Naken på blomstrande sommarängar

Det har kliat och skavt. Alldeles förfärligt faktiskt, och alldeles för länge. Som om jag burit en för trång overall tillverkad i dålig ull. Blöt, tung, kliande ull som skavt och hindrat varenda steg jag gått. Den har endast låtit mig hasa fram på en välpreparerad stig, när jag egentligen har velat slå kullerbyttor och hoppselihoppsa fram över blomstrande ängar. Men det har inte gått. Overallen har varit allt för trång, och allt för tung. Alldeles för tung.

Men jag har stretat på. Tänkt att det säkert blir lättare, bara jag blir starkare. Bara jag liksom växer in i formen på den där opassande skapelsen och får lite hårdare hud. Hårdare hud som inte är så känslig för allt det där som kliar och skaver, så kanske det hela blir bättre.

Men det har inte blivit bättre. Inte det minsta. Skavsåren har bara blivit större och jag har bara blivit svagare. Halslinningen har sakta snörts åt för varje dag som gått. Hårdare och hårdare. Tills fållen skar in i min tunna hud och andetagen väste. Det blev svårt att andas.

Så jag slet av mig den där betungande overallen. I en frustrationsvåg av plötslig styrka och kraft, kravlade jag mig ur, medan Han slet upp den åtdragna halslinningen. Han som alltid står vid min sida och ingjuter mig mod. Han som alltid håller min hand och har ett millimetermått i den andra. Han.

Så trots att det är december, så springer jag nu lycklig och naken över blomstrande ängar. Slår kullerbyttor och hoppselihoppsar fram, medan håret fladdrar i vinden och solen hettar mot min kind. Hjärtat slår och jag kan andas djupa, friska andetag medan skogens pirrande syre ger kraft i varje cell av min kropp. Åtminstone känns det så.

Jag har med andra ord sagt upp mig.

Vad som väntar nu, är fullständigt oklart. Men jag har redan lärt mig att när man stänger en dörr, så öppnas tusen nya. Och bakom dem finns saker och möjligheter som man aldrig kunnat ana.