Sammanfattning 2015

Varje år gör jag en sammanfattning av året som har gått - något jag starkt kan rekommendera alla att göra. Det är något lugnande och helande över att stanna upp en stund och tänka tillbaka på den tid som varit.

Vad minns du mest från 2015?
Arbetsivern, arbetsglädjen och teamkänslan när utbyggnaden har tagit form. Jag minns sena kvällar på taket och familjeutflykter till bygghandeln. Doften av kokkaffe vid förmiddagsfikat och spåren av smörkladdiga barnfingrar. Jag minns vårdagar i hagen och känslan när getterna äntligen kom till gården. Jag minns den djupgående tacksamheten över en god vän och en kopp kaffe. Och den kittlande känslan i kroppen när nya idéer och planer tar form. Och den otroliga frihetskänslan när jag sa upp mig. 

Finns det något som du önskar att du gjort annorlunda?
En fotografering av ett dop. Grubblat mindre.

Vad gjorde du som du är stolt över?
Utbyggnaden. Samt att jag analyserat, reflekterat och agerat. Med mycket stöd av de närmaste omkring mig. Tack.

Reste du någonstans?
Ja, kors i taket! Jag var till Ljublijana i Slovenien och var både social och kulturell. Läste böcker på en parkbänk i solen, såg dansande män i kroppsstrumpa och pratade tills stämbanden svullnade.

Vad tittade du på?
Serien Bron.
Intressanta YouTube-klipp om maskar och microorganismer - jag blir alldeles exalterad! På riktigt alltså.

Vad lyssnade du på?
Radio - P1 och P4. Olika tolkningar av Dan Anderssons alster och andra svenska visor. Jag är oerhört svag för välformulerade svenska texter i musikform och tar gärna emot tips på nya upptäckter, oberoende av om de är från våra tidevarv eller för 70 år sedan.

Vad läste du?
En man som heter Ove av Fredrik Backman.
Att hitta glädje i skrivandet av Kim M Kimselius
Glashjärtat och Resan till sommaren av Anna Helgesson
Det enda vi har är våra kroppar av Bob Hansson
Livet efter dig av Jojoj Moyes
Diverse böcker om odling och kompostering.

Mest otippat i år?
Mitt plötsliga intresse för odling som liksom exploderade i samma stund som jag skördade en handfull potatisar. I min ungdom lovade jag mig själv att aldrig, aldrig någonsin odla. Och speciellt inte potatis. Men här står jag nu, med ett förberett potatisland, några odlingsbäddar och väntar på att våren ska komma.

Hur gick det med målen för 2015?
Jo då. Stommen och taket är som planerat på plats, och även allt annat exteriört på utbyggnaden. Jag har cyklat med barnen, men vi har ännu inte rivit det storhuset. Jag har heller inte lärt mig hantera varken kameran eller stå på händer. Men känner mig ändå rätt nöjd med året som har gått.

Några mål för 2016?
Att inte ha några mål. Det här året ska livet liksom få leva sig själv lite, och känslan i magen ska få bestämma vägen.

Vad vill du förändra inför 2016?
Grunden till alla förändringar är redan lagda och jag vet inte alls vart det kommer att landa. Men om jag ska försöka hitta något konkret, så ska jag använda tygkassar istället för plastkassar när jag handlar. Det kan låta simpelt, men är ungefär som att få en minigris att dansa cancan - dvs teoretiskt inte omöjligt, men hur gör man? Hur gör man för att komma ihåg de där tygkassarna INNAN man är framme vid kassan? Jag har ännu inte listat ut det. Men 2016 ska bli året då jag lär en minigris att dansa cancan - eller ja, lär mig använda tygkassar när jag handlar.

En vintersaga, del 4

Då var det dags för den avslutande delen i vintersagan...!

Katten blir genast ilsk
 - här trotsar man faror i natten,
för en pinntjur som var pilsk!
men sen samlar sig katten

Han går fram till älgen
och ger honom sin tröst
sen tar han stöd för bälgen
och säger med stadig röst;

Vi ska nog dig förlåta,
Jag, Snickarn´ och hans maka
men då måste du sluta gråta
och lämna allt tillbaka!

Älgen nickar glatt
och reser sig sen opp
och sätter av i glädjefnatt
skenande i vilt galopp

Långkalsongerna fladdrar i vinden
och skyfflarna blänker på ryggen
Katten torkar en tår från kinden
och går sen hem genom skog och hyggen

Epilog

När arla morgon glimmar
känner sig katten trött och liten
efter att ha vandrat många timmar
är han riktigt sliten

Men när han når sin farstukvist
känner han sig nöjd och ler
 - det där har jag fixat med min list!
tänker han när han ser

långkalsonger i hopar
och skyfflar som blivit fem
Och Snickarn´ som plötsligt ropar
- Äntligen har du kommit hem!

Men han tappar genast hakan
när han ser alla grejer
och frugan hon tappar kakan
men finner sig och säger

- Hur i hela friden
har allt detta kommit hit?
men det är ändå på tiden
för går´n är alldeles vit

Men det överlåter jag till dig,
säger frugan till sin make
 - Och du kommer in till mig,
du stackars lilla katt-krake

Slutet gott, allting gott
trots att snöröjning fick vänta
för älgen fick ju väldigt brått
och lämnade igen med ränta

En vintersaga, del 3

Då var det dags för del 3 i "En vintersaga". För er som inte varit med från början - läs de första delarna här.

Ni minns vad som har hänt? Familjens skyfflar och ett par långkalsonger har blivit stulna. Knas-Katten har nu smugit sig ut i skogen och den mörka natten. Vi kastar oss rakt in i handlingen och ser vad som väntar katten!

Men vid alla gudars vårar
vad hamnar i mitt blickfång!?
En älg som sitter i tårar
och på huvudet - en långkalsong!?

- Det är bäst att du kan förklara!
ropar katten med sin stämma
- Annars måste jag försvara,
de grejer som fattas hemma!

Älgen stelnar plötsligt till
och tittar upp bland tårar och barr
men sitter kvar lugnt och still
och säger med rösten på darr;

- Med en ko jag ville leka,
jag var så förbannat kär!
Men hon mig bara neka,
ty blott en pinntjur jag är

Och jag kände mig väldigt naken,
när jag tappade hornen mina,
så jag gjorde slag i saken,
och gjorde mig skovlar fina!

Jag tyckte mig vara så smart
men allt skedde i en hast,
och jag märkte ganska snart,
att skovlar ej går att knyta fast

Så nu sitter jag här allena,
och känner mig eländig och kluven,
med skyfflar som ligger runt bena,
och med en långkalsong som är stulen!



Ojojoj! Vad gör Knas-katten nu efter älgens bekännande? kommer familjen någonsin få tillbaks sina saker? Den sista delen kommer imorgon!

En vintersaga, del 2

Idag är det julafton. Jag önskar er alla en God Jul och ger er del 2 i "En vintersaga"! Ta hand om varandra och framför allt - lägg ifrån dig den däringa smart-fånen. Ja, efter att du läst det här inlägget, vill säga... då lägger du ifrån dig apparaten, ger någon en kram samtidigt som du börjar en mening med "TACK, du....." Gör det bara. Du kommer inte att ångra dig.


Men nu... här kommer del 2 i "En vintersaga". Om du inte har varit med från början, så hittar du första delen i berättelsen här.

De letar i lador och snickarbo´n
tillslut börjar svetten att rinna
och frugan utbrister i frustration
- de kan ju inte bara försvinna!

De letar utan att finna
och får pulsa fram där de går
Snickarn och hans kvinna
som nu har förfrusna lår

Dagen lider mot sitt slut
och familjen kryper ner i sina sängar
men Knas-katten han smyger ut
mot skogen och snötäckta ängar

- Det var då själva fan
allt ska man behöva göra!
nu har de letat hela da´n
utan att klia på mitt öra!

- Så här får det inte vara!
muttrar den Knasiga katten
och trotsar kyla och fara
när han smyger omkring i natten



Varför smyger Knas-Katten ut i den mörka natten?  Kommer vi få veta vad det var som smyger omkring bland träden? Fortsätt följa äventyret - del 3 kommer imorgon!

En vintersaga, del 1

Julen är ju lite av reprisernas tid och jag tänkte inte vara sämre. Därför, mina vänner, ger jag er nu mitt gamla alster "En vintersaga" - en liten historia i fyra delar som jag knåpade ihop för några år sedan. Håll till godo, här kommer del 1

Långt bort från gatljus, fik och krogen
finns en röd liten stuga

Bortom bergen, långt in i skogen

bor Snickar'n med sin fruga

Och när du lyssnar till trädens sus
kan du ana en skugga i natten

som springer, hoppar och gör massa bus

- det är ju den knasiga katten!

Men vänta, där är något mer

som smyger där bakom träden

fyra ben är allt jag ser

i månens sken över gärdet

Natten passerar och dagen gry

och den lilla familjen vaknar

men drabbas av plötslig huvudbry

för farstukvisten saknar

långkalsonger och skyfflar två
för visst var det där de fanns?
de börjar genast grubbla på

- står de någon annanstans?

Ja, vad har hänt med långkalsongerna och skyfflarna!? Och vad är det som smyger omkring bland träden? Fortsättning följer - imorgon!

Roligt på jul

Som ni märkt bedriver jag ingen adventskalender i år heller. Kan även hända att jag är mer eller mindre uttömd på rim, efter att ha knåpat ihop nästan 100 stycken under några år. Men suget efter att sätta ihop något klurigt till andra har däremot inte försvunnit och det hade det inte gjort förra året heller.

Så. Lagomt till det började dra ihop sig till julfirande med mina syskon, så knåpade jag ihop en skattjakt till de barn som skulle delta. Jag satt på min kammare och fnissade för mig själv när jag färdigställde ledtrådarna. Såg framför mig hur barnen med glittrande ögon skulle hänge sig åt julens mystik och med kamratlig anda lösa ledtrådarna ihop. Så gemytligt! Så roligt! Och någon aktivitet för barnen!

Upplägget var sådant, att en liten tomtenisse hade gömt paketen och istället lämnat en ledtråd, som sen ledde vidare till en annan ledtråd, som sen ledde vidare till en annan ledtråd, som sen... ja ni fattar. Slutligen skulle barnen hitta paketen och mystiken skulle bytas till sprudlande glädje och förnöjsamhet över att de lyckas lösa skattjakten. Tanken var bra.

Allt var perfekt och gick enligt planen. Medan de andra fixade med någonting placerade jag i smyg ut alla ledtrådar och förberedde in i minsta detalj. Kände mig oerhört nöjd, kreativ och bra på alla sätt, när det äntligen var dags att köra igång. Paketöppning! Barnen sprang i glädjerus till granen för att med iver hugga tag i de färgglada papperen, men det hela kom liksom av sig när de bara hittade tomtenissens sketna ledtråd. Samtliga började storgråta.

Så vi vuxna försökte få barnen att förstå att det här var bara en rolig lek, på det sätt som bara vuxna kan försöka förklara för barn att det bara är en lek när egentligen hela deras värld har rasat. Det gick så där. Samtliga fortsatte storgråta. Så vi manade på dem och tillslut så övergick storgråten till ett försiktigt hulkande. Med stark påmaning av oss vuxna följde de den första ledtråden, för att hitta en ny sketen ledtråd. Och började storgrina. Och den ledtråden gick ju till en ny ledtråd, som gick till en ny ledtråd som....Ja, ni kan ju själva lista ut hur det fortsatte.

Efter vad som kändes som en evighet, både för mig och för barnen, fann de slutligen paketen och började med rödgråtna ögon öppna dem. Jag kände mig som en fruktansvärd jul-ligist som just givit barnen en fullständigt traumatisk upplevelse.

Vart min kreativa och kluriga ådra ska få utlopp det här året, har jag ingen aning om. Men vad jag vet, är att jag inte tänker gömma några paket iallafall.

Knas-Katten om drömmen som inte blev sann

 Som ni säkert märkt så vann jag inte Årets Lussekatt 2015. Den stolta vinnaren blev istället Gösta, en social stadskatt som springer runt i affärer och tjålar med folk. Själv är jag ju bara en enkel skogskatt, som jagar råttor och andra otyg om dagarna. Och det är jag faktiskt ganska nöjd med, även om drömmar om något exklusivare inslag i vardagen ibland överrumplar mig.

Men låt er inte luras att jag är bitter, för det är jag inte. Jag är nöjd med min finalplats och känner mig oerhört hedrad av alla er som röstade och som gav mig ert stöd - TACK!

Vad jag lärt mig på resans gång är att livet handlar om så mycket mer än champange och beundrande blickar. Som älgkött och egentid framför spisen exempelvis. Och om sanningen ska fram, så är det ju där jag trivs allra bäst, efter en hård arbetsdag ute i Finnskogens vildmark.

Det var kul att delta, men nu får det vara slut på de där tramserierna. Tävlingar får stadskatterna ägna sig åt, de som har tid att springa i affärer och tjåla. Här finns en gård att försvara och ett jobb att sköta. Och det, det gör ingen bättre än mig, Lussekatt eller ej. Så det så.

En dag i december

Dem påstår att det är mitten av december. Jag vet inte jag. Det enda jag vet är att idag har jag tillbringat tid ute i solskenet med att anlägga nya odlingsmarker. Eller jag tror det åtminstone. Jag har inte grävt ett enda spadtag, utan har inriktat mig på att muta maskarna till att göra det jobbet. Hur det går, återstår att se. Man måste ju prova.

Och när jag kämpade på med skottkärran i uppförsbacken, så kom jag fram till att gränsen mellan att vara innovativ och att vara en idiot, är hårfin. Närmare utläggning kring det, kan vi ta om ett år ungefär.

Odlingstankar och Herr Potatis-och-brunsås

Jag kan inte så mycket om odling och sånt där så i sommar tänker jag odla för att vara självförsörjande. Det är en ganska rimlig tanke.

Låt mig få förklara närmare.

För en tid sedan skrev Sara Bäckmo, som har Skillnadens Trädgård, ett inlägg om att våga utmana sig själv till att vara självförsörjande. Åtminstone under en del av året. Jag tände på alla cylindrar. Såklart. Vad finns det att förlora? Ingenting. Det sämsta som kan hända är att jag lär mig massor. Och misslyckas jag med utmaningen, så kommer jag ändå inte behöva gå hungrig. Jag har ändå möjlighet att köpa mat om jag inte lyckas få fram något.

Så. I två veckor ska jag vara självförsörjande, har jag bestämt. Utan närmare inblandning från övriga familjemedlemmar, vad gäller beslutet. Det största problemet, tror jag, blir nog inte att få fram mat. Det största problemet blir att få Herr Brunsås-och-potatis att äta något annat än just brunsås och potatis. För det är inte vad jag har tänkt odla. Åtminstone inte brunsås. Det får helt enkelt bli andra tillbehör till potatisen, dock har jag inte bestämt exakt vad än. (Kanske har du några bra tips?)

Hur som helst. Det som från början bara var en utmaning i att vara lite självförsörjande, kommer framför allt bli ett socialt experiment. Så den grundläggande frågeställningen inför de här två veckorna i sommar blir helt enkelt - hur många dagar tar det innan Millimetermannen säger; "vad är det för fel på kött, potatis och enkel, hederlig brunsås!?!". 

Själv tror jag att det blir ungefär 3½ dag. För då är hårdbrödet slut. Men vad vet jag, den som lever får se.
 
Hur som helst så är jag taggad till tårna inför den här utmaningen - häng på du också!

Naken på blomstrande sommarängar

Det har kliat och skavt. Alldeles förfärligt faktiskt, och alldeles för länge. Som om jag burit en för trång overall tillverkad i dålig ull. Blöt, tung, kliande ull som skavt och hindrat varenda steg jag gått. Den har endast låtit mig hasa fram på en välpreparerad stig, när jag egentligen har velat slå kullerbyttor och hoppselihoppsa fram över blomstrande ängar. Men det har inte gått. Overallen har varit allt för trång, och allt för tung. Alldeles för tung.

Men jag har stretat på. Tänkt att det säkert blir lättare, bara jag blir starkare. Bara jag liksom växer in i formen på den där opassande skapelsen och får lite hårdare hud. Hårdare hud som inte är så känslig för allt det där som kliar och skaver, så kanske det hela blir bättre.

Men det har inte blivit bättre. Inte det minsta. Skavsåren har bara blivit större och jag har bara blivit svagare. Halslinningen har sakta snörts åt för varje dag som gått. Hårdare och hårdare. Tills fållen skar in i min tunna hud och andetagen väste. Det blev svårt att andas.

Så jag slet av mig den där betungande overallen. I en frustrationsvåg av plötslig styrka och kraft, kravlade jag mig ur, medan Han slet upp den åtdragna halslinningen. Han som alltid står vid min sida och ingjuter mig mod. Han som alltid håller min hand och har ett millimetermått i den andra. Han.

Så trots att det är december, så springer jag nu lycklig och naken över blomstrande ängar. Slår kullerbyttor och hoppselihoppsar fram, medan håret fladdrar i vinden och solen hettar mot min kind. Hjärtat slår och jag kan andas djupa, friska andetag medan skogens pirrande syre ger kraft i varje cell av min kropp. Åtminstone känns det så.

Jag har med andra ord sagt upp mig.

Vad som väntar nu, är fullständigt oklart. Men jag har redan lärt mig att när man stänger en dörr, så öppnas tusen nya. Och bakom dem finns saker och möjligheter som man aldrig kunnat ana.  

Gamla hus och nya tider

I skuggan av Knas-Kattens deltagande i tävlingen Årets Lussekatt, så rullar livet på här på gården. Trots att vi har haft en paus i utbyggnaden av vårt boninghus, så har den mesta delen ändå handlat om hus, men på olika sätt.

Delvis har det handlat om att förbereda rivning. Rivning av det stora huset och även ett mindre uthus. Det är vemodigt att riva hus, när man själv är så medveten om hur mycket arbete och själ det ligger bakom. Men jag har ältat det där nog nu. Det finns inget annat alternativ för det här byggnaderna som under många år stått med läckande tak. Nu känner jag snarare en iver över att börja. En symboliska handling för att en epok tar slut och en annan tar vid.

Men det är även byggnader som det fortfarande finns hopp om. Till min stora glädje så är det gamla slakteriet med tillhörande varmrök några av dessa. De är en viktigt del i gårdens historia och ett konkret tidsankare till varför gården kallas för just Slaktarn´s. Det är ju inte direkt någon slump att jag kallar mig för SlaktarStina. Men allt det där förtjänar ett alldeles eget inlägg. Om affärsrörelser, slakteriet, vindkraftverk och byns första cykel - för nästan hundra år sedan.

 
Ja, man kan väl säga att dagarna går och vi pysslar på här hemma. Vi kan konstatera att gården inte kommer att se ut som den en gång har gjort, men den kommer få livskraften och stoltheten tillbaka. Nu är vi en ny generation som sätter vårt avtryck här, bland Finnmarksskogarnas viskande granar. Och jag tror ändå att våra förfäder hejar på oss, vart än de nu må sitta.

Inför Årets lussekatt - Intervju med Knas-Katten

Idag blev jag kontaktad av en journalist från det exklusiva magazinet Oknyttnytt. Jag blev lite paff. Det är inte alla dagar det ringer folk som vill tala med mig för att jag är intressant. Och det var det väl inte den här gången heller, måste jag medge. Journalisten ville nämligen göra en intervju med Knas-Katten, eftersom det idag tillkännagivits att han har gått till final i tävlingen Årets Lussekatt!

Eftersom artikeln kommer publiceras i ett mycket exklusiv tidning som de flesta inte har tillgång till, så fick jag möjlighet att köpa loss intervjun för en skamligt stor summa pengar. Och det gjorde jag så klart. Så här är den, bara för er, kära bloggläsare!

Grattis Knas-Katten! Du är en av de 15 finalisterna i Årets Lussekatt, en tävling som i år bestod av ett startfält på över 500 kandidater - hur känns det?

Tack, det känns bra.

Vad har du att säga om finalfältet?

Det blir tufft, det är värdiga katter hela högen. Jag önskar dock att Knas-Matte hade gett mig chansen till en bättre bild. Hon har ju bara slängt in en gammal Instagrambild från ett pågående arbetspass! Jag hade gärna fått chansen att kamma till svansen innan. Och ta fram mina hundvalpsögon.

Okej, men nu är du i final iallafall. Vad gör du om du vinner?

Då ska jag använda min plats i strålkastarljuset till att göra världen till en bättre plats. Jag vill verka för fred, medkattlighet och för allas rätt till valfri personalhälsovård var 12:e timme. Minst. Och så vill jag smutta champange och spegla mig i beundrande blickar.

Men du är ju General i kriget mot råttorna på skogsgården - hur går det ihop med att du vill verka för fred?

Jag verkar ju för fred hela tiden. Men det är ju de andra som ska envisas med att bråka.

Okej...men om du fick önska dig något då, vad önskar du dig då?

Då önskar jag såklart att jag blir utsedd till Årets Lussekatt. Men annars önskar jag att getterna börjar tvätta sig - de luktar förjävligt!

_______________________________________________________________

Vill du rösta på Knas-Katten i tävlingen Årets Lussekatt, så sms:a KATT 7 till nummer 72023. Tävlingen pågår till onsdag 9:e december klockan 12.00. Varje sms kostar 10 kr + eventuell trafikavgift.

Vill du läsa mer om Knas-Katten, så kan du göra det HÄR.

Vill du läsa mer om tävlingen och se de övriga katterna i finalfältet, så gör du det HÄR.

En nödsituation.

Jag kände mig som ett grått litet spöke som inte sovit vettigt på flera veckor. Jag var sjuk, barnen var sjuka och så hade de varit de senaste veckorna. Typiskt småbarnsliv, helt enkelt.

Och det var då som det föll det sig som så, att jag satt där man ibland sitter, när man måste göra något som man ibland måste göra. Och det var då jag kom ihåg vad jag skulle köpa, när jag tidigare inte hade kommit ihåg vad det var jag skulle köpa. Toalettpapper.

Utan att närmare gå in på detaljer, så var det inte riktigt läge att springa omkring i huset med byxorna nere vid fotknölarna. Men i ett intilliggande rum, satt min kapabla 3,5-åring, så jag ropade på honom.

- Snälla, kan du hämta papper från köksbordet?
- Nej.
- Jo men alltså.... jag sitter på toaletten. Och behöver papper. Hämta papperet i köket! Snälla? ropade jag från badrummet.
Jag hörde hur han släppte sin hammare och kom springande. Utan papper. Han tittade undrande på mig. 
- Toalettpapperet är slut. Kan du hämta papper åt mig? frågade jag honom på mitt allra hjärtligaste sätt. Och det var då det kom, det som måste komma.
- Vajjfö? (varför?)
Så jag förklarade situationen, på det sätt man kan förklara situationen, och bad honom hjärtligt återigen;
- Hämta papperet i köket. Snälla. 
Så det duktiga lilla barnet gick tillbaka in i köket. Hämtade papper. Och kom myndigt gående tillbaka och räckte över en pappersbit stor som en kattass. Jag tittade på den lilla biten i min hand.
- Tack, det var snällt, men jag behöver mer än så här.
Han tittade frågande på mig en stund. Men så gick han tillbaka in i köket, hämtade papper, och räckte över en till pappersbit. Stor som en kattass
-  Snälla du, hämta hela rullen.
- Nej. 
- Jo, hämta hela rullen. Jag behöver mer än så här.
- Men det får du inte mor, för då tar allt slut. Då kan jag inte torka munnen när jag ätit, svarade han mig och slog ut med armarna. 
- Hämta. Hela. Rullen. 
- Nej, det ska jag ha när jag äter! säger han bestämt och sätter upp pekfingret i luften för att markera vad han sagt.

Och det är ungefär här som jag känner ett stark impulsivt behov av att spola ner mig själv i toaletten och aldrig mer komma upp. Men jag samlar mig och inser att det finns bara ett sätt att lösa det här på och det är att behålla lugnet. Behålla lugnet och fokusera på målet. Så jag tog ett djupt andetag, och sen började det diskuteras. Diskuteras på det sätt som det bara kan diskuteras, med en 3,5-åring som inser att han besitter någon form av maktposition. Det tog sin lilla tid. Men tillslut räckte han över rullen med orden: 
- Du måste köpa mer papper mor.

Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Knas-Katten och den stora drömmen

Under en tid har jag sett att Knas-Katten varit mycket fundersam, nästan lite frånvarande. Han har gjort vad som förväntas av honom, men glädjen och entusiasmen har varit som bortblåst. Han har varit tankspridd och nästintill lite nerstämd. Hållit sig på sin kant istället för att vara med oss andra.

Så en kväll, när barnen hade somnat och brasan sprakade i spisen, tog jag honom i knät och strök hans mjuk päls. Han tittade på mig med de där stora ögonen och bet mig kärleksfullt i underarmen. Vi började samtala. Vi samtalade om hur allting är och om hur vi önskade att saker och ting skall bli. Vi pratade om älgkött och kronhjärtar, familjepromenader och hårsnoddar, om kvällsmys och acceptabla tider att jama framför ytterdörren. Och så pratade vi om drömmar. Sånna där drömmar som man knappt vågar nämna för någon annan, för blotta tanken får en att känna sig som naken i ett strålkastarljus.

 Och det var då det kröp fram. Det var då det kröp fram vad som har tyngt hans sinne den senaste tiden.

Han berättade för mig att han vill stå i centrum och bli uppmärksammad. Bli hyllad och beundrad. Få utnyttja sin fulla potential medan världen tittar på. Spegla sig i dyrkande ögon medan han smuttar på ett glas champange. Han vill tillhöra gräddan av eliten.
Och det är lite svårt att bli det, hävdade han, när man bara trampar omkring här på vår gård mitt i skogen. Och det gjorde honom lite nedstämd, för han vill för all värld inte lämna gården.

Så. Jag tog saken i egna händer och anmälde honom till Årets lussekatt 2015. För att jag tycker att han är värd att få stå i centrum och bli uppmärksammad. Bli hyllad och beundrad. Och för att jag älskar den där knasiga katten som hoppar som en orangutang.

Vill du rösta på Knas-Katten i Årets Lussekatt 2015, så skall du skriva COOLA 88 i ett sms och skicka det till 72023. Skriv även ditt egna namn och adress  Varje sms kostar 10kr + ev. trafikavgift. Vill du läsa mer om tävlingen och se den hårda konkurrensen, så gör du det här.

Vill du läsa merb om KnasKatten och alla hans äventyr, så hittar du dem här.

Hur går det med skrivandet?

Tjenare kompis, hur går det med skrivandet?
Jo då, texterna flödar fram utan större problem. Men vad som är ett problem är att de inte alls är de texter som jag hade tänkt mig.

Min plan var att skriva en roman. Själva historien, poängen, meningen med romanen har varit självklar en längre tid. Den har spelats upp som en film i mitt inre under flera år. Så jag tog tjänstledigt och började skriva med stor frenesi. Men det som kom ut i form av bokstäver, var inte alls det som jag såg i min inre film. Det är någonting helt annat och detta förvirrar mig.

Det är svårt att skriva en roman, det kan jag villigt erkänna. Att berätta en historia och lyckas väva samman alla trådar, karaktärer och miljöskildringar. Föra berättelsen framåt och hålla kvar läsarens intresse. Det är supersvårt. Och så fick jag världens prestationsångest när de där kapitlen som kom ut i bokstäver inte blev som min inre film. Så jag har släppt det där med romanen lite. Låter den vila, mogna - kalla det vad du vill. Så nu skriver jag annat.

Annat, vadå? Vad menar du nu?
Jo jag skriver annat. Jag skriver texter som får bli vad det blir. Vilket låter fullständigt helflummigt och ganska karaktärslöst, men jag litar på min magkänsla. Men för att ge lite exempel så handlar det om noveller, dikter, barnbok och några lösa texter som jag är osäker på vad de är i dagsläget. Kanske är jag inte ämnad för att skriva roman, vem vet. Jag måste prova mig fram lite. Men hur som helst så vore det lite konstigt om något gick radrätt och flytande när man aldrig har gjort det förut.

Jaha, det låter ju väldigt...ehhh..... målmedvetet?
Ja, det har jag verkligen varit! Även om jag har en form av hatkärlek till det ordet. Hur som helst så har det även hänt en hel del annat, som gjort att mycket skrivtid har gått förlorad. Men mer om det en annan gång.

Okej....Men vad ska du göra nu då?
Nu ska jag hugga tag i barnboksmanuset. Eller ja, det kanske inte blir någon barnbok i slutändan, men det går under det arbetsnamnet iallfall. Kanske blir det som i folksagan om Mäster skräddare - det bidde bara en tummetott. Det bidde bara en blogger-blogg. Den som lever får se.

Allahelgona.

Alla helgons dag. Mörkrets har lagt sig och vi går tillsammans på grusgången som leder in till kyrkogården. Det knastrar under våra fötter. Luften är kylig. Händerna i fickorna och i bröstet en klump. Det var så längesedan jag var här.

Ett hav av gravar, en strand av ljus. Vi går till den rad av stenar där vi finner din. Oslipad och bastant. Precis som du. Precis så som den låg i skogen som nu inte längre är vår. Men nu ligger den här och jag läser ditt namn om och om igen.

Det känns som det var igår jag höll din grova arbetarhand. Igår som du tittade på mig över svetsloppiga glasgögon. Igår som jag klappade dig på din hudfeta flint. Ändå står vi här, med magarna fulla av mat och tårta, efter att ha firat ditt äldsta barnbarns femte födelsedag. Du fick aldrig känna hennes små armar runt din hals. Aldrig möta de där glittriga blå ögonen. Aldrig kittla henne tills hon kiknade. Döden hann före livet.

Vi tänder våra ljus. Står kvar ett litet tag. Mörkret skyler min upplevda nakenhet när tårarna letar sig ner för mina kinder. Sen säger vi; Hejdå pappa, hejdå farfar, hejdå morfar och går därifrån. Kinderna är blöta och tänderna sammanbitna. Framför mig studsar min 3-åriga son med handen tryggt i sin mosters. Tillsammans har vi pratat om döden. Tillsammans har vi pratat om morfar som inte längre lever, utan som nu är död. Morfar som han aldrig fick träffa. Men medan gruset knastrar under våra skor, när vi går vidare i det omhuldande mörkret, så säger den lilla stora grabben sakligt; Vi har lekt många dagar, morfar och jag. Och jag tar ett hårdare grepp om barnvagnen som jag skjuter på och mina hösttorra läppar spricker i ett tyst leende när jag tänker att; Ja, kanske är det precis så det är. 

För du känns så mycket närmare än vad tiden försöker bevisa. Och vad vet vi om döden, med tanke på att vi vet så lite om livet.

Du är med oss och jag är tacksam för det.

Sjuka.

Vi är sjuka. Sjuka på det där sättet som bara en småbarnsfamilj kan vara. När det är magsjuka, halsont, feber, hosta och ögoninflammation på en och samma gång. Ja, inte på samma person då förståss, det hade varit alldeles för effektivt. Utan mer så att om en har magsjuka, så har den andra halsont och den tredje har feber. Sen roterar man liksom runt de där åkommorna ett varv, så att ingen behöver  känna att man missat något. Och när det har gått ett varv, så byter man förslagsvis ut någon åtkomma mot en ny, ögoninflammation exempelvis. Och sen ska det snurra runt ett varv till. Och efter det så är det dags för någon öronåkoma, förslagsvis. Som en liten efterrätt liksom. Gärna med hosta samtidigt också. Snoret behöver jag inte ens nämna, det är liksom standard med rinnande näsor nu för tiden. Så där segt och grönslemmigt som det bara kan bli på barn, med för mycket spring i benen men för lite kraft i kroppen.

