Det som hände.

Så satt hon där. Med pennan i hand och det blanka papperet framför sig. Precis som hon drömt om. Uppsagd från jobbet, barnen på förskola. Inga plikter, inga måsten, bara en brinnande vilja att skriva. En fantastisk möjlighet. Och för första gången på mycket, mycket länge var det bara hon och tankarna. 

Då. Det var då det hände. Hon kände igen de tunga händerna som strävade efter hennes hals. Andetagen som inte gav något syre. Kände igen den strålande smärtan i bröstet när den bet sig fast i hennes hud och försökte tränga in i varje cell av hennes kropp. Paniken. Stressen. Höstsolen glödde bland de falnande löven, men hon såg den inte. Allt skymdes av ett välbekant mörker som hon så länge flytt ifrån. Sorg.  

Högst opassande och olämpligt. Sådär som livets garanterade överraskningar alltid är. Så hon gjorde som hon alltid gjort – hon började springa. Fly. I ett chanslöst försök att undkomma de tusen betongtårar som kopplat sitt grepp om hennes akilleshäl, så började hon återigen att springa. Mer själsligt än fysiskt. Snabbaresnabbaresnabbare. Blicken framåt, tankarna framåt. Superfart. Superfokus. Supereffektivt. Superdumt. 

Mer idéer, mer engagemang, mer av allt som inte gav en möjlighet till att känna. Inte gav möjlighet till att tänka. Inte gav möjlighet till att bara vara. Bara vara den där lilla lorten, som skälver av sorg, i saknad av sin far. Mer av allt som inte gav möjlighet till att bara vara, människa. 

För sådana dumheter finns det inte tid till i en värld där allting ska förverkligas. Samtidigt. Där målbilderna ska vara tydliga och tanken positiv. Förverkligas. Som om hjärtat som slår, inte är verkligt nog. 

Och den där boken hon skulle skriva, den där tillvaron av ordflöde och produktivitet - den jagade hon själv bort. Den försvann som en skygg liten skabbräv, skrämd av de mörka känslor som fyller tomrummet som uppstår när en älskad far dör. Känslor som hon inte vågat möta. Känslor som inte har någon rim och ranson. Känslor som inte låter sig hunsas av förnuft och acceptans. Känslor som bara är. Starka, omvälvande. Skrämmande. Och alltid, högst opassande. 

Men sorg går aldrig att besegra. Sorg måste genomlidas. 

Och åter igen glöder höstsolen bland falnande löv. Men den här gången ser hon den. Som en lovande gryning jagar den undan mörker och dimma. Klär världen i skimrande glöd. Hjärtat slår. Lugnt. Hon har slutat springa. Pennan ligger i hennes hand och papperet framför henne är allt annat än blankt.

Kattmat.

Byggkaos. 1 rum och kök. Här samsas jag med Millimetermannen, ett oklart antal dammråttor, en 4-åring och en 2,5-åring. Och en katt. Eller två.

-Mmmm... hör jag från ett hörn i köket. Misstänksamt nära kattmaten. Misstänksamt tvåbent, med det blonda ruffset yrande runt öronen.
- Vad gör du? frågar jag uppmanande
-Mmmmmm....inget. Klart misstänksamt svar.
- Vad har du i munnen då? 

Det lilla barnet gapar stolt och visar upp de hårda kattmatskulorna.

- Men usch, du får inte äta kattmat! Kattmat är för katter. Och du är ju ingen katt !säger jag. Så där oerhört informerande som bara en idiot till förälder kan vara. Hon tittar på mig med de isblå ögonen. Lägger huvudet på sned och svarar;

- Mjauuu....

Tystnad. Hon ser på mig med de glittrande ögonen och väntar på en reaktion. Jag står tyst. Vad svarar man på mjauuuu? Sekunder går. Det är hon som bryter tystnaden. Hon bröstar upp sig och segerns sötma sprutar ut ur öronen när hon med grov stämma utbrister;

-Mohahahahaha!

Sen springer hon iväg. Och kvar står jag, med kattskålen i handen. Ännu en gång besegrad. 

Tankar.

Ett-tu-tre så kastade jag mig in i arbetslivet igen. Jag kände att det var dags. Dags för kafferast och tider att passa. Dags för matdosor och arbetsbeskrivning. Dags för arbetskamrater och arbetsuppgifter, dags för någonting annat. Det är lite fult att känna så, när man har den förnämliga möjligheten att välja. Men jag kände så, ändå.

Och trots högskolepoäng och yrkeslegitimation ligger jag nu på knä och rensar ogräs. Klipper gräs och hackar grusgångar. Krattar och plockar. Och jag undrar varför jag inte arbetat med något liknande förut. Handen far fram över den mörka jorden, rycker undan några förvillade gräsrötter. Jag trivs bra.

Och det är så märkligt vart livet för en. Vart livet för mig. Värderingar som förändras, beslut som tas, tillfälligheter som ges. Och tas. Är det tillfälligheter? Ibland undrar jag. Jag fortsätter att kraffsa i jorden och tänker på min första dag. På morgondaggen som glittrade i det höga gräset, på kylan som jagades bort av den stigande solen. Och sen, det som hände. Synen. Känslan. Självklarheten. Tillfälligheter som har ett samband som inte kan förklaras. Jag måste ta reda på mer. Sen, sen ska ni få höra en historia som inte går att förklara.

Om några veckor är det slut på jobb, då finns det inte längre något ogräs att rensa. Gräsmattorna växer inte, alla löven har singlat klart, blommorna har vissnat. Kvar står bara nakna träd och en mark som väntar på sitt vita täcke. Om det nu kommer något täcke, det kan man aldrig veta. Och jag har ingen aning om vad jag gör då. Det vet inte du heller, egentligen. Aldrig vet vi vart livet för oss. Eller hur länge det varar.

Så lev väl. Känn efter. På riktigt. Dofterna och smakerna. Ljuden och rörelserna. Känslorna. Livet.