Föräldraledighet

Möjligheten och rättigheten att vara föräldraledig här i Sverige är fantastisk. Jag har rätt enligt lag att vara hemma med min Knådd och dessutom får jag pengar för det! Det är inga många länder som har det så fint ordnat för dem som försöker öka befolkningsmängden.

Men vi har även rättigheten och möjligheten att avbryta föräldraledigheten tidigare än planerat. Detta utifall det skulle börja krypa i kroppen av rastlöshet. Eller för att det behövs mer pengar. Eller för att jobbet behöver just dig. Eller för att barnet ditt är väldans trött på att se och höra just dig. Eller vilken annan orsak som helst.

Så. En möjlighet är till för att utnyttjas, så därför ska jag börja jobba igen, tidigare än planerat. Lite smått. Lite försiktigt. Så jag får möjligheten att längta hem. Få lite distans. Möjligheten att se hur bra jag har det under mina föräldralediga dagar. Och möjlighet att gå på toaletten utan att behöva sjunga Ekorr'n satt i granen. Det skall icke föraktas.

Så snart sätter jag på mig de vita kläderna igen och blir åter en av alla dessa arbetsmyror i den stack som kallas landstinget. Sållar mig till dem som sliter och släpar, trots besparingar och nedskärningar och löner som aldrig kommer att kunna betala av min studieskuld. Men, vad gör det. Föräldraledigheten har gett mig perspektiv. Jag får iallafall skita ifred.

När ska rosenbuskarna beskäras?

- När björkarna har musöron.

Jaha. Så nu vet ni det. Konstigare än så är det inte för dem som vet.

Renoveringen fortsätter.

Renoveringen av utkikstornet fortsätter. Våren har gjort entré och lika tydligt som att solen lyste från klarblå himmel, så lyste Kungen med sin frånvaro. Även denna gång. (Om du vill veta mer om Kungens inblandande i vårt utkikstorn, så klicka här.) Dock hade två tappra herrar sammanstrålat för att arbeta i snålblåsten. Och en som tittade på.

Förra gången så var det ju rivning och frakt av material som stod på schemat. Men den här dagen skulle det börja byggas. Och de gjorde de också, trots att det var ett väldigt konstigt måttband de hade.

- 193 centimeter. Bra.
- Har du 193 centimeter där nu?
- Nej, nu är det 194 centimeter. Och en halv. 
- Vi mäter om. Har du 194,5 centimeter där nu?
- Nej nu är det 193 centimeter. Prick.

Ja och så där fortsatte det. Men tillslut fick de upp några brädor i alla fall. De är duktiga de där karlarna. Trots trotsiga måttband. Men mycket återstår. Fortsättning följer.

Hur går det med trädfällningen?

 Appropå den perfekta klänningen och misslyckad bakning - hur går det med trädfällningen? Jo då, det går framåt! Jag övar och övar och det blir bättre och bättre - vilket brukar vara en vattensäker formel. 

Men jag vill inte säga att jag kan det här med att ta ner träd. Det är att ta bort respekten för naturens krafter och nycker. För varje träd är som en människa; betraktat på avstånd så ser det ut som vilket träd som helst. Men när du kommer närmare och börjar bekanta dig så kan det vara en hel annan bild som uppenbarar sig. Det kanske inte mådde så bra som det såg ut .Eller så gjorde det faktiskt det. Det kanske är både snett och vint, men har bra virke ändå. Och ett litet träd kan uppvisa oanade krafter om det inte tas om hand på rätt sätt. Och ett stort träd kan vara svagare än vad du någonsin anat.
Så varje träd bör bemötas fördomsfritt, men du bör bära med dig de kunskaper och erfarenheter du har från tidigare möten. Precis som med människor. Respekt.

För övrigt blir man vrålstark av att fälla träd. Mer om det en annan dag.

Så. Det var fredagens filosofiska minuter från huset i skogen. Nu ska jag leta rätt på Knas-Katten som sitter och jamar sig smått fördärvad här någonstans.Han är en individ om någon. Knäppa, konstiga, Knas-Katten.

Mäkta stolt efter att ha fällt mitt första träd.

Jakten på den perfekta klänningen

Jag har fått det stora privilegiet att bli gäst på ett bröllop nu i vår och jag är ohälsosamt engagerad i att hitta den perfekta klänningen. Jag älskar klänningar. Speciellt klänningar som jag trivs i och som dessutom går bra att dansa i. Och då menar jag DANSA.

Jag har en perfekt klänning som jag utan tvivel skulle bära om det inte föll sig så att den är röd. Röd ska man tydligen inte bära på bröllop. Har jag hört. Dessutom är den inte lämpad att gnussa i. (För er som inte vet vad gnuss är, så kan jag kort säga att det är styrdans i ny tappning. Beroendeframkallande och med vissa bieffekter.) Och eftersom det är ett par dansvänner som skall gifta sig, så kan jag inte äventyra möjligheten att få gnussa genom att ha olämpliga kläder. Det vore årets misstag att äventyra den möjligheten.

Jaha, men hur ska klänningen se ut då? Ja, du det visste jag inte själv, tills alldeles för en stund sedan. Men nu vet jag. Den ska se ut som den här som Anna Neah skapat.
Tyvärr besitter jag varken den talangen eller det tålamodet. Så. Jakten på den perfekta klänningen fortsätter.

Vem vill baka?

Det här blev resultatet av mitt lilla, men ändock tappra, försök att kunna stoltsera med diverse bakverk på min födelsedag. Som ni redan vet så kapitulerade jag inför uppgiften. Med all rätt och utan att skämmas. Dock kan jag inte ge er fina bilder över hembakade konstverk som får snålvattnet att rinna till i mungiporna, vilket i och för sig är en liten besvikelse.

Men sen läste jag detta och hoppet om bilder på lockande bakverk återvände.

Två och en halv miljoner! Med andra ord: baka - det finns det andra som kan göra. Dessutom blev de ju lyckliga på köpet. Och eftersom det stundar fler kalas här i maj och juni så undrar jag nu - vem vill baka? Och göra både mig och sig själv lycklig? Hör av er!

Dagens mindfullnessövningar by Knådden

Istället för att lägga dyra pengar på kurser i mindfullness, så kan ni få ta del av några av Knåddens övningar. Så varsågoda, det är bara att flyta med.

Sätt dig på backen i en solglänta. Hur känns torrt, gammalt gräs? Hur låter det? Hur känns en lurvig kattsvans i nacken? Solen mot kinden? Hur luktar det?

 Hur känns grus och sand? Känn kornen som rinner mellan fingrarna. Hur låter det? Känn den fuktiga doften och kylan mot fingrarna. Hur smakar det? Nehej, man fick tydligen inte testa med alla sinnen...får testa senare när hon tittar bort.

Hur luktar en hög med tallkvistar? Hur känns det att sitta i den? Hur känns barren? Känn de små skräpen som faller från kvistarna. Svikten i grenarna.

Så. Det var allt från dagens mindfullnessövningar. Och om ni nu inte hade möjlighet att ta på gräs, grus och tallkvistar så borde ni som vuxna iallfall kunna föreställa er. För ni har upplevt det förut. Känslan. Dofterna. Ljuden.

Kan ni inte det så är det dags att gå ut i skogen. Lämna mobilen och alla andra möjliga apparaturer hemma. Låt tankar och kropp komma takt igen. Dags att återupptäcka världen! 

Visualisera målet.

Vi har bytt taktik. Från att kapitulera och bädda ner sig på soffan så försöker vi nu att visualisera målet. Sommar. Men det behövdes lite hjälp på traven.

Skam den som ger sig. 

En alldeles fantastisk vårdag

Idag vaknade vi upp till en alldeles fantastisk fin vårdag! Solen värmde mot huden, fåglarna kvittrade, träden knoppades, flugor surrade och skogen doftade. Det är så härligt att se att världen börjar bli grön och få liv igen!

Jag var utvilad, energisk och mycket positiv inför denna underbara dag - den här dagen måste tas till vara på! Baka surdegsbröd och kanelbullar, sy en ny vårgarderob och springa ett maraton baklänges. Kanske tapetsera om ett rum eller två och sen dreja mig en alldeles egen, unik och pedagogisk barnservis i lera som jag själv har grävt fram från havets botten när jag var ute och fridök innan frukost.




 Nej. Och åter nej. Den här dagen bemötte vi på det enda rätta sättet. Vi bäddade ner oss i soffan och gav vårt hopp till morgondagen. Ibland är den största segern att erkänna sig besegrad och kapitulera.

Snart 27 och bränd

 Imorgon fyller jag år. 27 hela år och jag kan konstatera att hur mycket jag än har försökt under dessa 27 år, så lär jag aldrig bli en bull- och kakmor. hur mycket jag än önskar och skulle vilja, så måste man kanske ibland inse sina begränsningar. Det senaste tappra försöket gjorde jag nu ikväll. Men efter att jag gjort missar i receptet, spillt ut en kartong med pärlsocker och bränt mig på överarmen (bara det är ju en bedrift) - så har jag gett upp. För den här gången.

Det känns lite dystert att erkänna det, men stackars lilla Knådden lär nog aldrig få en bullmor. Jag vet inte ens om jag tycker det är så särskilt roligt. Men jag har försökt. Jag har verkligen försökt, men utan vidare framgång. Visserligen har jag förhoppningsvis minst 27 år kvar att att försöka, så man ska väl egentligen aldrig säga aldrig. Men just nu, just nu här ikväll, med bränd överarm, ett kök i kaos, ett stundande kalas och en överväldigande längtan efter sängen - ja, då lovar jag mig själv att nästa gång får någon annan sköta biffen, så att säga. Någon som kan det hela bättre, som konditorn, mamma, syrran eller Göteborgs kex. 

Så stackars Knådden får dras med att ha en mor som inte står och bakar kanelbullar varje tisdagseftermiddag. Och hon har nog heller inte bakat tusen olika färgglada, fantasifulla kakor och tårtor inför ett stundande kalas heller. Ve och förskräckelse!

Men det är nog bättre att jag låter någon annan göra jobbet, någon som kan. Så kan jag njuta av allt det goda tillsammans med gästerna - pigg, glad och obränd.

En lektion i stubbar

Hej och välkomna till SlaktarStinas stubblektion. Idag ska vi lära oss varför man ibland kan se kan stubbar som är över en meter höga. För det har vi väl alla någon gång funderat över när vi traskat omkring i skogen och på kalhyggen - varför dessa höga stubbar? Har skördarföraren varit trött? Behövdes det bara ett halvt träd? Eller är det bara ett sätt att få oss nyfikna människor att börja grubbla?

Nej, sanningen är den att dessa stubbar har en mening, ett syfte. Vi skall till en början lära oss att skilja på två olika sorters höga stubbar: Kultur-stubben och Knurpis-stubben.

Kulturstubben är 130cm hög och lämnas för att markera kulturminnen, så som exempelvis en kolbotten, gamla boplatser eller en gammal stig (alltså en sådan som man går på, inte en gammal farbror).

Knurpis-stubben är högre än så och lämnas som mat och boplats åt Knurpisarna. Knurpisarna är ett samlingsnamn för insekter, lavar, svamp, fåglar, tomtar, troll och andra små väsen som kan tänka sig att bo och leva av en gammal stubbe.

Begreppet Knurpis är dock ännu inte erkänt av Svenska Akademin, men jag överväger att lämna det som förslag inför nästa revision. Begreppet har ju trots allt framtaget av en erkänd man i branschen, så jag förväntar mig att ordet godkänns och inom en snar framtid publiceras på deras lista över nya svenska ord. 

Så fram tills dess kan du ju slänga dig med Knurpis-ordet och liksom vara först med det nyaste. Om du språkar med någon person som inte riktigt hänger med, så kan du även använda det gamla ordet för dessa stubbar som helt enkelt är högstubbar. Fantasilöst och tråkigt jag vet, men passa då på att lära denna person att det numera heter Knurpis-stubbe.

Så, det var allt för den här gången. Jag hoppas att ni har haft en lärorik stund och önskar er välkomna tillbaka till SlaktarStinas stubbskola. Nästa gång ska vi lära oss mera om rotben.

Doften av tussilago

För några dagar sedan gick jag en promenad nere i byn. Solen strålade, barnvagnen rullade och gruset krasade. Både under och i skorna. Jag fick kisa för att ljuset var så starkt åt mina vintervana ögon. Solen värmde och efter ett tag tog jag av mig jackan - det var så lätt att röra sig! Härligt! Jag hade kunnat gå till jordens ände om det inte var för att jag fick skavsår. Och för att jorden är rund.

Plötsligt skådar jag dessa skönheter nere i det vägsmutsiga diket. Som om solens strålar hade slagit rot bland de gråa resterna av en forna sommar. Jag var tvungen att plocka några. Känna den där lite klibbiga och jordiga känslan av växtligt liv under fingrarna. Lukta på dem och känna hur jag för en hundradels sekund kastas tillbaka till barndomsåren.

 Påsklov. Kurragömma med dunk under ljusa vårkvällar. Känslan av våta, leriga byxor mot knäna. Snorig näsa. Dunkandet av hjärtat i bröstet alldeles innan du bestämmer dig. Bestämmer dig för attt blotta dig från ditt gömställe och springa fram. Kroppen som hettar, men öron och fingrar som är kalla som isbitar. Lukten av skratt.

För det är precis så som tussilagon luktar. Barnslig vårglädje. Även nu i vuxen ålder. Jag fortsätter gå och konstaterar att det är alldeles för lite av kurragömma med dunk i vuxen ålder. Och att alla borde ta sig tid att lukta på tussilagon. Därmed basta.

Tillökning.

Jag måste få berätta. Vi har fått tillökning i vår lilla familj! Men nej, det är inte en till bebis. Men det är en kompis till bebisen. Som har fyra ben, en mjuk nos och en myllsig päls. Kompisen alltså, inte bebisen.

 Mina damer och herrar, pojkar och flickor - låt mig presentera.... Berra Björn! APPLÅDER!

 Han flyttade in till oss för ett par veckor sedan och har genast blivit en del av familjen. Med allt vad det innebär.

Dock har han inte fått någon egen bilstol än, men Knådden brukar hålla i honom hårt så att han inte skall fara iväg. Men vi blev lite tveksamma till vad lagen säger om det, att en familjemedlem åker obältad. Lurvig eller ej.

 

Så han fick sitta i baksätet i stället, i mitten såklart. Som tur är så satt han jättebra där, så vi behöver inte köpa någon extra bilbarnstol.

Hur vi löser det längre fram i vår, när vi ska börja cykla.... ja, det låter jag vara osagt. Den som lever får se.

Varmt och gott

Kära M sitter mest och petar i vedspisen om kvällarna, då han är oerhört mån om att huset skall vara varmt och trivsamt. Lilla familjen måste ju ha det varm och gott! Med betoning på gott - eller?

Jo då, med betoning på gott. Korvgrillning på kvällskvisten. Nattmackan kan slänga sig i kylskåpsväggen.

Synd bara att korven inte räckte till hela familjen. Men jag har det ju varmt och gott. Om än med lite kurrande mage.

Vänner.

Jag har så många fina människor omkring mig. Helt fantastiska är dem. Lånar mig laddare till telefonen när jag har förlagt min. Bjuder på lunch och kaffe och mat och allt möjligt ätbart. Lyssnar när jag behöver prata. Pratar när jag behöver lyssna. Tvättmaskin och dusch lånas gladeligen ut till både höger och vänster nu när vi har lite problem med vattnet. För att inte tala om dunkar, kastruller och alla möjliga kärl. Vi får hjälp med ritningar. Hjälp med med barnpassning. Blommor. Eller kattmat. Lån av motorsåg.

Jag kan hålla på i all oändlighet. Stort eller smått - det spelar ingen roll. Jag blir lika glad och tacksam varje gång. En tvättmaskinstvätt kan verka lite. Eller en utlånad laddare till telefonen. Men behöver man det, så är det guld värt. Flera gånger om. Stort TACK till alla er!

Dagens lärdom.

 Äntligen är det vår! Vi går ut och upptäcker världen och lär oss nya saker.

Som vad snö är. Och hur den känns och hur den låter.

Idag har vi även lärt oss att en solig snödriva bär upp en liten nyfiken kille som vill ge sig ut på äventyr. 

Men inte en tråkigt morsa som försöker begränsa hans framfart. 

Så vi blev båda lite blöta och skitiga, men det var det värt. Jag har inte hjärta att låta såna banala saker hindra honom från att upptäcka världen.

Team Slaktarn's firar påsk.

Så kom den äntligen då. Påskhelgen. En riktig långhelg med utlovat fint väder. Perfekt! För att ta hand om årets vedskörd, vill säga.

Alla i team Slaktarn´s var delaktiga. Såklart. M, jag och diverse obetalda medhjälpare
gick skift vid maskinen och på markservicesidan. Knas-Katten höll vakt så att inga råttor eller annat otyg skulle sabotera.

Knådden höll överblick och kollade så att allt förlöpte fint.

 Och det gjorde det ju. Så efter ett tag blev det lite tråkigt.

 - Kom så åker vi traktor! ropade Knas-Katten.
- Okej då, men bara om jag får sitta vid ratten, svarade Knådden.

Sagt och gjort.

Så efter några arbetsdagar som var som halva arbetsveckor så ligger nu veden klar inför nästa vinter. 
Stort tack till alla er som har hjälpt till! Och Glad Ved på er!