onsdag 30 oktober 2013

En bra start på arbetsdagen.


Det är fortfarande mörkt när jag svänger in på parkeringen till jobbet. Jag är lite trött och seg, så där som det lätt blir den här tiden på året, trots att man har sovit gott om natten. Jag packar med mig min väska och börjar i sakta mak närma mig den byggnad där jag ska tillbringa dagen. Återigen.

Fönstren lyses upp av den verksamhet som pågår innanför väggarna. Plötsligt uppenbarar sig några arbetskollegor i fönstret. De spricker upp i ett stort leende när de ser mig och börjar knacka på fönstret och vinka frenetiskt. Några längst bak börjar hoppa samtidigt som de vinkar för att försäkra sig om att jag ser dem. Ju närmare jag kommer ju tydligare hör jag deras glädjefulla och informativa rop som ekar över arbetsplatsen. Nu kommer Kristiiiiina! Kom, kom - Kristina kommer! 

När jag öppnar dörren och kliver in så står de där i dörrposten. Glada, nyfikna och förväntansfulla inför den dag vi har tillsammans. Deras glädje smittar av sig. Min trötthet blir genast lite mindre. Jag kastar av mig ytterkläderna och springer in till dem som så gladeligen välkomnat min ankomst. Klockan är 07.20 och vi kör genast igång med discodans samtidigt som en kollega sjunger i strålkastarljuset från en overhead. Det är otvivelaktigt en bra start på dagen.

Och det är så här som jag börjar mina arbetsdagar. Eller nej, det var inte riktigt sant. Men det är så här Knådden börjar sina dagar på förskolan. Jag förstår att han trivs.

Frenetiskt vinkande och discodans. Kanske behövs det inte mer. Tänk på det nästa gång du kliver in på din arbetsplats.

Förövrigt så är det inte många i landstinget som vinkar frenetiskt och dansar discodans på morgonen. Vad jag vet. Jag kanske ska  bli den första? Ja, så får det bli.


tisdag 22 oktober 2013

Hösten och apan


Innan snön och kyla kom, så tog jag mig en tur för att dokumentera de vackra höstfärgerna.

 

 Det blev många bilder upp i det blå. 


Ty få saker slår lövträdens skönhet om hösten. Men vänta nu... är det något mer där uppe bland grenarna?

 

Jo, men visst! Precis vad jag misstänkte....


En apa. En alldeles unik och sällsynt klätterapa.

söndag 20 oktober 2013

Jag haltar.

Just nu så har jag många stigar att trampa på här i livet. Så många att det hela blir mest en oförståelig stegkombination som ger ett haltande rörelsemönster. För som ni märker så haltar bloggen för tillfället. Den har blivit lite bortprioriterad bland allt annat som händer.


Men kanske. Jag säker kanske, och hoppas såklart att blir verklighet, så har jag snart lärt mig den här nya stegkombinationen och det haltande rörelsemönstret blir till en flygande dans istället. Jag säger kanske.

Dessutom haltar jag rent kroppsligt också. Mitt bäcken tycker att det här med att gå och bli gravid igen... det var högst oansvarigt och oanständigt. Därför uttrycker det sitt stora missnöje med värk och smärta. Dock har jag delvis funnit ett bot mot det hela - avloppsrör gör underverk! (fundera på den ni...!)

För övrigt så har jag med glädje läst era kommentarer - och gör mitt bästa för att kunna presentera SlaktarStinas Adventskalender även i år. Första rimmet är redan på jäsning.

Så med det sagt - det finns saker att se fram emot, även om framstegen sker lite haltande. 


tisdag 8 oktober 2013

Återuppståndelsen.


Sen i somras har min hjärna och kropp varit inbäddad i någon form av segflytande och grumlig massa. En ganska konstig liknelse kanske, men det är det bästa sättet jag kan beskriva den effekt som graviditetshormonerna har haft på mig under den första trimestern. Jag har varit tvungen att sova varje minut som jag har haft chansen för att sen orka hänga med i Knåddens vilda tempo. Jag har varit initiativlös, lat, extremt osocial och haft noll inspiration och kreativitet. Jag har helt enkelt varit den tråkigaste personen jag kan tänka mig.

Men sen några dagar tillbaka så känner jag att det händer något. Den energiska Kristina börjar återvända och det känns som att det ändå finns hopp om livet. Jag orkar vara glad, har idéer, vill röra på mig, vara social och fantasin och kreativiteten börjar långsamt bubbla upp igen. Det känns som en återuppståndelse - hurra, jag lever igen!

Det kan nog bli en riktigt bra höst ändå. Kanske dags att börja klura på en adventskalender? Men jag har en fråga till alla er därute - vad vill ni ha? SlaktarStinas klassiker med rim? Eller ska vi strunta i tävlingsmomentet och satsa på en adventssaga istället - liknande förra vinterns Vintersaga? Vad tycker ni?

lördag 5 oktober 2013

Lord of the Dammsugare VS. Knas-Katten

Vi bor i skogen. Det är höst. Det är fuktigt i marken. Sand och lera fastnar under både skor och tassar. Skor och tassar som sen ska in i huset. Med andra ord är det den värsta tänkbara tiden för Lord of the Dammsugare.


Så nu har han startat ett projekt. Ett helt omöjligt projekt enligt min mening och därmed har jag frånsagt mig all inblandning i denna.... väg till det ouppnåeliga. (alternativt idioti).

Han ska lära Knas-Katten att torka av tassarna när han varit ute. Alternativt att katten ska lära sig att bli avtorkad av tassarna efter han har varit ute. Det går... sådär.


Katten har förstått vad som är i görningen och han låter sig icke daltas med. Vilket ha resulterat i att när Knas-Katten vill gå in, så tar han sats ända ute från vedboden och springer allt vad han kan in i huset när dörren väl öppnas. Och efter kommer Lord of the Dammsugare, viftandes med en handduk och skriker; Katt-usling har jag inte sagt åt dig att torka av tassarna när du går in!?!?! 
 Sen springer de runt i en vild jakt, tills varenda golv, soffa och säng är prickig av små leriga katt-tassar.

Så håller de på. Tills det inte längre finns någon lera kvar att torka av från de små tassarna, eftersom det liksom redan har fallit av. Dock över något större yta än i normala fall.  

Muttrandes och suckandes börjar då Lord of the Dammsugare att torka golv och fönstersmygar, dammsuga soffor och sängar. Förbannade katt.

Själv så ligger jag på soffan och vrider mig av skratt. Vi får väl se vem som går vinnande ur den här striden.

onsdag 2 oktober 2013

Nya lärdommar om vårt nya gårdsdjur.

Jag gick ut häromkvällen för att lyssna på kronhjortarna, men höll istället på att snubbla över en grävling. Jag lärde mig följande;

- grävlingar har inget smidigt löpsteg, det låter rätt mycket när de springer. Nästan som en hjort hjortar.
- trots detta så är ändå rätt snabba.
- de är dessutom dåliga på att planera en omärkbar flyktväg. Just den här grävlingen valde att springa över vår lilla hög med järnskrot. Det lät som en hel orkester. En grävlingsorkester.

Nästa steg i utbildningsprocessen gällande vårt nya gårdsdjur är att komma på vart den bor. Ska nog skicka iväg jaktkatten på det uppdraget. Så får det bli.