Så det är därför det är lite stiltje här på bloggen just nu.  Vi gör bara det vi absolut måste. Vi sover och kramas, gråter och hostar. Ibland äter vi. Men så mycket mer är det inte. Mer kraft finns inte att frambringa just nu. Men jag vilar i vetskapen om att en dag blir vi friska. Dock osagt när. 

Men när vi blir det, så ska jag berätta hur det går med skrivandet. Jag ska berätta om dörrarna som slutligen kom på plats, om vår alldeles egna rockabilly-get och kanske något om en planerad tillökning. Ni kommer även få se en ny header.

Tills dess - tack för att ni är så många som fortsätter att titta in här, trots den dåliga uppdateringen. Tack. 

Dags för vuxenrevolt

Jag läser Lina Norbergs Juusos opinionstext med rubriken  ”Vi är kvinnorna som går sönder” och blir uppriktigt förbannad. Sen blir jag ledsen. Men mest av allt blir jag förbannad. 

Texten handlar tröttheten som uppstår inför alla måsten och det ständigt överhängande dåliga samvetet. Alla sociala förväntningar som skall axlas av den ”duktiga-mamman”. Hembakat, specialinslagna presenter och träningsprestationer, för att nämna några. Texten sprider sig som en löpeld över sociala medier och tydligen känner många igen sig. Kvinnorna håller på att gå sönder. Och det gör mig ledsen. Men mest gör det mig förbannad.

För detta fängelse av måsten som beskrivs, det fängelse som får kvinnorna att gå sönder – vem har byggt det? Och vem upprätthåller det? Denna enorma tyngd av sociala normer och förväntningar som bryter sönder så många själar – vem är skyldig? Svaret kommer oftast ganska snabbt. Samhället så klart. Och Media. Riktiga banditer. Det är förjävligt. Jojo, det är fruktansvärt – men vem är samhället då?

Jag tänker att för varje gång någon, trots en snara runt halsen av trötthet och motvillighet, uppfyller de sociala normerna och förväntningarna, så läggs bara ytterligare en sten på denna fängelsemur.  För varje gång någon ägnar en hel dag åt att baka fantasifulla cupcakes, trots att hen egentligen tycker att det borde räcka med att slänga fram ett Big pack – så blir detta fängelse allt mer mörkt och dystert. Du måste inte baka. Du måste inte klara av att springa en mil. Du måste inte göra alla de där måstena. Du måste ingenting. 

Det behövs uppenbarligen lite vuxenrevolt. Släng fram den där Big packen på kalaset och låt resten lösa sig. Slå hål i den där jävla muren och våga stå för vad du själv orkar och vill. Hitta DINA värderingar. Lägg tiden och kraften på något som får dig att växa istället för att gå isär. Sälj den där startplatsen i Vasaloppet och virka en grytlapp istället. Tälj en smörkniv, slå kullerbytta med barnen, gå en promenad och måla dig med blå mascara. Om det är nu är det DU vill. 

Ska det där fängelset av omänskliga måsten rivas, så måste det göras bit för bit av dem som upplever sig vara fast i det. Vägra vara fast. Vägra gå sönder. Börja riv. Nu.

Ett varnande exempel

Jorden som jag gräver är hård. Riktigt hård. I höstsolens värmande strålar kämpar jag med att bryta igenom den översta skorpan. Skorpan som säkert har ett namn som jag borde kunna, men det kan jag inte. Jag är nybörjare. Orutinerad. Grön. Men jag gräver gärna.

Så jag stöter på med min spade som är minst dubbel så gammal som jag är. Den har grävt i dessa jordar förr. Spåren finns kvar efter de händer som inte längre existerar. Jag känner dem under mina tunna arbetshandskar när jag tar i med all min kraft.  Stöter ner spaden i den hårda jorden och sätter an foten för att trampa till. Blott ett par centimeter släpps jag igenom. Det är som att skrapa lite lätt på ytan. Men jag är enveten. Jag fortsätter. Svettas. Höstlöven faller omkring mig med ett nästintill ljudlöst prasslande.

Tillslut blir jag lite förbannad. Det var då själva ....., tänker jag efter att återigen med all styrka jag kan frambringa, stött ner spaden blott ett par centimeter i den kompakta jorden. Så i ett orutinerat ögonblick tar jag sats. Jag tar sats för allt vad jag är värd och hoppar högt upp i luften med målet att landa på spaden och därmed lyckas tränga ner den några centimeter till. Helst hela bladet. Tjopp. Ljudet av hård jord som klyvs av metall. Det gick. Jag känner ett sting av triumf. Upprepar förfarandet med ett leende på läpparna.

en nanosekund senare ligger jag i en oförklarlig hög på marken efter att ha gjort någon form av trippel-saltomotal-halv-vriden-struts-volt. Och jag lyckades dessutom landa på barnens vattenkanna, vilket känns i armbågen. Jag har ont. Rejält ont. I några sekunder ligger jag kvar i min egna lilla extensiella hög och hinner tänka på de armbågar som jag rehabiliterat genom min yrkeskarriär. Jag hann tänka att nu är jag en av dem, och det genom min orutinerade klantighet. Förbannar mig själv.

