Cykelkväll.

Häromdagen fick jag och min älskade Scott möjlighet att umgås lite på tu man hand. Vi två, utan passagerare i form av lilla Knådden. Det var fantastiskt.

Det var en varm försommarkväll och skogen var fylld med fågelkvitter. Alldeles innan vi gav oss iväg, hade jag lite fjärilar i magen. Så där som när man är nykär och ska gå på date, ungefär.

Vi kastade oss ut för backarna, hejdlöst och i den högsta fart vi tillsammans kunde åstadkomma. Solen spelade mellan granarna och vinden susade i mina öron. Vi näst intill flög fram och var oslagbara. Svetten lackade, hjärtat pumpade och lårmusklerna sved. Och jag var starkast i världen. I min värld. Som Pippi Långstrump ungefär. Fast på cykel. SlaktarStina.

Jag älskar att cykla. Det är bland det bästa jag vet. Känslan som fyller mig när jag näst intill flyger fram av krafter som min egna kropp frambringar - den är obeskrivbar. Jag känner mig stark, både i sinne och kropp. Fylld av känslan och hög på endorfiner, så kan jag sen klara av nästintill vad som helst. Bara jag får cykla lite först. 

Du borde prova. Mer cykel åt folket!

En påminnelse

Jag vill bara påminna er om att det grönskar för fullt ute. Liljekonvaljerna doftar, violerna blommar, midsommarblomsterna har börjat slå ut och vajar i vinden. Kvällarna är ljusa och ljumma, och ännu har inte knotten och myggorna hunnit sammankalla sina arméer för att göra den mest effektiva attacken.

Med andra ord; den bästa tiden är nu. Och då menar jag nu. Om några veckor så har liljekonvaljen blommat över och midsommarblomstern skräpar. Myggorna är formerade och redo att slå till, och allt det gröna har mist sin ljusa, mest livfulla färg. Kvällarna blir åter igen mörkare.

Så. Ni kan inte vänta på semestern för att få den perfekta sommarkvällen. Eller på värmen och det strålande solskenet. För sommaren väntar inte på dig. Snart är den över.

Jag ville bara påminna er, lika mycket som jag behöver påminna mig själv. Den bästa tiden är nu.

Föräldraskapets klichéer

Igår, när det var Mors dag, så hade jag funderat på att skriva ett inlägg om mitt första år som mor. Så jag började skriva. Och sudda. Och skriva om igen. Men när jag insåg att det här kommer bara bli ett enda långt uppradande av alla världens föräldraklichéer, så gav jag upp. Ni vet vad jag menar. Om ni inte vet, så ska jag här ge er några exempel.

Att få barn är fantastisk, det är det bästa jag har gjort! Tiden går så fort! Det går inte att föreställa sig hur det är att ha barn. Jag kommer inte ens ihåg hur livet var innan. Hur hann jag med allt? Att ständigt vara trött, men ändå orka mer än innan. En kärlek större än allt. 

Ni fattar. Allt det där man hör från småbarnsföräldrar i sin närhet innan man själv blir förälder. Allt det där som man liksom suckar lite åt, längst inne, för att man har hört det så många gånger. Om tiden som går så fort. Och den ofantliga kärleken. Som ett mantra som måste upprepas, bara för att man förväntas göra det. Detta ständiga tjat!

Men sen så händer det. Man blir själv förälder. Och sen så börjar det tuggas. Föräldrakliché på föräldrakliché börjar staplas upp på varandra, tills de bildar ett mindre berg. Samma föräldraklichéer som man själv har suckat åt. Tiden som går så fort. Och om hur fantastisk det är, trots att det är jobbigt ibland.

Men det går inte att låta bli. För helt plötsligt så förstår jag vad de där dryga småbarnsföräldrarna tjatat om. Jag förstå verkligen innebörden i alla de där fraserna För nu är jag plötsligt en själv. En dryg småbarnsförälder som med dimmig blick och ett fånigt leende staplar föräldraklichéer på hög. För det är det bästa jag gjort. Och det är fantastisk, trots att  det är skitjobbigt ibland.

Mors dag

Det är Mors dag idag. Trots att jag har varit mor snart ett helt år, så har mina tankar om denna dagen inte förändrats. Därför tycker jag att ni kan läsa inlägget från förra året istället, så slipper jag upprepa mig.

Dock kan ni lägga till följande stycke i slutet;

Och när jag nu har själv varit mor i nästan ett helt år, så vet jag att jag hade rätt. Svårare än så är det inte.

 

Lövträdslöparen

Nu när jag har fått reda på vad det var för insekt jag såg här i veckan, så tänkte jag delge er en närmare presentation.

OBS! bilden är ett montage!

Det var en Lövträdslöpare, som tillhör familjen Långhorningar. En familj bestående av 115 arter, där Lövträdslöparen är av de större familjemedlemmarna, så jag antar att det är hon/han som bestämmer. Dock har den bland de kortaste antennerna i familjen. Men egentligen, vem behöver långa antenner nu när teven är digital?
Som ni ser på bilden, så på varje täckvinge har den två gula tvärband och en svart prick emellan dessa, vilken tar formen av ett öga. En teckning som är typisk för Lövträdslöparen och jag tar för givet att de målar på varandra då de ser lite för stela ut för att kunna teckna på sin egna rygg.

Hur som helst så gillar Lövträdslöparen nyligen döda lövträd, liggandes timmer och vita blommor. Vilket osökt får mig att fundera på; när är ett lövträd nyligen dött? Hos däggdjur kollar vi pulsen, men hur gör man med ett träd? Iallafall så bor den under barken på dessa nyligen döda lövträd, helst björkar eller ekar. Trots att Lövträdslöparen inte brukar sätta ut någon namnskylt utanför ingången, så kan man se att den bor där genom att det under barken finns platta, slingrande gångar som är ca 15mm breda.

För övrigt så hade Lövträdslöparen ett imponerade fäste med sina små ben! Det kände jag när jag försökte få bort den från farstukvisten, den satt liksom fast på träet. Måste bero på att han har rejäla spikskor, som sig bör när man är löpare.

Så. Nu vet vi lite mer om Lövträdslöparen och känner igen den när vi ser en. Återstår att se vad som väntar oss nästa vecka n,är den forna göteborgaren ska ut och upptäcka fler insekter.

Barnet och vedspisen

I köket har vi en vedspis som används flitigt den kyligare delen av året. Under den senaste kyliga delen av året har vi också haft ett barn på upptäcktsfärd i köket. Ingen bra kombination kan tyckas. Men faktum är att det har fungerat bra. Han brände sig en gång och är inte dummare än att han hölls sig borta från den heta spisen därefter.

Men han är heller inte dummare än att han nu har förstått att spisen inte är varm längre och att man därmed inte bränner sig om man tar i den. Fritt fram att leka i askan med andra ord. Trots föräldrar som barsk säger ajaj och hytter med fingret. Det gör ju bara det hela lite roligare.

Så de senaste veckorna har det pågått en kamp. En kamp som till synes mest liknat ett hamsterhjul. ajaj...hehe...NEJ....hehehehe.....Nej du får inte vara där! ...HAHAHAHAAAAAAHHHHHIIIIIIIIIIIII! (skratt som övergår till skrik när någon av oss lyfter bort honom) Sen börjar det om igen. ajaj.....hehe... NEJ...osvosvosv. Ni förstår principen.

Jag är envis, men tydligen går det i arv. För efter att detta hamsterhjul har rullat ett 30-tal gånger varje dag under en tid, så höll jag på att bli rent av tokig. När man börjar bli tokig är det dags att tänka nytt. Så jag löste det så här.

Det visade sig vara en riktigt bra lösning. 30 sekunder tog det för Knådden att konstatera att den där spisen var allt bra tråkig. Ingen aska att gräva i och ingen reaktion från mor = skittråkig. Då är det roligare att greja med en slev istället.

Själv kände jag segerns sötma förgylla min frukost. Morsan och Knådden 1-0

Det ska tamejfan vara rejäla grejer!

Vårt senaste projekt här på gården fortsätter. Vi har nu döpt det till; Det-ska-tamejfan-vara-rejäla-grejer-projektet efter ett citat av snickar'n själv. Ni kommer förstå när det hela är klart.
 Och jag kan avslöja att det ska bli en gungställning av vår lilla knurpis-stubbe. Till att börja med. Men möjligheterna är oändliga. Och idéerna också. Så vi får se vart det här slutar.

Själv har jag sysslat med en ny form av meditation som sägs göra underverk på både kropp och själ.

Do-the-vägtrumman-thing kallas den. Kan varmt rekommenderas. Och behöver ni en introduktionskurs så finns jag tillgänglig, hör bara av er!

Så det var allt från skogen för den här gången. Over and out.

Veckans insekt

Sen jag flyttade ut hit i skogen så har jag utvecklat en alldeles hälsosam fascination för de djur och växter som bor här i skogen tillsammans med mig. Så ock för insekter, ty dessa är också djur. Vad gör dessa små krabater? Varför bor de i skogen? Och vad heter de? Helt vanliga funderingar, som ni hör.

Idag var det den här lilla (?) krabaten som gjorde oss sällskap på farstukvisten i morgonsolens sken. En alldeles speciell liten... ja, vad är det för något? En skalbagge? Eller är det ett ufo? Hjälp mig, jag vill så gärna veta! Hur tar man reda på vad den heter?

Hjälp mig!

Planterarsjukan

Det är vår. Kanske till och med lite försommar. Solen värmer, växtligheten börjar bli grön och dofterna blir allt mer tydliga. Man kan ta av sig jackan, mössan och vantarna. Dra ett djupt andetag av frisk luft och känna att nu - nu blir det ingen mer snö på några månader. Ljusa nätter och sköna dagar.

Och det är då det händer. Det är då den drabbar mig, den årligt återkommande planeringssjukan. Det liksom kliar i händerna av längtan att få röja upp i den kalla fuktiga jorden och varsamt placera ner några blommor. Och några kryddor. Och några morötter och potatisar och bönor och lökar och jordgubbar och buskar och träd och rädisor och.... ja allt som jag kan komma på. För i år. I år ska jag minsann hålla efter ogräset. Och ta vara på allt det där som jag odlat upp.

Jag ser framför mig hur jag strosar ut i mitt vackra, uppodlade skafferi och plockar lite ditten och datten. Barfota och med sommarklänningen svepande runt knäna. Några potatisar här, några rädisor där, lite basilika och några bönor. Jordgubbar till efterrätt och så kanske några snittblommor som jag kan duka bordet med. Sen går in och tillagar en festmåltid som alla kommer älska. Jag blir alldeles upprymd och nästan lite febrig av tanken, och måste hålla mig tillbaka för att inte gräva upp ett helt potatisland av den åkerplätt vi har här utanför. Planterarsjukan.

För sen blir det som det blir. Jag planterar och planterar i ren eufori. Otåligt väntar jag sen på att kunna skörda frukterna av mitt arbete. Men när det inte har kommit några jordgubbar två dagar senare och potatisarna inte är färdiggrodda morgonen därpå - ja, då kommer jag liksom av mig. Glömmer medvetet bort det någon vecka. Och sen är det inte roligt längre. Allt är bara grönt och jag vet inte vad som ska bort och vad som ska vara kvar. Så då låter jag det vara någon vecka till och hoppas att det ska lösa sig av sig själv. Det gör det inte. Och då kommer det liksom av sig. I slutet av sommaren brukar man ändock med god vilja kunna pilla fram någon morot och kanske någon jordgubbe. Men mer än så blir det inte. Planteringssjukgan övergår liksom inte i rensa-ogräs-och vattna-sjukan. Eller har iallfall ännu inte gjort det. Ändå intalar jag mig, varje vår, att i år blir det skillnad. För nu ska jag göra så här i stället. Då blir det så mycket bättre.

Och i år är det ju faktiskt så att det är annorlunda. Jag är ju ledig hela dagarna. Och jag har en liten hjälpreda. Som helt säkert vill sitta still och leka med en spade utan att stoppa något konstigt i munnen så att jag i lugn och ro kan greja med min husliga självförsörjning. Visserligen vill han inte sitta still en minsta sekund, men han kommer nog förstå. Kanske

Ja ni. Det var iallafall fint i början. Och någon gång kanske jag håller ut hela vägen. Kanske är det i år. Vem vet som inte har provat.

Mina kära arbetare.

Gårdsprojektet fortsätter. Virke ska barkas. Planer skall smidas. Och som ni tidigare vet, så är jag numera reserv i Team Slaktan´s.

Men det gör nog ingenting. Eller iallafall inte så mycket, för när jag ser det nya teamet in action så blir jag helt varm och vill bara ställa mig och gråta. KÄRLEK!

Trappproduktion till utkikstornet

Det är tur att det finns så många ideella krafter och tillgångar som är engagerade i vårt fina utkikstorn. Men det är klart, det är inte alla som får hjälpa Kungen. Hur som helst så tänkte jag att ni skulle få en liten titt från proffsen som tillverkar trapporna!

De gamla trapporna fungerar som mall och vid en närmare titt så förstår man att det behövdes nya...

Men å andra sidan så är det ju lite modernt med shabby. Några pelargoner på trappstegen och du är i hamn. Dock är vi inte så moderna här i skogen - men det kanske du är? Lägg ett bud, vettja! Annars finns det nog stor risk att de hamnar på majbrasan 2014. Men det vore ju inte helt fel det heller, då kanske den till och med brinner.

Som ni ser så finns det inget att klaga på. Fullt engagemang, glada miner, fint hantverk och korrekt skyddsutrustning. Men det finns ju dem som alltid skall dra saker till sin ytterlighet.

Nog för att man aldrig kan vara nog försiktigt, men hjälm när man snickrar en trapp - där går nog gränsen.

Pimp my grusväg - uppdatering

Gällande den mystiska granen; det har inkommit klagomål från besökare att det är svårt att fästa 500-lappar i glittret. Därför har vi nu förenklat det hela genom att hänga ett kuvert på granen där ni kan lägga era bidrag. Kuvertet kommer att tömmas varannan timme ungefär.

Problem är till för att lösas, tack till initiativtagaren!

Förövrigt vill jag tillägga att det är oklart när julgransplundringen kommer att ske, så vill ni beskåda detta fenomen så bör ni nog bege er snarast!

Den höga stubben

Efter att min kära M avlagt examen i SlaktarStinas Stubbskola, så har han blivit helt fascinerad av Knurpis-stubbarna.

- De är så fina! Snälla, snälla kan vi inte ha en Knurpis-stubbe här på gården? Ungefär så har det låtit de senaste dagarna. Och jag är inte den som sätter mig på tvären. När det gäller stubbar, skall väl tilläggas. Så idag gjorde vi slag i saken och skaffade oss en alldeles egen Knurpis-stubbe.

Hur det hela gick till tänker jag inte vidare gå in på. Vi kan väl säga att den helt plötsligt bara var där. Som en jungfrufödsel, ungefär. 

Och sanningen är den att det är inte bara för Knurpisarna som vi har gjort denna höga stubbe. Vi behöver helt enkelt ett halvt träd till vårt nya gårdsprojekt. Då är det ju dumt att ta ner hela. Vill ni veta mer? Fortsättning följer...

Gjutning vid utkikstornet.

Arbetet med utkikstornet fortsätter. Det gäller att ligga i nu, för i slutet av juli så skall det anordnas guidade turer här! Så härom dagen var det gjutning av en liten plattform som stod på schemat. Så att åtminstone första trappen får en stabil grund.

Det hela flöt på bra och när arbetsdagen var slut så fanns där en färdig platta av bästa kvalité. Dock saknade den arbetande trion en deltagare vid det här tillfället. Lite tråkigt för honom då han missade gjutningen. Så helgen därpå gjöt de en till liten platta, brevid den första. Så att alla skulle få vara med. Rättvist måste det ju vara.

Nu återstår det lite snickerier och höghöjdsklättring. Och lull-lull om vi nu ska snacka renoveringsspråk. Sen så står utkikstornet redo för att tampas om priset som världens bästa utflyktsmål. Jag hoppas ni kommer!

Pimp my grusväg

Det förekommer en del märkliga företeelser här i skogen. Förra året, ungefär vid den här tiden, dök det ju upp en mycket speciell busskur från ingenstans. I år ser det istället ut så här;

En julgran på en grusväg mitt i skogen, när våren kämpar på som bäst. Ja ni, jag har sagt det förut och jag säger det igen; det är i skogen det händer.

Notis; julgranen finns fortfarande att skåda på vägen upp till oss här i skogen. Än så länge kan du skåda den märkliga julgranen gratis, då området ej är inhägnat och vi därmed inte har rätt att sälja entrébiljetter. Dock kan den som vill lämna ett bidrag. Detta genom att knyta fast en sedel av valfri valör i glittret. Pengarna går oavkortat till vägföreningens kassa för fortlöpande underhåll.

