Resan till Postlådan.

Det sägs ibland att det är bra att byta mark under fötterna. För att vidga sina vyer och berika sitt liv. Sagt och gjort, tillsammans med lite trevligt folk packade vi vårt finaste fordon och for iväg mot nya vyer och fantastiska upplevelser.

Och ja, fyrhjuling är sååååå 2017 - nu gäller Ford Ferguson från 1956. Den brukas nu av den tredje och fjärde generation. I rakt nedåtstigande led. Det kallar jag kvalité.

Hur som helst, efter en restid på uppskattningsvis 1 minut, så var vi nästan framme vid Postlådan. Där valde vi att slå läger för att uppleva nya äventyr. Fantastiska vyer omgav oss medan trivselfaktorn optimerades i köksavdelningen.

Restaurangen var av den mest exklusiva sorten, med nästintill antika dukar på bordet och en utsmyckning som borde vara på förstasidan till varje inredningsmagasin - iskristaller. Riktiga iskristaller. Som omformas i takt med att måltiden fortlöper. En unik touch till varje dukning! Det måste ligga hårt jobb och många timmars innovativ brainstorming bakom den dukningen.

Det serverades rykande het köttfärsgulash på här-producerade råvaror av finaste kvalité. Det var helt unikt. Kocken kunde mycket trovärdigt redogöra för matens fullständiga ursprung! Till och med björkveden! Säg mig vilken restaurang som kan erbjuda den kvalitén och engagemang för maten. Imponerande, mist sagt.

 
Det bjöds på aktiviteter också. Luffarschack, fri snölek och tälja-pinne. Mycket välplanerat och genomtänkt måste jag säga.

Alla inblandade var mycket nöjda. Ett litet minus dock för att det inte fanns en kniv till var och en. Men det fick gå för den här gången. Kompensationen bestod av kakor, vilket godtogs av de drabbade.

Ett litet minus också för att händerna blev kalla. Dock gjorde servicepersonalen sitt bästa för att åtgärda även det.

Några av oss passade på att bestiga den högst belägna punkten, för att få möjligheten att beundra en utsikt som är få förunnat att uppleva. Lite dåligt dock att det inte fanns något toppmärke att köpa, men det talar ju för hur ovanlig denna höghöjd är att bestiga.

 Som ni hör var det bara smådetaljer som skavde. Det fanns egentligen ingenting att klaga på där vid Postlådan. Huvudattraktionen på resmålet var dock ett vinterrally. Men ja, vem bryr sig om sånt när det finns mat, kaffe och trevliga människor. Hur som helst så kan jag varmt rekommendera er att åka till Postlådan om ni vill berika ert liv och skapa fantastiska minnen. Där fanns allt som en kan önska sig! Jag kommer definitivt åka dit snart igen.

Barnens favorit - ärtskott!

Nu skördar vi för fullt av våra ärtskott som vi sådde för ett par veckor sedan. Brickorna fyller upp båda köksfönstren och är en riktigt favorit hos både barn och vuxna. Ja, förutom hos Millimetermannen då. Han tillhör den där kategorin som verkar tro att man kan dö om man provar grönsaker som inte är isbergssallad eller morot, känner ni igen det? Men den kategorin av människor får skylla sig själva, för de vet inte vad de missar. För det är något fantastiskt med det saftigt, krispiga, nyskördade som ärtskotten erbjuder den här tiden på året. En spirande livskraft i aromform. Själv föredrar jag att klippa ett knippe över maten, medan barnen helst går och plockar några stjälkar som de sen knaprar på.

Det är tredje året vi sår ärtskott nu, och barnen är minst lika engagerade som jag vad gäller vattning och utveckling, då de vet vad de kan förvänta sig. Och det är så roligt att ha den gemenskapen tillsammans, att följa utvecklingen av de här ärtskotten varje dag. Att skörda och äta och att prata om det som vi tillsammans åstadkommit.

Men något som glädjer mig ännu mer är när andra barn kommer hit, och skeptiskt knaprar på en liten stjälk. Att se hur deras skeptiska ögonbryn förvånat höjs när de känner smaken. Att sen se hur de små fingrarna letar sig in i den lilla djungeln i fönstersmygen och bryter en ny stjälk. Och sen en till. Och sen en till. Och sen åker saxen fram och det börjas skörda i knippen.

Och som med så mycket annat så är det enkla det som ger mest glädje. Och det här är superenkelt. Pröva du med, det är inte försent! Vill du läsa om hur du kan gå tillväga, så klicka in här. Gör det bara, NU!

Nya ytor.

Att släppa ut kor på grönbete är väl en sak för sig, men att ge ungar möjlighet till lite större ytor är då inte långt ifrån!

Vi kämpar frenetiskt på med de sista grejerna i utbyggnaden av huset, och helt ärligt så har jag målat som en besatt de sista veckorna. Och ja, det är antagligen för att jag är lite besatt. Besatt av att äntligen få klart nedervåningen av utbyggnaden. Besatt av att få tillgång till större ytor än 1 rum och kök. Besatt av visionen om att äntligen få till någon form av ordning i vår kaotiska byggnadsplats till hem. Och nu är det bra nära. I helgen hoppas vi få till de sista detaljerna som gör hela skillnaden.

Så idag plockade jag ihop, städade och röjde upp. Bort med täckpapp, bort med verktyg, bort med slipdamm. Och allt medan byggyta förvandlades till golvyta, så spred sig barnens leksaker som ett sant vabbruari-virus över hela huset. Tvättstugan blev till en djungel, groventrén erbjöd picknick och badrummet blev förbjudet område som vaktades av den hemska häx-mamman. Till sist utbröt en fotbollsmatch i hallen, med klädställningar som mål och snoret som rann ner på de gula matchtröjorna. Och det var väl ungefär då, när Ljungberg drog en vrist upp i fönsterkrysset, som jag tappade humöret och förklarade bryskt att jag inte vill ha några krossade fönster. Varpå de förstående barnen flyttar klädställningarna lite åt sidan. Och sen drog de på en ny straffspark. Ungefär då föreslog jag mellanmål med smör och kex och sen försvann den där bollen på något väldigt mystiskt sätt.

Samtidigt kan jag inte klandra deras rörelseglädje. Och jag facineras och beundrar deras kreativitet. Hur de bygger upp nya fantasilekar av samma saker som förut, men med andra ytor. Så det är väl bara att vänja sig. Och inse att att jag nu kommer städa mer än dubbelt så stora ytor som förut.

Kanske inte var så dåligt med 1 rum och kök ändå?

Gör egna lökchips!

 En sak som händer när man börjar odla sina egna grönsaker, är att man helt plötsligt börjar trolla i köket. Åtminstone har jag gjort det. Börjat mixa och trixa på alla möjliga sätt. Hittar på nya rätter, uppgraderar de gamla vanliga, testar nya användningsområden. Jag har helt enkelt blivit oerhört kreativ i köket, vilket visat sig gjort matlagningen till något roligt istället för något jobbigt måste.

Och det låter ju väldigt fint och rosaskimrande på alla sätt, men bottnar helt enkelt i lärdomen om allt jobb som ligger bakom. När jag insett allt som krävs för att få fram den där förbenade grönsaken - då känns det helt orimligt att inte använda den fullt ut. På samma sätt som det känns orimligt att köpa råvaror när jag själv har allt som krävs för att trolla fram dem själv.

Hur som helst - ta purjolöken som exempel. En tillsynes menlös grönsak som mest är retsam. Dels passar den inte så bra i kassen när man bär hem den från affären. Den spretar upp och är i vägen. Ramlar när man ställer ifrån sig kassen. Och sen när man väl kommer hem så knölar man in den i kylen, liksom på tvären, för att den ska få plats och samtidigt inte bli köldskadad. Det är inte alltid det lyckas fullt ut. Sen använder man en tredjedel, i bästa fall, medan resten kastas. En rest som dessutom spretar åt alla håll i soptunnan, trots att den knölats ner efter bästa förmåga.

Men nu har jag löst problemet! Dels kan du odla den själv och skörda även på vintern, kolla här. Om du inte känner dig lockad till det, så kan du ändå ta rätt på nästintill HELA purjolöken som du nu ändå har släpat hem från affären. Och fixa kvälls-snaxet samtidigt.

Du tar helt enkelt blasten på purjolöken, det där gröna, irriterande spretet, och sköljer av det i vatten. Sen river du det i fina strimlor och lägger på en plåt. Ringlar över lite olja, saltar efter behag, och sen masserar du runt det på plåten tills alla purjolöksstrimlor blivit glansiga av oljan. Sen in i ugnen på strax under 100 grader. Det är klart när strimlorna är spröda och knapriga. Helst inte svarta dock.

Sen är det bara att knapra på - varsågod, egna lökchips! Bäst blir det om du bara använder "bladen", de där gröna som spretar. Ju närmare roten du kommer, där purjon börjar bli ljusgrön/vit, desto längre tid i ugnen behövs för att uppnå knaprigheten.

LYCKA TILL!

Till dig.

