fredag 15 augusti 2014

Den nya träningen.

Träning är en del av mitt liv. Jag behöver det får att må bra, vilket är en oerhört sliten klyscha. Men ska jag specifiera det där "må bra", så handlar det om att inte förvirra mig i en dimma av nedstämdhet. Träningen ger mig initiativförmåga, glädje och vilja. Den ger mig lycka, nytänkande och positivitet. Eller ja, egentligen är det ju inte träningen som ger mig allt detta, utan snarare de hormoner som kickar in efter träningen. De där lyckohormonerna som den rika världens befolkning skulle överkonsumera om de fanns i pillerform. Medicin mot värk och bitterfittor.

Hur som helst. Träningen ser annorlunda ut nu än vad den gjorde förut. Tiden innan barnen. Det var lite med flådigt då. Matchande träningskläder och välutrustade gym. Pulsklockor, gps-tillbehör och superunderställ. Det är inte riktigt som det är nu.

Nu handlar det om att få in träningen i vardagen, få det att funka. Att prioritera. Ännu en oerhört sliten klyscha i sammanhanget. Men det är först nu, med två barn och en man som arbetar borta, som jag inser vad prioritera verkligen är. Träningen prioriteras högt, eftersom mycket av allt annat fallerar om jag inte får min dos av kroppens eget uppåttjack.

Så. När tillfälle ges, är det bara att kasta fram träningsmattan på vardagsrumsgolvet. Bland leksaker, golvskräp, lortiga strumpor och diverse annat som ligger utspritt. Det finns inte plats för tankar som; "jag borde städa" eller "jag är inte motiverad". Det finns inte plats för tveksamheter. Det finns inte plats för att välja matchande träningskläder för att "komma i stämning". Jag kör mitt pass. I urtvättade trosor, amningsbehå och ett linne som luktar bebiskräk. Det är inte flashigt. Det är inte instagram-vänligt. Men det är träning som blir gjord. Och jag får min dos av lyckohormoner.


Och för varje pass kommer jag närmare mitt långsiktiga mål.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar