Den vackraste tiden är nu.

Det är nu det är som vackrast. När grönskan börjar tränga igenom allt det där bruna och ögat verkligen ser färgprakten som breder ut sig i slänterna. När man kan ana den där vackra gröna färgen som snart täcker varenda träd. Kvällarna som är ljusa, fåglarnas intensiva kvitter och knotten och myggorna som ännu ligger och kurar någonstans i väntan på varmare tider. Det går så oerhört fort.

Om någon månad är träden och marken grön och hjärnan har vant sig vid färgprakten. Istället för att vara en källa till glädje och förväntan, blir det ytterligare en kuliss till vardagens rullande gång. Det är intressant det där, hur snabbt vi vänjer oss. Och hur årstiderna rullar på och hela tiden byter av varandra, naturens egna klockverk. Fantastiskt.

(Och jag inser att jag börjar låta som de där urtorra och tråkiga lärarna jag hade i grundskolan. Men jag förstår lite bättre nu vad de menade i all sin naturromantik. Vilket i sig innebär att jag börjar uppnå samma ålder som de var i då, dvs tråkigt vuxen, vilket i sig är befriande.Jaja. Mer om det en annan gång.)

Hur som helst. Vi är ute mycket nu. Det finns så mycket att upptäcka. Entusiasmen väger lika tungt hos mig och barnen när vi vältrar omkring här i skogen och upptäcker världen som vaknar till liv. Luktar på mossan. Samlar pinnar. Plockar vitsippor. Klappar spindlar. Tuggar på kottar. Allt sånt där livsviktigt som man måste hinna med, dagar som dessa.

Kära Fristad Kansas

Jag heter Kristina och är inte rädd för skit under naglarna. Jag älskar att arbetar fysiskt med kroppen och vill ha funktionella arbetskläder. Slittåligt tyg, genomtänkta fickor, verktygshällor och knäskyddsfickor. Att hitta dessa kläder anpassade efter en kvinnas storlek, är svårare än vad jag någonsin anat. 

Men ni har fattat. Ni har fattat att vi kvinnor är mindre, men att vi trots detta behöver samma funktioner och kvalité som vilken arbetande karl som helst.  Ni är ett av de få företag som gör funktionella arbetskläder för arbetande kvinnor. För vi finns.  Fast vi är i minoritet. Men ni har fattat. Eller har ni det?

Ni är det enda företag jag hittar som har en arbetsbyxa i hängselmodell och erbjuder den i damstorlek. Äntligen. Äntligen! vill jag ropa och genast springa iväg med stora shoppingkortet. Men glädjen stockar sig i halsen och shoppingkortet läggs tillbaka när jag upptäcker att ni tydligen tänkt att damstorlekarna behöver nytänkande färger. Nytänkande är bra, men i det här fallet är funktionellt bättre. Ceris är inte funktionellt. Inte turkost, lime eller klargrönt heller. Snyggt, men inte funktionellt. 

Det finns en drös kvinnor ute i landet som gärna arbetar hårt med kroppen och får skit under naglarna. Arbetskraftiga, händiga, fysiskt arbetande kvinnor. Vi renoverar, bygger nytt, driver gårdar, målar, snickrar, anlägger - arbetar. En drös med kvinnor som vill ha funktionella arbetskläder. Ni är så nära att snärja varenda en av oss. Snubbla inte på målsnöret.

Behåll er färgsprakande kollektion, den är nytänkande och glädjefull. Men ge oss även möjligheten att välja en mer funktionell färg. Ge oss en klassisk mörkblå och jag lovar att den kommer sälja mer än de andra tillsammans. 

Ni är på rätt väg. Ni är före de andra. Se nu till att ta er ända in i mål. 

 Med vänliga hälsningar

SlaktarStina

Småskaligt jordbruk.

När man bor som vi gör, med marker runt huset som bara väntar på att få bli brukade, så är det svårt att inte smida planer kryddade med en gnutta hybris. Jag som i mitt tonårsliv lovade mig själv att aldrig ha ett potatisland, eller något annat odlingsland heller för den delen, har nu svävat iväg i en odlingsdimma kantad av potatisblast och vitkålshuvuden.

Men med tanke på vår pågående utbyggnad, var planen att vi skulle låta bli att försöka odla någonting i år. Känslan var att den här sommaren skulle ge oss tillräckligt med sysselsättning ändå - utbyggnad, en väg som skall flyttas, getterna, tak på lador som behöver fixas.... så vid bestämde oss för att låta bli. En sak i taget.

Men. Efter månader med hammaren och sågen i var hand, vaknade han och ville gräva. Jag är inte den som hindrar en spirande arbetslust, så vi började så klart gräva. Fram med traktorn och koppla på vagnen, spadar, skottkärra och arbetshandskar på. Och sen har vi grävt. Vi har fyllt pallkragar med jord, grävt ett nytt land, påbörjat ytterligare ett. Hämtat gödsel hos grannen, hämtat sten för kantmarkering och kört otaliga vändor matjord med traktorn. Det är många timmars arbete som nu ligger till grund för vår kommande skörd av potatis, broccoli, ärtor, spenat och rädisor. 

Det kan låta stort. Och i vår lilla värld så är det stort. Skörden kanske räcker till en hel middag. Småskaligt jordbruk kallas det visst.

Vad du säger och vad du gör.