En kärleksförklaring

Kära Scott, 

Du gör mig så lycklig. När vi träffas så blir jag glad och stark. Varje gång slår mitt hjärta som om jag vore nyförälskad. Det är en fantastisk känsla. Men det var längesen nu. Ett och ett halvt år för att var mer exakt. Jag har längtat varje dag. Längtat efter att ha dig under mig. Längtat efter känna dig under mina händer. Längtat efter du och jag som blir till ett. 

Vi har kastat förstulna blickar på varann. Fantiserat. Viskat små längtande ord om hur allt kommer bli när vi kan återförenas igen. Men tiden har inte varit mogen. Först nu.

Men saker och ting är inte som det har varit förut, Scott. Jag har fött en son sedan sist och jag vill introducera er för varandra. Jag hoppas innerligt att det kommer bli början på en fin relation, då skulle min lycka vara gjord. Då skulle vi kunna ha en fantastisk sommar med varandra. 

Så idag var det äntligen dags. Jag vaknade med ett leende på läpparna  och ett pirr i magen. Dagen då vi återförenas, du och jag Scott. Som jag har längtar och trånat. 

Efter en hel dag tillsammans, Du, jag och min lilla Knådd, så är jag mycket tillfreds. Det blev precis så bra som jag hoppats, kanske tillochmed lite bättre. Vi är som gjorda för varandra. Och trots att jag kommer vakna imorgon med värk i låren och en öm rumpa, så kommer jag ändå vakna lycklig. Det är så skönt att få bekräftat att vi passar precis lika bra ihop nu, trots att du numera är familjeutrustad. 

Scott - du är min största materiella kärlek! Min älskade, älskade cykel.

Släpp föräldrarna fria - det är vår!

Den här våren bjuder på en fantastisk frihetskänsla. Trots att dagarna och veckorna har gått jättesnabbt så har vintern känts oerhört lång. Evighetslång, nästan. Och då är jag ändå inte den som brukar klaga på årstiderna. Det tjänar liksom ingenting till, har jag lärt mig.

Men jag ska erkänna att jag har känt mig lite instängd den här vintern. För det har inte varit lätt att hitta på saker ute med en liten Knådd. Blöjbyte och amning känns liksom inte så lockande i -10 grader och snöfall. Och aktiviteter som att öva att lyfta huvudet och rulla runt, lämpar sig bättre inne på ett varmt golv istället för ute i lössnön. Så större delen av dagarna så har vi varit inomhus. Hemma eller någon annanstans. Oavsett hur bra dagarna har varit, så finns det ingenting som slår känslan av att kunna vara utomhus.  Och njuta. Andas. Vara.

Så nu vet jag precis hur kossorna känner, när de på våren äntligen blir utsläppta på grönbete. Jag förstår varför de hoppar, sparkar bakut och gör kullerbyttor i ren glädjeyra. För det är precis så som jag känner, just nu när våren äntligen är här på riktigt. Tjohooo!

Tapperhetsmedalj

Jag vill härmed offentliggöra att jag tänker tilldela Knas-Katten en tapperhetsmedalj. Motivering lyder som följer;

För dina tappra och tålmodiga insatser som lekfarbror, gosedjur och allmän underhållare i tandsprickningstider, vill vi härmed tilldela dig denna tapperhetsmedalj. Detta som ett tack för att du offrat öron, päls, svans och morrhår i jakten på det klingande barnskrattet som under en tid legat dolt i dimman av de upplevelser och känslor som tandsprickning frambringar. Så som en uppmuntran inför fortsatt framtida samarbete, vill jag härmed överlämna denna tapperhetsmedalj som du bör bära med stolthet. Dina insatser har varit ovärderliga - tack.

Spillningsinventering

Kunskap är till för att användas. Så efter aktivt deltagande i vårens kursutbud, så var det äntligen dags för M att visa sina nyförvärvade kunskaper i att räkna älgbajs. Så med karta och kompass, en lånad GPS, ryggsäcken full med mat och med protokollpärmen i högsta hugg, så gav han sig iväg i den soliga vårmorgonen. Efter en hel förmiddags slit, där han gått ungefär en halvmil och noggrant mätt upp ett fyrtiotal punkter, kunde han stoltsera med en stark tvåa i protokollet.

Vi andra var hemma och kunde, trots avsaknad av kursintyg, stoltsera med en trea i protokollet. Inte illa för en ko med kalv, om jag får säga det själv.