Knådden, som sett hela spektaklet, frågar med melodisk röst;
- Vad gör du mor!?
Jag stånkar och stönar lite innan jag lyckas få fram ett någorlunda sammanfogat svar. 
- Jag har gjort illa mig, jag ramlade på spaden. 
Jag ser honom inte, men antagligen lägger han huvudet på sned, på det där sättet som bara han kan göra och lutar sig mot sin lilla spade innan han säger;
- Det gick bra mor, det gick bra.
Sen sätter han spaden i jorden och fortsätter att gräva.

Själv ligger jag kvar en stund och känner mig som en värdelös förälder. Med en blödande armbåge som dock, tack och lov, visar sig vara fullt funktionsduglig. Och en aning visare om både det ena och det andra.

Börja odla

Okej, jag ska vara ärlig från början. Jag vet inte alls vad jag håller på med. Men jag gräver och mår bra, så fullständigt fel kan det ju inte vara. Det mesta gör jag lite på känn. Följer impulser som för tillfället känns logiska och hoppas på att moder natur sköter resten. Gräver ner gräs och lägger ut tidningar. Strör ut halm och lägger ut halvfärdig kompost. Till fullo inspirerad av Sara Bäckmo i Skillnadens trädgård, men med blott en gnutta av all den kunskap hon besitter. Men jag tror att jag börjar förstå principen. Den tilltalar mig. Naturlig, enkel och tillsynes effektiv.

Oavsett så vet jag mer om det nästa höst, kanske redan i vår. Då får jag facit på om mina impulaktiga handlingar med spaden och de resurser som finns omkring mig, ger de resultat som jag hoppas. Om inte, så får jag ju en chans till. Och en till. Och en till. Naturen är fantastisk!

Det här är så oerhört spännande. Och roligt. Jag kommer bli en odlingsnörd. Med stolthet.

Odlar du?

En stund om kvällen.

Kylan har kommit och nätterna är stjärnklara. Fantastiskt stjärnklara. Jag går ut för att hämta ved och huttrar till när kylan snabbt tränger in sig innanför min slitna ulltröja. Pannlampan förstärker ångan som kommer ur min mun och gräset frasar under mina gummistövlar när jag går genom tystnaden till vår vedbod. Jag hugger min ved och sveps med i den nästintill meditativa stunden som uppstår när vedträna med lätthet låter sig spjälkas ett efter ett. Träfiber som separeras under yxans vassa egg, med en kraft som min egna kropp frambringar. Ljudet som uppstår, känslan som det ger. Bara ett till. Bara ett till. 

Tillslut har jag vad jag behöver. En liten trave är förberedd för mer tidspressade stunder. Jag lämnar vedboden och kliver ut i skogens kalla höstkväll. Ställer ifrån mig vedkorgen och stänger av pannlampan. Mörkret omsluter mig och mina sinnen skärps omgående. Jag hör ljudet i tystnaden, känner kläderna mot min kropp och den kalla luften som dras ner i mina lungor. Doften av fuktig jord och gamla lador. Värmen som hettar under ett väl tilltaget klädlager.

Sen går jag. Jag går genom mörkret, rakt ut på åkern där gräset aldrig blev slaget. Bland gulnande strån och snåriga örter, låter jag benen bli kalla av vätan som skall bli frost. Jag vänder mig om. Ser ett varmt ljus som sipprar fram genom några fönster. Där bakom en kuliss av grantoppars svarta konturer mot den mörka himlen. En himmel som skimrar av de miljontals stjärnor som alltid omger oss, men som bara mörkret kan avslöja. Det är så fantastisk vackert.

Jag böjer huvudet bakåt och låter mig förföras av åsynen som väcker tankar om oändligheten och mitt egna väsens pluttighet. Det ger perspektiv och ingjuter mod. Jag hör en kronhjort bröla någonstans från finnmarkens hyggen och väcks ur mina tankar. Styr stegen mot ljuset från fönstren och njuter sen av känslan när jag försiktigt drar igen den tunga dörren bakom mig.

Hemma. Med både kropp och själ.

Måsten om hösten.

Det är egentligen inte mycket som vi måste här i livet. Ska man hård-dra det så handlar det egentligen om 7 saker; äta, sova, bajsa, kissa, röra sig, andas och älska. Men några veckor per år så tillkommer även en åttonde punkt; bygga älgpass. Det gäller dock inte alla individer, utan bara för en del av befolkningen. Men av den delen av befolkningen, finns det ytterligare en liten skara där orden bygga älgpass följs av orden; ...till millimeters perfektion.

Så. Ett måste är ett måste. Och ett måste är en familjeangelägenhet. Så vi hamnade ute i skogen med matsäck, verktyg, snittselband och vattenpass. Och en del prima virke förstås. För golvet måste vara rakt, plant och vinkelrätt om man nu skulle få möjligheten att skjuta en älg. Förstår du väl. Såklart. 
 

Hur som helst så blev det en fin familjeutflykt. Och ett fint älgpass med dörr, massivt trägolv och viktigast av allt - räta vinklar. Återstår att se om det ger någon jaktlycka också.