Tack för att du frågar hur jag mår, och faktiskt lyssnar till svaret. Tack för att du intresserar dig för mina tankar och idéer, även om de inte alltid överensstämmer med dina. Tack för att du håller mig upp, när jag själv tror att jag ska rämna. Tack för att du plåstrar mina sår, torkar mina tårar, när jag trots allt stöd, ändå fallit. Tack för att du delar min glädje och upprymdhet, även om du inte alltid förstår den. Tack för tystnaden, när ingenting behöver sägas. Tack för att du ler åt mina brister, på ett sätt som förhindrar att mitt ljus fördunklas. Tack för att du ser mina styrkor, när jag själv tycks vara blind. Tack för den tid du ger, i en värld där tid inte finnes. Tack för att du ger mig tankar, som jag utan dig, aldrig hade tänkt.

Tack för ditt tålamod. Tack för tilliten. Tack för förtroendet att få vara din vän.

Personlig utveckling.

Äntligen har vi en vinter värd namnet! Trädens grenar tyngs ner och varenda skarp linje har rundats av med detta vita mäktiga snötäcke som lagt sig över landskapet. Det vore en skam att inte nyttja den här vintern till fullo. Och som jag gör det. Jag tar vara på varenda tillfälle som ges - jag skottar snö. Och skottar snö. Och skottar snö. Och skottar snö. Till förbannelse. Och jag, som i vanliga fall föredrar att använda muskelkraft, har känt mig heligt välsignad med möjligheten att använda morfars Grålle från 1956. Fylld av tacksamhet har jag kopplat på plogbladet. Med bakhjulsdrift och handgas har jag sen sladdat runt på gården för att få bort snön så pass att övriga sysslor kan skötas.

Men som sagt. Det gäller att ta vara på alla tillfällen som ges, när moder natur bjuder på en sådan här vinter. Att göra allt det där som det finns möjlighet till när snön ligger tjock över landskapet. Att våga leva fullt ut, testa sina gränser - live on the edge. Och snöröjer man med en Grålle, på vägar som tvingats överplogas för att överhuvudtaget ha en chans att få undan snön - ja, då är det verkligen att living on the edge.

Framhjulet som balanserar på dikeskanten, medan jag sneglar bak mot snöbladet för att försäkra mig om att snön förs åt sidan. För att sedan falla tillbaka ut i vägbanan igen. Så jag gör mitt bästa föra att  minnas blomstrande diken och deras geografiska läge i förhållanden till träd och stängselstolp. Det går sådär. Med hjärtat i halsgropen styr jag försiktigt några centimeter längre ut på kanten. Hela tiden beredd. Hela tiden med foten på den vänstra hjulbromsen, som en sista räddning att sladdsvänga upp framdelen på vägen igen, om oturen skulle vara framme. Men då måste man vara jävligt snabb. För när framhjulet skär ner i diket, då skär det ordentligt. Och sen sitter jag där. Fast. Så in i bomben. Kedjorna på bakhjulet som river upp grusvägen, när jag försöker ta mig loss. Framhjulet som bara gräver ner sig allt djupare, för varje försök. Och det är då det är dags att stanna upp, och inse att situationen bjuder några olika valmöjligheter. 

1. Bli förbannad, slå på ratten och skrika några väl valda ord till den förbannade snön, det dumma diket och den klena traktorn. Detta kan lätta på trycket, men löser sällan problemet.

2. Ring en vän. Det gjorde jag första gången (ja, det har hänt flera gånger. Två för att vara exakt.) Funkar bra, under förutsättningen att vännen är hemma och har en bättre traktor. Och att den inte själv sitter i diket.

3. Se det hela som en kurs i personlig utveckling. Helt gratis och med mycket god förankring i vardagen dessutom! Jag kallar metoden; skyll-dig-själv-och-börja-gräv.

Så jag gjorde det sista, jag började gräva. Jisses vad jag fick gräva. Det hjälpte föga. Så jag hämtade plankbitar från sågen, vilka jag pusslade med kring däcken. Grävde och pusslade. Pusslade och grävde. Körde fram några centimeter. Fortsatt grävande och pusslande, för att backa några centimeter. Gräva och pussla.

Så där höll jag på i någon timme. Och tänk er sen känslan, när jag kör traktorn ut på vägen igen. När jag lyckats fått upp den ur det förbannade skitdiket, helt själv, med en spade och några brädbitar. Tänk er det glädjetjutet som ljöd över skogarna! Sällan har jag känt mig så oslagbar, sällan har jag känt mig så starkt, sällan har jag känt mig så fullt levande. Personlig utveckling i dess bästa form.

Så säg till när ni vill ha en kurs, det finns många diken att köra ner i.