tisdag 26 februari 2013

Närhet

En liten knådd upptar mycket av en småbarnsmors tid och uppmärksamhet. För att inte tala om energi. Så ibland när den lilla busungen har somnat så kan jag känna; Åh, äntligen. Nu är det jag. Bara jag, om blott för en liten stund. Sen sätter jag mig för att läsa en bok eller kolla runt på datorn.

Men då kommer han. Gåendes lite så där försiktigt och nonchalant som om jag inte skulle kunna genomskåda vad det är han vill. Men jag ser det i hela hans uppenbarelse. Hur skulle jag kunna undgå, vi känner varandra allt för väl vid det här laget. Så han kommer fram. Lite försiktigt, smygande. Sätter sig nära. Snusar på mig. Trycker sig mot mig.

Jag nonchalerar och tänker; nej, jag vill göra det här! Jag vill vara med mig själv nu! Men jag får med ens dåligt samvete. För jag vet att han saknar den gamla goda tiden. Tiden innan Knådden. Tiden då det var bara han och jag. Jag och han. Det är inte ofta vi hinner med varandra som förr.
Men jag fortsätter nonchalera. Stenansikte. Som om jag inte såg honom. Elakt. Riktigt elakt.

Då börjar han skrika och göra kullerbyttor. Här är jag - se mig, älska mig! Och jag kan inte annat än att ge med mig. Lägga ifrån mig datorn, öppna famnen och säga; men kom då! Så då får komma upp i knät. Bli kliad mellan öronen. Och vi har det lite som det var förr. Han och jag. Jag och han. SlaktarStina och Knas-Katten.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar