Närhet

En liten knådd upptar mycket av en småbarnsmors tid och uppmärksamhet. För att inte tala om energi. Så ibland när den lilla busungen har somnat så kan jag känna; Åh, äntligen. Nu är det jag. Bara jag, om blott för en liten stund. Sen sätter jag mig för att läsa en bok eller kolla runt på datorn.

Men då kommer han. Gåendes lite så där försiktigt och nonchalant som om jag inte skulle kunna genomskåda vad det är han vill. Men jag ser det i hela hans uppenbarelse. Hur skulle jag kunna undgå, vi känner varandra allt för väl vid det här laget. Så han kommer fram. Lite försiktigt, smygande. Sätter sig nära. Snusar på mig. Trycker sig mot mig.

Jag nonchalerar och tänker; nej, jag vill göra det här! Jag vill vara med mig själv nu! Men jag får med ens dåligt samvete. För jag vet att han saknar den gamla goda tiden. Tiden innan Knådden. Tiden då det var bara han och jag. Jag och han. Det är inte ofta vi hinner med varandra som förr.
Men jag fortsätter nonchalera. Stenansikte. Som om jag inte såg honom. Elakt. Riktigt elakt.

Då börjar han skrika och göra kullerbyttor. Här är jag - se mig, älska mig! Och jag kan inte annat än att ge med mig. Lägga ifrån mig datorn, öppna famnen och säga; men kom då! Så då får komma upp i knät. Bli kliad mellan öronen. Och vi har det lite som det var förr. Han och jag. Jag och han. SlaktarStina och Knas-Katten.

Utvald

Jag har blivit utvald.

Jag håller på att skriva en roman. Eller snarare en biografi. Som kan göra mig stormrik. Jag är en bra bit på väg. Framsidan är redan klar. Tyvärr fick jag inte möjlighet att bidra till layouten. Men det får duga.

Fantastisk är det. Att ha blivit utvald till att dokumentera mitt liv. Med möjlighet att bli stormrik på kuppen. Fantastiskt. Och jag berättar allt. Allt! På 44 sidor med kryssfrågor. 44 sidor!

Men vad gör man inte för SIFO. Jag kan ju dessutom vinna en premieobligation. Så. Därför har jag nu offrat ungefär en veckas "egentid" till att sätta kryss. Ungefär sjuhundramiljonnersmiljarders kryss.

 Men nu är den äntligen färdig. Min alldeles egna biografi. Publicerad av SIFO i statistikformat. Jag återkommer med releasedatum.

Den förbannade bilen

För en tid sedan berättade jag om vår bil orsakade att halva stan blev irriterad på mig. Det stannar inte där. Den får inte nog av att reta mig från vettet. Och efter den senaste händelsen så ligger den riktigt risigt till.

Ymnigt snöfall som pågått hela dagen. En Knådd som behövde nattas och en gård som behövde skottas. Jag tog på mig den senare uppgiften och klädde gladeligen på mig pannlampa och min bästa snöskottarutstyrsel. Sen gav jag mig ut i snöfallet, med snöskyffeln i högsta hugg. Här skulle skottas snö! Jag var ganska trött efter en klassisk småbarnsnatt med efterföljande intensiva dag, men kände mig stärkt av att få komma ut. Svettas lite och andas frisk luft. Tänka utan att behöva ha all min uppmärksamheten på en vild Knådd. Egentid helt enkelt. Jag och min snöskyffel. Som jag hade längtat.

Att skotta snö var precis så fridfullt som jag hade tänkt mig. Så tiden gick och gångarna blev gåbara. Jag började känna mig nöjd. Jag ville inte skotta snö mer, jag var trött och hade även blivit hungrig. Passande nog så var jag i princip klar. Jag skulle bara flytta bilarna så jag kom åt att skotta ordentligt runt dem. Sen skulle jag få gå in i värmen, vräka i mig en rejäl tallrik mat och sen somna in i svallvågorna av den efterföljande matkoman. Gott liv.

Men bilen ville annorlunda. Den förbannade bilen.

Jag satte mig i den, vred om nyckeln, parkerade om den på ett nytt ställe. Jag skulle bara kasta mig ut och dra av det sista med snöskoveln, sen var jag klar! Men icke. Istället så kastade jag mig rakt in i bildörren. Den gick inte att öppna. Och inte den på passagerarsidan heller. Fångad. Som en fisk i en skål.

