidrag - TACK!