onsdag 20 augusti 2014

Bärsjalen är min bästa vän.

De senaste dagarna har jag tillbett min tacksamhetsbön till sjalguden (dvs postat inlägg på instagram). Med andra ord har jag varit oerhört tacksam och nöjd över att ha en bärsjal de dagar som jag också har en missnöjd bebis och en aktiv 2-åring. Den ger mig liksom möjlighet att kombinera dessa två på ett alldeles ypperligt sätt.

Närhet och värme till Pyret samtidigt som jag drar tramptraktor med tillhörande chaufför på. Eller lagar mat. Eller vad det nu kan vara. Sjalen ger mig möjligheter.

Jag behövde aldrig någon sjal till Knådden. Jag hade en bärsele men den avskydde han, vilket egentligen inte var något problem då. För då fanns all tid i världen till att sitta still med honom så att han somnade. Eller gå runt och bära på honom. Köra vagnen eller vad som nu krävdes för att han skulle bli nöjd. Jag kunde helt anpassa mig efter hans behov.

Det är annorlunda med barn nummer två. Det är två som ska ha uppmärksamhet. Två som ska ha närhet. Två som ska sova, äta och göra vad som kommer därefter. Och det är inte direkt att de är supersynkade, även om jag inte ska klaga.


Bärsjalen, har varit och är, till stor hjälp för mig för att få ihop det. Hon kan sitta i den när hon behöver närhet. När hon vill vara med och se. När jag behöver ha henne med på ställen där jag inte kan ta mig fram med vagnen. Faktum är att den är nog det bästa bebis-grej-inköp som gjorts. Inte bara för att jag fick den av min mamma och det därmed var hon som betalade, utan den har verkligen fyllt sin funktion och används flitigt.

Men hallå, en bärsele är väl hundra gånger bättre - den behöver man ju inte knyta!?
Den är smidigare att ta på, utan tvekan. Det är ganska många meter tyg som ska på plats när man knyter sjalen och det är inget man vill stå och vifta med ute en regnig dag, om vi säger så. Men jag upplever att barnet kommer närmare med sjalen än med bärselen. Utöver att det är väldigt gosigt, så blir det bättre ergonomi för mig och därmed mindre ansträngande för nacke, axlar och rygg. Mitt synfält blir dessutom inte lika skymt samt att det är inte massa små ben och armar som dinglar, vilket jag upplever att det är i bärselen. Detta är självklart beroende av vilken sele man har, men har ni en som är bra så tipsa gärna om den!

För om jag hittade en bärsele med samma känsla och funktion som bärsjalen, så skulle den vara värd varenda liten krona, tusen gånger om.

fredag 15 augusti 2014

Den nya träningen.

Träning är en del av mitt liv. Jag behöver det får att må bra, vilket är en oerhört sliten klyscha. Men ska jag specifiera det där "må bra", så handlar det om att inte förvirra mig i en dimma av nedstämdhet. Träningen ger mig initiativförmåga, glädje och vilja. Den ger mig lycka, nytänkande och positivitet. Eller ja, egentligen är det ju inte träningen som ger mig allt detta, utan snarare de hormoner som kickar in efter träningen. De där lyckohormonerna som den rika världens befolkning skulle överkonsumera om de fanns i pillerform. Medicin mot värk och bitterfittor.

Hur som helst. Träningen ser annorlunda ut nu än vad den gjorde förut. Tiden innan barnen. Det var lite med flådigt då. Matchande träningskläder och välutrustade gym. Pulsklockor, gps-tillbehör och superunderställ. Det är inte riktigt som det är nu.

Nu handlar det om att få in träningen i vardagen, få det att funka. Att prioritera. Ännu en oerhört sliten klyscha i sammanhanget. Men det är först nu, med två barn och en man som arbetar borta, som jag inser vad prioritera verkligen är. Träningen prioriteras högt, eftersom mycket av allt annat fallerar om jag inte får min dos av kroppens eget uppåttjack.

Så. När tillfälle ges, är det bara att kasta fram träningsmattan på vardagsrumsgolvet. Bland leksaker, golvskräp, lortiga strumpor och diverse annat som ligger utspritt. Det finns inte plats för tankar som; "jag borde städa" eller "jag är inte motiverad". Det finns inte plats för tveksamheter. Det finns inte plats för att välja matchande träningskläder för att "komma i stämning". Jag kör mitt pass. I urtvättade trosor, amningsbehå och ett linne som luktar bebiskräk. Det är inte flashigt. Det är inte instagram-vänligt. Men det är träning som blir gjord. Och jag får min dos av lyckohormoner.


Och för varje pass kommer jag närmare mitt långsiktiga mål.


onsdag 13 augusti 2014

Tillökning. Jodåsåatt....

Man kan undra lite vad vi håller på med här uppe på vår lilla kulle. Inte nog med att i princip varenda trädfri yta är uppgrävd, det har även börjat sticka upp massa stolp här och var. I långa rader står de där, med en perfektion som bara en millimeterman kan uppbringa, och liksom väntar på att bli använda till något. Men vad?

Ska vi göra en gärdesgård för att vackert inrama den lilla skogsgård som växer fram? Nej. Har vi markerat våra markgränser? Nej. Vi ska ju sätta upp stängsel, såklart! Och där inne, idylliskt och harmoniskt, ska våra nya familjemedlemmar gå och beta ner all busk som kommer fram. I bästa fall. För det sägs att de kan vara lite rymningsbenägna, de små liven. Det är nämligen getter som skall utgöra tillökningen i vår familj. Ja, just det, getter. Vi ska bli getbönder.

Jodåsåatt...

Varför? Jo, de är ju så oerhört söta! Men framförallt för att de älskar att beta busk. Så förhoppningen är att de ska hjälpa oss att hålla markerna öppna och fina, utan att någon av oss behöver gå med röjsågen 24 timmar om dygnet hela sommarhalvåret. Risken är väl att vi kommer få jaga getter istället. Men det är en risk vi får ta. Om de nu inte har tänkt sig vara så där idylliska och harmoniska som jag har tänkt mig.

Hur som helst så ser jag fram emot detta med en dåres förtjusning! SlaktarStina och hennes getter så fina. Låter som början på en riktigt underhållande historia...

onsdag 6 augusti 2014

En middag på tumanhand i stearinljusets sken.

Härom dagen försvann strömmen och vi blev helt handlingsförlamade. Vi satt i soffan i två timmar och väntade på att den skulle komma tillbaka. Två timmar! Så länge har vi aldrig suttit i soffan de senaste åren. Knappt sammanlagt. Soff-sitt är liksom inte vår grej.

Hur som helst så väntade vi två timmar. Vi skulle ju göra mat. Och baka sockerkaka. Röja i det grusiga kaos som även kallas hus. För det blir mycket sand och grus inne när ungefär hela gården är som en stor lekplats för en man med en grävmaskin. Och det dessutom bor en 2-åring och en långhårig katt på samma gård - ja, ni fattar grejen.

Vi övervägde att tända eld i vedspisen för att laga mat. Mindre lockande när det är 28 grader varmt inne och man redan svettats floder. Vi övervägde att dra igång det lilla friluftsköket, men insåg att vi inte visst vart gasbehållaren var. För trötta för att leta, för hungriga för att börja städa. Strömmen är nog snart tillbaka. 

Vi hade i princip löst alla världsproblem och mer därtill när mörkret tog sitt grepp om vår lilla hus. Magarna kurrade och vi insåg att det var dags att lösa matproblemet - utan ström. Kreativiteten flödade och det bjöds på hårdbröd med smör och ett glas mjölk. Lite torftigt, lite oplanerat men ändå med allt som behövs. Mat, stearinljus, mörker och en själsfrände. Det blev en middag på tumanhand i stearinljusens sken.