Doften av tussilago

För några dagar sedan gick jag en promenad nere i byn. Solen strålade, barnvagnen rullade och gruset krasade. Både under och i skorna. Jag fick kisa för att ljuset var så starkt åt mina vintervana ögon. Solen värmde och efter ett tag tog jag av mig jackan - det var så lätt att röra sig! Härligt! Jag hade kunnat gå till jordens ände om det inte var för att jag fick skavsår. Och för att jorden är rund.

Plötsligt skådar jag dessa skönheter nere i det vägsmutsiga diket. Som om solens strålar hade slagit rot bland de gråa resterna av en forna sommar. Jag var tvungen att plocka några. Känna den där lite klibbiga och jordiga känslan av växtligt liv under fingrarna. Lukta på dem och känna hur jag för en hundradels sekund kastas tillbaka till barndomsåren.

 Påsklov. Kurragömma med dunk under ljusa vårkvällar. Känslan av våta, leriga byxor mot knäna. Snorig näsa. Dunkandet av hjärtat i bröstet alldeles innan du bestämmer dig. Bestämmer dig för attt blotta dig från ditt gömställe och springa fram. Kroppen som hettar, men öron och fingrar som är kalla som isbitar. Lukten av skratt.

För det är precis så som tussilagon luktar. Barnslig vårglädje. Även nu i vuxen ålder. Jag fortsätter gå och konstaterar att det är alldeles för lite av kurragömma med dunk i vuxen ålder. Och att alla borde ta sig tid att lukta på tussilagon. Därmed basta.