Mobilen hade jag lämnat inne. Men tuta, det kan ju uppenbarligen bilen, så jag hängde mig på signalhornet. Drog av den ena tut-kombinationen efter den andra. Men ingen reaktion inne från huset. Jag blev förbannad. Irriterad. Jag var trött och hungrig. Ville gå in och äta och sen sova. NU! Men istället satt jag fångad i vår egna bil ute på gården. Det kändes som ett retsamt hån; det var ju egentid du ville ha, så sitt nu här och njut! Pyttsan.

Jag drog på full värme och väntade på att dörrarna skulle tina upp. Tyckte lite synd om mig själv. Svor några ramsor över den förbannade bilen. Som om det skulle hjälpa.
Tillslut så gick det att öppna dörren och jag kunde äntligen avsluta snöskottningen och gå in. Där möter jag M som precis har lagt Knådden. Vad håller du på med? Varför tutar du som en besatt? Och vilken tid det tog!

Jo tack. Sen fick han höra min kärleksförklaring till den förbannade bilen. Men den bör jag nog inte återge här.

Reserv

Vi behövde göra några justeringar på kylskåpet häromdagen. Så som det var förut så hade väl jag och M hjälpts åt med den saken. Vi har ju alltid varit ett bra team, han och jag. Jag och han. Team Slaktarn´s helt enkelt.

Men nu är läget annorlunda. Och det är väl bara att inse - jag är numera nedgraderad till reserv.

Den matkräsna katten

Det hände sig så att kattmaten tog slut en dag. Vi hade inte varit tillräckligt uppmärksamma och fyllt på förrådet i tid. Det kan lätt bli så med all annan utfodring som det skall ordnas med.

I alla fall så tänkte jag att det är nog ingen direkt fara på torpet. Han klarar sig nog en dag utan just den kattmaten. Han brukar ju ta några råttor att äta. Dessutom föll det sig så att jag precis hade tinat upp lite rådjursfärs, i syfte att utfodra oss andra, något mindre håriga familjemedlemmar. Så jag gav honom en del av den.

Det ska erkännas att jag kände mig lite självbelåten och oerhört snäll och givmild när jag serverade Knas-katten denna finfina maten. Han älskar ju älgkött, så jag tänkte att nu blir han väl alldeles tokig. Och för att inte tala om bortskämd! Fina rådjursfärsen från våra egna marker, det går inte av för hackor! Men tydligen gjorde den det. För katten nosade bara lite skeptiskt och sen tittade han på mig som om jag vore dum i huvudet. Och kanske är jag det, som trodde att katten skulle vilja äta rådjursfärs, vad vet jag.

 
Resten av dagen hade jag honom tätt i hasorna, skrålande på en ge-mig-mat-jag-svälter-ihjäl-blues. Rådjursfärs dög tydligen inte åt den matkräsna katten. Älg ska det vara. Eller kattmat. Annars får det va.

John Lindberg Trio

Det var länge sen sist. Över ett år sen om vi ska vara riktigt nogräknade. Men plötsligt händer det. Småbarnsmorsan går in i dimman och ut kommer en rockabilly-brud. Pumpsen är på. Långkalsongerna är bytta mot tunna strumpbyxor Håret är fritt från gröttovor efter små kladdiga händer. Kläderna är rena och olämpliga för barnaskötsel men helt perfekta för sanslös dans till världens bästa band: John Lindberg Trio.

Som alltid körde vi järnet. Det finns ingen anledning till att spara på krutet, då hade vi lika gärna kunnat stanna hemma. Så vi dansade som om vi inte hade någon skam i kroppen. Och det har vi ju inte vid sådana här livsviktiga högtider.

Och när vi sen står där, sist i kön till garderoben, med svettstripigt hår och fullpumpade med må-bra-hormoner, då vet jag att det var precis det här som småbarnsmorsan behövde. En förvandling. Få vara en rockabilly-brud, om så bara för en kväll.

Det var några kvällar sedan nu, och jag är återigen en fullfjädrad småbarnsmorsa med gröt i håret och hängiga långkalsonger. Av den chicka rockabilly-bruden syns inte ett spår, men känslan sitter kvar i kroppen. För blåsorna under fötterna ger sig till känna för varje steg jag tar, som en påminnelse om helgens utsvävningar. Men jag ler. Jag ler och längtar tills nästa gång jag får möjligheten att dansa tills svetten sprutar och fötterna blöder.

Tack för en fantastisk kväll, alla inblandade!

En bilhistoria.

Vi har en bil. En bil som ger upphov till en del genanta situationer, speciellt i vintertider.  Förra vintern var det oändliga historier med dörrarna som helt plötsligt inte gick att öppna. Den här vintern har den lagt sig till med ett annat otyg.