Jag vet att du vill att ditt barn ska växa upp och bli en trygg människa. En människa som är stolt över sig själv och allt vad den är. Någon som ser på sin kropp utan att förkasta den. Utan att svälta, utan att överträna, utan att tortera den. Utan att klanka ner på sig själv, utan att påverkas av omgivningen. Du vill att ditt barn ska vara snäll mot sig själv. Vara stolt över vem den är och hur den ser ur. Du vill att ditt barn ska må bra, kroppsligt och mentalt. Du vill att ditt barn ska älska sig själv. 

 

 

Så du förkovrar dig i texter om hur du ska tilltala ditt barn. Vad du inte ska säga, vad du ska säga och hur du ska säga det. Du uppmuntrar ditt barn att röra på sig, äta bra, sova ordentligt. Och när barnet sen säger något nedlåtande om sig själv, så ger du det en kram och säger; nej, du är bra precis som du är. För det är ju så. Du menar ju det du säger. Och du vill, från botten av ditt hjärta, att ditt barn ska förstå det. Att barnet ska älska sig själv.

Det är ju bra.

Men sen står du där, framför spegeln i din ensamhet, när du vet att ingen ser. Nyper dig i den mjuka huden och suckar. Drar in magen med besvärad min. Vrider och vänder på dig själv för att sedan stapla all nedlåtenhet mot din egna kropp framför dig, tills allt du ser är en hög med skit. Du bestämmer dig för att börja träna och äta annorlunda. För att gå ner i vikt. För att få plattare mage, fastare rumpa och mer muskulösa armar. Kanske gör du en förändring, kanske inte. Oavsett, så kommer du stå där framför spegeln igen. Kanske ältar du samma saker. Kanske förargar du istället det där gråa hårstråt eller skrattrynkorna runt ögonen som på något oförklarligt sätt förökar sig. Eller både och. Du kastar skit på dig själv.

Sen går du ut ur det stängda rummet. Tar på dig en mask som är genomskinlig. Kramar ditt barn och säger; du är bra, precis som du är.

Du gör precis det där som du inte vill att ditt barn ska göra. Och någonstans finns en förälder, som med hela sitt hjärta vill att du, just du, ska älska dig själv.

Projekt utbyggnad - Etapp 2.

I helgen gick startskottet för Projekt Utbyggnad, etapp 2. (Första etappen klarade vi av förra sommaren, för er nytillkomna läsare.) Det är nu väggarna ska upp, taket ska på, fönster ska i och vårt lilla torftiga stuga ska bli ett hus. Äntligen.

Så i månljusets sken började en byggnadsställning växa fram. Det var en magiska känsla. Ungarna som sover, ugglorna som hoar och våra händer som bygger vår borg, vårt hem, vår dröm. Vi står där och känner kvällskylan som kryper ner under kragen. Pratar om strecken på papperet som skall bli väggar. Mäter, funderar, dividerar och justerar. Bygger, skapar, realiserar. Känslan är nästintill oslagbar. Nu kör vi!

En början.

Tillsammans låg de i mörkret. Till ljudet av barnens sovande andetag viskade de om framtiden. Om en föräldraledighet som når sitt slut. Om en familj som skall fungera. Om ett arbete som tar mer än vad det ger.

- Vad vill du då?

Frågan träffade som ett strålkastarljus rakt i ögonen. Obekvämheten började krypa in på skinnet och den förut så avslappnade kroppen blev spänd. Hon visste det så väl. Hade nog alltid vetat. Men alltid sagt någonting annat. Någonting som inte gav henne känslan av storhetsvansinne. Något som var mer hanterbart. Som att läsa till ekonom. Eller plugga IT. Bygga ett hus, lägga sten, operera ett knä - vad som helst som egentligen inte betydde någonting. För henne.

- Sover du? viskade han och höjde lätt sitt huvud från kudden.
-Nej, jag bara.... Hennes släpande svar var knappt hörbart. Täcket kändes plötsligt för varmt.
- Men vad vill du då? Han stödde sig på armbågen och tittade mot hennes håll i mörkret. Upprepade frågan. Strålkastarljuset i ögonen igen. Sammanbitna käkar. Hans hand i hennes. Hon samlade allt sitt mod i ett djup andetag och kastade ut orden från det hemliga rum där hon samlade sin drömmar. 

- Jag vill skriva. 

Det hon alltid drömt, men aldrig vågat berätta. En våg av pirrande värme spreds sig genom hennes kropp. Men i samma stund som hon hörde sig själv yttra orden, drabbades hon av en lätt panik. Hon kände sig så naken. Blottad, sårbar och patetisk. Som om hon stod naken i ett strålkastarljus och skrek ut sina innersta tankar. Hans hand fortfarande i hennes.

- Gör det då. Alltid dessa enkla självklarheter
.

- Ja, men...suckade hon. Hon tog ett djupt andetag för att börja rabbla upp ursäkter som slutligen skulle stänga dörren till det där hon just hade sagt. Ursäkter som skulle bekräfta känslan av storhetsvansinne och slutligen leda fram till något annat. Något mer vettigt. Något mer hanterbart. Men han avbröt henne.

- Gör det då. Skriv. Prova. Skriv, och så ser vi vad som händer. 

Han hade precis ställt sig i öppningen på den dörr hon hade tänkt smälla igen. Hans hand i hennes. Hennes hand i hans. Och ljudet av barnens andetag.