Så. Det föll sig inte bättre än att jag jag skulle ta den här älskvärda och mycket speciella bilen in till stan för att uträtta några ärenden. En lunch, en lönefredag. Såklart.
Jag tror att de flesta av er kan tänka er hur det såg ut på parkeringen då, en lunch en lönefredag. Just det. Helt smockat med bilar, och inte en lucka så långt ögat kunde nå. Så jag föll in i strömmen av bilar som cirkulerade omkring i väntan på att en parkering skulle bli ledig. Det kändes som när man var liten och lekte hela havet stormar. Ni vet, den där leken där man går runt ett gäng stolar och när musiken tystnar så ska man försöka hitta en stol som är ledig. Känslan av ständig beredskap. Redo att kasta sig in i den minsta lilla parkeringsluckan som dök upp. Jag och mina medtrafikanter på parkeringen satt som på nålar längst fram på säteskanten, kikandes fram över ratten medan vi sakta cirkulerade runt i hopp om att hitta en parkeringsplats.

Men det dröjde inte länge innan jag hade irriterat upp föraren i den bil som åkte framför mig. Som om vi hade lekt hela havet stormar och jag hela tiden hade knuffat personen i ryggen. Det gjorde jag inte. Men jag tutade. Eller jag och jag. Den förbannade bilen tutade. Tut. Tuuuuuut. Så fort jag svängde på ratten så tutade det. Tut. Tut. Tuuuuuut. Först fick jag bara en irriterande blick i backspegeln. Men blicken blev mer argsint för varje sväng vi gjorde. Jag försökte le lite urskuldande och hoppades på förståelse. Men tillslut började föraren framför att gestikulera hetsigt och det var ungefär då jag kände att jag kanske borde parkera någon annanstans. Jag försökte vinka lite glatt tillbaka och le mitt allra finaste förlåt-det-är-bara-min-knäppa-bil-leende. Det gick så där.

Tillslut hittade jag en parkering och kom på plats. Efter att en fotgängare började hytta med näven åt mig och jag skrämt en tonårstjej som gick i sin egen drömvärld.

Aldrig mer en tutande bil i stan.

Den smarta katten

Han är smart den där förbannade Knas-Katten. Jag tänkte lite slugt för mig själv att jag skulle lura in honom för lite egentid igen. Egentid för honom inomhus. Och egentid för mig och Knådden utomhus. Men han förstod vad jag hade i görningen och klättrade illa kvickt upp i det gamla fruktträdet. Omöjligt för mig att följa efter. Det hade bara blivit ett väldans knak och brak och sedan hade jag och halva trädet legat i snödrivan nedanför. Och så roligt ska han inte få det, den där Knas-Katten. Så jag blev kvar på marken, lockande och pockande. Men vad hjälpte det när han förstod att det vankades familjepromenad.

Så det blev inte bättre än att han följde med. Som vanligt. Vad ska man med hund till när man har en Knas-katt? Eller är det en Smart-Katt?

Vårvinterväder

 Helgen bjöd på fantastiskt vårvinterväder med glittrande snövyer och en värmande sol. Det bästa tiden på vintern är äntligen här!

Så jag packade ner allt vad man kan tänka sig behöva för en snöskotur i skogen och gav mig iväg.

Men först jagade jag rätt på Knas-Katten och lät honom ha egentid inomhus. Han behöver det ibland. Och ibland behöver jag ta turer i skogen utan en katt som gnäller över att han får snö på tassarna. Han är inte alltid så tuff som det ser ut.

Och medan jag strövade omkring i skogen med något förstora snöskor på fötterna så passade Knådden på att sova. Synd för honom, han missade både rävspår och rester av ett uppätet rådjur. Dock oklart vilket rovdjur som varit i farten.

Men han hinner nog det också. 

Förkylningsjakt.

Vi har varit ute mycket de senaste dagarna i hopp om att försöka ventilera bort alla förkylningsbacillusker som envetet valt att bosätta sig i våra kroppar. Det går framåt, men än är vi inte av med dem. De verkar inte fatta att de blivit vräkta för flera dagar sedan och är fullständigt oönskade.

Så vi har åkt pulka. Knas-Katten var självklart med. Han passade på att klättra i träd och göra konster. Där emellan så sköt han på när det gick för sakta.

Ibland drog han pulkan också, och då gick det undan. Bäst att hålla i sig! Hårt!

Så. Det är väl vad vi har sysslat med. Försökt jaga bort förkylningen med lite pulkaåkning. Men vi längtar till våren. Då ska vi ut på riktig upptäcktsfärd i närområdet. Kottar, grenar, träd, mossa, växter, myror, älgbajs och ostmackor. Den perfekta kombinationen.